Cajun- och zydeco-deckare med gris-gris, voodoo och svart trolldom

Plötsligt skrev Samuel Karlsson, ibland recensent på Deckarlogg, om den amerikanska deckaren ”Cajunblod” av James Lee Burke. (Ska tilläggas att han gjorde det i Facebook-gruppen Vi som älskar ljudböcker, som han driver och där han brukar skriva.)

Det fick mig att tänka på hur längesen det var jag läste någon ny bok av James Lee Burke. Skriver han fortfarande? Det gör han, bara att gå in på hans hemsida och kolla (klickbar länk finns efter följande text). Ännu en ny bok av Burke är snart på gång.

Det var också längesen som någon roman/deckare av James Lee Burke översattes till svenska. Det närmar sig 20 år sen. Så vill man fortsätta att följa hans mest kända huvudperson, Dave Robicheaux, och fortsätta att tillbringa lästid i Burkes/Robicheaux miljö, träskmarkerna utanför New Orleans i Louisiana, så blir det att läsa på amerikanska/engelska.

***

James Lee Burke

Land: USA

Genre: hårdkokta deckare,

mansromaner,

cajun-deckare,

country noir

På sidan 34 i romanen Flamingomorgon (1994) kommer huvudpersonen, Dave Robicheaux, in på ett danshak – Big Mama Goula’s – någonstans på Lousianas landsbygd.

Stället är fullt av negrer, det luktar cigaretter, öl och svett, jukeboxen skräller på högsta volym och vid sidan om dansgolvet håller ett zydecoband med dragspel, tvättbräda, fingerborgar och elbas på att göra sej i ordning.

Zydecobandet skulle kunna vara Beau Jocque And His Hi-Rollers – ett band som funnits i verklighetens Louisiana och bl a kan höras på albumet Pick Up On This!. (Beau Jocque avled 1999.)

Dragspelaren Beau Jocque drar bälgen ut-in-ut-in-ut-in och pumpar rytmer snarare än toner ur dragspelet. Hans dragspel och sång ryter – grovt, rått – som en alligator. Musiken är het! het! het! som Lousianas träskmarker.

En av flera videor med och om James Lee Burke (finns på hans hemsida). Här grattas Burke av en rad författarkolleger som Stephen King och Michael Connelly inför hans 40:e bok och den nya Dave Robicheaux-romanen ”A Private Cathedral”.

Beau Jocques zydecomusik och James Lee Burkes deckarromaner förmedlar exakt samma stämning. Det är mycket ”gris-gris” – voodoo och annan svart trolldom – både i musiken och böckerna.

Här utspelar sej Burkes hårdkokta deckare: dels i den mångkulturella och ”sädiga” staden New Orleans, dels och framför allt ute på Louisianas lika mångkulturella landsbygd.

Han skriver, kan man säga, hårdkokta landsortsdeckare (en kriminell undergenre som en annan hårdkokt amerikansk landsortsförfattare, Daniel Woodrell, döpt till ”country noir”). Burke skriver också mansromaner.

Hans deckarintriger är inte särskilt märkvärdiga utan kan sammanfattas med samma ord som tusen amerikanska deckare: våld, mord, knark, maffia.

James Lee Burke med sin nya Dave Robicheaux-roman.

Den egentliga intrigen är desto mer märkvärdig: alla de tankar som löper amok inuti huvudpersonen Dave Robicheaux’s huvud. Tankarna handlar om det gamla livet på landet och det nya i staden; Vietnam (60-talet), Latinamerika (80-talet) och USA (alltid); invandrare, politik, korruption och privatmoral.

Inte minst kretsar tankarna kring den ”upphittade” adoptivdottern. I Himlens fångar (1992) störtar ett flygplan i bukten utanför Louisiana. En enda passagerare överlever: en liten latinamerikansk flicka som Robicheaux ”adopterar” och ger namnet Alafair.

James Lee Burke skissar, tecknar och färglägger. Allt fler karaktärsdrag blir synliga. Från roman till roman växer porträttet av Dave Robicheaux: polis vid mordroteln i New Orleans, privatdetektiv och båtuthyrare i Missippideltat, Vietnamveteran, anonym alkoholist, änkeman och adoptivpappa.

Romanerna blir mansromaner: en skildring av mannens balansgång mellan det mjuka och det hårda inom sej, mellan kvinnan och mannen och människan.

Dessutom präglas Robicheaux-deckarna av något kanhända, åtminstone i Sverige, otidsenligt men sympatiskt: ett socialt patos, en ständigt malande medkänsla med människorna – i Vietnam, El Salvador och Louisiana, USA.

