Underbar avslutning på magnifik kvartett

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria, och nu finns ”Djävulsvind” ute på svenska.

Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543.

Det finns författare som är bra på research, det finns författare som är otroligt imponerande skickliga på research och så finns det Ray Celestin som spelar i en helt egen division där ingen detalj är för liten för att undersökas.

Helheten är fiktion men denna helhet är fylld av verklighetens människor, händelser och detaljer vilket skapar en sällsynt trovärdig närvarokänsla i en berättelse som annars innehåller dramatik på högsta nivå. Vi får återse Ida Young, numera pensionerad privatdetektiv som åter får rycka in, och hennes goda vän från barndomens New Orleans, den nu åldrande Louis Armstrong som till sin sorg fått läkarbesked om att han kanske inte får spela sin älskade trumpet mer.

Jag träffade Ray Celestin för fem år sedan när han besökte Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall; en mycket sympatisk person, smal, ganska kort till växten, ödmjuk, en man som inte framhäver sig själv, inte tar plats i onödan.

Hans blygsamma uppenbarelse har få samband med det storverk som hans nu avslutade romankvartett ”City Blues Quartet” utgör, mångfaldigt prisbelönta böcker runt om i världen: ”Yxmannen” som kom på svenska 2016 och utspelar sig i New Orleans 1919, ”Mafioso” (2017) utspelar sig i Chicago 1928, ”Gangsterns klagan” (2019) utspelar sig i New York 1947, och avslutande Djävulsvind (2022) utspelar sig i Los Angeles 1967.

Han är rätt extrem på många sätt, den detaljerade researchnivån har jag redan nämnt men det finns också ett rätt detaljerat regelverk där till exempel varje bok präglas av en specifik tid, en plats, en årstid, ett väder men också av en med boken samtida låt som styr bokens språkliga melodi i handling och tempo. Jag rekommenderar verkligen hans webbsida där det finns en hel del sidomaterial som referenslistor, kartmaterial, bildgallerier och spellistor till böckerna (inte så mycket kring den nya boken än, men det kommer säkert).

Det finns något vetenskapligt i hans sätt att arbeta som lätt skulle kunna resultera i riktigt tråkiga texter med uppräkningar av alla de detaljer han forskat fram men så är det inte alls. I stället använder han så skickligt allt detta material till att ge läsaren en fantastisk närvaro; i läsningen lever man verkligen på de platser och i de tider som han beskriver, man känner närvaron i miljöerna och tidsandan i det som händer på riktigt i New Orleans, Chicago, New York och Los Angeles med allt det vackra och allt det riktigt hemska.

För att texter ska bli riktigt levande krävs starka karaktärer och genomgående i hela serien finns Ida Young (tidigare Davies) som under den långa resan gått igenom en hel del prövningar. Att som svart ung kvinna ta sig fram i rättsväsendet var inte enkelt men så småningom blev hon mycket respekterad för sin skicklighet och sin starka moral och lyckade bygga upp en egen detektivbyrå.

Nu är hon inte ung längre, har sålt byrån och dragit sig tillbaka som pensionär i Los Angeles. Men pensionärstillvaron avbryts av ett telefonsamtal; en ung kvinna har hittats mördad på ett motell, hon hade en lapp med Idas namn och telefonnummer, och LAPD vill veta varför. Det blir starten för en lång händelsekedja för Ida.

Hon växte upp i New Orleans med en pappa som var musiklärare och han upptäckte en ung strulpojke med stor talang, Louis Armstrong (då oftare Lewis), som han engagerade sig i. Lewis blev mer eller mindre inkluderad i familjen, Ida och han blev nästan syskon och de har varit nära vänner genom hela livet.

Ray Celestin. Foto: Nick Redman

Utöver sin välkända musikerkarriär är han i denna serie en sorts doktor Watson till Ida, så även här; även om han är åldrande och sjuk turnerar han fortfarande flitigt och kommer nu till Los Angeles.

Förutom dessa två återkommande karaktärer finns i nya boken en annan huvudperson, Kerry Gaudet. Hon och hennes lillebror Stevie har haft en riktigt tuff uppväxt i Louisiana, de enda de egentligen hade var varandra, de står varandra mycket nära. De kom fram till en plan när hon var arton: hon skulle ta värvning för att få en gratis utbildning till sjuksköterska.

