Nagelbitare – snygg, smart och spännande

Jørn Lier Horst / Thomas Enger  

Slagsida

Blix och Ramm  (del 3)

Övers: Marianne Mattsson

(W&W)

Mums för alla spänningsälskare.

Jørn Lier Horst tillhör en av mina personliga favoriter. Det här är tredje delen i serien som han skriver tillsammans med Thomas Enger och de är nästan lika bra som böckerna om William Wisting som han skriver själv.

En polis och nära kollega till Alexander Blix mördas.

Fallet har nära kopplingar till honom personligen eftersom hans dotter blir vittne till mordet. Är hon mördarens nästa offer?

Journalisten Emma Ramm, som står Alexander nära, tar på sig uppgiften att bevaka dottern.

Händelseförloppet eskalerar och Alexander sätts på svårare prov än någonsin tidigare. Han tvingas gå utanför lagens råmärken för att lösa fallet. Spänningen är oooolidlig.

Jag gillar när författare hittar nya grepp för att förmedla sin historia. I ”Slagsida” har författarduon skapat ett scenario där vi både får följa en internutredning mot Alexander Blix samtidigt som fallet nystas upp.

Det är snyggt, smart och spännande.

Den enda invändningen jag har mot boken är skurkens motiv. Utan att avslöja för mycket tycker jag det faller platt.

Lite synd men ”Slagsida” har ett så starkt driv att ett litet skönhetsfel slinker förbi utan större problem.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckarloggbäst maj 2021

Kristina Agnér

Var inte rädd för mörkret

(Albert Bonniers)

Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon såg sin fästman på ryamattan i deras lägenhet, naken med en lika naken kvinna. Alva flyr från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Hennes tårar liksom dimman från ängarna skymmer sikten. Alva letar efter vägskylten till Tosseboda. Hon är på väg till mammans båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart när hon letar efter nyckeln till huset och tappar den. Kristina Agnérs mycket lovande debutdeckare är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime och med känsla av Puck Bure och Maria Lang idag.

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de – vi – kan vara. De vuxna människorna  heter Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig. I sin nya roman skriver Smirnoff på ännu ett annat språk, ett barnspråk som måste vara Agnes språk. Som vuxen och som barn. Det vuxna barnets. ”Sockerormen” blir en berättelse om barn som inte är hemma där dom är, i den uppväxt de fötts till. Det måste inte vara det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet; olivet. Det finns ju så många sätt att utsätta ett barn.

Sebastian Barry

Tusen månar

(Norstedts)

Gripande och enastående berättad historisk roman med krimpuls. Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” (2020) tog mej med storm och det här är den fristående fortsättningen. Vi möter åter de nu före detta soldaterna Thomas McNulty och John Cole och deras adopterade dotter, Lakotaindianen Winona (bokens berättare). Tillsammans med vänner brukar de en gård i Tennessee. En stat som efter inbördeskriget är våldsam, instabil och präglad av rasism. Winona och hennes närmaste drabbas. Som en krimtråd genom boken löper frågorna: Vilka är de skyldiga? Hämnas eller låta den oberäkneliga lagens rättvisa ha sin gång? (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Cecilia Sahlström

Pojkarna

(Bokfabriken)

”Pojkarna”, sjätte polisromanen med kommissarie Sara Vallén och övriga poliser i Lund, handlar om ett pojkgäng, ett mord som råkar begås, grupptryck och mobbing, unga tjejer som förnedras. En kvinnlig utbytesstudent har dessutom försvunnit. Actionnivån ligger nära noll medan trovärdigheten håller 100 procent. Precis så här tror jag att polisarbete kan gå till, på gott och ont: lite fumlande ibland, när privatlivet kommer in och stör, då kan det göras misstag, men också metodiskt och målmedvetet. Realistiskt är det och just därför spännande och otäckt.           

David Ärlemalm 

Som natten

(Forum)

Ärlemalms bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen. I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott. ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa. Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla. Blicken riktas på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som gör så gott hon kan, när andra bara kan se en människospillra och belastning för samhället.

Ragnar Jónasson

Byn

(Modernista)

En av de bästa deckarförfattarna just nu, enligt The Times. Och jag kan bara instämma. Islänningen Ragnar Jónasson har förmågan att skapa spännande historier med små medel. Och ”Byn” är inget undantag. Läraren Una flyttar till den lilla byn Skálar för att undervisa två unga tjejer. Hon är inte direkt välkommen av byborna som verkar ruva på en kollektiv hemlighet. Unna flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. På nätterna plågas hon av mardrömmar. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. En suggestiv historia där dröm och verklighet vävs samman till en annorlunda och spännande berättelse.  Det kan bara bli högsta betyg, 5/5. (Ur Samuel Karlsson rec.)

Mamman, gangstern och barnet

David Ärlemalm  

Som natten

(Forum)

David Ärlemalm skriver vidare i den genre som kan kallas gangsterroman med tillägget urban.

Hans bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen.

I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en ensam pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott.

Den nya romanen ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter, kallad Snäckan. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa.

Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla.

Ärlemalm riktar blicken på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som lever så gott hon förmår, när andra nog kan förfasa sig, bara se en människospillra och belastning för samhället.

Han berättar sparsamt. Mellan raderna och utanför romanen finns en större berättelse.

Vad hände i Kramfors, som Asynja flydde ifrån? Vart tog knarket vägen? Varför hotas Eddie till döden? Hur dog Kevin? Vilken roll har väninnan Gisela i detta?

Och hur ska det gå för Asynja och Snäckan, när de nu sitter på tåget till… Malmö?

Asynja får hålla koll på sig, inte beställa in för många glas vin. Hon måste ju ta hand om Snäckan.

Det är det viktiga: mammans kärlek till sitt barn. De är de viktigaste: barnen.                                                             

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Vindlande spänning i storsäljande fransk deckare

Michel Bussi

Se dig aldrig om

Övers: Cecilia Franklin

(Polaris)

Den svenska utgivningen av spänningslitteratur domineras av författare från Norden och de anglosaxiska länderna. Det gör det extra kul att den franska stjärnan Michel Bussi nu ges ut på svenska, hans ”Se dig aldrig om” är den fjärde av hans böcker som nu har översatts.

Han har redan mängder av priser, kritikerrosats sedan länge, sålt tio miljoner böcker i 35 länder och är definitivt värd svenska läsare också. Den här gången får vi besöka en liten fransk ö i Indiska oceanen i en vindlande historia om en pappa som flyr från polisen med sin sexåriga dotter, anklagad för mordet på sin fru. Det här är riktigt bra spänningsläsning!

Det är en solig fredagseftermiddag. Martial och Liane Bellion är ett vackert par som njuter av sin semester tillsammans med sexåriga dottern Sofa (egentligen Josapha). De sitter tillsammans med det något äldre paret Margaux och Jaques Jourdain vid hotellpoolen i turistorten Saint-Gilles-les-Bains på den franska ön Île de la Réunion inte så långt från Mauritius i Indiska oceanen.

15.01 reser sig Liane upp, hon ska bara gå upp för att hämta något på rummet. Hon kommer inte tillbaka. Olika personer i hotellpersonalen ser henne på vägen upp. Den gamla städerskan Eve-Marie ser henne gå in i rummet och finns i korridoren hela tiden, ända tills en orolig Martial kommer upp en timme senare för att se vart hans fru tagit vägen. Rummet är tomt, Liane är försvunnen.

Men Eve-Marie är helt säker på att Liane aldrig lämnat rummet. En liten stund senare mördas en äldre man i hamnen.

I senare förhör berättar Eve-Marie att Martial kom upp tidigare, redan 15.15, och att han då lånat en vagn för smutsig tvätt som han kört iväg med från rummet. Detta styrks av andra vittnesmål och olika fysiska bevis, blodspår på rummet och en del annat, pekar mot Martial.

