Familjemörker med psykologisk skärpa

Caroline Eriksson
Kom i min famn
(Harper Crime)

Caroline Eriksson är socialpsykolog, när hon inte författar. Jag kunde inte bli mindre förvånad. Just detta – den psykologiska blicken och skärpan – är hennes främsta förmåga också som författare, vid sidan om själva skrivförmågan.

”Kom i min famn” inleder en serie med samtalsterapeuten Simon Boman som huvudperson. Förlaget, förmodar jag, har valt att skapa och placera romanen i genren ”Family noir”. Det bör väl vara detsamma som tidigare uttrycktes ”Domestic noir” och ”Domestic crime”.

Alltså familje- eller vardagsmörker – eller till och med familje- och vardagsskräck. Genrer är som de är, både ett sätt att beskriva och inte minst att marknadsföra.

”Kom i min famn” har också blivit en deckare eller thriller. Ja, om någon vill skriva en deckare så vill förstås någon skriva just en deckare. Och om någon vill läsa en deckare så vill någon läsa just en deckare.

Caroline Eriksson kom-i-min-famnMen låt mig uttrycka det så här – att det hade inte behövts.

Caroline Eriksson psykologiska blick och skärpa som författare fungerar som allra bäst och skarpast när hon skildrar de problem som kommer krypande, smygande i en familj – eller i två familjer – och sida för sida tar över familjens vardag.

Det är vad som sker både i Simones egen familj och i Thomas familj, både med henne och honom. Thomas arbetar på ett företag där Simone fått i uppdrag att reda ut medarbetarnas kontaktproblem och hon blir lite förtjust i honom.

Simone funderar nämligen, en tanke som återkommer allt oftare, på om hon fortfarande älskar sin man? Medan Thomas, som sätter en ära i att vara en bra make och far, en god människa, plötsligt får ett extra, utomäkenskapligt slarvbarn i sitt och familjens liv.

Spännande, för det här måste varje läsare, åtminstone i portioner, kunnba identifiera sig med. Så vardagligt och allmängiltigt – därför blir det mycket spännande när vardagen börjar att krackelera och familjerna att vittra.

Att det är en kriminalroman – en deckare, en thriller – framgår genast av det ”Efterord”, som inleder romanen (istället för den idag så vanliga prologen). Ett ”Efteråt” som fyndigt och välplanerat varieras också som avslutning. I ”Efterorden” anas respektive konstateras ett mord (eller flera).

Caroline Eriksson är också skicklig på att organisera romaner, få allt att ske i rätt ordning. Så inget i intrigen stannar upp utan berättelsen flödar på naturligt. Hon jobbar dessutom med språket, kan ändra och anpassa sitt skriftspråk så att känslor skrivs in – fast ändå finns utanför – själva orden.

Som när Simone får ett oväntat, skrämmande besked av sin mamma. Då beskriver Caroline Erikssons både vad Simone tänker och hur hon tänker det – med följande ord och kommatering: ”Det. Kan. Inte. Vara. Det. Får. Inte Vara.”

Jag gillar det. Jag gillar författaren Caroline Eriksson. Och antagligen gillar jag också psykologen. Deckare eller inte deckare, ja, ja, oavsett kommer jag att följa den fortsatte (krimi)serien om och med samtalsterapeuten Simone Boman.

Bengt Eriksson

Deckarloggs samvetskval

China MSå var Deckarlogg klar med listan över 2019 års bästa till svenska översatta krimi. Ångrar Deckarlogg sig? Nej, det man ju inte göra. Valt är valt.

Men ändå, borde kanske några andra författare och titlar ha varit med? Ha puffat bort och ut några av dem som nu placerade sig?  Det gnager lite i Deckarloggs redaktion, det får erkännas.

Inte lätt att välja rätt, allt beror ju på tycke och smak, vilka romaner man fått syn på och hunnit läsa, och på vilket humör man var just då, vid läsningen, och är just nu, när årsbästalistan skulle sättas ihop.

oatesAllra mest gnager det nog för att China Miévilles sciencefictionfantasypolisromandeckare ”Staden & staden” (Doppelgänger) inte hamnade på årsbästalistan. Kanske borde också Joyce Carol Oates och Stephen Kings senaste personliga variationer av deckare/krimi/thriller och skarpsynta skildringar av USA, ”Mitt liv som råtta” (HarperCollins) respektive ”Institutet” (Albert Bonniers), ha placerat sig? (Ja, jag vet, åsikterna växlar mellan kritikerna, vissa tycker bra, andra tycker dåliga, men Deckarlogg gillar bägge.)

Piere Lemaitre RosyJan-Philipp Sendkers udda Kina-thriller ”Vid nattens ände” (Forum) och Pierre Lemaitres än mer udda Parispolisthriller ”Rosy & John” (Sekwa) borde kanske också ha placerat sig? Liksom, för att prata om udda, dansken Jussi Adler-Olsens senaste polisroman om avdelning Q i Köpenhamn, ”Offer 2117” (Albert Bonniers), som den här gången spretar mer än någonsin. Eller faktiskt Peter May med ” Ett kallt fall” (Modernista): så galet och spretigt och fantasirikt i Paris med omnejd  att Deckarlogg i sin recension jämförde med Fred Vargas.

Flynn BerryEller Thomas Mullens senaste uppgörelse med rasmotsättningarnas Atlanta år 1950, ”Vit eld” (Historiska Media), eller Flynn Berrys mycket spännande… vad ska den kallas… kanske en egen variant av psykologisk domestic  thriller, ”Dubbelliv” (LB).

Eller, eller. Och så vidare.

Deckarloggs slutsats, formulerad som en retorisk fråga: Mår inte den stora krimisläkten mycket bra för närvarande, bättre än på länge?

Bengt Eriksson

 

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (maj 2019)

TorunTorun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Har faktiskt aldrig recenserat den här boken (av självklar anledning: lektörade och kommenterade i förväg och bokens titel är ”min”) men läst har jag, flera gånger, och nu hamnade boken i ögonvrån där den stod i bokhyllan så jag plockade fram den igen och läste denna deckare, för det är vad ”När sista dörren stängts” är, i genrens utvidgade betydelse, en kvinnodeckare om ”de konsekvenser som en invandrad kvinna i Paris tar av det brutala livet; en så stark spännings- och kriminalroman av varje människa ska läsa den och en så ”fransk” deckare också att om den varit skriven av en fransyska så hade Sekwa genast översatt och gett ut den.

Connelly Märk och heligMichael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Nu har jag läst i svensk översättning också, så här skrev jag efter att ha läst polisromanen på engelska: Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Indridason mäörksa skuggorArnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

Monica RehnMonica Rehn: Moratorium (Modernista)
En av Sveriges bästa nya deckarförfattare heter Monica Rehn och har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna  ikapp dem.

Deckarloggred.

Allt fler mord i Skåne

Häromkvällen for jag till Sjöbo bibliotek för att höra Ingrid Remvall berätta om sitt författande. Hon har förut skrivit skön- och facklitteratur för barn och ungdom, nu i våras kom vuxendeckaren ”Mord och martinis – Kändiskockens död” (Bokfabriken).

Undergenre: yngre, modern feelgood-deckare.

Mord och martinisRemvall, som bor i Lomma och arbetar i Sjöbo, placerar inte sina berättelser i skånska miljöer. Hittills, i alla fall. Kanske till våren 2019, då thrillern ”Glasfällan” kommer. ”Skåne? Nej”, svarar hon när jag frågar. ”Eventuellt i framtiden – men inte nu.”

Om jag tagit med författare som Remvall, Anna Karolina, Anna Lihammer, Kristina Ohlsson, Joakim Zander med flera, vilka är födda i Skåne eller bor här men föredrar andra kriminella miljöer, typ Stockholm, så hade Skånes nya deckarboom inte fått plats i de krönikor jag varje utgivningshöst och vår skrivit de senaste åren.

För så är det: en skånsk deckarboom är i full gång och blom. Säg för tio år sen, då utspelade sig knappt alls några deckare i skånska miljöer. Idag är det ju omöjligt att hålla koll på alla nya skånska deckare. Ber om ursäkt om jag råkat missa någon deckare i skånsk miljö när jag nu gör 2018 års höstgenomgång…

judaskyssen”Judaskyssen” (Hoi) av debutanterna Kristina Tilvemo & Michael Wainwright utspelar sig i Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman; en arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund.

Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en bra debutdeckare.

VintereldAnders de la Motte är en av våra skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I de la Mottes IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” (Forum) är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt.

Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar från preteritum till presens. En kvinna får ärva en gammal stugby. Så börjar ”Vintereld” och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Motiv X”Motiv X” (Forum) heter Stefan Ahnhems fjärde thriller om Fabian Risk och övriga poliser i Helsingborg med omnejd. Ahnhems polisthriller är som en teve-serie där varje scen ska vara action. Det händer mycket och otäckt – med kort sagt vidriga mord (som när en flyktingpojke mördas i en centrifug).

Trovärdigt? Arbetar svensk polis så här? Är poliser så… ja, kriminella? ”Motiv X” är till råga på allt en kriminell följetong som inleddes tidigare i serien och slutar innan upplösningen. Fortsättning i nästa del… Skriva och berätta kan Ahnhem, men varför måste han ta i och överdriva?

En helt vanlig familjMattias Edvardsson är en våghalsig och experimentell deckarförfattare. ”En helt vanlig familj” (också Forum) kan placeras i facket ”domestic crime” med tillägget rättegångsthriller. Miljö: ett villaområde i Lund. Familjens dotter, Ulrika, anklagas för mord och häktas.

Edvardsson berättar samma historia från tre håll, alltså tre gånger efter varann: fadern, dottern och modern. Det är modigt gjort – men svårt. Jag (andra recensenter har varit av annan åsikt) tycker det fungerar bäst i första vändan, åkej i andra men i tredje tröttnade jag. Nog kunde den här historien ha berättats på ett mer kommunikativt sätt?

EsterOlsénis & Hansens mjukisdeckare med Ester Karlsson, 78 år och änka i Lund, har redan blivit en favorit. I seriens andra titel, ”Ett lik i garderoben” (Bokfabriken), deltar Ester i ett 80-årskalas på Hjularöds slott utanför Harlösa. (Jo, precis där som julkalendern ”Mysteriet på Greveholm” spelades in.)

Ester Karlsson ”med K” har trippelskinn på näsan och övriga personer är knepiga på sina sätt, så där som folk kan vara. Det dröjer innan liket upptäcks och Ester startar sin Miss Marple-utredning. Men det gör ingenting: i den här serien har Olséni & Hansen hittat feelgood-deckarens extra rätta ton.

malmomord”Malmömord” (Venaröd) är ingen deckare, inte skönlitteratur utan en fackbok om ”real crime”. Jag brukar inte gilla böcker med autentiska mord, ofta blir det för snaskigt. Men Greger Larsson, som gett ut flera Malmöböcker, känner sin stad och dess invånare.

Som Kristian Lundberg skriver i förordet: ”Det går inte att se skillnad på vilka som är förövare och vilka som är offer. Vi påminner om varandra…”

I Larsens bok skildras det mörker som nog finns inom oss alla och får vissa, till exempel ”Seriemördaren på Östra sjukhuset” och ”Kannibalen på Kornettsgatan”, att gå ner i mörkret och bli mördare. ”Malmömord” tar oss också till Malmös mer hemliga platser.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018