I avtalet ingick tjänstgöring i Vietnamkriget men när den perioden var slut skulle hon hämta sin bror för att de gemensamt skulle kunna bygga upp ett liv någon helt annanstans. Men Stevie stod inte ut, flydde till Los Angeles och fastnade i missbruk. Nu får Kerry ingen kontakt med sin bror, han är försvunnen och hon är vansinnig av oro, inte minst för att det går en mördare lös i området, en mördare som tycks välja ut sina offer på måfå.

Under en veckolång permission tar hon sig från Vietnam till Los Angeles för att försöka hitta honom. Hon skrämmer de flesta hon möter, hon har svåra brännskador från en felaktigt fälld napalmbomb som fortfarande innebär prövande smärtor, men hon är stark och smart.

En fjärde viktig karaktär är Dante Sanfelippo, ungefär jämnårig med Ida och Louis längtar han efter ett annat liv, snart, alldeles efter jul, ska han och hustrun Loretta avsluta köpet av en vingård där de ser framför sig en fin pensionärstillvaro där även vuxna dottern Jeanette ingår.

Dante har en lång karriär bakom sig som ”fixare” inom maffian, den som alltid hittar smarta lösningar, kompromisser mellan rivaliserande familjer och mycket annat, den man vänder sig till när man inte ser någon annan lösning. Motvilligt har han accepterat ett sista uppdrag från maffiabossen Nick Licata, han hade egentligen inget val.

Nicks rätt misslyckade son Riccardo hade åkt fast med arton kilo kokain i bilen. Han satt häktad ett bra tag innan han en dag ringde till pappa och vädjade om att han skulle betala en enorm borgen, sonen var tydligen livrädd för något, pappa betalade och sonen släpptes fri för att sedan försvinna direkt. Dantes uppdrag är att hitta Riccardo och han har bara någon vecka på sig.

De är de fyra viktigaste karaktärerna men det vimlar av intressanta karaktärer från alla möjliga samhällsskikt, en del fiktion och många verkliga personer.

Med en intelligent berättarteknik för oss författaren mellan de olika skeenden där de fyra huvudpersonerna förekommer, bland mycket annat verkar det finnas en del kopplingar mellan det fall som Ida driver och hennes egen bakgrund. Naturligtvis rör sig de olika skeendena närmare varandra och växer samman i en allt större berättelse med en storskalig brottslighet, fastighetsspekulationer, narkotikahandel, omfattande korruption; en pågående samhällsförändring som skadar väldigt många människor.

En central del av kvartetten är skildringen av den amerikanska maffians utveckling under 1900-talet.

I den avslutande delen är den på fallrepet, de nya ledarna har inte riktigt samma makt som tidigare, eller kanske snarare håller den på att byta skepnad. Efter decenniers kamp mellan maffians verksamhet och andra delar av samhället håller gangsterrollen på att tas över av andra sorters kriminella och korrumperade makthavare inom näringsliv och samhälle, inte minst inom rättsväsendet.

Celestin ger en, naturligtvis väl underbyggd, bild av denna process från det sena sextiotalet vilket också skickligt förutspår vad som komma skall även om det kommer att dröja ända till 2016 innan en representant för denna process, Donald Trump, till och med skulle kunna erövra presidentposten, då tack vare kraftigt stöd från sin gangstervän Vladimir Putin.

Vi känner igen denna samhällsutveckling från just Ryssland där maffia och politik under några decennier fusionerats till en kriminell statsmakt. Även om processerna i Ryssland och USA skiljer sig kraftigt åt i sina uttryck finns en del likheter i kärnorna som Celestin skickligt lyfter fram, till exempel när det gäller sambanden mellan flödet av narkotikamiljarder och USAs inflytande över olika länder i Latinamerika.

Celestin balanserar här på gränsen till konspirationsteoriernas farliga värld, men han balanserar väl. En del av händelserna i texten som kan förefalla som absurda påhitt av en alltför fantasirik författare är faktiskt både verkliga och väldokumenterade. Att skilja på vad som är fiktion och vad som är verklighet i hans texter är inte enkelt men det utgör också ett fascinerande element i läsningen.

Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande, översättningen av Hanna Williamsson ska också ha beröm liksom Niklas Lindblad för seriens särpräglade omslag. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig!

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Tillbaks till 1890-talet och Sherlock Holmes

Lyndsay Faye

The Whole Art of Detection

Lost Mysteries of Sherlock Holmes

(Mysterious Press/Grove Atlantic)

Arthur Conan Doyle skrev 56 noveller och fyra romaner om Sherlock Holmes. Den första av berättelserna var romanen ”En studie i rött”, som publicerades i 1887 års Beeton’s Christmas Annual, ett årligt häfte underhållning som utgavs i november från 1860 och 1898. Den sista av Conan Doyles berättelser om Holmes var novellen ”Shoscombe Old Place”, originaltryckt i den amerikanska veckotidningen Liberty den 5 mars 1927.

Vid det laget hade Holmes redan fått tjogtals rivaliserande excentriska litterära detektiver, och en hel del rena imitationer. Efter Conan Doyles död 1930 följde ytterligare, men dödsboet månade om sin upphovsrätt och de pastischer där Holmes fick behålla sitt namn och sina kännetecken var inte oräkneliga. Det har de blivit sedan upphovsrätten till gestalten upphört efter år 2000.

Numera utges varje år betydligt mer nyskrivet material om Sherlock Holmes än Conan Doyle åstadkom under sina fyrtio år som doktor Watsons mellanhand. Wikipedia listar för dagen 135 författare som skrivit Sherlock Holmes- pastischer; jag misstänker att de bara är toppen på isberget. Kanske har någon hängiven Sherlockian läst dem alla. Själv har jag aldrig ens försökt, men ändå fått mig till livs Holmeshistorier av ett tjugotal olika författare.

Några har jag uppskattat som kriminalromaner – de första av Laurie R. Kings vid det här laget 19 volymer långa serie om Mary Russell, där den femtonåriga Mary träffar den nästan sextioårige Holmes och medverkar när han löser ett fall. Senare utvecklas relationen, de gifter sig och fortsätter att utreda brott och mysterier.

Har någon missat böckerna är de – åtminstone så långt jag följde med – gedigna, men föregivet skrivna långt senare av en åldrad Mary. De är ett gott exempel på vad en begåvad författare kan åstadkomma genom att omtolka en annan författares ikoniska gestalt.

Men sedan finns också de otaliga försöken att skiva genuina pastischer – historier som ligger så nära Conan Doyles i stil, ton, personteckningar och tidsfärg att läsaren idealiskt inte kan se någon skillnad. Här har alla jag tidigare läst snubblat på ribban. Att skriva som man gjorde för ett sekel sedan är inte lätt. Att skriva som en viss författare gjorde är ännu mycket svårare.

Och att dessutom fånga hans synsätt, idiosynkrasier och tonläge gör det till ett mästarprov. Men det har faktiskt visat sig vara möjligt, och som bevis för det framlägger jag Lyndsay Fayes novellsamling ”The Whole Art of Detection”. I den presenteras tretton fallredogörelser skrivna av dr Watson samt två utdrag ur Sherlock Holmes egen dagbok där han återger andra problem han ställts inför.

Som kriminalnoveller är de här texterna inte några storverk. Till och med jag kunde i de flesta fall komma på lösningen innan den presenterades. Men många av dem är finurligt uttänkta och trivsamma. I konstruktion ansluter de dessutom till Conan Doyles egna Holmes-äventyr: enstaka handlar om mord, men andra bara om missförstånd eller om händelser som inte ens i egentlig mening är några brott.

Ändå är det som fascinerar i boken just pastischkonsten. Har man läst Conan Doyles engelska original känns de här novellerna perfekta: inte ett felvalt ord, inte ett enda stilbrott. Så vitt jag kan se inte ens några begrepp som inte var kända på Sherlock Holmes tid – Faye använder till exempel inte ordet ”mercury” för kvicksilver, utan det äldre och mer allmänt använda ”quicksilver”.

Och förfaller självklart inte till att ha med de apokryfiska men överallt förekommande formuleringarna ”Elementary, my dear Watson” eller ”The game’s afoot”. Så till dem som älskar och vördar sin Sherlock Holmes måste den här samlingen varmt anbefallas. Även om den för andra troligare är bara ett sällsamt kuriosum.

John-Henri Holmberg, härmed gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.

När snön faller över Vasastan eller En privatdetektivs julafton

I år som alla år…

Det skrivs hela tiden nya deckare med motiv och miljö från julen. Men juldeckaren är och förblir en en enda, nämligen ”Ture Sventon i Stockholm” av Åke Holmberg.

Den tar följt mig genom mina flesta år i livet, från 1955 (ser jag när jag nu tittar i den igen, jag fick ”Ture Sventon i Stockholm” i julklapp julen -55) men den hade publicerats året innan. Nog inte varje jul men nästan varje jul sen dess har jag tagit och tar jag fram boken igen och läser den på nytt…

Läst och läser om Ture Sventon själv, den praktiserande privatdetektiven på Drottninggatan i Stockholm med sin sekreterare, fröken Jansson eller Janton, om juvelerare Eriksson (inte släkt) med butik och bostad på Tomebogatan, om Stora nysilverligan och Slarviga Svante och förstås herr Omar från oasen Kaf i Arabiska öken samt de återkommande barnen, privatdetektiv Sventons extradetektiver, som här heter Elisbeth och Henrik.

Och så Vessla, Ville Vessla, ständigt denna Vessla!

(Om någon tänker Sherlock Holmes och Dr Watson, så visst. Tänker någon Philip Marlow så, det stämmer också. Ture Sventon-böckerna, det finns en handfull, är pastischer och parodier på de nämnda. De började så – med till exempel temlor = semlor från konditori Rota = Rosa som ersättning för Sherlock Holmes (o(vanor…

Fast Ture Sventon-böckerna blev snabbt mer än pastisch och parodi. Det fick eget och evigt liv.)

Det var först handlingen och spänningen. Sen personerna och miljöerna. Numera blir det mest så att jag smuttar på Åke Holmbergs formuleringar (på samma sätt som jag brukar smutta på Stig Claessons ord och meningar).

Holmberg hade sitt eget sätt att skriva, sätta ihop ord och formulera meningar. Han skrev med en humoristisk, lite ironisk knorr, ett leende mellan orden. Så att säga i meningsgipan. Som att ”Ture Sventon i Stockholm” inleds enligt följande:

Tomtebogatan i Stockholm är en enastående trevlig gata. Det hörs ju redan på namnet…  

 Liksom ”Ture Sventon i Stockholm” är en enastående trevlig och bra dtektivroman för barn som vuxna i alla åldrar!

Stanna upp också och verkligen titta på Sven Hemmels utsökta illustrationer…

Bengt Eriksson

Holmes och Watson i Sverige eller kamplitteratur från motsatt håll?

David Lagercrantz

Obscuritas

(Norstedts)

(Men det kanske är med Lagercrantz som med Läckberg? Att han liksom hon blir bättre i översättning, till exempel på engelska? Utomlands betraktas ju Camilla Läckberg med vördnad och har fått bra kritik för sina psykologiska thrillers…)

Ovanstående parentes skrevs efter att jag läst och funderat över ”Obscuritas”, första titeln i David Lagercrantz nya deckarserie i genren, låt säga, ett slags polisroman med internationell thriller. Jag har vissa problem med den här romanen, vissa sidvisa problem.

Vissa sidvisa språkliga problem. Som följande: Men va tusan, varför kommaterar han som han gör? Lägger ut kommatecken som hinder vid läsningen istället för använda dem för att hjälpa språket och min läsning. Jag stannar ju upp, hela tiden, och snubblar, på nästan varje kommatecken.

Som hans sätt att systematiskt placera komma före (så gott som) vartenda och! Jag blir tokig av det här. Och sen också: dialogerna.

Säg mig, vem – i singular – i hela världen som pratar så här, som i Lagercrantz deckare? Använder dessa ord, dessa meningar. David Lagercrantz försöker skriva hårdkokta thrillersnabba dialoger – alltså pratminus på pratminus – så att replikerna smattrar mellan varann.

Det uppskattas. Det gillar jag. Sånt kan bli riktigt bra. Men då måste ju ord och formuleringar vara så exakt, säger exakt avlyssnade och nedskrivna att de uppfattas som riktiga, äkta och autentiska. Det ska kännas som att replikväxlingen kunnat vara på just riktigt.

Märkligast av allt: Ibland, på vissa sidor, finns inget av detta som jag gnällde på. Ingenting! Där flyter språket som en flödande älv, repliker och dialoger är mer än åkej. Amen, hur är detta möjligt!

Skriver David Lagercrantz så ojämnt? Varför ber då inte en redaktör att han ska se över språket så det flyter lika fint romanen och deckaren igenom? Eller kan det vara så att Lagercrantz faktiskt inte skriver så bra, redaktören har redigerat men inte riktigt orkat med att göra det på varenda sida?

I vilket fall, nog är det konstigt. Och onödigt, när ”Obscuritas” hade kunnat bli mycket mer lättläsvärd.

Grundstoryn är det inget fel på – inte heller huvudpersonerna. Men Lagercrantz har siktat högt. Inte gjort det lätt för sig. Ta de här huvudpersonerna… De är två: professor Hans Rekke, expert på förhörsteknik, och Micaela Vargas, polis på gränsen mellan nåder och onåder. Han är Sherlock Holmes och hon ett slags Watson. Till råga på allt har Brekke också en bror som arbetar för regeringen, som Mycroft Holmes.

Att ens tänka tanken att skriva en deckare om ett par nutida Holmes och Watson. Det är modigt, eventuellt dumdristigt. Så många nyskrivningar av världsdeckarlitteraturens mest kända detektivduo som gjorts förut, ibland mer på allvar och ibland parodiskt. Att skriva om Sherlock Rekke och Dr eller polis Vargas är en balansgång på slak lina, mellan pastisch och allvar.

David Lagercrantz. Foto: Kajsa Göransson

Lyckas Lagercrantz i sin dumdristighet? Ganska så bra, faktiskt. Även om det ibland kan utfärdas Hjerson-varning. (Och då tänker jag alltså på den svenska teveserie som väl fortfarande går att se på nätet.)

Grundstory: Året är 2003. En fotbollsdomare med rötter i Afghanistan mördas och en person häktas för mordet. Professor Rekke anlitas för att gå igenom förhören och förmå den häktade att erkänna. Istället dömer Rekke ut förundersökning och den häktade släpps.

Polisen Vargas kontaktar Rekke inofficiellt. De fortsätter utredningen och ”Obscuritas” blir en inofficiell polisroman som fortsätter internationell – till CIA, terrorister och talibaner. Men också hem på det viset att ”Obscuritas” aldrig blir en internationell politisk thriller utan mer en skildring av Sverige, av det svenska samhället, det svenska klassamhället.

Och detta på ett ovanligt sätt. Micaela Vargas, dotter till en chilensk flykting, kommer underifrån, från Husby och förorten. Professor Hans Rekke från motsatt håll, uppifrån, han bor i en Djursholmsvilla, hans familj är överklass. Den förra håller tillbaks sin ”explosivitet”; den senare är förfinad och bildad.  

Jag såg att en kritiker just kritiserade David Lagercrantz för att budskapet i romanen ska vara att bevara klassklyftor. Underklassen ska inte vara så jävla avundsjuk på dem som har det lite bättre. Det skapar ju onödiga motsättningar i samhället.

Men är inte det att övertolka Lagercrantz? Han skulle alltså vara en politisk författare som skriver deckare för att försvara sin överklass. Och därmed angripa underklassen. Typ kamplitteratur från motsatt håll. Det undrar jag. Men det går att tolka ”Obscuritas” på detta sätt, också.

Själv tror jag – fast det är ju bara vad jag tror – att han skriver så gott han kan, så bra han förmår. Och som den han är. Då blir det så här – omedvetet så här. Själv är jag mest blank inför boken. Den griper mig inte och som sagt, sidvis illa skriven. En deckare bland hur många andra svenska deckare som helst.

Som också jag nu lockats att läsa när jag kunde ha läst och recenserat en annan – och bättre – svensk deckare. Jag hoppas att nästa titel i serien blir en aning bättre till både språk och innehåll eller att en redaktör pratar lite, alltså på allvar, med David Lagercrantz.

Bengt Eriksson

New York på Charles Dickens tid

Lyndsay Faye skriver historisk krimi om – ja, det kan t o m kännas som om hon skriver från – New York vid mitten av 1800-talet. Hur mycket är sant i hennes romaner? ”Allt”, menar Faye. Eller åtminstone: ”Nästan allt.”

I ”New Yorks gudar” (2012) – hennes första historiska krimi om de bebyggda södra delarna av Manhattan med vissa utflykter till landsbygden och den stora skogen ovanför – var året 1845. Uppföljaren eller snarare fortsättningen ”Tiga är guld (2014; bägge utgivna av Norstedts och översatta av Jessica Hallén) startar den 14 februari 1846.

Huvudpersonen heter fortfarande Timothy Wilde, så kallad ”kopparstjärna” med nummer 107 i New Yorks första poliskår. Ett New York – eller Manhattan – som då alltså var en liten stad jämfört med idag och där ordet fattigdom inte räcker till för att beskriva livsvillkoren. Där rådde så stor nöd och misär att Lyndsay Fayes skildringar av Manhattan, New York både av andra och mig har jämförts med Charles Dickens berättelser om/från 1800-talets London.

Det är rätt men ändå inte riktigt rätt. För innan dess var Sir Arthur Conan Doyle, mästerdetektiven Sherlock Holmes och doktor John Watson. Romanförfattaren Lindsay Faye debuterade med Sherlock Holmes-pastischen ”Dust and Shadow: an Account of the Ripper Killings by Dr. John H Watson (2009).

Lyndsay Faye Fotograf Melinda Caric

Lyndsay Faye. Foto: Melinda Caric.

”Det var pappa”, skriver hon i vår mejlkonversation. ”Han introducerade mig för Sherlock Holmes-böckerna när jag hade läst ut alla barndeckare. Då var jag ungefär 10 år. Jag är en av de där udda människorna som började läsa Sherlock Holmes och aldrig kunde sluta. Jag älskar personerna, atmosfären och inte minst det kristallklara och briljant effektiva språket.”

Och sen flyttade du över ditt intresse för historisk krimi till New York?

”Ja, för jag bor här.” (Närmare bestämt sen 2006 då Lyndsay Faye flyttade till New York för att söka arbete som skådespelerska.)

”Jag var ju Sherlockian sen länge och att imitera en av alla tiders största deckarförfattare var en fantastisk träning i att skriva en bra thriller. Däremot hade jag ingen kunskap om Jack the Ripper, som min Sherlock Holmes-bok handlar om, så det gav mig också möjligheten att lära mig att göra grundlig historisk research.”

”New York Police Departement är legendariska på det sättet att det har gjorts så många berättelser om dem: Hollywood-filmer, TV-serier och kriminalromaner. Många som aldrig varit i New York tittar på TV-serier om New York-polisen. Men jag hade aldrig sett eller läst en berättelse från dag ett – om den allra första polisen i New York. Jag ville lära mig hur en sådan beryktad – och ökänd – poliskår hade uppstått. Så jag började skriva New York-polisens historia från allra första början.”

untitled

Du skildrar något helt annat än dagens Manhattan: en stad som är så liten att den snarare var en plats där människor samlats, en liten stad men med många fattiga invånare. Hur autentisk är din skildring av Manhattan i mitten av 1800-talet.

”Manhattan var absolut en stad redan på den tiden som jag skriver om – bara en mindre stad. Ovanför, säg, 30:e gatan fanns endast landsbygd och små byar men den södra spetsen var en blomstrande stad med stark sjöfartsekonomi, aktiemarknad, banker, industrier och så vidare.”

”Beskrivningen av tiden och staden är så exakt och noggrann som jag förmår. Jag läser dagstidningar från hela det året som jag ska skriva om. Jag studerar ett stort antal dagböcker, politiska skrifter och polisprotokoll. När jag beskriver gator, dagliga händelser och ljud så har jag hämtat allt från dåtida rapporter om livet på Manhattan.”

”Förresten, det finns många, många fattiga människor också i dagens New York.”

Vad du säger är alltså att du skriver helt – eller nästan helt – autentiska polisromaner om Manhattan, New York i mitten av 1800-talet? Allt som händer inte bara kunde ha hänt utan har verkligen hänt…

”Som jag nämner i böckernas historiska efterord så har det allra mesta som händer i böckerna också hänt i verkligheten. Berättelsen om Eliza Rafferty och hennes barn i New Yorks gudar är en sann historia, liksom historien om de fria svarta syskonens försök att undkomma slavfångare genom att bege sig till New York. Det enda jag gjorde var att byta ut de bägge systrarna mot två bröder.”

Lyndsay Faye Tiga är guld

I din nya roman Tiga är guld kommer mrs Lucy Adams till kopparstjärnan Timothy Wilde och anmäler att hennes syster och son är försvunna. De har – liksom i filmen ”12 Years a Slave”, baserad på Solomon Northups självbiografi – kidnappats av slavfångare.

Hur känt är detta – i och utanför USA, t ex i Sverige? Att sydstaterna hade svarta slavar – ja, det vet alla. Men att det under samma tid fanns fria svarta – ”free negro”, ”free black” eller ”free people of color” – i nordstaterna?

”I USA är alla medvetna om detta – att afrikan-amerikanerna levde som fria människor i nord men var slavar i syd. Det amerikanska inbördeskriget startade på grund av just detta. I tiden före inbördeskriget fanns något som kallades ”The Underground Railroad”: ett nätverk med hemliga vägar och säkra hus för att smuggla befriade slavar från syd till säkerheten i de fria staterna i nord och – ännu säkrare – till Kanada.”

Dagens USA beskrivs – åtminstone i Sverige – som en smältdegel där olika sorters människor lever tillsammans eller åtminstone sida vid sida. Dina romaner visar istället på alla de motsättningar som tydligen fanns i 1800-talets New York. Svarta må leva som ”free black people” men de behandlas ändå inte som jämlikar, inte som vita människor. Det finns också religionsmotsättningar bland den vita befolkningen. Inte ens irländare som nyligen anlänt till Amerika accepteras av andra generationens irländare, riktiga amerikaner fast med irländskt ursprung. När började Amerika/USA bli en smältdegel?

“Det här är en lika fascinerande som bra fråga med svaret: Amerika är inte en smältdegel, inte heller idag. Amerika är en blandsallad. Vi är fortfarande rasister gentemot svarta (se bara den senaste Donald Sterling-skandalen), och nu har vi blivit rasistiska också mot muslimer (efter 9/11) och mexikaner (eftersom de invandrar illegalt över gränsen till vårt land) och en mängd andra folk.”

(Donald Sterling, ägare av basketklubben Los Angeles Clippers, har de senaste åren gjort flera rasistiska uttalanden om svarta, både basketspelare och andra.)

“Lever alla sorters människor sida vid sida i USA? Ja, det gör de. Och på platser som New York City kan de leva mycket lyckligt ihop. Men i andra delar av landet, även i storstäder, är människors fördomar mot varandra ett mycket stort problem.”

”Och ja, vita människors fördomar mot andra vita människor är en väsentlig del av 1800-talets amerikanska historia. De nybyggare – pilgrimerna – som först slog sig ner i Amerika (och stal landet från indianerna) var protestanter som flydde hit, eftersom de i Europa hade blivit förföljda av katolikerna. Det är anledningen till att de religiösa motsättningarna fått en så stor plats i mina romaner – och i den amerikanska historien.”

Din polishjälte då, Timothy Wilde, som har större känsla för rättvisa och hur en polis bör vara än andra kopparstjärnor. Hur autentisk är han? Kunde han ha funnits eller fanns han t o m?

”Det hoppas jag verkligen, eller så har jag gjort ett dåligt jobb! Han är en fiktiv person men jag har försökt att få honom att bli så verklig som möjligt. Dessutom är romanernas polischef, George Washington Matsell, inte ett påhitt av mig utan han var – också i verkligheten – New York Police Departments första chef, en position som han hade under många år.

”George Washington Matsell skrev en ordbok med kriminell slang och jag har använt mig av den för att få dialogerna mer autentiska. Genom att studera hans liv har jag lärt mig mycket om tidigt polisarbete.”

Till sist: Du är medlem i något som kallas Baker Street Babes, vad är det?

”The Baker Street Babes är en podcast där elva kvinnor pratar om Sherlock Holmes! Det kan handla om författare, skådespelare, olika arrangemang som är på gång, allt som vi får lust att prata om. Vi har hela 40 000 följare på tumblr och twitter och vi älskar att chatta om vår favoritdetektiv!”

Att läsa:

”Dust and Shadow: an Account of the Ripper Killings by Dr. John H Watson” (utgiven 2009, inte översatt till svenska men finns i pocket på engelska)

”New Yorks gudar” (2012) och ”Tiga är guld” (2014, bägge utgivna av Norstedts i översättning av Jessica Hallén)

 (Publicerat under vinjetten ”Veckans Krimi” i Arbetet 2014)

PS. På engelska, inte svenska, finns också en tredje del i polisserien om 1800-talets New York, ”The Fatal Flame” (2015)

Om du vill läsa mer om Lyndsey Faye och övriga böcker hon skrivit: LÄNK till hennes hemsida.

Edgar Allan Poe (1809-1849)

edgar_allan_poe_2

Kommande januari skulle vi kunna hylla Edgar Allan Poe på 200-årsdagen. Poe lär ha fötts i Boston den 19 januari 1809. Men helt säker kan ingen vara, födelsedagsbevis saknas. Han dog blott 40 år senare i Baltimore, den 7 oktober 1849. Det vet man säkert, däremot grälas det om orsaken till hans död. Också dödsattest saknas. Det har gissats på delirium tremens, självmord och att han blev nedslagen på gatan.

Gå in på nätet och sök på namnet – intressant att läsa om hans liv! Resumé: Edgar Allan Poe levde och dog som en person i någon av sina noveller.

Poe har kallats den första deckarförfattaren och dessutom utnämnts till litterär fader för många andra genrer: gotisk skräck, fantasy och science fiction, den psykologiska kriminalromanen. Han har också kallats den första novellisten. Men Poe var mer av en ”fadder” än fader till dessa genrer (benämningen har lånats från Sven-Christer Swahn, som översatt Poes psykologiska kriminaldikt ”Korpen”). De litterära strömningarna under första hälften av 1800-talet tog han till sig, förenade och personliggjorde.

Edgar Allan Poe skrev en enda längre prosatext, ”Arthur Gordon Pyms berättelser”, som väl får kallas roman. Hans skrev desto fler dikter och noveller. Poes tre… låt säga… mer regelrätta detektivhistorier – ”Morden på rue Morgue”, ”Mysteriet Marie Rogêt” och ”Det stulna brevet” – är alltså noveller. De har samma huvudperson: C. Auguste Dupin, bosatt i Paris med en beundrande vän. Dupin löser kriminalgåtor genom att tänka… ja, rent genialt. Inte så lite av en besserwisser.

Någon som associerar till Sherlock Holmes och dennes beundrande vän Dr Watson? Säkert var Arthur Conan Doyle influerad av Poe, när han i slutet av 1800-talet började skriva noveller om sin detektiv.

För något år sen kom Poes ”Samlade noveller” på svenska i tre volymer (h:ström). Definitionen av en detektiv- och kriminalberättelse har vidgats allt mer. Idag kan många av Edgar Allan Poes noveller placeras i kriminalgenren. Till exempel ”Den svarta katten”, som inleder ”Volym 1”.

Samma, återkommande tema: människans ondska, skuld och samvete. Samma, obesvarade fråga: hur kan människan leva med sig själv? Här skildras ondskan i form av en man, som hade en hustru och även en katt. Men hustrun har dött, så mycket kan jag väl skriva, och även katten försvann. Fast den sistnämnda återkommer, likt ett dåligt samvete. När polisen besöker mannens hus så jamar plötsligt den försvunna katten och avslöjar…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008