Holmes och Watson i Sverige eller kamplitteratur från motsatt håll?

David Lagercrantz

Obscuritas

(Norstedts)

(Men det kanske är med Lagercrantz som med Läckberg? Att han liksom hon blir bättre i översättning, till exempel på engelska? Utomlands betraktas ju Camilla Läckberg med vördnad och har fått bra kritik för sina psykologiska thrillers…)

Ovanstående parentes skrevs efter att jag läst och funderat över ”Obscuritas”, första titeln i David Lagercrantz nya deckarserie i genren, låt säga, ett slags polisroman med internationell thriller. Jag har vissa problem med den här romanen, vissa sidvisa problem.

Vissa sidvisa språkliga problem. Som följande: Men va tusan, varför kommaterar han som han gör? Lägger ut kommatecken som hinder vid läsningen istället för använda dem för att hjälpa språket och min läsning. Jag stannar ju upp, hela tiden, och snubblar, på nästan varje kommatecken.

Som hans sätt att systematiskt placera komma före (så gott som) vartenda och! Jag blir tokig av det här. Och sen också: dialogerna.

Säg mig, vem – i singular – i hela världen som pratar så här, som i Lagercrantz deckare? Använder dessa ord, dessa meningar. David Lagercrantz försöker skriva hårdkokta thrillersnabba dialoger – alltså pratminus på pratminus – så att replikerna smattrar mellan varann.

Det uppskattas. Det gillar jag. Sånt kan bli riktigt bra. Men då måste ju ord och formuleringar vara så exakt, säger exakt avlyssnade och nedskrivna att de uppfattas som riktiga, äkta och autentiska. Det ska kännas som att replikväxlingen kunnat vara på just riktigt.

Märkligast av allt: Ibland, på vissa sidor, finns inget av detta som jag gnällde på. Ingenting! Där flyter språket som en flödande älv, repliker och dialoger är mer än åkej. Amen, hur är detta möjligt!

Skriver David Lagercrantz så ojämnt? Varför ber då inte en redaktör att han ska se över språket så det flyter lika fint romanen och deckaren igenom? Eller kan det vara så att Lagercrantz faktiskt inte skriver så bra, redaktören har redigerat men inte riktigt orkat med att göra det på varenda sida?

I vilket fall, nog är det konstigt. Och onödigt, när ”Obscuritas” hade kunnat bli mycket mer lättläsvärd.

Grundstoryn är det inget fel på – inte heller huvudpersonerna. Men Lagercrantz har siktat högt. Inte gjort det lätt för sig. Ta de här huvudpersonerna… De är två: professor Hans Rekke, expert på förhörsteknik, och Micaela Vargas, polis på gränsen mellan nåder och onåder. Han är Sherlock Holmes och hon ett slags Watson. Till råga på allt har Brekke också en bror som arbetar för regeringen, som Mycroft Holmes.

Att ens tänka tanken att skriva en deckare om ett par nutida Holmes och Watson. Det är modigt, eventuellt dumdristigt. Så många nyskrivningar av världsdeckarlitteraturens mest kända detektivduo som gjorts förut, ibland mer på allvar och ibland parodiskt. Att skriva om Sherlock Rekke och Dr eller polis Vargas är en balansgång på slak lina, mellan pastisch och allvar.

David Lagercrantz. Foto: Kajsa Göransson

Lyckas Lagercrantz i sin dumdristighet? Ganska så bra, faktiskt. Även om det ibland kan utfärdas Hjerson-varning. (Och då tänker jag alltså på den svenska teveserie som väl fortfarande går att se på nätet.)

Grundstory: Året är 2003. En fotbollsdomare med rötter i Afghanistan mördas och en person häktas för mordet. Professor Rekke anlitas för att gå igenom förhören och förmå den häktade att erkänna. Istället dömer Rekke ut förundersökning och den häktade släpps.

Polisen Vargas kontaktar Rekke inofficiellt. De fortsätter utredningen och ”Obscuritas” blir en inofficiell polisroman som fortsätter internationell – till CIA, terrorister och talibaner. Men också hem på det viset att ”Obscuritas” aldrig blir en internationell politisk thriller utan mer en skildring av Sverige, av det svenska samhället, det svenska klassamhället.

Och detta på ett ovanligt sätt. Micaela Vargas, dotter till en chilensk flykting, kommer underifrån, från Husby och förorten. Professor Hans Rekke från motsatt håll, uppifrån, han bor i en Djursholmsvilla, hans familj är överklass. Den förra håller tillbaks sin ”explosivitet”; den senare är förfinad och bildad.  

Jag såg att en kritiker just kritiserade David Lagercrantz för att budskapet i romanen ska vara att bevara klassklyftor. Underklassen ska inte vara så jävla avundsjuk på dem som har det lite bättre. Det skapar ju onödiga motsättningar i samhället.

Men är inte det att övertolka Lagercrantz? Han skulle alltså vara en politisk författare som skriver deckare för att försvara sin överklass. Och därmed angripa underklassen. Typ kamplitteratur från motsatt håll. Det undrar jag. Men det går att tolka ”Obscuritas” på detta sätt, också.

