Men vad är det här, Michael Connelly?

Michael Connelly

På dödligt spår

Övers: Patrik Hammarsten

(Norstedts)

Längesen jag kände och tyckte så här om någon bok av Michael Connelly. Kan inte minnas när det var senast. Kanske aldrig har gjort det? I alla fall:

Michael Connellys senaste roman på svenska är varken en polisroman eller en advokatdeckare. Huvudpersonen heter inte Harry Bosch, Mickey Haller eller Renée Ballard (uppräknade efter antalet böcker de förekommer i).

Här får istället den mer sporadiskt återkommande journalisten Jack McEvoy agera huvudperson. Även förre polisen Rachel Wallace, som förekommit i flera tidigare böcker, finns med.

Da capo, än en gång: Jag gillar att Connelly skriver in och ut olika personer från tidigare romaner, ofta låter dem medverka i varandras serier. Det får alla hans romaner att liksom ingå i en och samma deckarserie. Det ger också extra autenticitet åt kriminalberättandet: slå upp en ny roman av Michael Connelly och ännu en del av Los Angeles blir synlig.

Connelly har tidigare använt (kriminal)reportern Jack McEvoy, ibland nog lite av ett alter ego, för att bland annat spegla omvandlingen och borttynandet av den traditionella nyhetsjournalistiken. När McEvoy nu återkommer som journalist så jobbar han istället på en nätsajt, FairWarning, som står för ”tuff bevakande journalistik för konsumenten”.

Detta enligt grundaren, chefredaktören och insamlingsledaren för FairWarning som ständigt sitter i telefon och även ordnar veckoliga ”salonger” för att jaga eventuella sponsorer.  Fast där både börjar det och tar slut, mer än så berättas inte om denna nya form av journalistik.

Lite synd och konstigt också, för i en eftertext skriver Connelly att FairWarning är en fullt existerande nätsajt, i verkligheten alltså. Författaren själv sitter i styrelsen. Ändå har inte Connelly lyckats eller velat skildra den nya journalistiken mer ingående och djupare (än enligt ovan).

När McEvoy i slutet av boken övergår till att bedriva kriminaljournalistik i podformat under namnet Mordpodden så hastas också detta över och slarvas bort. Det är olikt Michael Connelly, tycker jag. Inte ofta idag som man = jag önskar att en deckare hade varit typ 100 sidor längre. När det gäller ”På dödligt spår” gör jag det.

Jack McEvoy arbetar i den här boken med ett reportage som egentligen går utanför ämnesområdena för FairWarning. Han researchar och skriver om en seriemördare som får tag på sina kvinnliga offer tack vare de nya slarviga = kommersiella genanalys/DNA-testföretagen (ni vet, hitta dina rötter och din släkt i världen) och den lika slarviga = obefintliga lagstiftningen kring dessa analyser och företag.  

Såvitt jag förstår bygger även detta på dagens aktuella amerikanska lagstiftning. Det är ju  högintressant och ruggigt otäckt, men även det här skyndar Connelly förbi. Varför? Fem ytterligare sidor här, tre ytterligare där, eller blott några extra rader här och var. Det hade behövts.

Dock, det som retar mig mest är att McEvoy jobbar som en annan, lite yngre Bosch. Som om han vore polis. Så har ju inte Jack McEvoy skildrats tidigare, då har han varit det han är: journalist. Fräck undran men hur fort gick det när Michael Connelly skrev den här romanen? Hur intresserad var han att skriva ”På dödligt spår”? Varför skrev han den ens?

Så besviken har Connelly nog aldrig gjort mig. Måste vara – väl? – en tillfällig svacka i hans stora produktion. Återkommer när jag också läst ”Oskuldens lag”, där advokaten Mickey Haller är huvudperson, som publiceras på svenska i april.

Bengt Eriksson    

Det allt mörkare Mörkö

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare från titel till titel i en deckarserie, särskilt när hen skriver bättre för varje ny roman. Som här och nu Samuel Karlsson.

Hans polis- med mera serie med miljö från den fiktiva ön med det exakta namnet Mörkö i Tjusts skärgård någonstans utanför Västervik var bra redan från start men har dessutom blivit bättre för varje ny roman.

Exakt namn på ön, skrev jag. En skärgårdsödeckare, då skulle man kunna tänka sig att rys rimmar på mys. Men Karlsson gräver istället upp de mörka hemligheterna bland befolkningen på ön, bofasta som sommargäster.

Liksom tidigare titlar hör ”Höstmorden” till en genre som kan kallas både country noir och skärgårdsnoir.

Jessica Jackson är fortfarande huvudperson i betydelsen att hon är den polisinspektör som ska lösa morden och ledsaga läsaren genom kriminalberättelsen. En halvtidsarbetande polis numera eftersom hon också arbetar med det mikrobryggeri hon startat på ön. Helst skulle hon vilja sluta som polis för att enbart ägna sig bryggeriet.

Hennes pappa, indianen Larry, målande konstnär, alkoholiserad och ständig bråkmakare, är sen förra romanen tillbaks på ön och ställer till besvär, både för dottern och andra. Jessica själv är förresten rätt bra på att skapa problem hon också, som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor och dessutom nu en facebookgrupp emot sig.

Intrigen i den tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån som nu återupptas på grund av en lagändring om DNA-hantering. Polischefen i Västervik skötte den den gamla utredningen men hur skötte han den? Och varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Såg att Samuel Karlsson fick kritik för att det sker alldeles för många mord på lilla Mörkö, oproportioneligt mot invånarantalet. Liksom Mankell fick kritik för mordfrekvensen i Ystad med omnejd. Ja, liksom alla deckarförfattare som placerar sina kriminalintriger på mindre orter och platser riskerat att få – från Maria Lang och framåt.

Det stör inte mig. Fiktion är fiktion, inte lika med verkligheten. Däremot kan fiktion ge insyn i och tankar om den verklighet vi har omkring oss. Hade Karlsson beskrivit en overklig miljö eller overkliga människor, då blev det en annan sak. Men så är det inte, så blir det aldrig. Både människorna och miljöerna kan jag föreställa mig, också på ett verkligt Murkö.

Och att hitta på en miljö och ändå få den verklig, det är svårt.

Det händer mycket i ”Höstmorden”. Kanske lite väl mycket. Samuel Karlsson får gärna lugna ner sig lite vad gäller handlingen, vila mer och längre i vardagen. Och inte låta det hända så överfullt mycket och oväntat.

Å andra sidan är det ju det jag tycker om – att han skriver med ett allt mer rappt språk. Att handlingen flyter allt snabbare. Att det nu verkligen är tempo i berättandet. Men om han också lyckas föra in det vardagliga livet utan bråk och konfrontationer, då blir jag ännu mer nöjd.

Ja, alltid att en recensent ska muttra över nåt. Det är väl recensentens uppgift…

Det snabba och rappa, det börjar direkt i den nya, tredje Jessica Jackson-deckaren: ett gäng ungdomar bryter sig in i en villa och en av dem gör en hemsk upptäckt. Efter den inledningen – genast spännande – går det inte att sluta läsa. Åtminstone måste jag göra det, läsa ”Höstmorden” rätt igenom i ett svep!

Bengt Eriksson

Från vinterns istappar på telefonledningarna till vårens svarta superknott

CardinalEfter att TV-serien ”Cardinal”med kriminalkommissarie John Cardinal och hans nya poliskollega Lise Delorme i den lilla staden Algonquin Bay i södra Kanada börjat visas på C More – en bra deckarserie så se den om du inte gjort det! – har nu också de polisromaner av kanadensaren Giles Blunt som TV-serien bygger på börjat ges ut på svenska (av Hoi Förlag).

Eller återutges, för att vara noga. Blunts deckare kom på svenska i början av 2000-talet men eftersom alldeles för få upptäckte dem så är det ju bra att de ges ut på nytt. För de är riktigt, riktigt bra.

Giles Blunt Fruset offerAllra först ”Fruset offer”, som kommer i pocket och som ljud- och e-böcker. Senare följer romanseriens övriga titlar.

Jag tyckte mycket om dessa kanadensiska väderdeckare – ja, inte minst har Giles Blunt författat närmast i symbios med Kanadas natur och väderlek – när de kom på svenska förra gången. Ville minnas att jag då också recenserade ”Fruset offer” men jag kan inte hitta den recensionen.

Här följer några andra recensioner jag då gjorde av Blunts romaner om och med poliserna Cardinal och Delmore. Som en presentation av återintroduktionen…

***

Giles Blunt
The Delicate Storm
(Harper Collins)

Giles Blunt Delicate stormGiles Blunts första och prisbelönta deckare, ”Fruset offer”, om kriminalpolisen John Cardinal och kollegan Lise Delorme i Ontario, Kanada har tidigare i år kommit på svenska. ”The Delicate Storm”, uppföljaren, är ännu bättre.

Delar av ett lik, en död man, hittas i vildmarken ovanför Algonquin Bay. Björnar har ätit på kroppen, men det är ingen björn som dödat mannen.

När Kanadas hemliga polis kopplas in förstår Cardinal att det inte är något vanligt mordfall. Utredningen tar Cardinal och Delorme bakåt till fransk-kanadensarnas militanta kamp för ett fritt Quebec på 60- och 70-talen.

Sättet att använda deckarformen för att skildra landets historia påminner om skotten Ian Rankin. Men det helt speciella med Blunt är hans otroliga förmåga att låta Ontarios landskap och klimatförhållanden integreras i berättelsen.

Det är vintertid och underkylt regn, husen liknar kristallkronor och elektriciteten slås ut i hela trakten. Att Algonquin Bays invånare fryser känns bokstavligen i varje mening.

***

Giles Blunt Black FlyOckså i sin tredje roman om kriminalpolisen John Cardinal i Ontario, Kanada har Giles Blunt låtit den kanadensiska naturen med sitt ogästvänliga klimat bli en stämnings- och spänningsskapande del av berättelsen. Titeln ”Black Fly Season” syftar på våren, då de svarta flugorna, ett slags superknott, kläcks och i stora svärmar angriper människorna och gör dem som galna.

En kvinna, som blivit skjuten i huvudet och tappat minnet, virrar omkring i staden Algonquin Bay. Efterforskningen av förövaren leder Cardinal och poliskollegan Lise Delorme till en otillgänglig plats i Kanadas urskog, där de hittar liket av en medlem i ett motorcykelgäng.

Berättelsen rymmer även narkotikalangning, indiankultur och voodoo.

En något krystad kriminalhistoria, kan man tycka, men Giles Blunt tvinnar trådarna så skickligt att historien går ihop och blir trovärdig. Vid sidan om deckargåtan fortsätter Blunt att skildra Cardinals oro för och omsorg om sin psykotiska hustru. Ett par forskare ger dessutom en ny innebörd åt begreppet DNA.

***

Giles Blunt När du läser dettaGiles Blunts polisserie om kommissarie John Cardinal i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada har jag för egen del placerat i undergenren natur- och mans- eller äktenskapsdeckare.

I den nya romanen, ”När du läser detta” (Bonniers; övers: Jan Järnebrand), spelar naturen – varmt på sommaren med djävulsmyggor i luften och isande kallt om vintern då istapparna hänger från telefonledningarna – mindre roll än i de föregående. Däremot har mans- och äktenskapsskildringen blivit ännu starkare.

Eller kärlekshistorien: John Cardinals stora och eviga kärlek till sin hustru, fotografen Catherine, trots att äktenskapet inte alltid varit det lättaste.

Hustrun, som är – eller var – manodepressiv, har åkt in och ut på sjukhus. Nu är hon död. Catherine tog livet av sig, det finns ett efterlämnat självmordsbrev. Men John tror inte på det, kan inte tro det, inte nu, när hon mådde bättre än på länge, gick hos en psykiater med depressioner som specialitet.

En… bra psykiater? Observera betoningen, så ni anar men ändå inte kan vara säkra…

Blunt berättar en sorglig och vacker historia, smärtsam läsning (på ett annat sätt än deckare brukar vara) om man har ett ömt hjärta. Nej, jag ska inte avslöja för mycket men också här återkommer temat, inte exakt detsamma men snarlikt: föräldrars egenskaper och livsval, hur vi lever och behandlar våra barn, kan växa till ett oroväckande arv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och BTJ:s AV-häften 2003-2008