Fyra gånger kort om deckare och annan krimi

Deckartips 1:

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller, ”I terrorns grepp” (Bokfabriken; övers: Mia Gahne), som ju är riktigt bra.

Realistisk, trovärdig och spännande – dessutom humoristisk. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister, så Clinton bör veta vad hon berättar om.

Tips 2:

Finlandssvenska författare skriver ofta på just finlandssvenska, blott delvis släkt med svenska. Men inte Nilla Kjellsdotter i sin polisroman ”Flickan i stenparken” (Norstedts).

Däremot – trots intrigen, en nära nog ihjälfrusen tonårsflicka och flera mord – berättar hon med lugn andhämtning, något som jag fått för mig är typiskt för Finlandssverige. Genre: lugnt rys. Utreder gör kriminalpolisen Mija Waldö med flera kvinnliga kolleger i Österbotten.

Tips 3:

Nämnda Louise Penny skriver ju annars en lång serie med kommissarie Armand Gamache från Québec, Kanada. I ”Summan av alla synder” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – det bör vara den tolfte titeln på svenska – tar Gamache sig an att reformera Québecs korrupta polisskola.

Som alltid: mjukt men också realistiskt. Och för varje ny titel får läsaren reda på ännu något mer om den lilla byn Three Pines.

Tips 4:

Farsoten härjar. Stockholm i ruiner. Sverige ligger öde. Kalla det apokalyps och kollaps. En trend inom spänning och krimi: genrer som blandas över gränserna.

Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co) inleder en serie ”dystopiska spänningsromaner”. Människor försöker överleva på olika sätt: en skapar ett parallellt samhälle på en ö, en annan reser med sin son genom Sverige, den tredje skiter i allt för att hämnas.

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Opulens

Att överleva under pandomin och leva vidare i dystopin

Hanna Blixt
Glorian
Gränden
(Historiska Media)

Ny kan den inte kallas, den här grenen på det svenska krimiträdet men kanske återuppstådd, som en pånyttutslagen genre, våg och trend. Och åtminstone i Sverige.

Det är en spaning jag tror att jag kan göra – att det skrivs alltmer framtidskrimi av sorten dystopisk spänning. Redan under årets första två månader har jag läst tre svenska dystopiska framtidsdeckare och annan krimi…

Först Sten Rosendahls ”Värmevåg” (Förlag Futur), andra delen i en serie dystopiska framtidspolisromaner. Sen också Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co), första delen i en serie som utspelar sig i framtiden men är mer av thriller eller spänningsroman.

Och nu har jag dessutom läst andra delen, ”Gränden” (Historiska Media), i Hanna Blixt dystopiska spänningsduett ”När djuren vaknar”.

Hanna Blixt. Foto: Kola Productions / Marco Glijnis

Det finns än fler svenska framtidsdyspotiska spänningsromaner, deckare och annan krimi och det är lär nog också komma än fler i den här pånyttfödda undergenren.

Förresten bör jag kanske tillägga att det jag skrev syftade på vuxenromaner, där växer spänningsdystopin. Svenska (och utländska) ungdomsromaner har länge varit dystopiska (av någon anledning skriver ungdomsförfattare oftare över genregränser, som mellan deckare och SF, realism och fantasy) än vad vuxenförfattare gör. 

Denna beskrivning passar också för Hanna Blixt, som tidigare skrivit barn- och ungdomsromaner med genreblandningen realism, historiskt och fantasy. Nu blandar hon vidare för vuxenläsare…

”Glorian”, första titeln i Blixts dystopiska duett, missade jag när den kom i höstas men i samband med att uppföljaren kommit redan nu så läste jag ikapp mig. Det bör man, för de hänger ihop. Ja, de hör ihop.

”När djuren vaknar” är inte en kortserie utan en följetong. Hmmm. Nej, jag inte så jätteförjust i det, att man måste läste titlarna i en serie i rätt ordning för att få tillräckligt med bakgrund och kunna hänga med. Varje titel ska vara avslutad, tycker jag. Sin egen bok och berättelse. Sen kan personer och miljöer återkomma och utvecklas, det är en annan sak.

Dock verkar det bli allt mer populärt hos svenska spänningsförfattare att skriva i följetongsformat och jag har heller inte sett och hört att läsare beklagar sig (som jag) så det är väl kanske mitt problem.

Jag hade inte läst många sidor i ”Gränden” förrän jag insåg att jag måste börja med ”Glorian”. I ”Grändens” första kapitel mötte jag nämligen fyra människor, fyra olika människor, olika åldrar, olika bakgrunder, som samlats i en lägenhet.

Det är Annie, 17 år, och Walter, hennes vän, Caroline, forskare och tvillingmor, samt Ben, som från att ha varit meteorolog blev uteliggare. Nu bor de tillsammans i samma lägenhet. De fyra har bildat en motståndsgrupp för att stoppa och störta något som heter Corper AB.

Någon saknas också, i andra delen. Det är Annies bror Erik. Eller några, Walters föräldrar är också borta, försvunna. De togs av polisen.

Men varför? Hur möttes de? Och hamnade tillsammans i lägenheten? Vad har hänt tidigare? Vad är Corper AB för nåt? Detta måste i alla fall jag ha reda på… Så jag fick stanna upp och lägga ifrån mig ”Gränden”, istället börja med ”Glorian” och läsa den först.

