Ännu en av årets kriminella återvändare

Gertrud Hellbrand

Dragoner

(HarperCollins)

Titeln syftar på målningen ”Skånska dragoner rida till bad”. En mindre kopia av den finns på hästgården i Östergötland kring vilken Gertrud Hellbrands debutdeckare utspelar sig.

Hon har gett ut flera tidigare romaner. Det framgår av deckaren ”Dragoner”.

Hellbrand kan skriva och berätta, särskilt bra är hon på att teckna personporträtt. Samtliga beskrivs, ord för ord, mening för mening, så de blir levande människor.

Mira Westman återvänder till barndomsbyn Hedsbro för att sköta om morfars stuga. Han föll och slog ihjäl sig. (Och eftersom det här är en deckare, så…)

Nu har stallpojken Ville, hennes syssling, försvunnit. Varför? Vad hände? Mira återser också ungdomskärleken Adam.

”Skånska dragoner rida till bad”, målad av Oscar Matthiesen. Originalet finns på Ystads Militär Historiska Museum.

problem är det kriminella. Dramatiken och spänningen. Det går alltför långsamt och händer för lite.

”Dragoner” blir inte mer än som en upptakt – ja, ett förord – till de kommande titlarna i ”Östgötasviten”.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Drabbande, fascinerande och nervdallrande nutida flyktingdrama.

Jeanine Cummins

Amerikansk jord

Övers: Molle Kanmert Sjölander

(Bazar)

”En av de allra första kulorna går in genom det öppna fönstret ovanför toaletten där Luca står.”

Efter dessa inledande ord mördas kallblodigt sexton personer i hans familj och släkt av kartellen Los Jardineros (trädgårdsmästarna) eftersom pappa skrivit avslöjande artiklar om dess kriminella verksamhet.

Lucas (åtta år) och mamma Lydia överlever och flyr för sina liv genom Mexico mot el Norte (USA).

Fokus ligger på Lydias gränslösa kärlek och heroiska kamp för sin son plus den gastkramande flykten som leder till dramatik på taket till la Bestia (odjuret = tåget), övernattningar på migranthärbergen, ökenvandring i kyla och hetta mm.

Men jag tycker att romanens styrka är de många invävda små berättelserna:

Lydias vänskap med Javier kring deras gemensamma intresse för litteratur. En ödesdiger vänskap visar det sig eftersom han är la Lechuza (ugglan), bossen för kartellen.

Följeslagarna Soledad och Rebeckas upplevelser under deras flykt från hunger och våld.

Skildringen av det vackra, färgrika och sprudlande Mexiko och dess kontrast: ett land som är plågat av kartellernas brutalitet, korruption, fattigdom, rädsla.

Alla möten: Beto, pojken som växt upp på en soptipp. Marisol, en av många som deporterats tillbaks från USA. El Chacal (schakalen), som är deras coyote genom öknen etc, etc.

Språket är oftast intensivt, flödande ordrikt och målande. Bäst blir det när miljöerna och människorna skildras genom Lucas ögon. Texten kryddas med spanska ord, ökar min närvarokänsla.

Även om berättandet/språket svajar till ibland och jag tappar rytmen så är det som helhet en omtumlande och lärorik läsupplevelse.

Ett drabbande, fascinerande och nervdallrande nutida flyktingdrama.

Trivia: Romanen är fiktion men vilar på verklighetsgrund efter fem års diger research. Den har sålts i över 1,5 miljoner exemplar i USA och bland annat väckt en debatt kring att Cummins har fel etnicitet för att skriva om Mexikos samtidshistoria.

Rolf Olandersson, som blivit återkommande recensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Vindlande spänning i storsäljande fransk deckare

Michel Bussi

Se dig aldrig om

Övers: Cecilia Franklin

(Polaris)

Den svenska utgivningen av spänningslitteratur domineras av författare från Norden och de anglosaxiska länderna. Det gör det extra kul att den franska stjärnan Michel Bussi nu ges ut på svenska, hans ”Se dig aldrig om” är den fjärde av hans böcker som nu har översatts.

Han har redan mängder av priser, kritikerrosats sedan länge, sålt tio miljoner böcker i 35 länder och är definitivt värd svenska läsare också. Den här gången får vi besöka en liten fransk ö i Indiska oceanen i en vindlande historia om en pappa som flyr från polisen med sin sexåriga dotter, anklagad för mordet på sin fru. Det här är riktigt bra spänningsläsning!

Det är en solig fredagseftermiddag. Martial och Liane Bellion är ett vackert par som njuter av sin semester tillsammans med sexåriga dottern Sofa (egentligen Josapha). De sitter tillsammans med det något äldre paret Margaux och Jaques Jourdain vid hotellpoolen i turistorten Saint-Gilles-les-Bains på den franska ön Île de la Réunion inte så långt från Mauritius i Indiska oceanen.

15.01 reser sig Liane upp, hon ska bara gå upp för att hämta något på rummet. Hon kommer inte tillbaka. Olika personer i hotellpersonalen ser henne på vägen upp. Den gamla städerskan Eve-Marie ser henne gå in i rummet och finns i korridoren hela tiden, ända tills en orolig Martial kommer upp en timme senare för att se vart hans fru tagit vägen. Rummet är tomt, Liane är försvunnen.

Men Eve-Marie är helt säker på att Liane aldrig lämnat rummet. En liten stund senare mördas en äldre man i hamnen.

I senare förhör berättar Eve-Marie att Martial kom upp tidigare, redan 15.15, och att han då lånat en vagn för smutsig tvätt som han kört iväg med från rummet. Detta styrks av andra vittnesmål och olika fysiska bevis, blodspår på rummet och en del annat, pekar mot Martial.

Kommissarie Aja Purvi kommer snabbt fram till en given slutsats, Martial måste vara skyldig. Men när hon samlat ihop förstärkning och kommer till hotellet för att gripa honom har just hunnit fly tillsamman med dottern. Pådraget är omfattande, vägspärrar överallt för att ringa in den flyende mördaren, helikoptrar tillkallas, han ska snart vara fast.

Det är upptakten till denna berättelse; en katt-och-råtta-jakt runt denna lilla ö där vi rör oss mellan en dramatisk nutid kombinerat med återblickar i en dåtid som successivt ger oss läsare inblickar i vad som skett. Vi rör oss mellan olika berättarröster där Marial och polisen Aja dominerar men många andra får komma till tals, inte minst lilla Sofa som rör sig mellan hopp och förtvivlan; har hennes pappa verkligen dödat mamma Liane?

Jag fäster mig vid hennes språk och beundrar både författaren och översättaren Cecilia Franklin som hanterat Sofas röst, och hela texten, skickligt. Många andra intressanta karaktärer dyker upp i handlingen, en handling som rör sig snabbt i oväntade kurvor på vägen mot en dramatisk upplösning. Detta är en skicklig författare som vet hur man ska hålla läsaren fast förankrad vid boksidorna!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Isländsk litteratur: naturnära och dramatisk

Det blev och fortsätter att vara en isländsk påsk för mig.

Nya albumet med svensknorska folkmusiktrion Groupa, ”Kind of Folk, Vol 3: Island” (All Ice), spelar mest hela tiden i mina öron. Tillsammans med tre isländska musiker/artister har Groupa den här gången – efter Sverige och Norge – utforskat Islands musiktraditioner. För en som besökt Island blir det som ett soundtrack till öns landskap och natur.

Jag har också skyndat mig igenom – kunde inte sluta läsa! – tredje delen, ”Dimma” (Modernista; övers: Arvid Nordh), av islänningen Ragnar Jónassons deckarserie om Hilda Hermansdóttir, polis och kvinna på Island. Suveränt skrivet och berättat. Pusselaktigt á la lite men ändå något av Agatha Christie fast på Island, högst isländskt är det. Instämmer helt med Samuel Karlsson i hans recension av ”Dimma”, publicerad här på Deckarlogg i förra veckan.

Karason Stormfåglar_framsida-2Och sen blev det äntligen dags för Einar Kárasons kortroman ”Stormfåglar” (Thorén & Lindskog; övers: John Swedenmark). Borde ha gjort det tidigare men ibland blir tyvärr böcker liggande.

Einar Kárason har skrivit en dramatisk men ändå betraktande roman om en katastrof med både olyckligt, för somliga, och mer lycklig eller turligt, för andra. Jag har än så länge inte läst så mycket isländsk litteratur att jag borde våga att uttala något säkert om hur den isländska litteraturen är. Å andra är det ju just nu och då, när man är så att säga halvkunnig, som man vågar göra sånt.

Det finns alltid något mörkt i isländsk litteratur. Den går alltid att benämna ”noir”, behöver inte vara kriminellt eller deckaraktigt för det. Det finns också – och alltid – ett nära förhållande till naturen och dess starka, obevekliga krafter. Dem kan man inte – eller nästan inte – rå på, dem går det inte att beveka. Naturen bestämmer över människan; inte människan över naturen.

Kortromanen ”Stormfåglar” är ett tydligt exempel. Einar Kárason skildrar fisketrålaren Måsen med trettiotvå man ombord och fullastad med kungsfisk. Det är vintern 1959, en våldsam storm blåser upp och kylan ligger på, trålaren blir infryst i isen, ja, hela fartyget fryser till is och blir så tungt att det håller på att sjunka. Allt säger allt som går att uppbåda ombord måste användas i ett desperat försök att knacka bort isen.

Karason Foto Gass

Einar Kárason. Foto: Gassi

Måsen är inte det enda fiskefartyget till havs, på bankarna vid Newfoundland, Måsbanken kallad, där finns fler trålare. Det kommer att gå bättre för vissa, sämre för ett annat. För fiskarna på varje fartyg gäller det att hjälpa sig själva, klara sig själv, de har ingen möjlighet att också hjälpa andra fartyg i nöd.

Egentligen tycker jag att ”Stormfåglar” är en kollektivroman, som skildrar samtliga på en och samma gång; trots att många förblir anonyma, de saknar namn. Men den unge Lasarus finns ändå i centrum, oerfaren till sjöss vill han visa att han duger till.

Författaren Einar skildrar händelserna med långa, långsamma meningar som egentligen inte alls passar för att skapa dramatik – ändå passar meningarna exakt. Hans sätt att skriva befinner sig på samma gång mitt i dramatiken och en bit ifrån, med och vid sidan om, deltagande och betraktande.

Som om berättaren var med ombord men vill hålla sina upplevelser ifrån sig. Är händelsen autentisk? Den kan vara det. ”Stormfåglar” blir dessutom en mycket större och än djupare berättelse. Om livet, kort sagt. Hur islänningars liv varit och är. Hur det fortfarande är att leva så nära något så dramatiskt och oförutsägbart som naturen. Hur det är att vara islänning.

Jo, den isländska litteraturen är egen och annorlunda; lyrik som romaner, deckare som annan skönlitteratur. Den är mörk och våldsam, som noir, som krimi utan att vara krimi.

Bengt Eriksson