Livet efter katastroferna

Engström Richert

Nattavaara

(Bokfabriken)

”Nattavaara” är en så perfekt titel att jag måste titta på kartan för att se om samhället existerar, också utanför Thomas Engströms och Margit Richerts gemensamma debutroman. Det gör det (drygt 100 invånare.)

I romanen, som utspelar sig i en dystopisk framtid, enligt uppgift år 2049, har Nattavaara omvandlats till ett flykting- eller på nordmarkska instegsläger för sörlänningar.

Nordmark är namnet på det självständiga Norrbotten, efter frigörelsen från Sverige.

Sydgränsen går strax nedanför Arvidsjaur och nordgränsen följer på ett ungefär dagens finska gräns. Haparanda har dock blivit ett finskt protektorat. Jokkmokk är en samisk fristat. Piteå och Luleå har utplånats, de finns inte.  

”Nattavaara” skildrar livet efter katastroferna: klimatet, pandemierna och finanskriserna. Och själva livet, det liv som nu måste levas, om människor alls ska leva som i att överleva.

Nordmarks landsbygd liknar krigsdrabbade länder på teve: fattigdom, matbrist, dåliga bostäder. Somrarna är så heta att det är svårt att stå ut.

Spermans kvalitet har försämrats: befolkningen minskar, barnafödandet sjunker. Allt detta får många att fly till religionen, ansluta sig till de av socialiststaten Nordmark förhatliga hesekelianerna.

Förresten, socialism?

Republiken Nordmark styrs av jarlen, en folkvald envåldshärskare.  Människor bjuds billiga lotterier. Ekonomin verkar gå runt på tillverkning av amfetamin.

Erik, 16 år, är med lillasystern Sofia på väg till fots mot Kiruna, stadsstat för Nordmark. Föräldrarna tog livet av sig och byrådet i Jokkfall har tagit ifrån syskonen deras hus. Erik ska klaga hos folkdomstolen.

Paret Marja och Mårten hade en liten gård i Strittjomvare. Nu har Mårten försvunnit och gården plundrats av fattiga stråtrövare som Marja tvingas följa med.

I Kiruna, särskilt Inre Kiruna, innanför pallisaden, är livet något drägligare; mer för vissa än för andra.

Här finns Hartmann, vicejarlen som väl egentligen bestämmer, och Sonja, statens finansledare. På Esrange, den före detta rymdbas som nu tillverkar det mesta, styr Carin.

Många personer, var och hen gör anspråk på att vara en huvudperson. Men i första delen av vad som ska bli en trilogi presenteras personerna blott, ännu så länge får läsaren inte lära känna dem.

Thomas Engström och Margit Richert ägnar sig i ”Nattavaara” mest åt de stora dragen, att skissa och måla upp Nordmark som dystopiskt land och landskap. Resultatet liknar en helvetesmålning av Hieronymus Bosch i ord.

”Nattavaara” måste vara en av de mörkaste, hemskaste romaner jag läst. Mest hemskt och värst är att det blivit trovärdigt. Långt ifrån otroligt att Engström Richert faktiskt skildrar mänsklighetens framtid.

Även de människor i Nordmark som klarat sig klarar sig knappt. Även de som lyckats har inte lyckats.

Romanen slutar riktigt illa, värre än den började. Och detta är alltså bara inledningen, så det lär väl förvärras ännu mer i kommande delar.

För hur skulle denna dystopiska helvetestrilogi kunna få ett lyckligt slut?

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Helsingfors som verklig dystopi

Antti Tuomainen
Helaren
Övers: Marjut Hökfelt
(Forum)

Först som sist, så jag inte glömmer att skriva det: hoppas verkligen att ”Helaren” av Antti Tuomainen återfinns bland de fem titlar som Deckarakademin nominerar som 2012 års ”bästa till svenska översatta deckare”.

Det är tonen. Det är också berättelsen. Och framför allt sättet att berätta: den bordunton som Tuomainen skapar genom sitt sätt att skriva. Den kvarklingande ton som genast uppstår på romanens första sida och fortsätter att höras, ljuda och klinga också efter att jag läst sista sidan.

För där slutar inte boken. Tonen klingar vidare. Vad händer förresten i sista kapitlet – ja, i de sista meningarna? Historien klipps av, trots att den inte är slut. I romanen alltså, i mitt huvud fortsätter historien. Antti Tuomainen lockar och tvingar mig att tänka vidare, berätta och ”skriva” själv.

Berätta färdigt, som om det skulle gå. Skriva färdigt livet…

Tonen är mörk, den nyans som i krimi kallas noir. I mörkret kan man hitta en tråd till Raymond Chandler och en annan till den Philip K Dick som skrev SF-deckaren ”Androidens drömmar” (ju filmad av Ridley Scott med titeln ”Blade Runner”).

Tuomainen HelarenMen det är mest en känsla, som Antti Tuomainen omvandlat till sin egen känsla, berättelse och ton.

Platsen är Helsingfors, som både känns och inte känns igen. Tiden är framtiden – hur nära eller hur långt borta?

Tapani Lehtinen, poet, sitter i en buss på väg genom stan. Det regnar, regnar och regnar. Vattenflödet, som började i september, översvämmar Helsingfors. I stadsdelarna vid havet tvingades invånarna att lämna sina bostäder – nu har hundratusentals flyktingar flyttat in i de strömlösa, mögliga och vattenfyllda bostäderna.

Han läser på nyhetsskärmen som sitter på busschaufförens pansarglasbur: krig/väpnade konflikter inom EU (13 stycken), klimatflyktingar i världen (uppåt 800 miljoner), epidemivarningar (malaria, tuberkulos, ebola, pest osv), lättsam slutkläm (det blir bättre till våren, tror Miss Finland).

Själva kriminaltråden: Tapanis hustru, journalisten Johanna, försvinner. För att försöka hitta henne blir han sin egen amatördetektiv. Här finns en polisintendent (fast inte mycket till poliskår) och även en mass- eller seriemördare, ”Helaren”, som alltså gav titeln åt romanen.

Som jag skrev: mycket – det mesta – känns igen och ändå inte. Eller tvärtom. Antti Tuomainen skriver på den smala, dallrande gränsen mellan overkligt och verkligt, troligt och otroligt, påhitt och sanning. Ren lögn eller alltför sant.

Han skriver sannolik fiktion, som får mig att tro, på gränsen till veta, att resultatet av människors oförmåga att ta itu med dagens verklighet och därmed framtiden definitivt kan leda till denna dystopiska apokalyps.

Han försöker också, det gör inte saken bättre, få mig att tro och förstå att de goda krafterna i samhället inte måste vara bättre och mer goda de heller. Det fundamentalistiskt goda leder så lätt över till det desperat onda.

Så spännande att man måste läsa men så obehagligt att man egentligen inte vill. Antti Tuomainens framtidsnoir ”Helaren” kan vara årets bästa översatta krimi.

Uppmaning till förlaget Forum: låt översätta och ge ut också hans tidigare krimiromaner: ”Tappaja, toivoakseni” (2006) och ”Veljeni vartija” (2009). Svenska titlar skulle bli, ungefär, ”Mördaren, hoppas jag” och ”Min broder”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i LO-Tidningen/Arbetet 2012