Kommissarie Aja Purvi kommer snabbt fram till en given slutsats, Martial måste vara skyldig. Men när hon samlat ihop förstärkning och kommer till hotellet för att gripa honom har just hunnit fly tillsamman med dottern. Pådraget är omfattande, vägspärrar överallt för att ringa in den flyende mördaren, helikoptrar tillkallas, han ska snart vara fast.

Det är upptakten till denna berättelse; en katt-och-råtta-jakt runt denna lilla ö där vi rör oss mellan en dramatisk nutid kombinerat med återblickar i en dåtid som successivt ger oss läsare inblickar i vad som skett. Vi rör oss mellan olika berättarröster där Marial och polisen Aja dominerar men många andra får komma till tals, inte minst lilla Sofa som rör sig mellan hopp och förtvivlan; har hennes pappa verkligen dödat mamma Liane?

Jag fäster mig vid hennes språk och beundrar både författaren och översättaren Cecilia Franklin som hanterat Sofas röst, och hela texten, skickligt. Många andra intressanta karaktärer dyker upp i handlingen, en handling som rör sig snabbt i oväntade kurvor på vägen mot en dramatisk upplösning. Detta är en skicklig författare som vet hur man ska hålla läsaren fast förankrad vid boksidorna!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Spänningen vibrerar under ytan

Clara Clementine Eliasson
Mot San Francisco
(Romanus & Selling)

Annorlunda, egensinnigt, vackert och lite krångligt. ”Mot San Francisco” vågar ta plats. Språket spänner bågen och skjuter iväg en pil upp i det blå med metaforer som fluffiga moln på drift. Ibland brister strängen. Men som alla vet. Bättre att lystra till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Missförstå mig inte. Det är bra. Men ibland blir det bara lite för mycket av det goda.

Berättelsen handlar om två unga flickor på drift i en förort till San Diego. Om nätterna flyr de från tristessen och det förväntade till det förbjudna och farliga. Vi får följa Julie som förtrollas av den rebelliska grannflickan Elisabeth. Kallad B i boken. De spränger gränserna för sina äventyr och till slut flyr de tillsammans i en stulen bil. Det blir en klassisk road movie som andas Thelma och Louise. Katastrofen ruvar och skapar nerv.

Redan från början i boken får man veta att B kommer att ta till vapen och skjuta mot skolan som ligger mitt emot hennes hem. Händelsen bygger lite löst på den verkliga skolskjutningen i San Diego som genomfördes 1979 av Brenda Ann Spencer. Det är egentligen en ganska ointressant detalj som visserligen ger boken lite extra krydda men det är inte berättelsens styrka. Den ligger i skildringarna av relationerna. Den isande ensamheten i tvåsamheten. Och främlingskapet mellan mor och dotter.

Clara Clementine Eliasson Foto: Stefan Tell

Jag har läst väldigt många böcker där en alkoholiserad fader fått skapa fond till mörkret, och han finns med även här, men för en gång skull är det mödrarna som skaver. De känslomässigt frånvarande. Självupptagna och omedgörliga. Mödrarna som vägrar förstå eller som inte orkar ta sitt ansvar. Vi får följa Julie både i nutid och den där ödesdigra sommaren 1979. Hon lever utan att leva. Ständigt fångad i det förgångna.

Är det en deckare? Kanske inte men det finns en spänning som hela tiden ligger och vibrerar under ytan som jag tror att många läsare som uppskattar kriminallitteratur gillar. ”Mot San Francisco” är en övertygande debut av Clara Clementine Eliasson. Jag är övertygad om att hon kommer fortsätta skämma bort oss med berättelser som sticker ut från huvudfåran.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare, vilket framgår av den här recensionen, och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

En kollega och konkurrent till Sherlock Holmes

Mick Finlay
Morden i London
Övers: Susanne Andersson
(Harper Crime)

Mick Finlay skriver en serie historiska detektivromaner som verkligen lockar mig. Platsen är London och året 1896. Där och då verkar den privatpraktiserande detektiven William Arrowood men sin assistent Norman Barnett.

Om någon nu tänker, aha, en konkurrent till Sherlock Holmes, så är det rätt men ändå inte. De är/var samtida men har olika kundkrets.

William Arrowood får sina uppdrag av och utför dem bland Londons fattigaste. Inte heller är Arrowood så värst förtjust i sin mer kände – men alls inte skickligare! – rival utan ilsknar till så fort han ser eller hör namnet Sherlock Holmes.

Visst, Mick Finlays berättartempo hackar, sjunker och höjs. Hans berättelse har en tendens att bli lite väl omständlig och långrandig, ibland. Men här finns så mycket som väger upp. Dock bör ju läsaren vara mer än måttligt intresserad av London, tror jag.

Det är jag – jag är omåttligt intresserad av London både nu och förr. ”Morden i London” handlar främst om en utredning som Arrowood och Barnett gör på uppdrag av ett par föräldrar. Deras dotter har ingått äktenskap och vill efter det aldrig höra av sig. Vad har hänt – med henne?

Dottern bor med sin make och nya familj en bit bortom Catford söder om floden. Idag är Catford snarast en förort till London men 1896 var det en by för sig. Och nu råkar det vara så att jag är extra specialintresserad av just Catford, dessutom.

Som 15-16-åring åkte jag på språkresa till England, bodde i London söder om floden, inneboende hos en familj i Forest Hill, som gränsar till Catford. Och så sent som i februari var jag på återbesök i Catford och Catford Bridge, där också detektiverna Arrowood och Barnett stiger av tåget vid sin utredning.

Alltså, varje namn – på en gata, på en plats, på en pub – får mig att googla. Fanns de, finns de i verkligheten? Jodå, det går att följa William Arrowood och Norman Barnett runt i det sena 1800-talets London. Att läsa är som att med egna ögon se hur dåtidens fattiga Londonbor hade det. Med ett ord: fattigt.

”Morden i London” blir också rätt spännande, sidvis. Men romanen är mer spänningsfylld till atmosfären och dåtidskänslan än till det mer kriminella. Om man nu inte menar att att själva det fattiga livet var kriminellt på denna tid och i detta samhälle.

Men det är helt åkej för mig, eftersom miljö- och personskildringarna är så bra utförda. Mick Finlays ”Morden i London” – fast nog kunde titeln har varit mer precis? ”The Murder Pit” är originaltiteln – förmedlar lika utmärkta som atmosfärrika som hemska bilder av London årgång 1896.

Det finns även en tidigare översatt bok i serien, den heter just ”Arrowood” (också Harper Crime, 2017), som jag tyvärr inte har läst. Nu ska jag göra det. Dessutom finns det ytterligare en titel, ”Arrowood And The Thames Corpses”, att översätta och ge ut i Sverige.

Bengt Eriksson

 

När deckare är som bäst och förmår som mest

Anders Roslund
Sovsågott
(Albert Bonniers)

Anders Roslund är en – av många – deckarförfattare som motskriver vad Peter Englund, numera även själv krimiförfattare i subgenren ”true crime”, påstått om ”underhållningsdeckare”.

Roslunds senaste deckare ”Sovsågott” är i sin tur en – av många, många – kriminalromaner som bevisar detta genom att vara – minst – lika verklighetsförankrad som Englunds så kallade true crime-roman ”Söndagsvägen” .

Kriminalkommissarie Ewert Grens skapades i samarbete mellan Anders Roslund och Börge Hellström (1957-2017) och Roslund fortsätter med egna fingrar att skriva om deras specielle kommissarie. (Dessutom återkommer infiltratören Piet Hoffman, också känd sen tidigare.)

Romanen ”Sovsågott” – benämnd just ”en Hoffman- och Grens-thriller” – börjar på den plats där Ewert Grens så ofta befinner sig: kyrkogården, närmare bestämt på bänken vid hustruns grav. Han brukar sitta ensam där men den här gången sitter någon annan på ”hans” bänk. En kvinna, som presenterar sig och sitt liv för Ewert, och som författaren presenterar för läsaren.

Det går snabbt, blott några rader krävs. Skickligt gjort, dessa få rader och Roslund förvandlar romanpersonen till en levande människa. Man tror att man känner henne och gör det sen gammalt.

Också kvinnan har begravt en nära anhörig, sin lilla dotter. Fast ”begravt”: i dotterns kista finns inte dottern. Kistan är tom. Nu har dottern, efter tre år, blivit dödförklarad. Alva, fyra år, försvann i ett parkeringsgarage i Stockholm och återfanns aldrig.

Ewert Grens har en medkänsla och ett rättspatos många gånger större än han själv – ja, större än livet självt. Vad hände? Vad har hänt med Alva? Detta griper Grens, så att han måste reda ut det. Än värre blir det när han får reda på att en annan liten flicka, Linnea, också fyra år, rövades bort på ett liknande sätt, från en stormarknad i Stockholm. Även hon ska nu dödförklaras.

Den här efterforskningen och utredningen hör inte till hans jobb som anställd vid kriminalpolisen i Stockholm. Men Ewert Grens kör – för att han måste – sitt eget, på samma gång privata och polisiära race. Han stängs av från polisarbetet och får gå på ofrivillig semester. Att ge upp är inte ens att tänka på, inte för Grens.

Det leder utomlands, det leder till pedofilnätverk. Det är en hemsk skildring (och Peter Englund får gärna påstå att detta inte är ”sant”, inte har något med verkligheten att göra, om han vill, kan och vågar). Det blir än hemskare av att Anders Roslund berättar denna hemska historia så ordkänsligt, nästan så det går att använda ordet vackert om hans skriftspråk.

Och dessutom, hela tiden bygger han upp spänningen. ”Sovsågott” är ett exempel på deckare och thriller när krimigenren är som bäst och förmår som mest. Roslund gräver fram och blottlägger verkligheten med fiktionen som spade – ja, en samhällsgrävskopa.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst juli 2020: svenskt (del 2)

Inger Frimansson
Fågelbarnet
(Harper Crime)
Med ”Fågelbarnet” kompletterar Frimansson sin serie om och med den kvinnliga psykopaten (vad ska hon annars kallas?) Justine Dalvik. ”Ta aldrig skit”, säger en romanperson. Detta gäller särskilt Justine, som fortsätter att hämnas och ge ”skit” tillbaka. Men även de övriga, som Ariadne, nu hotellägare, Christa, hennes blinda dotter, Fairy Tale, sparkad städerska, och Jonas, polisen. Alla är ute efter hämnd. Svårgreppbar intrig – men nervigt och spännande. Som alltid psykologiskt och mänskligt men ”Fågelbarnet” balanserar också mellan realism och skräck. Märkligast är den stora fågel som Justine har vårdnad om och som nu ska få barn.

Karin Smirnoff
Tredje delen i Jana Kippo-serien:
Sen for jag hem
(Polaris)
De tre delarna samverkar och påverkar berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändig för att förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Hård mot de hårda och hårdast mot sig själv, kanske. Men med en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, som sin egen dotter. Inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern – ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång”, lyder ett sista sms från dotter till mamma. (Ur Kenneth Olaussons recension.)

Edvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)
Fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd. 25 år senare ska historien komma ikapp dem. En efter en börjar de mördas. Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Plats: Stockholm. Kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic är både huvudpersoner/poliser och del av det poliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset. Edvard Fenviks debuterar med en traditionell och regelrätt polisroman i Sjöwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Lina Bengtsdotter
Beatrice
(Forum)
Tillbaka i den mörka, suggestiva världen som knockade mig fullständigt när jag lyssnade på ”Annabelle”, första delen i serien. Unga, trasiga kvinnor drivs till psykets utmarker av destruktiva krafter. Alla män är svin som super, knarkar, ljuger och våldtar. Och mitt i den flödande svärtan står Charlie Lager och försöker att värja sig från sina egna mörka demoner. Kriminalinspektör Charlie Lager kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och lovande spår förvandlas till återvändsgränder. Jag känner inte till någon som skriver så ursinniga och trovärdiga dialoger som Lina Bengtsdotter. Uppläsaren Mirja Turestedt gör den om möjligt ännu bättre. (Ur Samuel Karlssons recension av ljudboken.)

Lisbeth Salander i Kanada

Sheena Kamal
De som försvann
Övers: Gunilla Mattsson
(Harper Collins Nordic)

Wow! Golvad, knäckt och lycklig. Efter att ha läst ut ”De som försvann” av Sheena Kamal greppar jag efter syrgastuben och tar ett djupt andetag. Under de sista hundra sidorna har jag glömt bort att andas. Det här är en deckare som knuffar läsaren över stupet och in i katarsis och himmelriket, ledsagade av anti-hjältinnan Nora Watts och hennes skabbiga hund genom Vancouvers mörka bakgator.

En dag får Nora ett telefonsamtal som orsakar att hennes bräckliga värld rämnar. Hennes bortadopterade dotter är försvunnen. Noras jagas av mörka demoner från det förflutna. Hon har tagit sig upp från botten men befinner sig hela tiden på gränsen till avgrunden. Nu kastas hon in jakten på sin försvunna dotter och tvingas möta sina värsta mardrömmar.

Jag måste erkänna att jag älskar deckares som tar mig till platser som jag inte känner till. Det får gärna vara kargt, mörkt och utsatt för regnväder som aldrig tycks sluta. I boken ”De som försvann” förflyttas läsaren till Vancouvers mindre vykortsvackra delar.

Nora rör sig på samhällets botten och lyckas med nöd och näppe hålla sig flytande. Hennes sökandet efter dottern för henne utanför staden till snöklädda berg och karga öar. Jag som läsare får lära känna en del av Kanade som jag inte haft en aning om även om det är i skönlitteraturens koncentrat.

Intrigen blir allt mer komplicerad och det som från början verkar vara en rymning visar sig vara något helt annat. Under storyns gång får vi veta mer om Noras trassliga förflutna. Hon litar inte på någon och det finna anledningar till att det är så.

Bokens nerv skruvas upp på ett skickligt sätt och jag älskar upplösningen. Jag vill inte avslöja för mycket men den som läser ”De som försvann” till slutet blir rikligt belönad. Betyg, en sällsynt 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare (fast den här boken läste han) och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Ner till bror, upp med mor och hemåt för janakippo

Deckarloggs gästrecensent Kenneth Olausson har läst sista (eller den senaste?) delen av Karin Smirnoffs romandebuttrilogi om janakippo. Han sammanfattar samtidigt hela serien.

***

Karin Smirnoff
Sen for jag hem
(Polaris)

Karin Smirnoff kom 2018 från ingenstans och gjorde succé med boken ”Jag for ner till bror”. Året därpå kom ”Vi for upp med mor” och nu i år ”Sen for jag hem”. Alla tre med den egensinniga Jana Kippo – eller jaanakippo om man hellre vill det – i huvudrollen.

Att säga att en författare som var dryga 50 år när hon debuterade kommer från ingenstans är naturligtvis i sig ett märkligt påstående. Innan dess har hon förstås haft ett annat och lika viktigt liv.

Hon är född i Umeå och bor nu – läser jag mig till i all kunskaps moder Wikipedia – i Piteå men har också bott och verkat i Stockholmstrakten, plattlandet Skåne och i Paris. Nu kallar hon sig säkert, och detta med all rätt, för författare men hennes yrkesbakgrund är onekligen brokig.

Hon har bland annat drivit ett gatukök (i Hammenhög, tillägg från Sydostskånebaserade Deckarlogg!), en verksamhet som säljer träprodukter och arbetat som journalist. Hon har också av och till läst olika akademiska kurser och det var under tiden hon läste litterär gestaltning i Lund som hon debuterade med den Augustprisnominerade ”Jag for ner till bror”.

Karin Smirnoff. Foto från förlaget.

Vart ska hon ta vägen nu? Ja, inte vet jag, men förhoppningsvis fortsätter hon med att skriva böcker. Från början, har jag läst eller hört, var tanken att de tre böcker hon nu publicerat skulle vara just en trilogi och att hon sen skulle fortsätta med annat skrivande. Vi får väl se i sinom tid.

(Om du vill läsa vad jag skrev om ”Jag for ner till bror” och ”Vi for upp med mor” – och varför skulle du inte vilja det – kan du klicka på respektive titel ovan och göra det. Jag gav för min del böckerna tre respektive fem stars, kan jag väl berätta om du skulle vara nyfiken.)

Nå. Men vad om ”Sen for jag hem”. Berättelsen är, får man nog säga, tredelad om än förstås hopknuten – en om hennes tid i Smalånger efter broderns död och vad som efter det händer med henne själv och andra i den lilla hålan, en om hennes helvetestid i Stockholm och en tredje om en kontakt hon får, eller tar sig, med en stenhuggare/konstnär.

Alla tre delarna samverkar och påverkar varandra och berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändig för att försök förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Och vilken väg det är vet inte läsaren och knappast heller Jana Kippo själv. Det är bara att hoppas att Smirnoff inte får för sig att i en fjärde bok föra berättelsen till ett slags tydligt och tillrättalagt slut där de nu öppna och lösa trådarna knuts ihop. Det vore synd.

När djävulen blir gammal blir han religiös. När gud blir gammal blir han kanske bara långsam. Som andra gamlingar. (Ur ”Sen for jag hem”.)

Berättelsen i ”Sen for jag hem” är enligt min mening för lång och förutsätter, vilket förstås kan vara svårt att undvika när man uttalat skriver en trilogi, att man inte bara läst de två tidigare böckerna utan också kommer ihåg dem till deras bärande delar. Det kan vara svårt nog.

Och än svårare blir det för läsaren att begripa varför Smirnoff nu för in nya, och som jag tycker ovidkommande historier eller romanfigurer, till exempel den unge ensamkommande flyktingpojken som kommer att kallas Noordin. Samtidigt som hon bara i en mening nämner sådant som jag tycker borde fått större plats och som tydligare knutit ihop trilogin, till exempel att den vedervärdige pastersilas har lägrat kvinnan som Janas bror skulle gifta sig med och gjort henne med barn.

Mer av samma sort finns tyvärr. För lång blir alltså berättelsen. Och samtidigt i delar för summarisk. Och därtill för splittrad.

Jag får intrycket att Smirnoff har huvudet fullt av historier som bara måste ut. Ett större lugn skulle jag vilja att hon kunde gett sig och till exempel låtit den intressanta delen om Janas kontakter med konstnären/stenhuggaren och för den delen hennes kärlek till hans dotter ta den plats den förtjänar, men i en alldeles egen bok. Och att hon helt strukit den kanske för henne personligen viktiga delen om kärleks/misshandelshistorien. Om sådant har man läst förr – lika djävligt som här, men Smirnoff tillför inte till läsaren någon förståelse vad som driver en våldsman. Andra har gjort det bättre.

Jana Kippo är hård mot de hårda. Hårdast mot sig själv, kanske. Men hon har en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och inte minst mot sin tvillingbror, den döde, som är närvarande i berättelsen genom kommentar och tillrättalägganden.

Men oförrätter, nederlag och både fysisk och psykisk misshandel glömmer hon inte. Och vem gör det, för den delen. Hård mot de hårda, alltså. Men hon har samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, mot sin egen dotter till exempel. Och inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern – ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång” lyder ett sista sms från dotter till mamma.

Det är allt kring detta, jaanakippos och andras liv i Smalånger, jag hade hoppats att Smirnoff stannat längre och utförligare. Det är också i den delen jag tycker att Smirnoffs speciella kantiga, lite bittra skrivsätt och sätt i övrigt att ge oss läsare sin historia passar som bäst, men för den delen i och för sig också när hon berättar om konstnären/stenhuggaren.

Nå. Vilket betyg ska ”Sen for jag hem” få? Fyra av fem.

Kenneth Olausson,
gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.