Deckarloggfredag: Sapfo, Anne Carson och jag

Nej, Anne Carson presenterade inte Sapfo för mig. Sapfo och jag möttes långt tidigare: på en sida i den lärobok, ”Dikt och tanke”, som jag fick när jag 1963 började på gymnasiet. Vi umgicks några år men kom sen ifrån varandra, tills vi återsågs över 50 år senare. Då hade du fått sällskap av din yngre väninna, Anne.

Fast yngre och yngre. Den grekiska urkärlekspoeten Sapfo må ha fötts på ön Lesbos cirka 630 år före vår tideräkning och den kanadensiska filologen, författaren, poeten, översättaren och kritikern Anne Carson föddes 1950 i Toronto – men vem av dem som är yngst kan ändå vara svårt att avgöra. Sapfo är ju evigt ung. Och Anne verkar bli allt yngre och fräckare. 

Anne Carson: ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (2002)

Det är i alla fall så jag ser och läser dem. Som samtida med varandra – och mig. Sapfo är och förblir en poet i den eviga samtiden. Anne Carson är översättaren och tolkaren av denna evigt pågående samtid, från den grekiska antiken till idag, som Sapfos dikter och fragment förmedlar. Så långt tillbaks och ändå nu, just nu. Någon  helt annanstans och ändå här, precis här.

Anne Carson har också blivit den referens och hållpunkt, som snart sagt alla som översätter och tolkar Sapfo måste förhålla sig till. Detta gäller oavsett land och språk, inte minst Sverige och det svenska språket. Hon har en så egen syn på filologi (mer som poesi och filosofi), antikens historia och poeten Sapfo att jag undrar hur hon tagits emot om hon inte verkat i den nordamerikanska universitetsvärlden utan varit en svensk student. Hade Anne Carson kunnat doktorera i Lund?

Som när hon i introduktionen till sin allt mer normsättande tolkningsvolym ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (utgiven 2002) slår fast (min översättning) att ”Sapfo var musiker.” Trots att Anne Carson ju vet att det vet man inte. Ingen kan säkert säga hur Sapfos dikter (sånger?) framfördes. Men Carson fortsätter, lika istadigt som självklart: ”Hennes poesi var sångpoesi, den komponerades för att sjungas till lyra.”

Varför skriver hon så? Det är ju inte mot bättre vetande utan tvärtom: hon skriver med allt sitt vetande. Med sin kunskap skriver hon mot kunskapen. Jag gillar det. Att hon ifrågasätter, sig själv och andra, ifrågasätter feghet, både vad gäller att översätta poesi och att bedriva forskning.   

Magnus William-Olsson / Vasilis Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005)

När jag för några år sen tyckte att också jag skulle våga nytolka Sapfos dikter och fragment till svenska, då blev Anne Carson min – virtuella – redaktör. Hon stod liksom och tjuvkikade på vad jag översatte och skrev. Men Carson var inte den sortens redaktör som pekade finger och kommenderade ”korrekt språk” utan hon ropade entusiastiskt: Ta i mer! Mer ändå! Fega inte! Försök hitta ett ännu häftigare ord som är både nutida och historiskt.

Filologi kan beskrivas som lingvistik med mera: inte enbart språkstudier utan studier i språket, kulturen, samhället och livet. Till en början handlade filologi om antikens Grekland och Rom. Efter att även moderna språk och kulturer hade börjat studeras uppstod två grenar: (modern) filologi respektive (gammal) klassisk filologi.  

Fast olika filologer i olika språkområden har olika åsikter om dessa rubriceringar och indelningar. Vilket innebär: ett ypperligt vetenskapligt fält för någon så poetisk och fantasirik som Anne Carson! (Utan att tveka kan hon ju förena Sköna Helena och Marilyn Monroe till en och samma person: Norma Jeane Baker av Troja.) 

När jag menar att Sapfo är evig och samtida så är hon det inte bara för mig utan för alla – även om alla inte vet om det. Sapfo lär ha levt och diktat – främst om sin och andras kärlek till män som kvinnor men också om sin eventuella dotter och sina lika eventuella bröder, mäktiga familjer, resor och krig – i staden Mytilene på den grekiska ön Lesbos från, ungefär, år 630 till 570 före Kristus.

Jesper Svenbro: ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018)

”Lär ha”, eftersom nästan inget är känt om Sapfo. Det enda eftervärlden vet är vad som står i de diktfragment och någon enstaka dikt som nedtecknades  sådär 300 år efter hennes död. Ändå lever Sapfo, fortfarande. Hon diktar och sjunger, ännu.

Så som Sapfo beskrev kärleken, så har en lång rad efterföljare – till exempel de skrivande poeterna Harriet Löwenhjelm, Edith Södergran, Karin Boye, Ann Smith och Dorothy Parker, liksom sångpoeterna Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Melissa Horn, Françoise Hardy, Bob Dylan och Leonard Cohen, för att nämna några – också upplevt kärleken, diktat och sjungit om den.

Sapfo sammanfattar koncist med två rader i fragment 41: ”jag vet inte vad jag ska ta mig till / med mina motstridiga känslor” (min översättning). Ja, det räcker med ett enda, dubbelbetydelsefullt ord: ”bitterljuvt” eller ”ljuvbittert”. Hur många kvinnor och män har inte upplevt och känt likadant genom de drygt 2 500 åren efter Sapfo? Oräkneliga är de skrivande och sjungande poeter som uttryckt kärlekens dubbla känsla i dikter och sånger.

Ja, gå själv in på någon strömningstjänst för musik, sök på ”bittersweet” och se hur otroligt många titlar på låtar och skivor som kommer upp.

”Ingen som älskat har några invändningar”, intygar Anne Carson i sin boklånga essä om begreppet ”Eros – Den bitterljuva” (på svenska 2020) – eller ”Eros the bittersweet” (1986), som originaltiteln lyder. I boken betonar akademikern och forskaren Carson att poeten Sapfo satte ihop ordet i omvänd ordning – alltså ”ljuvbitter” – och redogör för att Sapfo menade att känslorna är samtidiga.

Bengt Eriksson: ”Sapfo på nytt” (2020)

Fast det undrar jag, om det i förälskelsens ögonblick är möjligt att känna så dubbelt på en och samma gång. Om inte den ena känslan måste komma i alla fall något lite före den andra. Och det verkar också poeten och översättaren Carson ha undrat, för i sin tolkning av Sapfos fragment 130 valde hon att beskriva kärleken som   ”sweetbitter unmanageable creature”.

Förresten kunde det kanske vara lite intressant att jämföra med några av de senaste årens svenska Sapfo-tolkare, se hur de förhållit sig till Sapfo, Anne Carson och den bittra och ljuva, ljuva och bittra kärleken?

Översättningen ”bittert ljuvliga, oregerliga djur” använde Magnus William-Olsson och Vasilis Papagheorghiou i boken ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005), ”ljuvligt stingande, obetvingliga djur” översatte Jesper Svenbro i ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018) och ”detta ljuva, bittra odresserbara djur” översätter Bengt Eriksson (det är alltså jag) i ”Sapfo på nytt” (2020).  I år har William-Olsson och Papagheorghiou återkommit med nytolkningar av sig själva i boken ”Sapfo – Dikterna och fragmenten”. Nu lyder deras översättning: ”bitterljuva, oregerliga djur”.

Läsare, läsare på stolen där. Säg vilken tolkning som den bästa är?  

Anne Carson har kommit allt närmare Sapfo, så nära att jag ibland kan få för mig att hon är Sapfo. Eller så är de bara (som om det vore så bara) bästa väninnor, i tankarna, känslorna och livet. Liksom Anne Carson blev min redaktör har Sapfo, bakom axeln och i hjärtat, blivit Annes redaktör och väninna – att samtala med om kärlek, män och kvinnor, livet och tiden.

Men väl knappast formen, den litterära formen? Anne Carson skriver inte som Sapfo, hennes dikter använder inte sapfisk strof. Vad Sapfo lärt Anne är att vara modig och våga, i forskning som i diktande. Jag tror det är Sapfo, som fått allt mer att flyta ihop allt mer hos och för Carson: tiderna och formerna, sakprosan och poesin.

William-Olsson / Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikterna och fragmenten” (2022)

Anne Carson är en modern filolog och en klassisk filolog, på samma gång. Hon är också poet och filolog, samtidigt. Hennes essäer blir poesi och dikterna är filologi. Bevis på detta kan bland annat hittas i böckerna ”Lediga män” (på svenska 2020, i original 2000) och ”Norma Jeane Baker av Troja” (2021/2019).

I den förstnämnda – ordagrant en filologisk diktsamling – handlar flera dikter om ett TV-program där Sapfo tydligen ska medverka. En av dikterna inleds: ”Sapfo sminkar sig kl. 5 på morgonen i skogen invid hotellet”. En annan dikt, dessutom benämnd ”Essä om vad jag tänker mest på”, innehåller följande rader: ”Som ni vet är filologins främsta uppgift / att reducera glädjen som en text förmedlar / till en slump”.

Fler som Carson möter i dikterna: Thukydides, Virginia Woolf, Catullus, Lasaros, Edward Hopper, Freud, Cathérine Deneuve…

Den andra boken – en pjäsmonolog eller ett operalibretto, texten har också blivit uppförd som musikteater – är den gamle greken Euripides antika drama om Helena, omtolkat av Anne Carson. Hon låter Helena av Sparta förvandlas till Marilyn Monroe, alias Norma Jeane Baker, och förflyttas från Troja till en svit på lyxhotellet Chateau Marmont i Los Angeles. Även Arthur Miller och Truman Capote förekommer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Debutdeckare som utspelar sig just nu i år, mellan den 23 mars och 13 april 2022

Bim Wikström
Dissonans
(Southside Stories)

Bim Wikström har skrivit mycket av annat slag tidigare men nu spänningsdebuterar hon med ”Dissonans”, en berättelse som har huvuddelen av handlingen förlagd till småländska Eksjö och som därmed följer en stark tradition inom svensk spänning som ofta förlägger handlingen till mindre orter runt om i landet.

Till skillnad från många finns här inget återvändartema; huvudpersonen Marita Ek flyttar till Eksjö från Stockholm, har själv sina rötter i Karlskrona och känner knappt till något alls om den plats hon nu kommer till.

Hon är journalist och inställd på ett mycket lugnare liv i Eksjö där det knappast kan hända så mycket. Så blir det inte riktigt. Vi ska få träffa Marita EK fler gånger, detta är första delen i en planerad serie.

Efter en kort prolog, eller preludium som det kallas här i den första av många och intressanta musikreferenser, får vi möta Marita som denna onsdag i slutet av mars sitter i bilen på väg söderut från Stockholm.

Hon och Tord skilde sig för ett par år sedan och här finns en del som innebär att hon gärna vill ha ett längre avstånd till sin exman. Att hon inte fått ett jobb som hon ville ha, det gick till en yngre man med sämre meriter, bidrog också till beslutet om att söka jobbet på den lilla redaktionen i Eksjö.

En bonus är att hon nu också kommer mycket närmare älskade stugan på Aspö i Karlskrona skärgård.

Med i bilen finns dottern Lova som inte har några problem med flytten, sina vänner på nätet har hon ju kvar var hon än befinner sig, och hon är en stabil tjej som inte ser några problem med att hamna i en ny miljö och en ny högstadieklass.

På vägen gör de ett stopp vid Brahehus där de bokat en träff med Lovas storebror Lukas som varit och hälsat på sina frireligiösa farföräldrar i Jönköping. Han har hunnit bli arton och har fått en liten bil av välbärgade farfar. Annars går han på Internatskolan Sigtuna där pappa Tord också gått en gång i tiden. Inte Maritas val men Tord hade fått sin vilja igenom och Lukas hade accepterat.

I Eksjö har hon till en början hyrt en möblerad lägenhet, det lilla flyttlasset med det nödvändigaste hade hon kört ner en vecka tidigare så det går enkelt för dem att flytta in när de väl är framme. Dagen därpå träffar hon redaktionschefen Tomas Blom och kollegerna på redaktionen.

Hennes första uppdrag blir att göra en reportageserie om hur människors liv förändrats av pandemin vilket samtidigt innebär att hon kan lära känna det för henne nya området. De väljer byn Mjölnaryd som plats för denna serie, den ligger en halvtimma utanför Eksjö. Den före detta skolan i byn är ombyggd till äldreboendet Vårsången och därifrån har den gamle mannen Allan Bengtsson just försvunnit vilket blir den stora nyheten i tidningen nästa morgon.

Hos polisen är det Robert Anderberg som är ansvarig för sökandet efter den gamle mannen och han äger också en del av berättarperspektivet i boken. Polisen får också hjälp av Missing People, det är många som ställer upp för att hjälpa till.

På den lilla polisstationen har de klar personalbrist på grund av sjukdom och en del annat. För tillfälligt stöd kommer kriminalkommissarie Dag Hammarström dit från Linköping. Allan har inte haft många besökare andra än en tonårspojke, Elias Svensson, son i en känd problemfamilj, och ingen förstår hur de två har lärt känna varandra.

Bim Wikström.

På eftermiddagen kommer en skallgångskedja fram till övergivna Askegården och vid en gammal lada finns massor med fåglar som flyger runt. På loftet hänger en död kropp från en bjälke. Han måste han hängt där ett tag, är rätt illa åtgången av fåglarna. Det är inte Allan Bengtsson. Det är Elias Svensson.

Därmed är scenen satt för den utredning som finns i centrum för denna debutroman. Marita och hennes kolleger gräver på sitt håll och polisen på sitt. På vägen dyker det upp mänga intressanta personer, karaktärsbyggande är en av många styrkor hos denna författare, liksom språket, det märks tydligt att detta är någon som skrivit mycket tidigare.

Marita och Dag lär känna varandra och delar information utöver vad som är brukligt mellan poliser och journalister, men det ger också steg i riktning mot svar på viktiga frågor. Berättelsen är helt kronologisk och pågår under tre veckor fram till upplösningen. Historik kommer fram i tankar och dialoger.

Marita har merparten av berättarperspektivet men även andra röster kommer in. Här finns en väl avvägd balans mellan fallet och huvudpersonens privatliv.

Samtidsberättelser med realistiska drag brukar oftast utspela sig minst något år innan boken kommer ut, alltså under den period när texten skrivs. Under senare tid har dock många berättelser varit något äldre än vanligt, jag gissar att det är för att olika sorters pandemieffekter annars skulle ta alldeles för mycket plats och då är det enklare att förlägga handlingen till tiden innan pandemiutbrottet vilket innebär att vi fått många historier som utspelar sig 2019.

Den här författaren har gjort tvärt om: berättelsen inleds 23 mars och avslutas ungefär tre veckor senare, onsdag 13 april 2022, detta år alltså. Eftersom hon sannolikt skrivit merparten av texten tidigare än så, det tar tid att skriva en hel bok och processen från ett första råmanus till en tryckt bok är ofta lång, så har hon alltså under skrivandet förlagt handlingen i en framtid som hon inte kan veta något om, för att i sista skedet tillföra en del tidsmarkörer som skapar närvaro under mars-april i år.

Originellt och intressant.

Normalt brukar jag undvika att läsa baksidestexter eftersom de ofta fungerar begränsande för tankarna under läsningen. Men här fanns samma text med som en del av ett brev från förlaget och den innehåller en spoiler som tar bort en del av läsnöjet. Trist.

Det är en stark debut, det finns väldigt mycket positivt att säga om språk, karaktärer, miljöer och en intelligent intrigkonstruktion. Är det tillräckligt för att verkligen sticka ut i den stora floden av ny svensk spänning? Jag vet inte riktigt, den går i alla fall inte in på min topplista över årets bästa svenska spänningsdebuter.

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Den svarta engelska sommaren

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman.

Håller i boken, tar in känslan och tänker: Nu har jag fyra dagars bra krim framför mej!

Men icke sa Nicke. Efter tre pulshöjande prologer (inkluderar även första kapitlet) är jag direkt fast och läsdag två sträckläser jag till sista raden för att få svar på alla mina frågor:

Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till?

Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5) men det finns mer som håller bra klass:

Faller för persongalleriet och då speciellt den egensinnige kriminalaren Poe och hans sidekick Tilly, den superintelligenta datanörden. Bägge är skickliga utredare och det finns en varm far/dotterrelation mellan dom.

Språket är lättläst, har bra driv och är levande. När Craven sedan kryddar med metaforer som ”makrillhimmel” och beskriver Poe med det historiskt intressanta ordet ”luddit”, då går läsglädjen i topp.

Fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i norra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna.

Det finns skönhetsfläckar i form av lite stolpiga dialoger, att berättarglädjen emellanåt slår över och ibland funderar jag över trovärdigheten. Men det påverkar inte slutbetyget eller min uppmaning: Läs ”Svart sommar”!

Trivia: Boken är nr 2 i serien om kriminalkommissarie Poe, tredje delen (”Regissören”) släpps på svenska den 5/10.

Rolf Olandersson, återkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Nagelbitare – snygg, smart och spännande

Jørn Lier Horst / Thomas Enger  

Slagsida

Blix och Ramm  (del 3)

Övers: Marianne Mattsson

(W&W)

Mums för alla spänningsälskare.

Jørn Lier Horst tillhör en av mina personliga favoriter. Det här är tredje delen i serien som han skriver tillsammans med Thomas Enger och de är nästan lika bra som böckerna om William Wisting som han skriver själv.

En polis och nära kollega till Alexander Blix mördas.

Fallet har nära kopplingar till honom personligen eftersom hans dotter blir vittne till mordet. Är hon mördarens nästa offer?

Journalisten Emma Ramm, som står Alexander nära, tar på sig uppgiften att bevaka dottern.

Händelseförloppet eskalerar och Alexander sätts på svårare prov än någonsin tidigare. Han tvingas gå utanför lagens råmärken för att lösa fallet. Spänningen är oooolidlig.

Jag gillar när författare hittar nya grepp för att förmedla sin historia. I ”Slagsida” har författarduon skapat ett scenario där vi både får följa en internutredning mot Alexander Blix samtidigt som fallet nystas upp.

Det är snyggt, smart och spännande.

Den enda invändningen jag har mot boken är skurkens motiv. Utan att avslöja för mycket tycker jag det faller platt.

Lite synd men ”Slagsida” har ett så starkt driv att ett litet skönhetsfel slinker förbi utan större problem.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckarloggbäst maj 2021

Kristina Agnér

Var inte rädd för mörkret

(Albert Bonniers)

Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon såg sin fästman på ryamattan i deras lägenhet, naken med en lika naken kvinna. Alva flyr från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Hennes tårar liksom dimman från ängarna skymmer sikten. Alva letar efter vägskylten till Tosseboda. Hon är på väg till mammans båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart när hon letar efter nyckeln till huset och tappar den. Kristina Agnérs mycket lovande debutdeckare är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime och med känsla av Puck Bure och Maria Lang idag.

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de – vi – kan vara. De vuxna människorna  heter Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig. I sin nya roman skriver Smirnoff på ännu ett annat språk, ett barnspråk som måste vara Agnes språk. Som vuxen och som barn. Det vuxna barnets. ”Sockerormen” blir en berättelse om barn som inte är hemma där dom är, i den uppväxt de fötts till. Det måste inte vara det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet; olivet. Det finns ju så många sätt att utsätta ett barn.

Sebastian Barry

Tusen månar

(Norstedts)

Gripande och enastående berättad historisk roman med krimpuls. Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” (2020) tog mej med storm och det här är den fristående fortsättningen. Vi möter åter de nu före detta soldaterna Thomas McNulty och John Cole och deras adopterade dotter, Lakotaindianen Winona (bokens berättare). Tillsammans med vänner brukar de en gård i Tennessee. En stat som efter inbördeskriget är våldsam, instabil och präglad av rasism. Winona och hennes närmaste drabbas. Som en krimtråd genom boken löper frågorna: Vilka är de skyldiga? Hämnas eller låta den oberäkneliga lagens rättvisa ha sin gång? (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Cecilia Sahlström

Pojkarna

(Bokfabriken)

”Pojkarna”, sjätte polisromanen med kommissarie Sara Vallén och övriga poliser i Lund, handlar om ett pojkgäng, ett mord som råkar begås, grupptryck och mobbing, unga tjejer som förnedras. En kvinnlig utbytesstudent har dessutom försvunnit. Actionnivån ligger nära noll medan trovärdigheten håller 100 procent. Precis så här tror jag att polisarbete kan gå till, på gott och ont: lite fumlande ibland, när privatlivet kommer in och stör, då kan det göras misstag, men också metodiskt och målmedvetet. Realistiskt är det och just därför spännande och otäckt.           

David Ärlemalm 

Som natten

(Forum)

Ärlemalms bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen. I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott. ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa. Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla. Blicken riktas på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som gör så gott hon kan, när andra bara kan se en människospillra och belastning för samhället.

Ragnar Jónasson

Byn

(Modernista)

En av de bästa deckarförfattarna just nu, enligt The Times. Och jag kan bara instämma. Islänningen Ragnar Jónasson har förmågan att skapa spännande historier med små medel. Och ”Byn” är inget undantag. Läraren Una flyttar till den lilla byn Skálar för att undervisa två unga tjejer. Hon är inte direkt välkommen av byborna som verkar ruva på en kollektiv hemlighet. Unna flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. På nätterna plågas hon av mardrömmar. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. En suggestiv historia där dröm och verklighet vävs samman till en annorlunda och spännande berättelse.  Det kan bara bli högsta betyg, 5/5. (Ur Samuel Karlsson rec.)

Mamman, gangstern och barnet

David Ärlemalm  

Som natten

(Forum)

David Ärlemalm skriver vidare i den genre som kan kallas gangsterroman med tillägget urban.

Hans bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen.

I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en ensam pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott.

Den nya romanen ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter, kallad Snäckan. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa.

Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla.

Ärlemalm riktar blicken på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som lever så gott hon förmår, när andra nog kan förfasa sig, bara se en människospillra och belastning för samhället.

Han berättar sparsamt. Mellan raderna och utanför romanen finns en större berättelse.

Vad hände i Kramfors, som Asynja flydde ifrån? Vart tog knarket vägen? Varför hotas Eddie till döden? Hur dog Kevin? Vilken roll har väninnan Gisela i detta?

Och hur ska det gå för Asynja och Snäckan, när de nu sitter på tåget till… Malmö?

Asynja får hålla koll på sig, inte beställa in för många glas vin. Hon måste ju ta hand om Snäckan.

Det är det viktiga: mammans kärlek till sitt barn. De är de viktigaste: barnen.                                                             

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Vindlande spänning i storsäljande fransk deckare

Michel Bussi

Se dig aldrig om

Övers: Cecilia Franklin

(Polaris)

Den svenska utgivningen av spänningslitteratur domineras av författare från Norden och de anglosaxiska länderna. Det gör det extra kul att den franska stjärnan Michel Bussi nu ges ut på svenska, hans ”Se dig aldrig om” är den fjärde av hans böcker som nu har översatts.

Han har redan mängder av priser, kritikerrosats sedan länge, sålt tio miljoner böcker i 35 länder och är definitivt värd svenska läsare också. Den här gången får vi besöka en liten fransk ö i Indiska oceanen i en vindlande historia om en pappa som flyr från polisen med sin sexåriga dotter, anklagad för mordet på sin fru. Det här är riktigt bra spänningsläsning!

Det är en solig fredagseftermiddag. Martial och Liane Bellion är ett vackert par som njuter av sin semester tillsammans med sexåriga dottern Sofa (egentligen Josapha). De sitter tillsammans med det något äldre paret Margaux och Jaques Jourdain vid hotellpoolen i turistorten Saint-Gilles-les-Bains på den franska ön Île de la Réunion inte så långt från Mauritius i Indiska oceanen.

15.01 reser sig Liane upp, hon ska bara gå upp för att hämta något på rummet. Hon kommer inte tillbaka. Olika personer i hotellpersonalen ser henne på vägen upp. Den gamla städerskan Eve-Marie ser henne gå in i rummet och finns i korridoren hela tiden, ända tills en orolig Martial kommer upp en timme senare för att se vart hans fru tagit vägen. Rummet är tomt, Liane är försvunnen.

Men Eve-Marie är helt säker på att Liane aldrig lämnat rummet. En liten stund senare mördas en äldre man i hamnen.

I senare förhör berättar Eve-Marie att Martial kom upp tidigare, redan 15.15, och att han då lånat en vagn för smutsig tvätt som han kört iväg med från rummet. Detta styrks av andra vittnesmål och olika fysiska bevis, blodspår på rummet och en del annat, pekar mot Martial.

Kommissarie Aja Purvi kommer snabbt fram till en given slutsats, Martial måste vara skyldig. Men när hon samlat ihop förstärkning och kommer till hotellet för att gripa honom har just hunnit fly tillsamman med dottern. Pådraget är omfattande, vägspärrar överallt för att ringa in den flyende mördaren, helikoptrar tillkallas, han ska snart vara fast.

Det är upptakten till denna berättelse; en katt-och-råtta-jakt runt denna lilla ö där vi rör oss mellan en dramatisk nutid kombinerat med återblickar i en dåtid som successivt ger oss läsare inblickar i vad som skett. Vi rör oss mellan olika berättarröster där Marial och polisen Aja dominerar men många andra får komma till tals, inte minst lilla Sofa som rör sig mellan hopp och förtvivlan; har hennes pappa verkligen dödat mamma Liane?

Jag fäster mig vid hennes språk och beundrar både författaren och översättaren Cecilia Franklin som hanterat Sofas röst, och hela texten, skickligt. Många andra intressanta karaktärer dyker upp i handlingen, en handling som rör sig snabbt i oväntade kurvor på vägen mot en dramatisk upplösning. Detta är en skicklig författare som vet hur man ska hålla läsaren fast förankrad vid boksidorna!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Spänningen vibrerar under ytan

Clara Clementine Eliasson
Mot San Francisco
(Romanus & Selling)

Annorlunda, egensinnigt, vackert och lite krångligt. ”Mot San Francisco” vågar ta plats. Språket spänner bågen och skjuter iväg en pil upp i det blå med metaforer som fluffiga moln på drift. Ibland brister strängen. Men som alla vet. Bättre att lystra till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Missförstå mig inte. Det är bra. Men ibland blir det bara lite för mycket av det goda.

Berättelsen handlar om två unga flickor på drift i en förort till San Diego. Om nätterna flyr de från tristessen och det förväntade till det förbjudna och farliga. Vi får följa Julie som förtrollas av den rebelliska grannflickan Elisabeth. Kallad B i boken. De spränger gränserna för sina äventyr och till slut flyr de tillsammans i en stulen bil. Det blir en klassisk road movie som andas Thelma och Louise. Katastrofen ruvar och skapar nerv.

Redan från början i boken får man veta att B kommer att ta till vapen och skjuta mot skolan som ligger mitt emot hennes hem. Händelsen bygger lite löst på den verkliga skolskjutningen i San Diego som genomfördes 1979 av Brenda Ann Spencer. Det är egentligen en ganska ointressant detalj som visserligen ger boken lite extra krydda men det är inte berättelsens styrka. Den ligger i skildringarna av relationerna. Den isande ensamheten i tvåsamheten. Och främlingskapet mellan mor och dotter.

Clara Clementine Eliasson Foto: Stefan Tell

Jag har läst väldigt många böcker där en alkoholiserad fader fått skapa fond till mörkret, och han finns med även här, men för en gång skull är det mödrarna som skaver. De känslomässigt frånvarande. Självupptagna och omedgörliga. Mödrarna som vägrar förstå eller som inte orkar ta sitt ansvar. Vi får följa Julie både i nutid och den där ödesdigra sommaren 1979. Hon lever utan att leva. Ständigt fångad i det förgångna.

Är det en deckare? Kanske inte men det finns en spänning som hela tiden ligger och vibrerar under ytan som jag tror att många läsare som uppskattar kriminallitteratur gillar. ”Mot San Francisco” är en övertygande debut av Clara Clementine Eliasson. Jag är övertygad om att hon kommer fortsätta skämma bort oss med berättelser som sticker ut från huvudfåran.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare, vilket framgår av den här recensionen, och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

En kollega och konkurrent till Sherlock Holmes

Mick Finlay
Morden i London
Övers: Susanne Andersson
(Harper Crime)

Mick Finlay skriver en serie historiska detektivromaner som verkligen lockar mig. Platsen är London och året 1896. Där och då verkar den privatpraktiserande detektiven William Arrowood men sin assistent Norman Barnett.

Om någon nu tänker, aha, en konkurrent till Sherlock Holmes, så är det rätt men ändå inte. De är/var samtida men har olika kundkrets.

William Arrowood får sina uppdrag av och utför dem bland Londons fattigaste. Inte heller är Arrowood så värst förtjust i sin mer kände – men alls inte skickligare! – rival utan ilsknar till så fort han ser eller hör namnet Sherlock Holmes.

Visst, Mick Finlays berättartempo hackar, sjunker och höjs. Hans berättelse har en tendens att bli lite väl omständlig och långrandig, ibland. Men här finns så mycket som väger upp. Dock bör ju läsaren vara mer än måttligt intresserad av London, tror jag.

Det är jag – jag är omåttligt intresserad av London både nu och förr. ”Morden i London” handlar främst om en utredning som Arrowood och Barnett gör på uppdrag av ett par föräldrar. Deras dotter har ingått äktenskap och vill efter det aldrig höra av sig. Vad har hänt – med henne?

Dottern bor med sin make och nya familj en bit bortom Catford söder om floden. Idag är Catford snarast en förort till London men 1896 var det en by för sig. Och nu råkar det vara så att jag är extra specialintresserad av just Catford, dessutom.

Som 15-16-åring åkte jag på språkresa till England, bodde i London söder om floden, inneboende hos en familj i Forest Hill, som gränsar till Catford. Och så sent som i februari var jag på återbesök i Catford och Catford Bridge, där också detektiverna Arrowood och Barnett stiger av tåget vid sin utredning.

Alltså, varje namn – på en gata, på en plats, på en pub – får mig att googla. Fanns de, finns de i verkligheten? Jodå, det går att följa William Arrowood och Norman Barnett runt i det sena 1800-talets London. Att läsa är som att med egna ögon se hur dåtidens fattiga Londonbor hade det. Med ett ord: fattigt.

”Morden i London” blir också rätt spännande, sidvis. Men romanen är mer spänningsfylld till atmosfären och dåtidskänslan än till det mer kriminella. Om man nu inte menar att att själva det fattiga livet var kriminellt på denna tid och i detta samhälle.

Men det är helt åkej för mig, eftersom miljö- och personskildringarna är så bra utförda. Mick Finlays ”Morden i London” – fast nog kunde titeln har varit mer precis? ”The Murder Pit” är originaltiteln – förmedlar lika utmärkta som atmosfärrika som hemska bilder av London årgång 1896.

Det finns även en tidigare översatt bok i serien, den heter just ”Arrowood” (också Harper Crime, 2017), som jag tyvärr inte har läst. Nu ska jag göra det. Dessutom finns det ytterligare en titel, ”Arrowood And The Thames Corpses”, att översätta och ge ut i Sverige.

Bengt Eriksson

 

När deckare är som bäst och förmår som mest

Anders Roslund
Sovsågott
(Albert Bonniers)

Anders Roslund är en – av många – deckarförfattare som motskriver vad Peter Englund, numera även själv krimiförfattare i subgenren ”true crime”, påstått om ”underhållningsdeckare”.

Roslunds senaste deckare ”Sovsågott” är i sin tur en – av många, många – kriminalromaner som bevisar detta genom att vara – minst – lika verklighetsförankrad som Englunds så kallade true crime-roman ”Söndagsvägen” .

Kriminalkommissarie Ewert Grens skapades i samarbete mellan Anders Roslund och Börge Hellström (1957-2017) och Roslund fortsätter med egna fingrar att skriva om deras specielle kommissarie. (Dessutom återkommer infiltratören Piet Hoffman, också känd sen tidigare.)

Romanen ”Sovsågott” – benämnd just ”en Hoffman- och Grens-thriller” – börjar på den plats där Ewert Grens så ofta befinner sig: kyrkogården, närmare bestämt på bänken vid hustruns grav. Han brukar sitta ensam där men den här gången sitter någon annan på ”hans” bänk. En kvinna, som presenterar sig och sitt liv för Ewert, och som författaren presenterar för läsaren.

Det går snabbt, blott några rader krävs. Skickligt gjort, dessa få rader och Roslund förvandlar romanpersonen till en levande människa. Man tror att man känner henne och gör det sen gammalt.

Också kvinnan har begravt en nära anhörig, sin lilla dotter. Fast ”begravt”: i dotterns kista finns inte dottern. Kistan är tom. Nu har dottern, efter tre år, blivit dödförklarad. Alva, fyra år, försvann i ett parkeringsgarage i Stockholm och återfanns aldrig.

Ewert Grens har en medkänsla och ett rättspatos många gånger större än han själv – ja, större än livet självt. Vad hände? Vad har hänt med Alva? Detta griper Grens, så att han måste reda ut det. Än värre blir det när han får reda på att en annan liten flicka, Linnea, också fyra år, rövades bort på ett liknande sätt, från en stormarknad i Stockholm. Även hon ska nu dödförklaras.

Den här efterforskningen och utredningen hör inte till hans jobb som anställd vid kriminalpolisen i Stockholm. Men Ewert Grens kör – för att han måste – sitt eget, på samma gång privata och polisiära race. Han stängs av från polisarbetet och får gå på ofrivillig semester. Att ge upp är inte ens att tänka på, inte för Grens.

Det leder utomlands, det leder till pedofilnätverk. Det är en hemsk skildring (och Peter Englund får gärna påstå att detta inte är ”sant”, inte har något med verkligheten att göra, om han vill, kan och vågar). Det blir än hemskare av att Anders Roslund berättar denna hemska historia så ordkänsligt, nästan så det går att använda ordet vackert om hans skriftspråk.

Och dessutom, hela tiden bygger han upp spänningen. ”Sovsågott” är ett exempel på deckare och thriller när krimigenren är som bäst och förmår som mest. Roslund gräver fram och blottlägger verkligheten med fiktionen som spade – ja, en samhällsgrävskopa.

Bengt Eriksson