Livets deckargåta inom dubbla parenteser

Joyce Carol Oates
Mannen utan skugga
Övers: Klara Lindell
(Albert Bonniers förlag)

Bra? Är det ens Joyce Carol Oates syfte – att skriva romaner som kan förses med betyget/stämpeln ”bra”? Det undrar jag. Och har börjat undra allt mer.

En recensent menade att ”Mannen utan skugga” inte är någon av Joyce Carol Oates bästa romaner. Det triggade igång mig, när jag läste det så utbrast jag: Amen so what?! Spelar roll.

Själv har jag slutat sätta betyg på Oates böcker. Jag läser. Punkt. Alltid intressant, alltid spännande. Och jag tvivlar verkligen på att Oates skriver sina romaner för att få ett högt och så bra betyg som möjligt.

Hon utforskar. Varje ny roman är ännu ett utforskande av hennes återkommande ämne: USA, livet och verkligheten, och hon själv. Eller: ämnen. För USA, livet och verkligheten – och till och med hon själv – kommer ju i plural. Liksom var och hen av oss.

OatesDet är språket, hennes skriftspråk, sättet hon skriver på.  (Som det börjar och slutar med: orden, komma- och punteringarna. Och inte minst, i den nya romanen ”Mannen utan skugga”, dubbelparenteser.)

(Jag tar det igen: dubbla parenteser.)

Jo, först kan Oates skriva ett stycke inom parentes. Sen byter hon stycke och skriver inom – ännu en och annan – parentes. Men varför? För att det är nödvändigt. För att hon måste, tror jag.

Hon kan också i berättartexten plötsligt foga in tankar och kommentarer inom, just det, parenteser. En hel mening eller blott ett ord. Som bryter av, för en sekund tar läsaren med någon annanstans, bakåt eller framåt i tiden, till en annan person än den som står i berättartextens fokus, till en annan tanke, ett annat sammanhang, och sen tillbaks till själva berättelsen igen.

Ånyo: Men varför? För att hon måste. Joyce Carol Oates skriver prosa som om hon skrev poesi. Ord och formuleringar är så viktiga att de inte måste vara bra. Däremot måste de vara de rätta, de riktiga orden och formuleringarna.

De som säger exakt det författaren vill säga. Som täcker det författaren vill berätta, och när det gäller Oates: hennes utforskningar, grävandet i USA, livet och verkligheten, och henne själv.

Som för att poängtera detta har romanen ”Mannen utan skugga” inspirerats av ett verkligt ”fall” från 50-talet. Då gällde det en man som förlorade sitt närminne efter att ha opererats för epilepsi av en entusiastisk läkare.

Oates roman handlar om en man – E.H. som i Elihu Hoopes – vars korttidsminne försvunnit efter att ha drabbats av en elakartad version av herpes simplexencefalit. Med i handlingen finns också en ung ny doktorand och forskare vid ett neuropsykologiskt laboratorium, Margot Sharpe, 24 år i morgon, och hennes lärare och handledare, professor Milton Ferris.

Oates foto

Joyce Carol Oates.

Den 17 oktober 1965 möts Margot Sharpe och Elihu Hoopes för första gången. Hon kommer att ägna 31 år av sitt liv åt ”Projekt E.H”. Och åt honom. För det här ska dessutom bli en roman om förälskelse, kärlek och passion. Ja, ett triangeldrama mellan doktorand och professor; doktorand och patient.

Så skriver jag för att det ska framgå att ”Mannen utan skugga” handlar om mycket mer än vetenskaplig forskning och dess förhållande till forskningsobjektet, även om ”blott” detta hade räckt för en roman.

Varför tecknar E.H. – gång på gång – en och samma unga nakna flicka i sitt skissblock? Vem är hon? Kan hon heta Gretchen? Och hur kan E.H i så fall minnas henne när han glömmer Margot – vem Mar-go är – om hon bara lämnar rummet ett ögonblick för att strax återkomma.

Joyce Carol Oates gräver som alltid så djupt att hon når ner till människors grundvatten och underliggande historiska jordlager.

”Mannen utan skugga” är – till viss del – en diskussionsroman om forskningsetik, forskningens eventuella utnyttjande av sina forskningsobjekt. Men Joyce gräver ut mer än så, hon diskuterar – som vanligt och alltid – också människors utnyttjande av varandra, från ungdom till ålderdom.

Vem är då forskare? Vem är då patient? Vi är alla varandras forskningsobjekt, eller?

Livets mörka skugga faller, också som vanligt hos Joyce, in över berättelsen. Vad hon än skriver så skriver hon alltid noir: livets och verklighetens noir. Med, likaså som vanligt, ett slags thrillerspänning hoppar berättelsen mellan personerna, deras handlingar och tankar, in i och ut ur deras huvuden. Det blir en deckare, om man med deckare menar att här finns en gåta att lösa, spår och indicier att finna.

Fast den deckargåta som Joyce Carol Oates försökt och försöker lösa i roman efter roman – livets gåta – den saknar lösning. Tills hon fått silvrigt hår ska Mar-go Sharpe bedriva forskning på, följa – och älska – Eli Hoopes, som ”alltid kommer att vara 37 år gammal”.

Försöka lösa hans – och sin – och allas vår – varje människas – gåta. Livsgåtan. Och då förstår man väl att en sådan roman kan inte beskrivas som ”bra” (eller motsatsen).  Detta ord duger inte, det räcker inte. Däremot: riktig. Och viktig.

Missa inte hur Oates jobbar med kursiveringar heller. Eller snarare – att hon kursiverar flitigt. När, var, hur och varför? Inte lätt att klura ut men de är många och återkommande, hennes kursiveringar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

3 ggr Maria Lang (1914-91). Tredje delen:

Mer om Lange än Lang, tyvärr

Lena Lundgren & Lisbet Wikner
Maria Lang
Vår första deckardrottning
(Ordalagets Bokförlag)

maria-lang-omslagMaria Lang föddes den 31 mars 1914. Lagom till 100-årsjubileet kommer boken ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner. Hon skrev sina memoarer – med titeln ”Vem är du Dagmar Lange eller Maria Lang?” (1985) – och det har getts ut en mindre handbok till Lang-deckarna – ”Mord var hennes liv” (2007) av Hans Sahlmén – men det här är den första biografin över Dagmar Lange, snarare än Maria Lang.

Alltså en lite missvisande titel. Det handlar mest om Dagmar Lange och mindre om Maria Lang. Hade inte Lange/Lang valt den mycket bättre titeln till memoarerna så kunde den ha passat bra för biografin.

Även på ett annat sätt har titeln blivit något missvisande. Maria Lang var den första svenska ”deckardrottningen” i betydelsen att böckerna blev storsäljare och hon själv en kändis. Dock ska vi inte glömma att det fanns kvinnliga deckarförfattare i Sverige också före Lang – med Kjerstin Göransson-Ljungman som det främsta exemplet.

puck-christer

Puck Buhre och Christer Wijk återser varann som medelålders på järnvägsstationen i Skoga sommaren 2014. Foto: Bengt Eriksson

Men jag verkar nog mer kritisk än jag faktiskt är. Biografin ger en bred och fördjupad bild av Dagmar Lange som person och människa, från barndom (ja, före födelsen) i Västerås och Nora till begravning i Nora kyrka. (Hon avled den 8 oktober 1991.) Vi får följa henne som litteraturstudent och doktor på en avhandling om Pontus Wikner, som lärare och sen rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

”En lysande pedagog och en mycket uppskattad och respekterad lärare”, enligt namngivna elever. En av dem, Chris Bergendorff, skulle senare göra omslag till flera Maria Lang-deckare. Också en egenartad lärare, som varken hade kursplan eller läroböcker.

Och alla elever uppskattade henne nog inte lika mycket. Som Lee Persson, en annan elev, berättade i en minnesskrift om skolan: ”Utvalda elever bjöds inför studenten hem till rektorsbostaden… (där) Lange själv tronade som en översteprästinna”.

Hon bör ha varit karismatisk (ett ord med skiftande betydelse). De vänner hon samlade omkring sig kunde användas på olika sätt. Till exempel läkarparet Bringel, som hittade på ”åtskilliga av mordmetoderna i böckerna”. När det blev dags för en vilopaus i deckarskrivandet i Nora så utbrast hon: ”Nu vill jag umgås!” Det verkar inte ha varit läge att tacka nej.

I boken refereras vad som hände när Bergendorff, som under 20 år hjälpt till med research och gjort omslag, inte kunde medverka vid en presskonferens. Lange/Lang deklarerade ”iskallt” att vänskapen = samarbetet var över.

maria-lang-2

Och här är minsann Maria Lang/Dagmar Lange tillbaks i egen person tillsammans med sin brorson Ove Hoffner i Nora/Skoga 2014. Foto: Bengt Eriksson

Deckardebuten skedde 1949 med ”Mördaren ljuger inte ensam”. Därmed hade Dagmar Lange också blivit Maria Lang. Sammanlagt skulle hon skriva 43 vuxendeckare (inklusive en novellsamling). Cirka hälften utspelar sig i Skoga (fiktionens Nora) eller övriga Bergslagen och hälften i Stockholm.

”En stark erotisk kärlek utgör drivkraften till de mord som begås i Maria Langs första deckare”, står det i biografin. Samma drivkraft, hävdar jag, finns i samtliga Lang-deckare.

Intressant med förhållandet mellan verklighet och fiktion: autentiska miljöer, levande människor och livets största känslor; passion, erotik, sexualitet, kärlek. Lundgren/Wikner tar upp allt detta (Noras kontra Skogas gator och hus, vilka av Langes vänner som förekommer i Langs deckare, privatperson och deckarförfattare) men de går inte tillräckligt djupt, läser inte tillräckligt nära.

Doktoranden Lange upptäcker att Pontus Wikner, filosof och författare, var homosexuell och tvingas invänta en ny professor innan hon kan lägga fram sin avhandling. Deckarförfattaren Lang debuterar med ett homosexuellt mordtema. En ren tillfällighet?

Lena Lundgren och Lisbet Wikner (förresten släkt) finner inget belägg för att hon var homosexuell. De hittar inte ens en partner, vare sig manlig eller kvinnlig. Oavsett vilket, om hon levde i en garderob eller saknade all kärlek, så är ju det tragiskt. Kan det ha varit sina egna, egentliga känslor som hon gestaltade?

Jag menar att Maria Lang är en underskattad deckarförfattare med ett budskap. Hon skildrar människors kärlek och passion, sexualitet och förhållanden. Många av oss är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara. Så kan budskapet sammanfattas. Det är när omgivningen inte accepterar utan fördömer som följden kan bli ond, bråd död.

Rätt eller fel? Biografin ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” varken bekräftar eller dementerar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda 2014)

Stillsamt dallrande spänning

Lucie Whitehouse
Nära dig
(Etta förlag,
övers: Maria Bodner Gröön)

Hur långsamt och lågmält kan en historia berättas och förbli en thriller?

Lucie Whitehouse skapar långintensiv, stillsamt dallrande spänning. Varje möte mellan ett par personer vibrerar av något outsagt och hotfullt.

nara_digHon är en mästare på person- och miljöskildringar. Hennes människor andas och lever.

Miljöerna, här handlar det främst om Oxford men även om London, träder fram och blir synliga. Det luktar atmosfär och stämning från boksidorna.

Även om man får en hint i prologen så behålls ovissheten nästan hela boken igenom: Snubblade konstnären Marianne så hon föll ner från taket på familjens hus, hoppade hon eller blev knuffad?

Rowan, som – med tillägget väl? – är doktorand i London, vaktar det nu tomma huset och funderar på vad som egentligen hände, när barndomsvännen Marianne dog.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Något kortare i Gota Medias tidningar 2017)