Deckarloggbäst juni 2021

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Roslund är en av de svenska deckarförfattare som skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21”. Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya romanen såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta är dessa unga kvinnors så kallade liv. Resultat: en samhällsroman och seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar.

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

Appelgrens ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp! Själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, kan lätt få en att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska. Kommer han Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? (Ur Anders Kapps rec.)

Ninni Schulman

Dagen är kommen /

Hagforsserien

(Forum)

Schulman har nått seriens ände. Med sjunde titeln ”Dagen är kommen” avslutas hennes Hagforsserie. På ett nära nog perfekt sätt har hon kombinerat polisroman, landsbygd- och småstadsdeckare. Hennes lika kriminella som mänskliga romaner utspelar sig verkligen i Hagfors med värmländsk omnejd. Nyckelord: verkligen. Det ska bli jul, datumet är den 22 december. Genom ett intensivt snöfall är Heidi på väg med sin familj, maken Kent vid ratten och i baksätet barnen Ella och Sam, i bil från Gävle för att fira jul med föräldrarna Harry och Inga i vad som var hennes barndomshem strax utanför Hagfors. Ingenting blir som tänkt. Det blir hemskt.

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund. Han skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter den till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förorten. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Danmarks deckardrottning har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt. Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir men också polisroman och samhällsdeckare. Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter? Dessutom tillkommer en så kunnig – ja, verklig – skildring av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Överväldigande roman och suverän deckare

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Den här deckaren av danskan – ja, den danska deckardrottningen – Gretelise Holm läste jag och skrev om redan när den gavs ut i Danmark. Mina åsikter står sig, när jag nu läst den svenska översättningen.

I den förra recensionen skrev jag att det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm. Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva. Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” / ”Funnen död” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – på omslaget till den svenska utgivningen används benämningen family noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter?

Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru. Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Gretelise Holm. Fotograferad på Krimimessen i Horsens av Birgitta Olsson.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Funnen död”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat. Men ”Funnen död” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Funnen död” en domestic/family noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Funnen död” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Familjemörker med psykologisk skärpa

Caroline Eriksson
Kom i min famn
(Harper Crime)

Caroline Eriksson är socialpsykolog, när hon inte författar. Jag kunde inte bli mindre förvånad. Just detta – den psykologiska blicken och skärpan – är hennes främsta förmåga också som författare, vid sidan om själva skrivförmågan.

”Kom i min famn” inleder en serie med samtalsterapeuten Simon Boman som huvudperson. Förlaget, förmodar jag, har valt att skapa och placera romanen i genren ”Family noir”. Det bör väl vara detsamma som tidigare uttrycktes ”Domestic noir” och ”Domestic crime”.

Alltså familje- eller vardagsmörker – eller till och med familje- och vardagsskräck. Genrer är som de är, både ett sätt att beskriva och inte minst att marknadsföra.

”Kom i min famn” har också blivit en deckare eller thriller. Ja, om någon vill skriva en deckare så vill förstås någon skriva just en deckare. Och om någon vill läsa en deckare så vill någon läsa just en deckare.

Caroline Eriksson kom-i-min-famnMen låt mig uttrycka det så här – att det hade inte behövts.

Caroline Eriksson psykologiska blick och skärpa som författare fungerar som allra bäst och skarpast när hon skildrar de problem som kommer krypande, smygande i en familj – eller i två familjer – och sida för sida tar över familjens vardag.

Det är vad som sker både i Simones egen familj och i Thomas familj, både med henne och honom. Thomas arbetar på ett företag där Simone fått i uppdrag att reda ut medarbetarnas kontaktproblem och hon blir lite förtjust i honom.

Simone funderar nämligen, en tanke som återkommer allt oftare, på om hon fortfarande älskar sin man? Medan Thomas, som sätter en ära i att vara en bra make och far, en god människa, plötsligt får ett extra, utomäkenskapligt slarvbarn i sitt och familjens liv.

Spännande, för det här måste varje läsare, åtminstone i portioner, kunnba identifiera sig med. Så vardagligt och allmängiltigt – därför blir det mycket spännande när vardagen börjar att krackelera och familjerna att vittra.

Att det är en kriminalroman – en deckare, en thriller – framgår genast av det ”Efterord”, som inleder romanen (istället för den idag så vanliga prologen). Ett ”Efteråt” som fyndigt och välplanerat varieras också som avslutning. I ”Efterorden” anas respektive konstateras ett mord (eller flera).

Caroline Eriksson är också skicklig på att organisera romaner, få allt att ske i rätt ordning. Så inget i intrigen stannar upp utan berättelsen flödar på naturligt. Hon jobbar dessutom med språket, kan ändra och anpassa sitt skriftspråk så att känslor skrivs in – fast ändå finns utanför – själva orden.

Som när Simone får ett oväntat, skrämmande besked av sin mamma. Då beskriver Caroline Erikssons både vad Simone tänker och hur hon tänker det – med följande ord och kommatering: ”Det. Kan. Inte. Vara. Det. Får. Inte Vara.”

Jag gillar det. Jag gillar författaren Caroline Eriksson. Och antagligen gillar jag också psykologen. Deckare eller inte deckare, ja, ja, oavsett kommer jag att följa den fortsatte (krimi)serien om och med samtalsterapeuten Simone Boman.

Bengt Eriksson

Danmarks bästa deckarförfattare har skrivit det igen!

Gretelise Holm
Dødfunden
(Harper Collins)

Det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm.

Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det.

Gretelise Holm dodfundenEn människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva.

Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord?

Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin?

Eller Sarah, deras dotter? Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm Horsens 2012 263Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Gretelise Holm, porträtterad
av Birgitta Olsson på danska deckarmässan i Horsens 2012.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru.

Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Dødfunden”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat.

Men ”Dødfunden” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Dødfunden” är en domestic noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Dødfunden” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Den dysfunktionella familjen

Monica Rehn
Moratorium
(Modernista)

De senaste åren har Sverige fått flera nya bra deckarförfattare. En av de bästa heter Monica Rehn.

Debutdeckaren ”Moratorium”, som betyder ungefär att det man upplevt och gjort kommer ikapp en, är väl skriven, väl berättad och inte minst väl balanserad.

Monica RehnRehn berättar i skilda tidsplan och genom olika personer. Hon hanterar parallellberättandet så skickligt att ingen kan tro att det här är hennes debut.

Det handlar, som allt oftare i deckare och thrillers, om en dysfunktionell familj: Pappan (med stort P) och mamman, tvillingsönerna, dottern och hennes dotter.

Samt David, kompis till den ena tvillingen, Jonathan, och navet i berättelsen.

Berättelsen följer dem genom livet och skildrar hur upplevelser i ungdomen växer till trauman som blottar hemligheter och leder till mord.

En mördare avslöjas men finns det inte en till? Vem är den andra mördaren?

Bengt Eriksson
Ungefär likadant i Gota Medias tidningar 2019

Om dysfunktionell olycka och lycka

Karin Valtersson
Angelika
(Polaris)

Läser på bussen in till Lund, börjar skriva recensionen där på bussen, om det ska kallas recension innan jag läst klart, fortsätter att läsa och skriva på tåget mot Göteborg.

Förlaget Polaris måste ha en redaktör eller två, som uppskattar språk och blir förtjust(a) när författare har sitt eget skriftspråk.

Tidigare var det Karin Smirnoff, som Polaris plockade upp och gav ut med hennes säregna norrländska dialektprosa, nu är det Karin Valtersson, som förlaget låtit debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar i en annan författares ordbehandling, men nu en enda mening.

Detta dessutom i den så kallade spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till.

749F7022-5436-4CC3-9CB3-ED8A5E40D9BCValtersson fångar och sveper istället in läsaren, det är jag, som i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också.

Systrarna är svenskar, förresten. Egentligen börjar systrarnas historia i Sverige.

Men i romanen börjar det i Madrid, där Angelikas livsbana grundläggs, nej, det är fel ord, men livet skadas, snurras till, åsamkas sår och skorpor, och fortsätter i London, dit hon flyttar vidare, gifter sig rikt, får barn och, alltså, försvinner.