Upptakten till den dystopiska serien ”När djuren vaknar” är ruggigt aktuell. En pandemi med ett virus har drabbat hela jorden, dess befolkningar och inte minst djuren – på det sättet att när människor drog sig undan viruset, allt mer höll sig inomhus, avancerade djuren, tog sig in på städernas gator och blev aggressiva.

J-a aggressiva. Djuren är inte längre skygga för människor utan går till attack. Jorden har också drabbats av ett allt mer extremt väder med resultat att klimatflyktingarna blivit allt fler. Människor flyr över landsgränser som blir allt mer diffusa och upphör. Som en följd av vädret sinar naturresurserna. Till hur många räcker de? Till vilka ska de räcka?

Men det finns förstås en lösning: den nya tekniken. Det är här som företaget Corper AB kommer in likt en räddare i dystopin. Om nu företaget är en räddare eller utnyttjare. Det där armbandet, som människor förses med, hur fungerar det? Vad orsakar det? Plussa på med mobiler och drönare, hur mycket och nära bevakas människorna? Av vem? Av vad? Av Corper AB?

Och minnesförlusterna för drabbar människorna, vad orsakar dem? Nej, nu avslöjar jag inte mer. Duetten ”När djuren vaknar” skildrar hur människor lever sig igenom en pandemi och en dystopi. Skapar sig ett liv efter pandemin och i dystopin, hur de hanterar framtiden. Hur vi hanterar vår framtid och vår oro om framtiden.

Alltså läsarens oro. För som du nog märkt skriver Hanna Blixt oroande när den verkliga verkligheten, vår verklighet. Det kommer att skrivas många fler, liknande dystopiska spänningsromaner, desto fler ju mer oroliga vi blir. Ju mer verklighetens dystopi närmar sig. Och nu kom kriget också.

Bengt Eriksson

Livet efter katastroferna

Engström Richert

Nattavaara

(Bokfabriken)

”Nattavaara” är en så perfekt titel att jag måste titta på kartan för att se om samhället existerar, också utanför Thomas Engströms och Margit Richerts gemensamma debutroman. Det gör det (drygt 100 invånare.)

I romanen, som utspelar sig i en dystopisk framtid, enligt uppgift år 2049, har Nattavaara omvandlats till ett flykting- eller på nordmarkska instegsläger för sörlänningar.

Nordmark är namnet på det självständiga Norrbotten, efter frigörelsen från Sverige.

Sydgränsen går strax nedanför Arvidsjaur och nordgränsen följer på ett ungefär dagens finska gräns. Haparanda har dock blivit ett finskt protektorat. Jokkmokk är en samisk fristat. Piteå och Luleå har utplånats, de finns inte.  

”Nattavaara” skildrar livet efter katastroferna: klimatet, pandemierna och finanskriserna. Och själva livet, det liv som nu måste levas, om människor alls ska leva som i att överleva.

Nordmarks landsbygd liknar krigsdrabbade länder på teve: fattigdom, matbrist, dåliga bostäder. Somrarna är så heta att det är svårt att stå ut.

Spermans kvalitet har försämrats: befolkningen minskar, barnafödandet sjunker. Allt detta får många att fly till religionen, ansluta sig till de av socialiststaten Nordmark förhatliga hesekelianerna.

Förresten, socialism?

Republiken Nordmark styrs av jarlen, en folkvald envåldshärskare.  Människor bjuds billiga lotterier. Ekonomin verkar gå runt på tillverkning av amfetamin.

Erik, 16 år, är med lillasystern Sofia på väg till fots mot Kiruna, stadsstat för Nordmark. Föräldrarna tog livet av sig och byrådet i Jokkfall har tagit ifrån syskonen deras hus. Erik ska klaga hos folkdomstolen.

Paret Marja och Mårten hade en liten gård i Strittjomvare. Nu har Mårten försvunnit och gården plundrats av fattiga stråtrövare som Marja tvingas följa med.

I Kiruna, särskilt Inre Kiruna, innanför pallisaden, är livet något drägligare; mer för vissa än för andra.

Här finns Hartmann, vicejarlen som väl egentligen bestämmer, och Sonja, statens finansledare. På Esrange, den före detta rymdbas som nu tillverkar det mesta, styr Carin.

Många personer, var och hen gör anspråk på att vara en huvudperson. Men i första delen av vad som ska bli en trilogi presenteras personerna blott, ännu så länge får läsaren inte lära känna dem.

Thomas Engström och Margit Richert ägnar sig i ”Nattavaara” mest åt de stora dragen, att skissa och måla upp Nordmark som dystopiskt land och landskap. Resultatet liknar en helvetesmålning av Hieronymus Bosch i ord.

”Nattavaara” måste vara en av de mörkaste, hemskaste romaner jag läst. Mest hemskt och värst är att det blivit trovärdigt. Långt ifrån otroligt att Engström Richert faktiskt skildrar mänsklighetens framtid.

Även de människor i Nordmark som klarat sig klarar sig knappt. Även de som lyckats har inte lyckats.

Romanen slutar riktigt illa, värre än den började. Och detta är alltså bara inledningen, så det lär väl förvärras ännu mer i kommande delar.

För hur skulle denna dystopiska helvetestrilogi kunna få ett lyckligt slut?

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar