Krig och fred

Totta Näslund hälsade från ”12 miljoner döda” när han på 70-talet turnerade med Tältprojektet. Hälsningen kom ”från en skyttegrav i Flandern / och från en krater i Galipoli / från alla oss som slagits vid Galicien / och som överlevt en gasattack vid Marne”. Låten handlade om – obs! – första världskriget. Omkvädet gick (och går än idag): ”Aldrig mera krig!”

”Om det fanns telefon” inleddes en dikt i ”Dikt och tanke”, den lärobok i litteratur som delades ut när jag började på gymnasiet 1963. Dikten, skriven av Karl Vennberg, handlade om – obs! – andra världskriget. Den  fortsatte: ”… skulle vi kunna ringa upp ett sjukhus / och begära råd som ingen kunde ge /eller vi skulle kunna tillkalla en läkare / som ingenting kunde uträtta…”

I den tjocka samlingen ”Svensk poesi”, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler, bläddrar jag upp Göran Sonnevi. ”Det är snart mars 1965”, diktade Sonnevi. ”Trakten jag bor i – Lund med omnejd – blir en allt vitare bok”, fortsatte han. ”Det blir /  säkert mer snö idag / säger min granne…”

Sonnevi såg på teve, hörde på radio, noterade: ”För var dag / dödas allt fler i USA’s vidriga krig… Hittills / beräknas 2 miljoner ha dött i VIETNAM.”

Det har blivit mars 2022 när jag hämtar in dagens Ystads Allehanda. Tottas sång – ”Aldrig mera krig!” – hörs fortfarande i bakhuvet. Trots allt! (namnet på en antinazistisk tidning under andra världskriget).

Ukrainas flagga.

Trots att så många år gått sen 1918, då första världskriget tog slut, och sen 1945, då andra världskriget var över. Och ändå, så många krig som pågått och pågår runtom på jorden. Jag googlar – svårt att hitta en exakt siffra men säkert 30-40-50 olika krig. Nyss startade ännu ett och så nära nu, i Europa och nära oss i Sverige, att det talas om risken för ett tredje världskrig.

I Facebook-gruppen ”Vollsjö med omnejd” hade någon sett efter på nätet och upptäckt att här i Vollsjö finns inget skyddsrum. Det närmaste – ett enda – lär finnas i  Lövestad. För övrigt måste kommunens invånare ta sig till centralorten Sjöbo.

Hjälper det att läsa poesi, höra freds- och antikrigssånger? Eller dikta själv? Åtminstone hjälper det mig. Det håller tankarna i hand. Som ett par kortdikter med motsatta budskap. Å ena sidan (kanske nödvändigt): Krig. / Anfall. / Invasion. Å den andra (oundvikligt): I krig / dör människor. / Medmänniskor.

Jag gjorde inte lumpen utan totalvägrade och dömdes till fängelse. Hade sånger som ”Where Have All The Flowers Gone” (Pete Seeger), ”Masters of War” (Bob Dylan), ”Universal Soldier” (Buffy St. Marie), ”I Ain’t Marching Anymore” (Phil Ochs) och ”I natt jag drömde något som” (Cornelis Vreeswijk) med min vapenvägran att göra? Ja, det tror jag.

Allmän värnplikt finns inte längre och totalförsvarsplikten har jag åldrats ifrån. Men annars, hade jag vägrat också idag?

Kan kultur, dikter och sånger stoppa krig? Nej. Eller nja. I viss mån. Den kultur vi upplever – läser, hör och ser – påverkar oss liksom maten vi äter. Kultur kan föda nya tankar och förstärka dem vi har. Dikter och sånger stärker människors vilja och mod att upprepa: Aldrig mera krig!

Hjälper humor? Svart, absurd galghumor. Ija Kiva, ukrainsk poet: ”har vi varmt krig i kranen / har vi kallt krig i kranen / är vi verkligen helt utan krig / dom lovade ju att det skulle komma tillbaka i eftermiddag…” Lina Ekdahl: ”Sluta nu. / Om jag ser någon av er skjuta en gång till / då blir det ingen efterrätt.”

Jag ser Rapport på TV. Ryssland attackerar Ukraina mer och mer. I staden Charkiv brinner sönderskjutna bostadshus. Det börjar likna Aleppo i Syrien. Tunnelbanan i huvudstaden Kyiv är skyddsrum. Gamla kvinnor, unga mammor, små-små barn köar för att få plats på tåget, ut ur Lviv och hemlandet. Nu beskjuts Ukrainas kärnkraftverk.

Svåra tankar, svåra beslut. Men åsikterna framförs så tveklöst och besluten tas så snabbt, ja, lättvindigt såväl på sociala medier som av ledarskribenter och politiker. Sverige skickar pansarvapen till Ukraina. (Har vi därmed gått i krig?) Allt fler vill att Sverige ansluter till Nato. Upprusta!  

Höger som vänster är nu överens om att politik hör ihop med idrott, kultur, nätsajter, business (från Systembolaget till Spotify och Ikea). Det bojkottas, påverkas och ”censureras”, som det brukar heta.     

Sverige var plötsligt inte fullt. Det finns plats för flyktingar från Ukraina. De slipper betala broavgift på Öresundsbron, åker fritt på färjor och med andra transportmedel. Även Staffanstorp hittade ett utrymme, ukrainska flyktingar måste inte ens bo i vagnar på en åker.

Himmel och jord i Skåne.

Ordet är dubbelmoral (ja, det finns värre ord också). Tankar och beslut kan nog vara de rätta eller nödvändiga. Men egentligen är tankarna otänkbara. På 70-talet sjöng Mikael Wiehe: ”Är det verkligen fred vi vill ha / till varje tänkbart pris?” Går det att vända på frågan: Är det verkligen krig vi ska ha, till varje otänkbart pris? 

3 korta

1) Spellista. Efter Neil Youngs kritik måste det ha hänt mer än någon utomstående kan ana bakom den stängda dörren till Spotifys styrelserum. För vad gäller Rysslands krig i Ukraina agerade Spotify betydligt snabbare, la ner kontoret i Moskva och offentliggjorde en (moralisk? politisk?) etik. Jag satte ihop spellistan ”Krig & Fred” – sök efter den på Spotify eller gå via länken tiny.cc/KrigFred.

2) Poesi. Letar böcker med svenska översättningar av litteratur från Ukraina, gärna poesi. Det finns inte mycket. Men jag hittar ett dubbelnummer av tidskriften 10TAL (nr 17-18 2014), helt ägnat åt samtida ukrainsk litteratur och konst. ”Ukrainska författare översätts sällan”, skrev en recensent. ”Nästan okänd litteratur”, skrev en annan. Jag missade tyvärr numret då det kom – men det går fortfarande att köpa. Ska jag genast göra.

3) Film. I krigets bedrövelse åkte makarna Eriksson till biografen Flora i Sjöbo och såg Kenneth Branagh som Hercule Poirot i sin egen filmatisering av Agatha Christies deckare ”Döden på Nilen”. Vi gillade den! Extra plus för att Salome Otterbourne, författare i boken, blivit afro-amerikansk r&b-sångerska i filmen. Nästan autentisk också: sång och musik är originalinspelningar med Sister Rosetta Tharpe (1915-73). Hon kunde rocka hon, innan rock´n´roll ens fanns.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Noterat om den evaströmska skogen

Eva Ström
Jag såg ett träd
(Albert Bonniers)

Det är formen. Ja, det är förstås innehållet men först formen. Eller formerna.

Hennes poetiska former var vad jag iakttog först när jag läste Eva Ströms nya diktsamling ”Jag såg ett träd”. Den till sina former så omväxlande, skiftande poesin, diktade av, i och ur  en innehållsrik människa, så mycket som möjligt av hennes innehåll.  

Tänkte hon att nu ska hon? Jäddrar nu skulle hon! Eller uppstod blott, ja, automatiskt eller nästan, en dikt med sin poetiska form som i just automatiskt? Dikt efter dikt uppstod blott. Det ser ju ut så, det känns ju så, som om varje dikt till sitt allt har en mening, ett syfte, ett slags protest att förmedla.

Inte programmatiskt. Absolut inte. Långt ifrån, inget manifest. Endast ett påpekande om att dikter diktas i sig – inte med något, något annat, som kommenderar hur; som tiden, trenden, så som det ska diktas, just nu.

Eva Ströms trädmålning på omslaget till sin nya diktsamling.

Vilket inte ska misstas och missförstås, Eva Ström håller ögon och öron öppna, hela hon är öppen. Hon ser, hon hör, hon läser. Men hon diktar inte med utan förhåller sig till. Och så är hon uppkäftigt också, i det lilla och stilla.

Det är min uppfattning – att Eva Ström med sina nya dikter också deltar i en litteratur- och poesidiskussion, om hur dikter kan och ska skrivas. Och påpekar just det jag skrev ovan. (Om jag nu lyckades få det jag skrev att bli tydligt; inte den lättaste tiden att tänka och skriva klarsynt och tydligt.)

Inledningsdikten, ”Under träden”, svänger som en folkvisa, som en blues, som en rocklåt. De korta rader som inleds av de/t upprepade ”under”; så effektivt. Och så rytmiskt. Eva planterar en skog med olika träd, med var sin association, var sin tanke, var sitt sig och själv. En muntlig dikt på papper; en pappersdikt som talar.

Eller som ett diktmantra. Eller en diktmässa. Och det diktar hon ju också, redan i nästa dikt, om sin, sin egen skog: ”Med en skog i mitt namn…” (så lyder titeln) ”… hör jag träden ropa på mig”.

”Med en skog i mitt namn” är den första av flera längre eller långa berättande dikter, diktade med en radlängd som jag brukar kallar prosarader, fast poetisk prosa, och få mig att, rätt eller fel, tänka på amerikanska beatpoeter. Också rytmiskt men rytmiskt på ett annat sätt. Som en hymn?

Eva Ström. Foto: Birgitta Olsson

Bland dessa dikter har jag ett par favoriter. Den ena, ”Gud och baobab”, börjar med raderna: ”När Gud såg hur det höga baobabträdet växte / rakt upp i himlen, förtörnades han, slet upp trädet / och kastade det upp och ned mot marken / tills trädet fick sin stora krona nersänkt i underjorden…”  

Den andra, ”Salix”, börjar så här: ”Det var med stor förvåning vi förstod / att vi blivit inbjudna till de två komikernas skrivarstuga / som stod på en kulle på Söder, rödmålad, / timrad av furu.”

Dikten är väl en dröm – men en dröm så tydlig och klar. Motiven för hennes diktande: Allt emellan Gud och Hasse å Tage.

Här finns också korta(re) dikter med korta(re) rader – som den avslutande, dystra, så oväntat svarta dikten ”Var inte världen” som efter att ha konstaterat – ”Var inte världen fulländad?” – ställer frågan: ”Vem ville ändra detta till det bättre?”

I dikten om ryskan ”Irina Petrova” rimmar hon också, som man gjorde förr, som man börjat göra igen (under inflytande av rap och poetry slam, kanhända): ”Det ser ut som om du sover men Irina du är död / prästen har välsignat dig men utan särskild glöd”.

Vem Irina är? Vem hon var? Se boken.

Så här kan jag fortsätta. Det finns noteringar att göra om varje dikt, ja, varje rad, varje ord och ordval. Det är en coronadiktsamling, också. Hur mycket vet jag inte men delar av diktsamlingen kom till under pandemin och corontänen. Inte samtliga dikter men snart sagt alla har en ton av detta, de diktades ur ett gråsvart mörker.

Ibland kommer det upp på ytan, i formuleringar, med rader som (jag bara bläddrar hit och dit, fram och tillbaks, noterar) ”tvätta dina händer / två dem för folket”, ”grå himmel / mörka regn / ambulansen stannar”, ”En pandemi går över världen / av trädälskare”, ”mun under munskydd”, ”Gränserna stängdes / åter pandemiskt”, ”Boken handlar om digerdöden”…

Och så vidare.

Coronadikter? Nej, egentligen inte, ändå. Dikter i, under och med coronan. Livsdikter. Dödsdikter. Dikter i ett mörker där ljuset flämtar. Mångtydiga, mångläsbara. Som livet allt mer blir. Kanske åldersdikter också, dikter som trädstammarnas årsringar. Som den evaströmska skogen med alla dessa, olika träd.

Ett avslutande citat: ”Rosentaggar, rosenkvist / du får bli det som du mist”.

Bengt Eriksson

PS. Nu, förhoppningsvis, lite bättre korrläst.

Deckarloggfredag: Bimbo som är ointresserad av kultur

Baglommebøger heter en bokserie från det danska förlaget Baggaardsbaroner. Så jag provar väl. Jo, den lilla boken går ner i en bakficka på mina jeans. ”Bebop Baby” heter en av böckerna i baglommeserien. Så lyder titeln på Julia Werups nya, tredje diktsamling.

Jag bläddrar, läser och försöker förstå. Inte vad jag läser, det förstår jag, utan jag försöker förstå mig själv. En gammal gubbe, det är jag. En ung – eller yngre, 32 år i boken – kvinna och nybliven mamma, det är hon. Hur kan hennes dikter träffa mig rätt i hjärtat som den vassa spetsen på en kniv, så det börjar blöda?

Julia Werups nya byxbakfickesdiktsamling ”Bebob Baby”.

Träffa mig som livet självt. För att dikterna gör ont? För att smärta kan vara allmängiltig oavsett vilken smärta? För att orden är så nakna, det hon diktar så blottat, knivsticket så exakt, att stroferna-raderna-orden träffar  mig som de borde träffa vem som helst och alla?

Inledande rader: Mødre spørger hvordan jeg har det / Jeg er gravid og udmattet siger jeg…

Det var när jag såg Nina Hoberts dokumentär ”Julia & Jag” på teve som tanken kom att jag måste också skaffa mig och läsa Julia Werups nya diktsamling. Nina Hobert  har gjort en suverän dokumentärfilm, där bilder och klipp både följer och förändras efter innehåll och stämning.

Personerna eller faktiskt karaktärerna: Julia & Nina, två unga kvinnor och vänner som inte mår nåt vidare men försöker klara sig, ordagrant att klara sig, i livet och växa upp, från barn till vuxen, från ung till äldre kvinna. Hur det nu ska gå till? Hur i hela världen går det till? 

”Julia & Jag” handlar inledningsvis om Julia Werup, som syns vid släppet av sin första diktsamling och som sångerska i en skivinspelning. Därefter följs väninnorna åt. Nina försöker nog att bli smittad av Julia som trots depression, missbruk och behandling vägrar att ge upp utan bejakar livet med extra-extra allt. Slutligen övergår filmen till att handla om Nina Hobert.

Julia Werup framför ”ADHD” från diktsamlingen ”Ensamma mäns död”.

Styrkan i svagheten; den svaga styrkan. En sorglig film, som orsakar tårar i ögon och hjärta. Fast ändå så full av livsvilja, trots alla dessa trots. Deras efternamn, förresten, placerar dem i sydöstra Skåne (även om den ena är bosatt i Köpenhamn och den andra väl bor i Stockholm).

Poeten och jazzsångerskan Julia är dotter till Jacques Werup, poet, musiker och artist, och hans hustru Marie, översättare. Nina, kompositör, fotograf och vilken enastående dokumentärfilmmakare, är dotter till filmregissören Richard Hobert.

Det sägs i dokumentären att Julia Werups första diktsamling, ”Ensomme mænds død”, handlar om hennes pappa (fast inte helt väl) och hennes andra, ”Supernova”, om mamman (fast inte heller helt väl). Då handlar väl den tredje, ”Bebop Baby”, om henne själv (fast inte helt).

”Bebop Baby”-orden och raderna hänger ihop, de förmedlar tankar och upplevelser, blir en berättelse om graviditeten och födelsen. Och så plötsligt vara mor. Julia synas, bedöms och ifrågasätts: Journalen fra min fortid / Antidepressiv medicin / Citater från psykiatrien / Notater fra rehab…

Musikvideo där Julia Werup sjunger ”Just Let Him Know You Love Him med text av Leonard Cohen.

Just den dikten heter ”Angst” och ”sygeplejerskerne”, ”jordemødrene” och ”sundhedsplejersken” får ångesten att öka. Lægen syntes babyen var en anelse for lille… Vi fulgte ikke myndighedernes vægtkurve, diktar Julia. Det normative sundhedssystems grafer och kurver, tillägger hon. Denna j-a viktkurva! Den satans normaliteten! Också jag känner igen det – dem och oss – då en sjuksyster gjorde hembesök för att väga vår son.

Som jag väl antydde: Julia Werup saknar inte bara en spärr utan alla spärrar. Hon diktar rätt ut och rakt på vad andra tänker tyst. Till exempel: Min elskedes humør afhænger af vores sexliv / Vi elsker for husfreden i dag eller Jeg blev en kvinde / Jeg blev en mor / En perfekt kvinde og mor som også elsker i de koldeste nætter / Formår både at sutte pik og amme…

Hon skriver in och ut sin man, den danske nyjazztrummisen Thomas Blachman, i dikterna. Med rader som Kastes tilbage till barndommen / Min mor var neurotisk / Far arbejdede / Jeg var ofte i vejen, diktar hon också in och ut sina föräldrar. Bägge är döda nu. Men de är med, hela tiden är de med, även när maken och föräldrarna blir utskrivna är de medskrivna.

Om sin son (som heter Zac) – och sig själv som mor – diktar hon till exempel: Græder i smyg / Trætheden vokser / Barnet vil ikke sove om natten / Jeg har ikke sovet i et år eller Barnet sover stille mot mit bryst / Vores hænder er hårdt knugede. Och senare: Min søn rejser sig mod mina forældres gravsten / Han har lige lært at stå selv.

Mamman är med sonen nästan, ja, nästan hela tiden:

Jeg promenerede langs husbåden på kajen en grå dag / Mit barn sov trygt på dækket i den friske luft / Hånd i hånd med mig selv gik jeg / Uden barn og vagn og mand…

Lika öppen och fräck som hon är mot andra kan hon också vara (och lite ironisk) med och mot sig själv. Ett sista diktcitat: Jeg har fået rettet mine tænder / Jeg har fået botox / Jeg har akrylnegle / Jeg er en bimbo / Interesserer mig ikke for kultur…

    

3 X kortkultur

1) Poeten. Ja, citaten i krönikan är på danska. Jo, Julia Werup diktar på svenska. Men hennes diktsamlingar – ”Ensomme mænds død”, ”Supernova” och ”Bebop Baby” – har getts ut av danska förlag. I de förra finns dikterna både på svenska och danska, men enbart danska i den nya. ”Svenskarna har aldrig valt att utge mig, jag har prövat i många omgångar”, mejlar Julia. Amen, nog måste det finnas ett svenskt bokförlag för Julia Werup?!

2) Sångerskan. Julia Werup är också sångerska, mest jazz,  med sin egen, ja, säregna röst. Senaste singeln, ”Just Let Him Know You Love Him”, en tonsatt Leonard Cohen-dikt, kan vara det bästa hon gjort. Senaste albumet, ”The Thrill Of Loving You”, nominerades 2021 som en av Danmarks  bästa vokaljazzutgivningar. Hon medverkar också på nya EP:n ”We Are The One” med danska The Moon Orchestra. Genre: experimentpoppoesi.

3) Sapfo. En norsk journalist frågade varför det i Sverige enbart är män som översätter urkärlekspoeten Sapfo? Ingen aning men så verkar det vara. Nu har Vasilis Papageorgiou / Magnus William-Olsson i boken ”Dikterna och fragmenten” nytolkat både Sapfo och sina egna, tidigare tolkningar. Var är kvinnorna? Som Lina Arvidsson, Athena Farrokhzad, Ann Jäderlund, Mona Monasar, Eva Ström, Jenny Tunedal och Julia Werup – ta er an Sapfo!

Bengt Eriksson 
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggfredag (musik): Ebba Forsberg knockade recensenten

Konsert

Ebba Forsberg och Ångmaskinen

Var & när: Ystads teater, den 20/11

Bäst: Ebba Forsbergs förmåga att tolka Dylan, Cohen och Waits, Wiehe och sig själv – på samma gång. Ja, också tolka oss i publiken.

Sämre (som tyvärr alltför ofta): Tala gärna om vad låtarna heter och, i det här fallet, vilka som skrivit dem!

Ebba Forsberg börjar med en så fin tolkning av ”Sara”, en sång som Bob Dylan skrev till sin dåvarande hustru.

Hon lyfter fram de känslor som Dylan måste ha haft när han diktade orden, får sångens Sara att vara kvinna som man, ja, alla kvinnor och män. Det blir en allmängiltig dikt och sång för oss alla, rätt ur hjärtat, om kärlek och saknad, besvikelse och längtan.

Konserten ägnas Mikael Wiehes översättningar av Bob Dylan, Leonard Cohen och Tom Waits. Under översyn av Ebba Forsberg, kan tilläggas. För, som hon sa, ibland behövde översättningarna ”stötas och blötas”.

Ebba Forsberg och Ångmaskinen framför Leonard Cohens ”Halleluja” kvällen innan de kom till Ystad.

Mikael Wiehe är en bra låtöversättare. Men han är  Wiehe. Han har sin egen svenska ordbok. Vem och vad han än översätter låter resultatet som en text av Wiehe. Men sen – sen tar Ebba Forsberg hand om sångerna och texterna.

Hon sjunger och framför orden så att det som har en tendens att försvinna bland Wiehes svenska ord – som Dylans ständiga sökande och Cohens eviga skärseld – det återförs.

Samtidigt som varje sång blir, just, allmängiltig.

Fråga inte hur hon gör och beter sig, men ingen kan tolka Wiehes svenska Dylan-, Cohen- och även Waitstexter bättre än hon!

Vad som imponerar mest är tolkningarna av Cohen – som ”Här är det”, ”Dansa mig till kärleken” och ”Ta min vals”. Och när man, det betyder jag, inte tror det kan bli bättre tar hon sats, fattar mod och sjunger Cohens omöjliga ”Halleluja”. Ja, den där sången som på senare år blivit söndersjungen av tusen vokalister.

Som hon däckar mig. Ebba Forsberg dramatiserar, deklamerar och sjunger. Betonar ord och rytm så annorlunda och eget. Pauserar på sitt lika egna sätt.  

Där men här. Då men nu. Samme Cohen men också en dikt och sång för svensk publik. Det kors som Leonard Cohen släpar på blir ett kors också för oss, troende eller inte. Vårt dagliga kors, våra val i livet, våra felval och någon gång rätt.

Tom Waits är svårare – för Wiehe, Forsberg och oss (eller mig). Men Ebba Forsberg lyckas också iscensätta Waits lika symboliska som realistiska ”Tonfiskskelett” så att sången blir en realistisk men symbolisk berättelse om den från kriget återvändande krigsveteranen. (Det handlar sången i alla fall om för mig.)

Ångmaskinen, som musikerna (dubbla elgitarrer, klaviatur med diverse instrumentljud, elbas och trummor) kallar sig, spelar bra men tystlåtet och försiktigt. De ackompanjerar följsamt men lite väl hänsynsfullt. Ångmaskinen är ett ordagrant kompband.

Något ilsket gitarrsolo eller en orgelkaskad kunde ju jag ha tänkt mig…         

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Cecilia Lindqvist (1932-2021)

Hon var en av de främsta Kinakännarna. Jag tror inte att någon som träffade henne kunde glömma henne. Hon fyllde rummet hon befann sig i, trots att hon var liten och lågmäld (åtminstone när hon föreläste/pratade från scen).

Cecilia Lindqvist. Foto: Per Myrehed / Wikipedia

(Och så var hon så vacker också, men det hör kanske inte hit.)

Jag tog fram ett par texter jag skrev, som journalist, beundrare och förälskad, om Cecilia Lindqvist (1932-2021). Alla ska vi dö men det är ändå varje gång lika smärt- och tårfyllt.

Det tvinnade kinesiska silkets rena, klara ljud

Cecilia Lindqvist pratar i ett. Hon är – fortfarande – lika entusiastisk. Och ändå har det gått – ja, hur många år kan ha gått sen hon var i Kina första gången.

– Snart 50 år sen! utbrister Cecilia.

Det var 1961 som Cecilia Lindqvist skulle åka till Kina. Luta hade hon spelat lite grann och nu ville hon lära sig att spela ett kinesiskt lutinstrument. Kanske pipa, som liknade västerländsk renässansluta. Cecilia stannade till i Moskva och rådfrågade en musikprofessor, som sa: Nej, hon skulle studera qin (uttalas ”chinn”).

Cecilia Lindqvist tillsammans med Deng Hong, som spelar stränginstrumentet qin, och Chen Shasha, som spelar bambuflöjten xiao.

Så kom hon till Peking, en helt annan stad än dagens moderna Peking. Invånarna bodde i små gråa envåningshus längs smala gränder, som släcktes ner på kvällarna.

– Det var mörkt. Det var fattigt. Brist på mat. Människor svalt. Och ändå, mitt i fattigdomen, fanns detta musikinstitut, ett forskningsinstitut för qin.

Det bör påpekas att institutet hade startat 1949, något år efter den kinesiska revolutionen, trots att qin var elitens, kejsarens och hovets, musikinstrument.

– Om jag gått den vanliga vägen, säger Cecilia, alltså genom kinesiska myndigheter, då hade det tagit lång tid och till slut hade jag nog fått nej. Men jag visste inte att man skulle göra så utan gick direkt till musikinstitutet.

Cecilia Lindqvist blev elev på qin-institutet – ja, dess enda elev. Hon fick låna en qin från Songdynastin (960-1279) och hennes kvinnliga lärare, Wang Di, undervisade: ”Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av jade.”

– Det skulle bli en så stark och djup upplevelse att det förändrade mitt liv.

Men först reste hon i Indien och Latinamerika med sin man, Sven Lindqvist, och fick barn. På 70-talet undervisade hon i kinesiska på gymnasier i Stockholm, kvällstid reste hon också runt och föreläste om Kina.

– När skoldagen var slut så kunde jag ta ett tåg till Göteborg eller någon annanstans i Sverige. Så höll jag på, nästan varje dag i fem år. Sen tänkte jag, nu får det vara slut. Jag hoppade av som gymnasielärare.

Cecilia Lindqvist inledde arbetet med sitt första Augustprisade praktverk om Kina, ”Tecknens rike”, som kom 1989 och genom de kinesiska skrivtecknen skildrar Kinas kultur och historia.

– Jag åkte till Kina två gånger om året, säger hon. Mina vänner frågade om jag inte kunde följa med någon annanstans, som till Capri? Nej, sa jag. Det hinner jag inte, jag måste till Kina.

Nästa kinesiska praktverk, som skulle komma 2006 och även det få Augustpriset, hette ”Qin” och handlar – äntligen – om stränginstrumentet qin. Med boken följde en CD-skiva med äldre qin-inspelningar och Cecilia Lindqvist gjorde även en separat CDd med Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao (bambuflöjt). I dagarna har det kommit en ny, dubbel CD med samma kinesiska musiker, som nu på fredag dessutom spelar på Ystads teater.

Och det är inte slut än. Snart kommer ännu en qin-CD som nog blir den allra mest spännande. Mer om detta i slutet av den här texten, en så kallad cliffhanger…

– Först tänkte jag att Wang Di, min lärare från Peking, skulle spela qin på skivan och komma hit till Sverige på turné. Men hon blev sjuk i cancer och dog hastigt. Jag hade turen då att få tag på hennes dotter, Deng Hong, som också spelar qin.

Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao.

Vad gör qin-musiken så speciell?

– Ljudet, säger Cecilia Lindqvist. Strängarna, som tvinnas av silke. Detta märkvärdiga material, som är så starkt och ger en så klar, ren ton. Strängens ljud klingar länge, länge. Om man spelar en ton på en sträng så stannar ljudet kvar och om man sen spelar på en andra och en tredje sträng så klingar de olika ljuden tillsammans. Det blir en så vid klangbild.

– Detta kombineras med vibrato. Genast man flyttar ett finger, för fingrarna upp- och nerför strängarna, så reagerar strängarna. Silkessträngarna är så känsliga också. Qin-ljudet är unikt, det finns inte hos något annat instrument.

Stilla och lugnt, som en meditation, så är det att lyssna på qin. Det är musik men tonerna målar också akvareller av naturen och berättar muntliga noveller.

– Till skillnad från västerländsk musik har qin-musiken inga tempoförteckningar, det står aldrig adagio eller något liknande. Istället är varje stycke förknippat med en berättelse eller en dikt. Innan man ska lära sig ett nytt stycke så kan läraren berätta en historia.

– Som en sorgsen kärlekshistoria, säger Cecilia och anknyter till ett av spåren på det nya dubbelalbumet. Den här berättelsen går bakåt till 11- och 1200-talet, den handlar om ett ungt förälskat par. Men flickan accepteras inte av pojkens föräldrar och när det inte heller blir några barn så arrangerar föräldrarna ett mer passande giftermål för pojken. Men han glömmer aldrig sin ungdomsförälskelse och så möts de igen…

– Tänk på den här historien, kan läraren säga, när man ska börja spela stycket.

Därmed är vi tillbaks på 60-talet igen, då Cecilia var elev på institutet för qin i Beijing. Det hade blivit dags att ta farväl men först skulle hon spela upp och visa vad hon lärt sig för de äldsta, mest kända qin-musikernas kritiska öron. Jodå, hon godkändes. Men hur skulle hon kunna fortsätta lära sig, när hon inte längre hade någon lärare?

– En av qin-musikerna sa att vi har hört talas om något som heter bandspelare. Vi har ingen men kanske finns det en bandspelare på någon utländsk beskickning. Jag hörde mig för. Nej, det fanns ingen bandspelare i Kina. Så jag köpte en stor, tung och dyr bandspelare från Taiwan.

– De äldsta och bästa qin-musikerna gjorde sen inspelningar med stycken som de tyckte att jag måste lära mig. De här inspelningarna från 60-talet hade jag tänkt skulle ha funnits på cd:n som följde med boken ”Qin”. Men jag kunde inte hitta bandet! Det var försvunnet. Några år senare råkade jag titta på ett ställe i huset där det absolut inte borde ligga – där låg bandet.

– Nästan alla gamla musiker är borta nu. Mina inspelningar, som snart kommer på CD, är unika.

Cecilia Lindqvist
Född: 1932
Yrke: Sinolog och författare, en av Sveriges främsta kännare av Kina och världens främsta kännare av det kinesiska musikinstrument qin (både utom och troligen även inom Kina)
Priser: Fått Augustpriset två gånger för sina praktverk om Kina, ”Tecknens rike” (1989) och ”Qin” (2006)
Aktuell med: Som producent för dubbel-CD:n ”The Sound of the Soul” (Caprice) där Deng Hong framför det kinesiska stränginstrumentet qin tillsammans med bambuflöjtisten Chen Shasha, med de nämnda musikerna kommer hon också till Ystads teater den 27/10

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Kinesiskt på scenen (2): Qin-konsert

Qin – The Sound of the Soul
Deng Hong, qin
Chen Shasha, xiao
Cecilia Lindqvist, berättare
Ystads teater

Först stiger sinologen och författaren Cecilia Lindqvist in på scen. Hon berättar länge och mycket om hur det kom sig att hon 1961 reste till Kina och som enda elev någonsin på Institutet för qin i Beijing lärde sig att spela just qin, ett stränginstrument som är känt sen tre tusen år i Kinas historia. Avlångt, cirka 120 centimeter på längden och 20 på bredden, sju strängar av silke.

Förresten bör jag ändra det fonetiska uttalet av instrumentets namn från intervjun jag gjorde med henne härom dagen i Allehanda. Det kinesiska ordet qin ska snarare uttalas ”tchinn”.

Cecilia Lindqvist låter pigg och entusiastisk som en ung flicka. Fascinerande att höra henne berätta. Men eftersom jag gjort det några gånger nu så går tankarna åt andra håll. Det är långt – många meter – mellan scen och salong på Ystads teater. Alltför många ystadbor har också stannat hemma, så tyvärr ganska tunt med publik.

Var teatern rätt val av lokal? Förra gången jag såg och hörde Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao, var i Kristianstads konsthall. Mer nära och intimt.

Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Chen Shasha, till vänster, och Deng Hong med sin qin.

Å andra sidan ändras stämningen så fort musiken börjar. Både qin och den yngre flöjten xiao, som varit följeslagare till qin under blott 600 år, är lågmälda musikinstrument. Nej, det var fel ord. De är meditativa instrument, deras toner blir samtal med det egna instrumentet, mellan bägge instrumenten och – inte minst – med åhörarna.

Strax är det som om publiken förflyttats några meter framåt, nu sitter vi strax intill instrumenten och deltar i tonernas filosofiska samtal. Det är musikstycken som framförs men det är också stilla pratstunder.

Bägge musikerna är så skickliga, absoluta virtuoser. Med högerhandens fingrar kan Deng Hong både spela knäpptysta flageoletter och dra till tufft, mer bestämt över strängarna, samtidigt som hon med vänsterhanden skapar glidande, darrande vibrato.

Chen Shasha spelar långa toner på xiao, en cirka 75 centimeter lång bambuflöjt. Obegripligt att det kan rymmas så mycket luft i denna tunna, späda kinesiska. Hur kan hon spela både så långa och så många toner på en in- och utandning. De kortare tonerna lyfter som fjärilar ur flöjten eller svävar stolt likt plommonträdets blommor.

Så obeskrivbart vackert, oavsett om qin och xiao samspelar och kommenterar varann eller om de spelar och mediterar var för sig.

Mellan varje stycke kommer Cecilia Lindqvist in på scen och berättar om följande stycke, vad det i sin tur berättar för en kines. Varje musikstycke har sin historia, tonerna kan måla en vinterpastell av ett kinesiskt plommonträd eller gryningen över Jadepalatset, skriva en novell om tragisk, olycklig kärlek eller ett fyllo som ramlade i diket.

En dikt, från så långt tillbaks som 200-talet, kan dessutom höra till musikstycket. Eller tvärtom. Deng Hong och (mest) Chen Shasha sjunger också, fast på var sitt sätt, med ljusa kinesiska röster högt upp i diskanten.

Jag är inte den som brukar moralisera över människors kultursmak och vanor. Men alla ni som inte var på Ystads teater i onsdags, ni gick miste om en så stor upplevelse att den kommer att stanna i kroppen för evigt. Det ska ni veta.

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Kriminella dikter

lineup3a-s1Kriminalnoveller och hela kriminalromaner i form av dikter, rimmade eller fria, kan tyckas vara en udda litterär genre. Den enda representanten för kriminell poesi som blivit omtalad i Sverige är väl Dorothy Porter från Australien. Hennes senaste kriminella diktroman, ”El Dorado”, handlar om en seriemördare i Melbourne.

Men det räcker att skriva in ”crime poetry” och googla lite för att upptäcka att både bakåt i litteraturhistorien och idag finns mycket poesi som skildrar såväl autentisk som fiktiv kriminalitet, från Edgar Allan Poe till nätsidan www.authorsden.com  (klicka på ”crime” och ”poetry”) som fylls på med nya kriminella dikter.

Bloggen http://pulppoem.blogspot.com  vill påvisa närheten mellan poesi och deckare genom att göra tvärtom: hårdkokta rader ur deckare av bland andra Raymond Chandler och Mickey Spillane publiceras som dikter med ojämn högerkant.

Gerald So, fiktionredaktör för en amerikansk nättidskrift för hårdkokt kriminallitteratur, har varit huvudredaktör för antologin ”The Line Up: Poems On Crime (Poetic Justice Press, 48 sidor). Bland de medverkande finns olika sorters kriminalförfattare: poeter som också tidigare diktat om kriminalitet, deckarförfattare som för första gången provar på att skriva hårdkokt poesi och de som brukar växla lyrik och prosa.

Sarah Cortez, polis och poet, har bland annat bidragit med dikten ”Prayer Of An Arson investigator” om en mordbrandsutredning. Daniel Hatadi, som skrivit deckarnoveller och ska romandebutera, Sandra Seamans, också novellförfattare, och Richie Narvaez, poet, skapar darrande, skräckfyllda stämningar i ”Everything Is Pink In This World”, ”Once More, With Feeling” och ”Judgement Day”. De skildrar mordet på en ung kvinna, incest med mord som följd och en händelse på tunnelbanan.

Allra bäst lyckas Ken Bruen, som sedan mitten av 90-talet skrivit en rad hårdkokta romaner, till exempel ”Rilke On Black” och ”London Boulevard”, vilka placerat honom bland de främsta i den nya brittiska noir-vågen. I dikten ”Crime File” förenas den engelska varianten av beatpoesi med vad som kunde vara synopsis till Bruens nästa kriminalroman. Miljön är en bar, tal- och skriftspråk, dialog och berättarröst varvas.

Nästa år (alltså 2009) kommer en andra volym med ”Poems On Crime”. Antologin har också en hemsida (http://poemsoncrime.blogspot.com), där man kan läsa mer om författarna och hur projektet går vidare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Svenska Dagbladet 2008

Dikt som essä; essä som dikt

Athena Farrokhzad recenserar – vilken bra recension! – Anna Carsons ”Lediga män” – vilken bra dikt- och essäsamling eller vad det är! – i söndagens DN/Kulturdelen. Läs hennes recension, kostar en spänn in i april att prenumera digitalt på DN.

Fast en sak håller jag inte med Athena om – den här boken kan visst, ja, ska sättas i händerna på nybörjarannecarsonläsaren, bättre sätt att börja läsa Anne Carson finns inte, och en som läst henne tidigare blev ju lyrisk…

Carson-omslagAnne Carson
har ingen stil
ingen sans
ingen måtta
heller
men vett har hon
vettighet i hjärtat
själen
hela kroppen
i överflöd
de rader som är hennes liv –
hur ska de placeras
på sidan i dikten
längst till vänster – eller
en bit in på raden – och hur lång ska en rad vara (men så tusan för den här bloggen som inte tillåter mig att flytta in raden!)
ett par tre ord
(ett misstag? nej, en slump!
– Som ni vet är filogins främsta uppgift
att reducera glädjen som en text förmedlar
till en slump.)
ett
enda
ord
Catullus diktar fortfarande fräckare än någonsin och
Anne Carson är Sapfo
en dikt kan inte vara en essä och en essä kan inte bli en dikt
fråga bara redaktionen för Populär poesi!
Anne Carson lär:
du har rätt
dom har fel
gränser kan överskridas
gränser ska överskridas
formen är din
formen är min
historien är en myt och myten historisk
Sapfo hoppade verkligen från Den vita klippan vid Leukadia,
diktar Anne Carson (andra utkastet)
hur många sorters dikter ryms i en diktsamling?
hur många – olika – former kan dikter ha?
vissa dikter tar ju aldrig slut, det finns så många
möjliga
omöjliga rader
jag slutar nu (annars fortsätter den här dikten i evighet)
jag älskar
Anne
Anne
Anne Carson