Det har inte minst i spänningsromaner blivit allt mer vanligt med dysfunktionella familjer och domestic noir eller crime, men Karin Valtersson behandlar ämnet på sitt eget sätt i porträttet av dubbelsystrarna och deras omgivning; makar, barn, pappan, mamman eller mammorna, arbetskamrater…

Samtidigt som hon porträtterar Storbritannien kontra Sverige, alla… ja, inte likheter utan olikheter, svenskar och engelsmän är ju så olika, i traditioner, i temperament, i att vara eller inte vara, bara en sån sak som skolundervisningen, hela skolväsendet.

Här finns varken några pratminus heller, det är en annan sak, eller citationstecken, när människor pratar och tänker, detta ingår också i Valterssons skriftspråk, det vill säga saknas.

Romanen ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättelsen, så som den är berättad, nästan lite onödigt känns det som att romanen faktiskt blir en thriller, till och med en deckare, något mer handgripligt kriminellt, när slutet närmar sig, för att det var så spännande ändå.

I slutet ändras tonen också, kapitlens längd, de blir kortare, mer luft på boksidorna efter kapitlens slut, mer av thrillertempo, nästan staccato.

Det är bra skrivet och berättat. Karin Valtersson är ännu en bra svensk spänningsdebutant, hur många finns det redan nu i år?

Sitter på ett café på Avenyn i Göteborg, läser de sista sidorna i romanen, skriver de sista meningarna i recensionen: bra det här, mycket bra, spännande, mycket spännande.

”Angelika” slutade oväntat, det tycker jag nog också, både med människan och romanen.

Bengt Eriksson

Korta deckartips (2): Anna Jansson

Polisroman, kriminalgåta, samhällsskildring och det som numera kallas ”domestic noir”.Anna Jansson Det du inte vet Allt detta och mer härtill har Anna Jansson lyckats förena i ”Det du inte vet” (Norstedts).

Gotland som livs- och kriminell miljö betonas av kampen för och emot oljeborrning.

Polisen Maria Wern återkommer för artonde gången (exklusive ungdomsdeckarna) för att gräva i grannfamiljernas mörker.

Ett verkligt stycke Sverige i form av en deckare/polisroman och bland det bästa Jansson har skrivit.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)

En kvinna eller två

Anna Ekberg
Den hemliga kvinnan
övers: Lars Ahlström
(Massolit)

Anna Ekberg är en pseudonym. Bakom den döljer sig – mer eller mindre – två manliga danska författare: Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich.

Kan man göra så? Eller t o m, får man göra så? I betydelsen: kan en man eller i det här fallet ett par män skildra kvinnor i en kriminalroman som om romanen hade skrivits av en kvinna?

Och varför? Ja, varför skrev inte de manliga danska författarna i sina rätta namn? Varför gömma sig bakom ett kvinnligt författarnamn?

Den hemliga kvinnanFör att luras? Eller för att de – eller bokförlaget – trodde att annars skulle inte kvinnor läsa boken och ”tro” på den?

Nej, jag vet inte. Jag undrar blott (men att inte kvinnor skulle kunna skildra män eller män kunna skildra kvinnor… njä, finns det väl många exempel på att det går).

Lyckades då Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich att lura – de danska – kritikerna och därmed de danska deckarläsarna? Förblev pseudonymen hemlig?

Nej, inte alls. Pseudonymen avslöjades genast, stod nog i varenda recension.

Och vad tyckte de danska kritikerna? Hur klarade författarna av att skildra en kvinna, så att säga, inifrån?

Sådär, tyckte vissa. Rätt bra, menade andra.

Huvudpersonen heter antingen Louise eller Helene. Till att börja med Louise, som är lyckligt gift då en annan man dyker och hävdar att hon i själva verket heter Helene och är hans försvunna hustru.

Louise minns inte. Hon kan inte minnas sitt förflutna.

Anna Ekberg / Anders Rønnow Klarlund / Jacob Weinreich ställer den allt mer populära genren ”domestic noir” på sin spets i romanen ”Den hemliga kvinnan”.

Ämne: kärlekens vara och inte vara. Resultat: ett intensivt och starkt porträtt av en bräcklig kvinna som måste bli stark.

Min åsikt: jag ansluter mig till de danska kritiker som tycker att det här är ju rätt bra.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson