Lyckad psykologisk deckardebut på nynorska, bokmål och svenska

Ruth Lillegraven
Allt är mitt
Övers: Niklas Darke
(Norra/Sekwa)

Ruth Lillegraven debuterade år 2005 med en diktsamling. Hon har efter debuten skrivit en roman, flera diktsamlingar och även flera barnböcker samt dramatik. Med ”Allt är mitt” (utgiven 2018 i Norge, 2022 i Sverige) debuterade hon också i deckar- eller kriminalgenren.

Det brukar vara svårt.

Att en romanförfattare lånar från kriminalgenren och skriver en skönlitterär roman med en aning av krimi, det kan gå bättre. Men det finns många exempel på skönlitterära författare som plötsligt fått lust att skriva en deckare och det gick inte alls eller som mest sådär.

Många verkar inte tro så men det är verkligen svårt att skriva deckare. Det är något annat också – det finns ett regelverk för deckarförfattaren att förhålla sig till medan en allmänt skönlitterär författare kan skriva som hen vill.

Det lär ha varit Lillegravens redaktör som föreslog att den prisbeönta poeten Lillegraven skulle försöka sig på att skriva en deckare. Redaktören lär väl ha hjälp till också, trodde man när ”Alt er mitt” gavs ut i Norge med en titel som inspirerats av Pär Lagerkvist.

Och det lyckades. Lillegraven har lyckats riktigt bra.

”Allt är mitt” benämns psykologisk thriller på omslaget men kan även kallas domestic noir eller varför inte community noir. Berättelsen är psykologisk mitt i livet, också noir mitt i livet, samhället och politiken, dagens Norge.

Således en psykologisk thriller, en familjenoir och en samhällsroman.

Utan krusiduller i berättandet; rakt och bra – och ändå både på och under ytan. Dessutom… det är något extra speciellt med Lillegravens deckardebut. På norska, vill säga. Inte i den svenska översättningen.

Återkommer strax till det, först personerna…

”Allt är mitt” utgår ifrån och spinner runt Clara och Haavard med tvillingpojkar. Familjen bor i Oslo. Clara arbetar nu i regeringskansliet. Haavard är barnläkare. Bägge är mycket engagerade i barnrättsfrågor och våld mot barn.  

Clara ska lägga fram ett förslag till en strängare barnskyddslag. Hon hoppas och tror mycket på den kommande lagen och allt verkar klart – men så plötsligt lägger politiken hinder i vägen.

Haavard, som skriver på ett debattinlägg om barnmisshandel, får in en liten pojke, en invandrarpojke ska väl påpekas, till sjukhusets barnavdelning. Pojken som misshandlats svårt ska snart avlida.

Strax efter hittas pojkens pappa död i sjukhusets bönerum. Skjuten. Mördad.

Mer vill jag inte avslöja. Men fortsättningen blir en skildring av såväl Claras och Haavards åktenskap, samhället och politiken. Som jag skrev: psykologisk thriller, familjenoir, och samhällsroman. ”Allt är mitt” ska också bli en polisroman.

Dessutom ska berättelsen gå bakåt och vidare till Vestlandet, berätta om Claras bakgrund, skildra hennes uppväxt. Just bakåtberättelsen, från 70- och 80-talen, är mycket stark, så stark att den nästan kunde ha varit en egen roman.

Ruth Lillegraven låter personerna berätta, var och en får sina egna kapitel. Clara får sina och Haavard sina. Roger och Sabiya, sjuksköterskor på sjukhuset, får också sina kapitel, liksom Claras pappa Leif.

Och nu kommer jag till det speciella och märkliga som måste märkas, ja, utmärka sig på norska men alltså inte märks alls i den svenska översättningen och som får mig att vilja skaffa det norska originalet – och jämföra.

Claras kapitel är skrivna på nynorska medan Haavards kapitel är skrivna på bokmål. De två, olika, norska skriftspråken. Det lär fungera bra, enligt norska recensenter, men vad vet jag, som läser på svenska.

Kanske varit bättre om jag inte känt till det och inte heller berättat det för er? Nu sitter ju jag bara här och undrar… Äsch och  oavsett, norskan Ruth Lillgraven har åstadkommit en riktigt lyckad debutdeckare, det gäller också i svensk översättning.

Bengt Eriksson

Vem var Mikael, egentligen?

Stina Flodén
Nu dör vi
Camilla Stensjö-serien
(Bokfabriken)

Det var någonting med inledningen på Stina Flodéns debutdeckare ”Nu dör vi” som fick mig reagera och undra lite, det var något som skavde. Nej, jag kan inte precisera så jag borde kanske inte ens nämna det. Men det fick mig att lägga ifrån mig boken, göra ett uppehåll, undra. Något var det som hakade upp sig när jag läste, inte riktigt stämde…

Plötsligt förändrades stämingen – från familjeidyll med pappa, mamma, två barn vid middagsbordet till ljudet av ett skott, flera skott, som sköt sönder fönstret och sköt ihjäl Mikael, medan Camilla, hustrun och mamman samt barnen, storebror Anton och lillasyster Hedda, gömmer i badrummet.

Gick stämningsbytet för fort? Kanske. Fattades något i skildringen av stämningarna, bägge två? Ja, kanske. Och även när poliserna strax efter kommer till platsen, alltså den villa där familjen Stensjö bor, då skaver det också. Jag la boken åt sidan, tog en paus, men sen fortsatte jag ju.

Och det var bra det. ”Nu dör vi” bättrade sig strax, försiktigt i början, några sidor i taget. Men  när Camilla kommer igång med att själv försöka ta reda vem hennes man – egentligen – var och varför – varför? – han måste skjutas ihjäl, då flyter det betydligt bättre. Då reagerar jag på motsatt sätt: inte alls dåligt det här.

Jag tror – men vad vet jag – att Flodén hade kunnat putsa på romanens inledning, de första kapitlen borde nog ha byggs ut lite och fördjupats. Andra deckarläsare kanske inte alls bryr sig om det här men jag hade velat ha en mer långsamt uppbyggd och välgrundad inledning.

Nej, nu glömmer jag det. Stina Flodén är alltså ännu en svensk deckardebutant vars debut bör läsas – det tycker bestämt trots det jag skrev – och som man bör hålla koll på i framtiden.

Deckardebuten ”Nu dör vi” placerar sig i den undergenre som kan kallas domestic / family noir eller familjesvärta på svenska. Den är också, delvis, en polisroman men blir samtidigt en amatördetektivroman, då månaderna går och Camilla inte klarar av att invänta polisens obefintliga utredningsresultat utan försöker att själv utreda.

Som jag skrev, vem var Mikael, hennes make, egentligen? Familjepappan som alla – ordagrant alla – älskade. Mikaels och Camillas bägge barn såväl som Mikaels arbetskamrater på Länsförsäkringar i Mariefred och kompisarna i idrottsföreningen.  

Berättelsen innehåller också en inflätad och återkommande bakåtblick på ”en annan” kvinna, vad som hände henne ett antal år tidigare. Jag är rätt säker på att varenda deckarläsare anar hur bakåtblickandet hänger ihop med huvudberättelsen.

Det finns en stark vilja i berättandet. Driv är nog fel ord, ettrighet passar inte heller riktigt. Glöd? Nja, snarare är det som att det bubblar i och under och genom Stina Flodéns formuleringar. När hon kommer igång ordentligt, efter ett antal sidor, då hamnar skrivsättet alt närmare huvudpersonen och det är bra.

Nu vet jag inte igen men jag får en känsla att hela berättelsen – eller de två berättelserna – jag avslöjar nog inte för mycket när jag skriver att de hänger ihop – handlar om rädsla.

Att ”Nu dör vi” är ett sätt att handskas med vardagens oro. Det mörka i det ljusa. Idyllen som snabbt kan bli sin motsats. Att Flodéns debutdeckare har skrivits så – med det syftet. Att den kanske läsas så också – nästan som ett slags terapi.

Hur säkra kan vi vara i – och på – vår vardag? Går det att lita på idyllen, att den inte rämnar? Rent ut sagt: handskas med livet. Det, tror jag, är den egentligen handlingen – kalla det budskap – i ”Nu dör vi”. Å andra sidan, det kanske fungerar omvänt också…?

Fast det var väl tur att jag ändå fortsatte att läsa. För när jag läst klart och stänger igen Stina Flodéns debutdeckare så är det med känslan att det var ju en rätt bra debut, det här.

Bengt Eriksson

Evighetens chockvågor – ren läslycka

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

Från epicentrum sprider de sig; de våldsamma tryckvågorna från en atombomb, den långsammare men ändå dödliga tsunamin från en jordbävning på havsbotten, de mycket stillsammare vågorna från en sten som kastas i en spegelblank sjö eller häxringarna som uppstår i gräsmattan när myceliet sprider sig radiellt från sitt centrum.

Här inträffar epicentrum i Evigheten, en augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen som sover i andra delar av stugan.

Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt.

I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna.

Handlingen rör sig främst mellan 2013 och berättelsens nutid 2021 men vi får också göra en utflykt tillbaka i tiden.

Runt mitten av 90-talet har då tjugoåriga Lykke, litteraturvetare, just börjat som assistent på välrenommerade bokförlaget Forss & Stierna och det är dags för den stora årliga förlagsfesten.

Som ett centrum på festen finns förlagets stora stjärna; Gabriel Andersen hade gjort en stormande succé med romansviten ”Hågkomster”, den ovanliga kombinationen av storsäljare som också hyllades av finlitteraturens kritiker, till och med fått Augustpriset nyligen.

Lykke flirtar oblygt med den charmiga stjärnan, han må vara nästan femton år äldre än henne men han är både attraktiv och intressant. De blir ett par, hon blir snart gravid med tvillingarna, och Gabriel köper, utan att fråga först, gården Evigheten i närheten av Vagnhärad söder om Stockholm, trakten där Lykke själv växte upp, och där har de levt sedan dess.

Pojkarna är inga enäggstvillingar, de är mycket olika, Harry är stor och stark men samtidigt ganska försagd och har det jobbigt med sin stamning, Davids styrkor ligger mer på det intellektuella planet, bland annat är han en skicklig schackspelare. Redan i första klass träffade de Bonnie och denna trojka har varit oskiljaktiga sedan dess.

Bonnies mamma, Lena Högberg, och Lykke gick i parallellklasser hela grundskolan, men var aldrig vänner; Lena var en av de coola tjejerna och det var aldrig Lykke. Och även om deras barn är tillsammans hela tiden umgås inte föräldrarna.

De har ofta gäster och fester på gården, de är ett udda inslag i bygden som ses med en del misstro av omgivningen.

Camilla Grebe. Foto Anna-Lena Ahlström

Sommaren 2013 är Gabriel fortfarande en stor stjärna på författarhimlen även om hans nya böcker inte går riktigt lika bra längre. Lykke han avancerat till förlagsredaktör för flera viktiga författare (inte för sin man naturligtvis).

De har ett bra liv tycker Lykke när hon den här augustidagen förbereder kvällens kräftskiva. Utöver värdparet och de tre tonåringarna fanns också tre andra deltagare på kräftskivan, två nära vänner sedan länge och en ny.

Olof Forss är Gabriels förläggare och en av delägarna i Forss & Stierna, framgångsrik och välbeställd vilket man inte kan tro mär man ser hans skruttiga bil och slitna kläder, en sorts omvänd snobbism som kan passa vissa sorters kulturmän som närmar sig sextio.

Jujje Holm, fyrtioårig delägare i Stenström Agency och Gabriels agent under det senaste decenniet när hans böcker sålts till trettiotalet länder, är en helt annan sort; han kommer till festen i en lyxig BMW-cabriolet, dyrbar kostym och sina tatueringar. Han pratar mycket, hörs mycket och är lätt galen; på någon tidigare fest har han naken ridit barbacka på en av grannarnas hästar till omgivningens förfäran. Men en skicklig agent är han.

Teresa ”Tuss” Schwarz, en kvinna i trettioårsåldern som är Gabriels nya redaktör på förlaget, är också med på festen och alla tre sover över sedan festen avslutats vid fyratiden på natten. De väcks till katastrofen.

När Lykke grips 2021, misstänkt för mord, vägrar hon prata med poliserna, den enda hon vill prata med är kriminalkommissarie Manfred Olsson som var ansvarig för polisutredningen för åtta år sedan, då på Rikskrim, nu på Noa. Han är en återkommande person i denna löst sammanfogade serie av fristående böcker.

Han äger en betydande del av berättarrösten, påverkades mycket av utredningen då, det finns mycket han ångrar från den perioden, och vi får följa en hel del av det som händer i hans liv, då och nu. Samtalen mellan Manfred och Lykke i nutid, förhör utan några andra närvarande, Lykke vill inte ha med sin advokat, utgör en viktig del av berättelsen.

Berättelsen rör sig elegant mellan olika perspektiv, olika röster och olika tider; Lykke och Manfred dominerar men det finns flera andra. Katastrofens vågor sköljer över många, skadar, förändrar liv under de åtta år som går fram till nutiden.

Det finns mängder av spännande detaljer av olika slag, jag skrattar högt när Olof i texten applåderar Netflix nya deckarserie ”Flickorna och mörkret” (namnet på Grebes pågående ”serie”), men det finns också insiktsfyllda tankar kring lögner, fördomar och moraliskt komplexa dilemman; inslag som är återkommande i hennes författarskap.

Det är också uppenbart att hon varit förtjust över att placera en text i förlagsvärlden, en värld som är hennes hemmaplan, det märks på berättarglädjen.

2013 är Lykke lycklig över sitt lyckliga liv, den vackra familjebilden, innan den började krackelera. ”Senare skulle människor säga att jag var naiv. Men jag var inte naiv. …

Katastrofen lurar alltid i utkanten av synfältet, på betryggande avstånd från den som söker den med blicken. Katastrofen är en sällsynt fågel, en otänkbar besökare på mina breddgrader. …

Men det otänkbara är bara otänkbart tills det inträffar, tills den märkvärdiga lilla fågeln har landat utanför fönstret – vinden i dess fjädrar, klornas skrapande mot fönsterblecket, de små, svarta ögonens tomhet.”

Det är så snyggt, så välskrivet, och det imponerande språket återkommer hela tiden, även i de mest vardagliga banaliteter, som när hon som en del av sitt redaktörsjobb sitter och läser ett manus: ”En våt ring av kondens spred sig från glasets fot till manuset, löste upp ett korrekturtecken i bläck och förvandlade det till en skimrande, liten och mycket kryptisk akvarell.”

Läsnjutning!

”Det var bara ord och ord är ingenting – de väger lättare än vinden, är flyktigare än morgondimman över Evigheten. Vi glömmer dem lika snabbt som sommarregnet som drar förbi en solig dag.” Kanske kan det vara sant ibland men Camilla Grebes ord är inte bara läslycka under vandringen över sidorna, de finns kvar längre än så.

Det är bara att bocka, tacka, och längta till nästa bok!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggbäst juni 2021

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Roslund är en av de svenska deckarförfattare som skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21”. Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya romanen såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta är dessa unga kvinnors så kallade liv. Resultat: en samhällsroman och seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar.

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

Appelgrens ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp! Själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, kan lätt få en att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska. Kommer han Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? (Ur Anders Kapps rec.)

Ninni Schulman

Dagen är kommen /

Hagforsserien

(Forum)

Schulman har nått seriens ände. Med sjunde titeln ”Dagen är kommen” avslutas hennes Hagforsserie. På ett nära nog perfekt sätt har hon kombinerat polisroman, landsbygd- och småstadsdeckare. Hennes lika kriminella som mänskliga romaner utspelar sig verkligen i Hagfors med värmländsk omnejd. Nyckelord: verkligen. Det ska bli jul, datumet är den 22 december. Genom ett intensivt snöfall är Heidi på väg med sin familj, maken Kent vid ratten och i baksätet barnen Ella och Sam, i bil från Gävle för att fira jul med föräldrarna Harry och Inga i vad som var hennes barndomshem strax utanför Hagfors. Ingenting blir som tänkt. Det blir hemskt.

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund. Han skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter den till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förorten. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Danmarks deckardrottning har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt. Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir men också polisroman och samhällsdeckare. Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter? Dessutom tillkommer en så kunnig – ja, verklig – skildring av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Överväldigande roman och suverän deckare

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Den här deckaren av danskan – ja, den danska deckardrottningen – Gretelise Holm läste jag och skrev om redan när den gavs ut i Danmark. Mina åsikter står sig, när jag nu läst den svenska översättningen.

I den förra recensionen skrev jag att det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm. Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva. Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” / ”Funnen död” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – på omslaget till den svenska utgivningen används benämningen family noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter?

Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru. Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Gretelise Holm. Fotograferad på Krimimessen i Horsens av Birgitta Olsson.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Funnen död”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat. Men ”Funnen död” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Funnen död” en domestic/family noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Funnen död” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Familjemörker med psykologisk skärpa

Caroline Eriksson
Kom i min famn
(Harper Crime)

Caroline Eriksson är socialpsykolog, när hon inte författar. Jag kunde inte bli mindre förvånad. Just detta – den psykologiska blicken och skärpan – är hennes främsta förmåga också som författare, vid sidan om själva skrivförmågan.

”Kom i min famn” inleder en serie med samtalsterapeuten Simon Boman som huvudperson. Förlaget, förmodar jag, har valt att skapa och placera romanen i genren ”Family noir”. Det bör väl vara detsamma som tidigare uttrycktes ”Domestic noir” och ”Domestic crime”.

Alltså familje- eller vardagsmörker – eller till och med familje- och vardagsskräck. Genrer är som de är, både ett sätt att beskriva och inte minst att marknadsföra.

”Kom i min famn” har också blivit en deckare eller thriller. Ja, om någon vill skriva en deckare så vill förstås någon skriva just en deckare. Och om någon vill läsa en deckare så vill någon läsa just en deckare.

Caroline Eriksson kom-i-min-famnMen låt mig uttrycka det så här – att det hade inte behövts.

Caroline Eriksson psykologiska blick och skärpa som författare fungerar som allra bäst och skarpast när hon skildrar de problem som kommer krypande, smygande i en familj – eller i två familjer – och sida för sida tar över familjens vardag.

Det är vad som sker både i Simones egen familj och i Thomas familj, både med henne och honom. Thomas arbetar på ett företag där Simone fått i uppdrag att reda ut medarbetarnas kontaktproblem och hon blir lite förtjust i honom.

Simone funderar nämligen, en tanke som återkommer allt oftare, på om hon fortfarande älskar sin man? Medan Thomas, som sätter en ära i att vara en bra make och far, en god människa, plötsligt får ett extra, utomäkenskapligt slarvbarn i sitt och familjens liv.

Spännande, för det här måste varje läsare, åtminstone i portioner, kunnba identifiera sig med. Så vardagligt och allmängiltigt – därför blir det mycket spännande när vardagen börjar att krackelera och familjerna att vittra.

Att det är en kriminalroman – en deckare, en thriller – framgår genast av det ”Efterord”, som inleder romanen (istället för den idag så vanliga prologen). Ett ”Efteråt” som fyndigt och välplanerat varieras också som avslutning. I ”Efterorden” anas respektive konstateras ett mord (eller flera).

Caroline Eriksson är också skicklig på att organisera romaner, få allt att ske i rätt ordning. Så inget i intrigen stannar upp utan berättelsen flödar på naturligt. Hon jobbar dessutom med språket, kan ändra och anpassa sitt skriftspråk så att känslor skrivs in – fast ändå finns utanför – själva orden.

Som när Simone får ett oväntat, skrämmande besked av sin mamma. Då beskriver Caroline Erikssons både vad Simone tänker och hur hon tänker det – med följande ord och kommatering: ”Det. Kan. Inte. Vara. Det. Får. Inte Vara.”

Jag gillar det. Jag gillar författaren Caroline Eriksson. Och antagligen gillar jag också psykologen. Deckare eller inte deckare, ja, ja, oavsett kommer jag att följa den fortsatte (krimi)serien om och med samtalsterapeuten Simone Boman.

Bengt Eriksson

Danmarks bästa deckarförfattare har skrivit det igen!

Gretelise Holm
Dødfunden
(Harper Collins)

Det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm.

Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det.

Gretelise Holm dodfundenEn människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva.

Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord?

Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin?

Eller Sarah, deras dotter? Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm Horsens 2012 263Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Gretelise Holm, porträtterad
av Birgitta Olsson på danska deckarmässan i Horsens 2012.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru.

Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Dødfunden”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat.

Men ”Dødfunden” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Dødfunden” är en domestic noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Dødfunden” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Den dysfunktionella familjen

Monica Rehn
Moratorium
(Modernista)

De senaste åren har Sverige fått flera nya bra deckarförfattare. En av de bästa heter Monica Rehn.

Debutdeckaren ”Moratorium”, som betyder ungefär att det man upplevt och gjort kommer ikapp en, är väl skriven, väl berättad och inte minst väl balanserad.

Monica RehnRehn berättar i skilda tidsplan och genom olika personer. Hon hanterar parallellberättandet så skickligt att ingen kan tro att det här är hennes debut.

Det handlar, som allt oftare i deckare och thrillers, om en dysfunktionell familj: Pappan (med stort P) och mamman, tvillingsönerna, dottern och hennes dotter.

Samt David, kompis till den ena tvillingen, Jonathan, och navet i berättelsen.

Berättelsen följer dem genom livet och skildrar hur upplevelser i ungdomen växer till trauman som blottar hemligheter och leder till mord.

En mördare avslöjas men finns det inte en till? Vem är den andra mördaren?

Bengt Eriksson
Ungefär likadant i Gota Medias tidningar 2019

Om dysfunktionell olycka och lycka

Karin Valtersson
Angelika
(Polaris)

Läser på bussen in till Lund, börjar skriva recensionen där på bussen, om det ska kallas recension innan jag läst klart, fortsätter att läsa och skriva på tåget mot Göteborg.

Förlaget Polaris måste ha en redaktör eller två, som uppskattar språk och blir förtjust(a) när författare har sitt eget skriftspråk.

Tidigare var det Karin Smirnoff, som Polaris plockade upp och gav ut med hennes säregna norrländska dialektprosa, nu är det Karin Valtersson, som förlaget låtit debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar i en annan författares ordbehandling, men nu en enda mening.

Detta dessutom i den så kallade spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till.

749F7022-5436-4CC3-9CB3-ED8A5E40D9BCValtersson fångar och sveper istället in läsaren, det är jag, som i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också.

Systrarna är svenskar, förresten. Egentligen börjar systrarnas historia i Sverige.

Men i romanen börjar det i Madrid, där Angelikas livsbana grundläggs, nej, det är fel ord, men livet skadas, snurras till, åsamkas sår och skorpor, och fortsätter i London, dit hon flyttar vidare, gifter sig rikt, får barn och, alltså, försvinner.

Det har inte minst i spänningsromaner blivit allt mer vanligt med dysfunktionella familjer och domestic noir eller crime, men Karin Valtersson behandlar ämnet på sitt eget sätt i porträttet av dubbelsystrarna och deras omgivning; makar, barn, pappan, mamman eller mammorna, arbetskamrater…

Samtidigt som hon porträtterar Storbritannien kontra Sverige, alla… ja, inte likheter utan olikheter, svenskar och engelsmän är ju så olika, i traditioner, i temperament, i att vara eller inte vara, bara en sån sak som skolundervisningen, hela skolväsendet.

Här finns varken några pratminus heller, det är en annan sak, eller citationstecken, när människor pratar och tänker, detta ingår också i Valterssons skriftspråk, det vill säga saknas.

Romanen ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättelsen, så som den är berättad, nästan lite onödigt känns det som att romanen faktiskt blir en thriller, till och med en deckare, något mer handgripligt kriminellt, när slutet närmar sig, för att det var så spännande ändå.

I slutet ändras tonen också, kapitlens längd, de blir kortare, mer luft på boksidorna efter kapitlens slut, mer av thrillertempo, nästan staccato.

Det är bra skrivet och berättat. Karin Valtersson är ännu en bra svensk spänningsdebutant, hur många finns det redan nu i år?

Sitter på ett café på Avenyn i Göteborg, läser de sista sidorna i romanen, skriver de sista meningarna i recensionen: bra det här, mycket bra, spännande, mycket spännande.

”Angelika” slutade oväntat, det tycker jag nog också, både med människan och romanen.

Bengt Eriksson

Korta deckartips (2): Anna Jansson

Polisroman, kriminalgåta, samhällsskildring och det som numera kallas ”domestic noir”.Anna Jansson Det du inte vet Allt detta och mer härtill har Anna Jansson lyckats förena i ”Det du inte vet” (Norstedts).

Gotland som livs- och kriminell miljö betonas av kampen för och emot oljeborrning.

Polisen Maria Wern återkommer för artonde gången (exklusive ungdomsdeckarna) för att gräva i grannfamiljernas mörker.

Ett verkligt stycke Sverige i form av en deckare/polisroman och bland det bästa Jansson har skrivit.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)