Hur många deckare bör du läsa innan du dör?

Strax över tio procent av Göran Häggs urval i mastodontvolymen ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” kan sorteras in under kriminalfacket. Rolig läsning och deckarna hade gärna kunnat få en egen 1001-volym.

Slutsiffran hamnar på 115 boktitlar. Fast det är personligt, enligt mitt sätt att räkna. Andra läsare kan räkna annorlunda.

Det beror på hur man definierar kriminalgenren: När skrevs den första deckaren? Var går gränsen mellan detektiv-, spännings- och äventyrsroman? Vad är skillnaden mellan deckare och thriller?

I vilket fall är det glädjande för en deckarläsare att kunna konstatera att Göran Häggs tjocka, tunga litteraturbibel ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (Wahlström & Widstrand) innehåller så många tips på deckare som jag – och du – bör läsa innan vi dör.

Hägg har, i de flesta fall,valt böcker ”efter läsvärde”. Han skiljer inte mellan hög och låg litteratur, den förra måste inte vara bättre. ”En bra barnbok är alltid också en bra vuxenbok”, menar han dessutom.

Vilken deckare kan vara den tidigaste bland de böcker som Göran Hägg tagit med? Är Thomas De Quincys ”Om mordet som skön konst” (utgiven 1827-54) och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” (1834) några slags ”deckare” eller skapades genren av Edgar Allan Poe med ”Morden på rue Morgue” (1841)?

Flera av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, bland annat min favorit ”Baskervilles hund” (1911), finns förstås med. Liksom andra klassiska deckare, till exempel ”Röd skörd” (1929) av Dashiell Hammett, ”Mördande reklam” (1933) av Dorothy Sayers, ”Den lilla systern” (1949) av Raymond Chandler och ”4.50 från Paddington” (1954) av Agatha Christie.

Även svenska deckarklassikersom ”Lek lilla Louise” (1950 ) av Stieg Trenter, ”Tala om rep” (1958) av H-K Rönblom och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) av Sjöwall/Wahlöö har kommit med.

Och inte minst Sivar Ahlruds ungdomsdeckare, bland annat ”Frimärksmysteriet på Loberga” (1949), om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert. Förr ansågs ”tvillingdetektiverna” som sämre ungdomslitteratur. Nu har serien blivit ”en sorts tidskommentar”.

Ju närmare nutid, desto fler deckarförfattare saknas. Ruth Rendell finns med – men inte Elizabeth George. Inga böcker av John le Carré eller James Ellroy. Givetvis Håkan Nesser – men varför inte Åke Edwardson?

Och när Hägg nämner Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003) som en bok man ”tyvärr måste ha läst” – varför ingenting av Camilla Läckberg? Också hennes deckare har väl gett upphov till ”intressanta diskussioner”?

En idé: Kan inte något förlag ge ut en liknande bok om kriminalgenren med titeln 100 – eller 200 eller 300 eller 1001 – deckare du bör läsa innan du dör?

+ Alla exotiska deckarmiljöer: Istanbul (hos Barbara Nadel och Jason Goodwin), Shanghai (Qiu Xialong), Betlehem (Matt Rees)…

– Först DAST och nu ska också deckartidskriften Jury läggas ner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

PS. DAST blev ändå kvar, på nätet.

PPS. En ledamot i Svenska Deckarakademin låter meddela att Deckarakademin några år senare sammanställde boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).

Deckarkritiker blir deckarförfattare

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Att ha skrivit några hyggliga eller helst bra deckare och därefter bli deckarkritiker – det är en sak och det kan nog vara jobbigt så det räcker. Men att redan vara deckarkännare och kritiker för att sen också debutera som deckarförfattare – det är något annat. Det kräver mod och, inte minst, att man skriver bra deckare för att inte få deckarna som bumerang i bakhuvet på sig själv som kritiker.

Ovanstående invändning – om det var en sådan – gäller dock inte deckarkritikern och nu också deckarförfattaren Kerstin Bergman och hennes debutdeckare ”Oskuld och oleander”. Hon klarar debuten alldeles utmärkt, hennes debutdeckare tål att jämföras med de flesta av årets övriga deckardebutanter.

Om det nu går att jämföra ”Oskuld och oleander” med någon annan debutdeckare vare sig i år eller de senaste åren. Bergman debuterar nämligen som en deckardebutant bör debutera i en tid som flödar över av deckardebutanter:  i sin egen genre, med sin egen form av deckare.

Huvudpersonen heter Iris Bure. Stopp, redan huvudpersonens namn låter ana deckarens genre och form, stämning och låt säga spänningsgrad. Bure som i Puck alltså, som hos Maria Lang.

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure efter många år återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga.

Förresten genreplaceras Bergmans deckare på sätt och vis redan av titeln, som skulle kunna vara en till svenska översatt titel på någon Agatha Christie-deckare. Kunde miljön också ha varit Miss Marples? Kanske, men det lilla svenska samhället Ekerö liknar snarare några av de små engelska samhällena i Margaret Yorkes deckare. Och Bergmans/Bures litterära referenser får mig att tänka på den mer intellektuella Dorothy Sayers. Ja, titeln kunde också ha passat för en Sayersdeckare.

Åter till Ekerö…

Kerstin Bergman. Foto: Andreas Gruvhammar

Varför skrapar det förresten om natten från grinden in till husets trädgård? Och när Iris tittar efter – vem har grävt i trädgården? Efter vad? Vad letar någon efter? Varför?

Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

En deckarkritikers kommenterande deckarroman. Som om Bergman gör en programförklaring: såna här deckare är dom jag tycker mest om (både som författare och kritiker).  

Jag uppskattar också om att hon skildrar – beskriver – Ekerö som Margaret Yorke hade gjort om den senare skrivit en deckare om ett litet svenskt samhälle. Noga, så att människorna syns för mig, placeras i samhället, i så att säga samhällskonstruktionen. Eller för den delen, faktiskt, som om Sjöwall Wahlöö hade gjort om de varit Kerstin Bergman, om någon nu förstår vad jag menar.   

Min enda invändning, om jag som deckarkritiker ska ha en sådan. Det går lite väl långsamt ibland. Jag har ingenting emot långsamt berättade kriminalromaner men de bör inte stå och stampa på en fläck ens för en enda mening. Det gör Bergman ibland, några gånger.

Så nej, inte årets bästa debutdeckare. (Jag har en annan favorit bland de svenska deckardebutanterna årgång 2020). Men, jag upprepar, modigt av en deckarkritiker att själv bli deckarförfattare och smart val av undergenre med deckarkritiskt personlig kommentar till genren, dessutom.

En fråga slutligen, blir det en uppföljare till ”Oskuld och oleander”? Då menar jag om Iris Bure ska/kan återkomma i ännu en deckare. Kerstin Bergman växte själv upp på Ekerö och jag undrar om inte hennes och Iris berättelse till vissa andra delar också är mycket personlig och nära henne/dem själv, så det kanske inte går att skriva ännu en Iris Bure-deckare?

Bengt Eriksson