Sällan har jag haft tålamod att invänta de svenska översättningarna utan ”tjuvläser” James Lee Burkes deckare i amerikansk pocket. Då läser jag högt, liksom deklamerar delar av böckerna som dikter.

Stilistiskt skriver Burke cajun- och zydeco-deckare. Han kan jämföras med en musiketnolog som reser omkring och gör nedteckningar av Louisianas folkmusik: den vita folkmusiken, som kallas cajun (efter de franska invandrare, s k ”cajuns”, som kom till Louisiana via Kanada), och den svarta, som kallas zydeco (en blandning av rhythm & blues och cajun).

Burke noterar inte musiken – utan språket. Hans fonetiska nedteckning av det språk som talas på Louisianas landsbygd (blandningen av engelska, franska och afrikansk creole) är en fröjd att läsa. HÖGT! som sagt.

Hur översätter man detta språk, som både finns och inte finns, till svenska? Att fånga det till 100 procent är inte att begära, men en aning om det mångkulturella Louisiana bör en översättning kunna förmedla.

Bra Böcker/Wiken, som introducerade Burke i Sverige, provade inte mindre än fyra olika översättare, en för varje titel som förlaget gav ut. Forum, som efter några års uppehåll övertog utgivningen,  använde sej av en femte översättare.

(Tilläggas kan, dessutom, att när ännu en bok av Burke översattes till svenska efter att jag skrev den här texten så var det av en sjätte översättare – således en ny översättare per bok.) 

Mycket av en författares, inte minst James Lee Burkes, personlighet finns i språket. Och varje översättare uppfattar – ”tolkar” – författaren på sitt sätt. När man använder fem olika översättare blir resultatet närapå som att läsa fem olika författare med samma namn!

Tacka tusan för att Burke aldrig hittat sin svenska publik när han behandlats som ett föräldralöst barn som skickats runt mellan fosterhemmen.

Drygt halva Robicheaux-serien är fortfarande oöversatt. Med Cimmaron Rose (1997) inledde James Lee Burke också en ny serie hårdkokta landsortsdeckare om Billy Bob Holland, advokat i den lilla staden Deaf Smith, Texas.    

***

Titlar på svenska:  

Neonregnet (1991)

Himlens fångar (1992)

Louisiana blues (1993)

Flamingomorgon (1994)

Cajunblod (2000)

Släktvapnet (2006)

Förteckning över alla andra böcker – många – som James Lee Burke har skrivit men som inte översatts till svenska finns på Wikipedia.

James Lee Burke hemsida:

https://www.jamesleeburke.com

PS. Hen som upprörs av ett ord i min text: så står det i den svenska översättningen.

PPS. Många av James Lee Burkes romaner, både på svenska och i amerikanskt original, såväl de om Dave Robicheaux som andra, finns nu som ljudböcker på  strömningstjänster.

Bengt Eriksson

Texten ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

Deckarloggfredag: Karin Boyes poesi blir sångpoesi

Ola Sandström

Aska

(Playing With Music)

Ola Sandström åstadkommer det omöjliga, ännu en gång. Han har tidigare gjort musik till Tomas Tranströmers poesi. En omöjlig uppgift som han lyckades med på bästa, mest personliga sätt.

Nya albumet ”Aska” innehåller främst tonsatta dikter av Karin Boye. Vilket ju har gjorts förut, sämre och bättre. Men så här? Aldrig förr!

Dock inleds albumet med Carl Michael Bellmans vaggvisa Lilla Charles, sov sött i frid som Ola Sandström framför som duett med Lisa Östergren. Melodin, lånad från en folkvisa, har bevarats men tempot sänkts så att resultatet blir en egen, personlig tolkning.

Sex av de övriga spåren är tonsatta Boye-dikter. Med detta kunde vem som helst misslyckas. Bevara dikternas inbyggda melodier? Meninglöst, då behövs ingen musik.  

Göra låtar i betydelsen melodier av ojämna diktrader? Lika dumt, som en tvångströja. Strunta i poesins stämning och budskap för att skapa något eget? Oförskämt, ju.

Ola Sandström gör något mycket svårare. Han har satt melodiska toner till orden. Observera skillnaden: inte melodier utan melodiskt.

Hans tonsättningar är närläsningar av dikterna, där Sandström möter Boye. Han är här men hon är kvar. Vad läser och tonsätter han i Boyes poesi? Människans livsvilja och livsovilja – och avgrunden dem emellan.  

Tonsättningarna kan placeras i en hybridform av  sångpoesi, folkvisa, klassiskt. Men varje dikt har fått sin läsning och därmed sin tonsättning.

Hör hur Karin Boyes mest kända dikt, Ja visst gör det ont, förblir vad den varit men också blir något nytt. Lyssna på gatutrallen Jag är född i en stad, som nu en trubadur sjunger stilla till sin lika stillsamma gitarr. Medan Vägen hem har känslan av landsbygd och folkvisa.

Ola Sandströms ljusa, väna röst och hans virtuost sparsamma gitarr gör sitt till. Bland andra Lisa Rydberg, fiol, Lisa Långbacka, dragspel, och Helene Norrman, dobro, betonar och förlänger, fördjupar och adderar  stämningar och atmosfärer.

Även två instrumentallåtar,  titelspåret Aska samt Solhem (bägge av Sandström), som framförs likt meditationer över resten av albumet.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Musik på Deckarloggfredag: Bästa möjliga hyllning till Emmylou Harris

Konsert

Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell med Red Dirt Band

En hyllning till Emmylou Harris

Strömmat från Folk å Rock, Malmö den 10/4

——————————————————-

Bäst: Jennifers, Ciccis och Yvettes stämsång, tre röster med varsitt tonläge som sjunger underbart ihop.

Sämre: Att det alltid ska vara så bökigt med det streamingtekniska.

——————————————————-

Konserten gick igång direkt på utsatt tid. Men det tog två låtar innan det streamingtekniska fungerade.

Självklart ville jag ha upp ljud och bild på en större skärm, alltså teveskärmen. Provade med mobilen, gick inte. Testade med plattan, gick inte heller. Startade min laptop och se – nu kunde jag chromecasta tlll teven.

Onödigt struligt.

Från och med tredje låten följde en riktigt bra konsert som vad gäller bilder och ljud höll samma kvalitet som bästa teveprogram.

Utmärkt balans mellan såväl musikerna i Red Dirt Band som mellan mellan sång och instrument. Kamerorna bytte vinklar och växlade från hel- till halvbilder. Vilket lyft från den uschla kvalitén i strömningarnas barndom (för blott ett år sen).

De tre sångerskorna – Yvette Eklund, Cicci Landén och Jennifer Saxell, från två gånger Malmö respektive Kanada/Lunnarp – hyllade amerikanska countrysångerskan Emmylou Harris med varsin röst.

I denna ordning: Jennifer Saxell, Cicci Landén och Yvette Eklund med Red Dirt Band på Folk å Rock i Malmö. Fotot publicerat med vänligt tillstånd av fotografen Tobias Annerfeldt.

Yvettes ljusare, mer spetsiga röst, passar bäst för snabba, rockigare låtar. ”Two More Bottles of Wine” och ”Bluebird Wine” var ett par exempel.

Ciccis lite mörkare röst passar för långsammare, tyngre låtar. Som ”Boulder To Birmingham” (Emmylou Harris hyllning till Gram Parsons) och ”Tougher Than The Rest” (av Bruce Springsteen).

Medan Jennifers röst passar för allt.

Ja, övriga två får ursäkta. Jennifer Saxell har, av födsel och uppväxt, ett närmare förhållande till de engelska låttexterna och därmed innehållet. Men framför allt har hon – oj! – fått så många fler årsringar i rösten.

Vilken skillnad mot när hon kom till Sverige och jag hörde henne första gången. Hon sjunger med varje levt år. Lite äldre och grövre, samtidigt som ungdomen är kvar.

Hennes röst har blivit ännu mer, ännu större.

”Heartbreak Hill”, ”Hickory Wind” (låt av Gram Parsons), ”I Ain´t Living Long Like This”… Lugnare och snabbare, ballader och rock. Jennifer sjunger allt lika fantastiskt.

Och så förenar de sig, de tre sångerskorna, och sjunger tillsammans med var sin röst, var sitt tonläge. Ännu vackrare! Så underbart deras röster passar ihop.

Red Dirt Bands americanakomp växlar mellan country, som betonas av Rickard Alerstedts steel och dobro, rock´n´roll, som Peter Antonssons elgitarr får att bli skumpigt rockig, countryrock, där hela bandet ger tyngd, och en gnutta tex-mex, tack vare Mats Bengtssons dragspel.

Den som känner sin Emmylou kan höra hela hennes musikaliska biografi, från amerikansk öst- till västkust, från Los Angeles och Bakersfield till Nashville, Tennessee.

Bättre hyllning kan ingen åstadkomma.

Men… det tog ju slut så snabbt. Kollar klockan: en timma har gått. Så fort den gick.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik