Digitala böcker och tryckta böcker, den nya ordningen inom bokutgivning

Deckarlogg debatterar ju då och då författandet och förlagsbranschen, med egna och även andras inlägg. Detta är ett gästinlägg från ljudboksförläggaren Mattias Boström om vad det ökade intresset för ljudböcker kan få såväl förlag som författare att ta vägen i framtiden.

Ska den gamla ordningen inom förlagsbranschen ersättas av en ny? Och är det i så fall på gott eller ont…

———————————————-

Efter mina drygt tio månader som ljudboksförläggare (på Bokförlaget Lind & Co) börjar jag mer och mer upptäcka hur den digitala boken faktiskt kan användas. När jag säger digital bok menar jag både ljudbok och ebok, för även om ljudboken dominerar det digitala så når eböckerna mängder av läsare och är goda motsvarigheter till vanliga tryckta böcker.

Det jag ser är hur jag har en oerhört stor frihet att experimentera med innehåll, format och utförande.

En tryckt bok vet jag att jag måste räkna hem på ett år, eller kanske två om det även blir en pocket, för efter det så existerar den knappt i vare sig bokhandel eller läsarnas medvetande. En digital bok kan däremot gott få fyra-fem år på sig för att gå på breakeven – om bara förlaget och författaren har uthålligheten så gör det inget om inkomsterna dröjer, för boken kommer ständigt finnas där för läsarna/lyssnarna och till slut gå på plus, varefter den ju bara fortsätter gå på plus.

Mattias Boström på Bokmässan i Göteborg när han var aktuell med sin ”Från Holmes till Sherlock”-bok. Foto: Media I Morron I Dag.

Självklart jobbar jag med många böcker i populära digitalboksgenrer, men det hindrar mig inte från att satsa även på annat där jag tror att det kan finnas intresserade läsare/lyssnare. Med den enorma mängd abonnenter som idag finns i de svenska streamingtjänsterna, så finns där också en fantastisk bredd av människor med olika intressen.

När jag nyligen gav ut Ingmar Norléns biografi om Johnny Bode som ljudbok/ebok, så var det en bok som i tryckt form utkom 2003 och som för länge sedan sålt slut på Carlssons förlag, och ett ämne som kanske inte vände sig till den stora bredden av abonnenter.

Men jag gissade att bland så många hundra tusen personer så fanns där ändå tillräckligt många som skulle kunna uppskatta den här boken lika mycket som jag uppskattar den. Det är en bok som ligger långt från de vanliga, populära digitalboksgenrerna – och jag är tveksam till hur lönsamt det hade varit att trycka den boken på nytt idag (även om jag vet att suget efter den varit så stort att den t o m stulits på flera svenska bibliotek).

Men tack vare streamingtjänsterna spred sig ryktet om den och redan under de första veckorna fick den tillräckligt många tusen lyssningar/läsningar för att rent ekonomiskt ha gått på breakeven. Och dessutom syns det tydligt på läsarkommentarerna att den nått ut till en mängd personer som varken kände till Johnny Bode sedan tidigare eller som skulle fått för sig att köpa/låna/läsa den i tryckt form. Häri ligger ett viktigt påpekande: att streamingtjänsterna inbjuder till läsning/lyssning av sådant som man aldrig annars skulle fått för sig att testa.

Jag menar inte att all sorts litteratur fungerar som ljudböcker eller att t ex alla fackböcker rent praktiskt fungerar att läsas som eböcker. Jag menar bara att det finns möjligheter för så mycket mer än bara det som är streamingtjänsternas motorväg – det finns många andra rutter genom den digitala bokens landskap.

I mina framtidsplaner och i pipeline för kommande produktioner finns många bokprojekt som även i tryckt form skulle ses som smala. Men så länge jag tror att det finns en tillräckligt stor promille intresserade läsare/lyssnare bland streamingtjänsternas abonnenter, så tror jag enormt mycket på bredden. För i många fall ser jag det samtidigt som en kulturgärning att sprida texter om historia, bortglömd populärkultur, etc, eftersom jag vet att de alltid når ut till så många fler, som på ett så enkelt sätt kan ta till sig det som de annars aldrig hade sökt upp.

En annan sak som jag finner så sympatisk med de digitala kanalerna är att de är så förlåtande. Även om första boken i en serie eller i ett författarskap har blivit ett säljmässigt misslyckande, så spelar det ingen roll för framtiden. För när väl författaren får en framgång med en kommande bok, så kommer samtliga tidigare titlar automatiskt reaktiveras genom läsarnas/lyssnarnas nyfikenhet och få så många lyssningar/läsningar att tappet för tidigare misslyckanden tvärtom vänds till fina framgångar.

Om bara författare och förlag har uthålligheten så ska man veta att det aldrig är för sent att lyckas, för när man väl gör det så sker även framgången retroaktivt, utan någon som helst extra insats från förlag eller författare. Om man bara har uthålligheten och tror på värdet i det man ger ut – det kan vara kvalitativt eller annat värde – och bedömer att det fungerar att göra det i digital form (att det är text som går att ta till sig antingen som ljudbok eller ebok), så finns det mängder av böcker att ge ut och i ett oändligt antal genrer.

Fortfarande kommer det både för mig och de flesta andra ljudboksförläggare handla om att huvudsakligen röra sig i streamingtjänsternas mittfåra, men om jag tack vare friheten i den digitala bokens marknad ändå låter 10-15% av min utgivning vara böcker som aldrig annars hade nått ut till en stor krets människor, så är jag väldigt nöjd. Och där kommer jag förstås att gå efter personliga preferenser – helt enkelt bedöma vilka böcker som jag tycker borde nå ut på den svenska bokmarknaden.

Det finns också mängder av författare att upptäcka. Sedan streamingtjänsterna slog igenom har ett mycket stort antal tidigare oetablerade författare var och en nått ut till många tusentals lyssnare/läsare, och helt enkelt skapat sig en stor läsekrets på oerhört mycket kortare tid än vad som hade varit möjligt i tryckt form. Drömmen för de flesta är ju fortfarande att komma ut i tryckt utgåva, men vägen till stor spridning och snabbare framgång har alltmer kommit att gå via streamingtjänsterna.

De gamla ordningarna i bokbranschen håller på att brytas ner. Att man har kommit ut som ljudbok först hindrar inte att man sedan kommer i tryckt utgåva – antingen på samma förlag eller på annat förlag. Att man först kommit ut i egenutgivning eller i begränsad distribution via hybridförlag hindrar inte att man senare kan komma ut med samma bok på ett större förlag. Streamingtjänsterna är bara en del av en omstrukturering där det inte längre är ett måste att allt sker på det sätt som det alltid skett.

Mattias Boström

är alltså ljudboksförläggare på bokförlaget Lind & Co med 25 års bakgrund i förlagsbranschen, tidigare har han bland annat arbetat på Piratförlaget och även drivit ett eget förlag i Lund. Dessutom författare till en rad böcker.

Miljöprofessorn som skrev Greta-deckare

Strömningstjänsterna för ljud- och e-böcker får äldre deckare att vara som nya igen.

Ja, när äldre – ”gamla”? – romaner blir inlästa eller går från papper till epub så förändras samtidigt publikens läs- och lyssningsvanor. För vem kollar originalutgivningsår när en ”ny” titel plötsligt finns på till exempel Storytel?

Om man upptäcker en ”ny” bok, hör eller läser den för första gången, så är den ju också som ny – på nytt. Ifall berättelsen håller innehållsligt och tidsmässigt, förstås.

De flesta av de böcker som Staffan Westerlund skrev håller tyvärr alldeles för bra och riktigt. Inte mycket har skett och förändrats, hotet mot miljön och allas vår framtid kvarstår.

Inte bara det – hoten är än större nu.

Staffan Westerlund var miljöprofessor och miljödeckarförfattare. Undrar om Greta Thunberg har läst hans deckare? De skulle nämligen kunna beskrivas som ”Greta-deckare”.

***

Staffan Westerlund (1942-2012)
Land: Sverige
Genre: miljö- och samhällsdeckare, framtidslitteratur

De kunde vara omslag till fackböcker om djur och natur. På sex omslag av nio finns målningar – de flesta signerade John Ahlgren – av naturen: fåglar, luft, vatten.

Den deckarläsare, som också är fågelkännare, kan förresten lösa gåtan – kidnappningen – i ”Sång för Jenny” (1985) bara genom att titta på omslaget.

Westerlund InstitutetStaffan Westerlund är professor i miljörätt – Sveriges första – i Uppsala. Också när han skriver – eller skrev, för nu har han inte publicerat någon deckare sen 1994 – skriver han miljödeckare. Ingen tvekan om att miljön både är hans yrke och livsuppgift: hans kall.

Men hans deckare är inte enfrågeromaner.

Miljön – naturen – har huvudrollen. Naturen är ”offret”, som kan mördas eller räddas, våldtas eller älskas, exploateras eller värnas. I en av romanerna, ”Att bara försvinna” (1987) är det faktiskt – boktavligen – ett träd med äpplen, en häck med syrener, en skog med rödhakar och en sjö med badvik och fisk som mördas.

Det handlar om kampen mellan det goda och det onda, mellan onda och goda människor. Westerlund skriver romaner som – samtidigt – är klassiska sagor, samhällsdeckare och framtidslitteratur. Han skildrar ett samhälle som inte finns idag, just nu.

Men han skildrar inte heller ett samhälle om hundra år. Det som händer i hans deckare kan hända i morgon, nästa månad eller nästa år. (Eller det kan ha hänt, sen förra upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades.)

Westerlund Sång för JennyDe onda är företag, politiker, myndigheter och domstolar som sätter egoismen före folkflertalets bästa, kortsiktiga vinningar och profit före naturens och mänsklighetens fortlevnad.

Om cynismen inom läkemedelsindustrin har Westerlund skrivit flera gånger: i debutromanen ”Institutet” (1983), ”Sång för Jenny” och, den senaste/sista, ”O-lösningen” (1994).

När ”Svärtornas år” (1984) börjar har en härdsmälta inträffat på kärnkraftverket Ringmark. ”Större än sanningen” (1986) handlar om incest, nitiska socialarbetare och ett ohyggligt kontrollsamhälle (man måste visa legitimation för att få tanka bilen). ”Ljusa sjöar” (1992) handlar om bl a ekonomisk brottslighet och en eventuellt mutad domare.

Mot ondskan kämpar Det godas gäng, som Westerlunds hjältar kan kallas.

Det godas gäng leds av en kvinna, advokaten IngaLisa Östergren. Hennes närmaste medhjälpare är Mikael Andersson, tidigare sekreterare till IngaLisa, senare jurist och numera advokat, och Stig Eklund, teknik- och datakunnig konsult i ”säkerhetsbranschen”. Där finns också några poliser: poliskommissarien Krister Strömbom, Perlegrund, Lovander…

Medlemmarna i Det godas gäng är, eller är på väg att bli, rättshaverister. När politikernas vilja och lagarna inte räcker till, bänder de och kringgår lagen. De är, för att uttrycka det milt, civilt olydiga.

Westerlund Svärtornas årDet kan också uttryckas så här: liksom Mike Hammer hos Mickey Spillane och Burke hos Andrew Vachss är de hämnare.

Metoderna är inte lika grova, men inställningen till lagen är identisk. Ändamålen helgar medlen.

I romanen ”O-lösningen” slutar Gunnar Lovander vid polisen och blir privatpolis: börjar ägna sej åt
”samhällsrevision” på en privat detektiv- eller polisbyrå: ”Inte bara någon konsulterande detektivbyrå. Utan en initiativtagande sådan.”

Advokaten IngaLisa Södergren ser privatpolisbyråverksamheten som en ”fortsättning” på arbetet som advokat. Hon stödjer ”Mästerdektiven Blomkvist i kolossalformat”. Som Mike Hammer kan hon säga: ”Jag är juryn”. (Så, ”I, the Jury” eller ”Hämnden är min” på svenska, hette Spillanes debutdeckare.)

IngaLisa är en god människa – men sympatisk? Hon är både god- och hårdhjärtad: effektiv, iskall. En ”manlig” kvinna, liksom hennes man, konstnären Torkel, som stannat hemma hos de bägge adoptivbarnen, Dan från Sydafrika och Lisa från Korea, är en ”kvinnlig” man.

IngaLisa Södergren är Carl Hamiltons syster.

Att förvandla sej till deckarförfattare måste vara miljörättsprofessorns säkerhetsventil. I deckarna släpper Westerlund ut desperationen, ilskan, hatet. Han kan bryta mot lagen och ändå vara laglig.

Westerlund Rörligt målIlskan och desperationen bottnar i ömhet för naturen och människorna, inte minst barnen: den gamle mannen i ”Att bara försvinna”, den strålskadade, elvaårige pojken Nelson i ”Svärtornas år”, trettonåriga Jenny i ”Sång för Jenny”.

Böckerna innehåller lyriska skildringar av den ombytliga, än spröda, än våldsamma, men alltid
förföriskt vackra naturen. Som de allra första raderna i den allra första romanen:

Det hade varit en varm dag, den fjärde i rad. Men denna dag blev det åska på eftermiddagen, och augustikvalmet skingrades något. Under ett par timmar dundrade det över skärgården. Mycket var molnblixtar, ibland flera nästan samtidigt. Åskbyn drog bort norrut utan att egentligen göra luften så mycket friskare. Det blev istället vindstilla.

En av Staffan Westerlunds böcker, ”Skymningsläge” (1990), är en samling berättelser och skiljer sej en del från deckarromanerna. I egenskap av miljöjuristprofessor har Westerlund också skrivit en fakta- och debattbok, ”En hållbar rättsordning: rättsvetenskapliga paradigm och tankevändor” (1997), som egentligen handlar om precis detsamma som hans deckare: förhållandet mellan miljövård och rättsordning.

PS. När jag läser korrektur på ”Deckarhyllan” får jag reda på att Staffan Westerlund återkommer som deckarförfattare efter nästan tio år. Hans nya deckare ska publiceras hösten hösten 2003.

Titlar:

Institutet. 1983.
Svärtornas år. 1984.
Sång för Jenny. 1985.
Större än sanningen. 1986.
Att bara försvinna. 1987.
Baktändning. 1988.
Skymningsläge. 1990.
Ljusa sjöar. 1992.
0-lösningen. 1994.
Rörligt mål. 2003.

Samtliga har återutgivits som ljud- och e-böcker.

Bengt Eriksson
Publicerat i boken Deckarhyllan 2 från 2002 

När Victoria iakttog Hörby

De gånger jag kör tvärvägen från Vollsjö via Frenninge mot Rönås brukar jag stanna till vid till Fårakroken, som det heter. Står där med bilen och betraktar den lantgård, som då hette Hårderups boställe, dit Victoria Bruzelius (gift Benedictsson och med författarnamnet Ernst Ahlgren) kom med föräldrarna när hon var 15 år.

En gång då jag var på väg till Trelleborg passade jag också på att ta en sväng om Fru Alstad eller egentligen Domme och Charlottenbergs gård, där Victoria föddes och växte upp tills pappan Thure Bruzelius måste sälja gården. På platsen står en minnessten över Victoria Benedictsson, rest den 6 mars 1950.

Victoria bröllopOch när jag är i Köpenhamn så kan det ofta hända att mina fötter hamnar på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv. Jag ställer mig vid gatunumret 6 och låtsas att Hotell Leopold finns kvar. Den 22 juli 1888 hittades Victoria Benedictsson död i sitt rum på hotellet.

Victoria med sin blivande make Christian Benedictsson. Förlovningsfoto från 1871. Foto: J.M.Lindstedt, Hörby. 

Men varför – varför promenera i döda författares miljöer och sällskap? Räcker det inte att läsa böckerna? Svar: Nej. Vissa litteraturkritiker vill skilja mellan författaren och verket. Det gör jag också: något likhetstecken ska man inte sätta. Mer fantasi och förmåga än så har väl en skönlitterär författare.

Däremot var det just denna människa, som föddes, växte upp, levde och kanske dog i just dessa miljöer, som blev författare. Mellan människan och författaren finns också ett likhetstecken, som är svårare att sudda ut. En författare blir och är sina livserfarenheter, uppväxt- och livsmiljön spelar roll.

Därför promenerar jag i döda författares miljöer och sällskap. Författaren går bredvid, visar sina platser och gator, pratar med mig. Ett möte, snarare mellan människan än författaren och läsaren, som får böckerna att växa och djupna.

VictoriahusetDärför stod jag i lördags också på Råbygatan 8 i Hörby och läste skylten på huset: ”Här bodde författarinnan Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren) under sin Hörbytid anno 1873-1888.”

Innan jag hamnade här – vid det hus där Victoria levde med sin make, fem styvbarn och två egna (ett dog tidigt) – hade jag gått runt  i samhället under ledning och föreläsning av Eva Grip, en av tre Skåneguider som ett par lördagar i månaden ordnar guidade turer genom ”Hörby på Victorias tid”.

Uppgifter och årtal: Victoria Bruzelius föddes 1850. När hon äntligen förmått pappan att låta henne åka till Stockholm för att studera till konstnär så vägrade prästen i Frenninge-Vollsjö att skriva flyttbetyg. Då (som protest? i desperation?) gifte Victoria sig med Christian Benedictsson, postmästare i Hörby. Hon var 21 och han nära 28 år äldre. Tio år senare, 1884, skulle Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson ge ut sin första bok.

Eva Grip berättade om Hörby torg på Victorias tid, läste ur hennes dagböcker och tog oss med på den ”Åpromenad” (längs Hörbyån) som hon tyckte om att gå. Vid en promenad fick Victoria se två hundar: en liten som ramlat i ån och en stor som försökte hjälpa den lilla att ta sig upp. Det gav uppslag till berättelsen ”Djurstudie”.

Victoria porträttEva pekar: ”Det här päronträdet fanns redan på Victorias tid. Hon såg det genom fönstret.” Postkontoret låg i ena delen av huset men postmästargården innehöll också en bokhandel, som makarna Benedictsson förestod. Där satt Victoria och läste nya böcker och tidningar, hon kunde också sitta och skriva.

Victoria Benedictsson hos fotograf i Köpenhamn 1888.

I dagböcker, noveller, romaner och pjäser noterade Victoria Benedictsson hur livet gestaltade sig i en liten inskränkt köping, både för en kvinna och männen. Fast när jag säger ”Hörbyförfattare” protesterar Eva Grip. ”Att Hörby skulle vara fundamental för hennes författarskap… det tror jag inte”, svarar hon.

Men då får vi vara oense. För mig blir det allt mer uppenbart att såväl de yngre åren på landsbygden i Hårderup och Domme som vuxenlivet i Hörby var både direkta inspirationskällor och de glasögon genom vilka hon betraktade och beskrev livet, sitt och andras.

Promenaden genom ”Hörby på Victorias tid” avslutas vid Hörby museum, som håller specialöppet i samband med de guidade turerna. Museet har flera Victoria Benedictsson-rum som dokumenterar henne som kvinna, människa och författare. Hon sitter själv här också vid sitt ”skrivskåp”. Dessutom finns en välfylld bokhylla med böcker av och om Victoria Benedictsson.

Jag köper två häften, som poängterar att hon visst kan kallas Hörbyförfattare. I ”Fairbrooks krögare” skildrar hon vad som skedde på Nya hotellet. ”Fairbrooks blåstrumpa – hennes lefnad och gerning samt slutliga ändalykt” är en svarsskrift av pseudonymen E. N. Flax-Villager, eftersom Hörbys karlar blev så jäddra sura på hennes beskrivning.

Tre X kortkultur

1) E-böcker. Inte minst vad gäller tillgången på äldre litteratur har e-böcker inneburit en smärre revolution. Som att jag kan gå in på nätsidan för ”Bibliotek SkåneSydost”, söka på Victoria Benedictsson och ladda ner hennes böcker. Till exempel ”Från Skåne”, debutnovellsamlingen från 1884, eller romanerna ”Pengar” (1885) och ”Fru Marianne” (1887), bägge skildrar ”samma” kvinnoliv men med var sitt slut.

2) Poesi. Nya numret av alltid intressanta kulturtidskriften Opsis Barnkultur innehåller ett långt sjok om Almapristagaren Jaqueline Woodson: genomgång av böckerna, intervju med författaren och inte minst några dikter, nära och känsligt tolkade av Athena Farrokhzad, ur ”brun flicka drömmer” (på svenska i höst). På samma gång en diktsamling för unga som vuxna och en afrikanskamerikansk kvinnas självbiografi.

3) Lundell igen. Läser vidare i Ulf Lundells bok ”Vardagar” (W&W) och ser att han håller fast vid 70-talets nya sätt att skriva (fast nytt vetetusan men modernt då). Som att han skriver mej och sej (inte mig och sig), nån, nånting och nånsin (istället för någon, någonting och någonsin), dom (aldrig de och dem), till och med säjer (istället för säger) och mejl (usch för mail). Jag gillar det, att han envisas med att stava muntligt.

Bengt Eriksson
Krönika i YA/KB 2018

Jenny Berthelius (1923 – 2019)

Så har även Jenny Berthelius dött. Hon avled i augusti 2019.

Jenny Berthelius föregick mina deckarkritiska skriverier så jag recenserade aldrig någon av hennes tidiga – och bästa – deckare, thrillers eller vad de ska kallas, oftast eller alltid med tillägget psykologiska.

Som debuten ”Mördarens ansikte” (1968), ”Den heta sommaren” (1969), ”Mannen med lien (1970) och ”Leksakspistolen (1971). Alla nämnda brukar räknas inte bara till hennes bästa utan också till de bästa deckare som skrivits i Sverige.

Hon tilldelades Expressens deckarpris Sherlock för ”Den heta sommaren” och 2004 skulle hon – högst välförtjänt – tilldelas Svenska Deckarakademins ”masterdiplom”.

Fast de uppräknade är blott några få av alla vuxen- och barnböcker hon skrev, oftast med kriminella inslag men inte alltid. Vid sidan om vuxendeckare skrev hon också en serie ungdomsdeckare om ”Hemliga Agentklubben” (där dottern Marie, om jag nu minns rätt, skrevs in).

 

Jenny Bertyheliuis på 70-talet bruntonad bw liten skarpad
Deckarförfattarinnan Jenny Berthelius någon gång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson

Många böcker, nog de flesta, utspelade sig i Malmö och Skåne, till exempel uppåt Svensköp på Linderödsåsen.

I efterhand har jag nog läst nästan alla och bara att instämma: mycket bra och spännande psykologiska kriminalromaner. Flera av dem är återgivna som e-böcker också – gå in och kolla på typ biblioteket eller Storytel!

Jenny Berthelius var – och förblir – den svenska deckarens ”Grand Old Lady” och med böckernas smygande, vibrerande, allt mer kusliga spänning kunde hon också utnämnas till skräckens skånska – eller ja, svenska – mästarinna.

Jag minns hennes från tidigt 70-tal mer personligen än via hennes böcker. Vi råkade träffas  på diverse författarcentrumkurser och liknande – och när sen Schlager hade startat och skulle ge ut boken ”Elektriska drömmar” så ringde jag och bad henne att skriva ett bidrag om Elvis…

Ja, Elvis Presley. Eftersom Jenny var ett stort Elvis-fan.

Nu är det dock längesen som hon gav ut en deckare, i synnerhet en riktigt bra. Så var det förresten redan när jag på 90-talet gjorde den första versionen av boken ”Deckarhyllan”. Tyvärr finns hon inte med där. Från slutet av 80-talet ägnade hon sig mest åt att skriva lättläst samt att översätta deckare och annat.

Men efter lång väntan kom 2007 ändå en ny deckare av Jenny Berthelius, ”Näckrosen”, som jag recenserade i Kvällsposten. Där fanns lite av samma smygande spänning som i hennes tidiga deckare men annars höll ”Näckrosen” tyvärr inte samma höga – ja, klassiska – nivå.

Så läs hennes tidiga deckare, börja med debuten och fortsätt framåt! Läs! Läs! Glöm aldrig Jenny Berthelius! Minns henne som det hon var och är: en av Sveriges främsta deckarförfattare.

Bengt Eriksson