Själv tror jag – fast det är ju bara vad jag tror – att han skriver så gott han kan, så bra han förmår. Och som den han är. Då blir det så här – omedvetet så här. Själv är jag mest blank inför boken. Den griper mig inte och som sagt, sidvis illa skriven. En deckare bland hur många andra svenska deckare som helst.

Som också jag nu lockats att läsa när jag kunde ha läst och recenserat en annan – och bättre – svensk deckare. Jag hoppas att nästa titel i serien blir en aning bättre till både språk och innehåll eller att en redaktör pratar lite, alltså på allvar, med David Lagercrantz.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst maj 2020

Gui MinhaiGui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)
Gui Minhai diktar på flera plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Också skicklig på att formulera symboliska rader som öppnar sig för allt som finns mellan orden och där han uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, om hur diktaturens Kina behandlar sina medborgare.

Karin Alfredsson roger-och-rebeckaKarin Alfredsson
Roger och Rebecka
(Bokfabriken)
Fortfarande 1950-tal när Alfredsson skriver vidare om Granträskåsen i Västerbotten, byns människor och deras fattiga, slisamma och hårt reglerade liv, inte minst för kvinnorna. Hon noterar tiden och livet med exakta markörer: kyrkans ilska mot att kvinnor klipper håret, en visslande kaffepanna och mackor med falukorv. Att sonen Roger nu bor hos sin mamma Rut innebär att hon och Vajlett måste smyga än mer med sin förbjudna kärlek. Deras små kärleksstunder är förtjusande ömt skildrade.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)
Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener. (Ur Tony Johanssons gästrec.). Deckarloggs tillägg: Jeridi har en personlighet i språket – drag, kraft och rytm, tempo! mitt emellan tal- och skriftspråk – som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med.

Ulla Bolinder Onda_tingUlla Bolinder
Onda ting
(BoD)
Bolinder fortsätter att skriva deckare på sitt högst egna sätt: ett slags procedur- och kollektivromaner. Just ett slags, hennes personliga varianter av nämnda romanformer. ”Onda ting”, tredje titeln om och med kriminalinspektör Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död. Det är hans hustru som ringer. Samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) refereras i ordagrann dialogform. Så skriver hon: i tal och samtal. Resultatet blir en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer.

Wilderäng redovisningsavdelning-marvikenLars Wilderäng
Redovisningsavdelning Marviken
(Norstedts)
Vi får följa agenten Tor som arbetar på den svenska underrättelsetjänstens hemligaste avdelning. Arbetena går långt över lagens gränser. Det är upplagt för en actionthriller av den högre skolan. Efter halva boken hoppas jag att något ska hända som förändrar spelplanen och skapar dramatik. Jag vill inte avslöja för mycket. Men! Den tålmodiga blir rikligt belönad. Jag kan konstatera att författaren knåpat ihop en smått genialisk historia. Inspirerande att någon vågar spänna bågen så högt och även lyckas med företaget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.
Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

Som en sjungande kör, som en spunnen väv – så skriver Ulla Bolinder

Ulla Bolinder
Onda ting
(BoD)

Ulla Bolinder fortsätter att skriva deckare och polisromaner på sitt eget sätt. Ja, på sitt högst egna sätt. Hon fortsätter också att vara den minst uppmärksammade av de främsta deckarförfattare som finns i Sverige.

För så är det, gånger två. Jag skriver som jag brukar: sorgligt att Ulla Bolinder ska behöva ge ut sina deckare själv, nu genom Books on Demand, att inget förlag kan tycka att hon är värd att satsa på och försöka marknadsföra.

Ulla Bolinder skriver ett slags procedurromaner. Hon skriver också ett slags kollektivromaner. Just ett slags, för hon skriver sina egna, personliga varianter av nämnda romanformer.

”Onda ting”, tredje titeln i serien med kriminalinspektören Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död hemma i huset. Det är hans hustru som ringer. Bolinder refererar samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) i ordagrann dialogform.

Ulla Bolinder Onda_tingSå börjar det. Så skriver Bolinder. I tal och samtal. När hon började skriva deckare var främst förhörsprotokoll från polisen det centrala för kriminalberättelserna. Hon har sen i roman efter roman varierat och utvidgat denna utgångspunkt så att resultatet blivit en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer. ”Onda ting” har dessutom en genomgående jag-berättare i kriminalinspektören Friberg, som tänker och tycker.

Ett annorlunda sätt att skriva och berätta, ett myller av människor vävs ihop till en och samma berättelse; olika trådar vävs in, olika ledtrådar och spår tillkommer till kriminalintrigen. Och det blir aldrig tråkigt. Bolinder lyckas så väl med detta – egna, en gång till – sätt att berätta att jag tycker det är otroligt. Resultat: en högst trolig berättelse, ett fullt trovärdigt händelseförlopp.

Nej, mer utförlig och ingående tänker jag inte vara. (Men eftersom det anges redan på omslagets baksida så kan jag ändå skriva: Maken var ihjälslagen. Hustrun blir anhållen och även häktad.) De varvade rösterna som tillsammans ska bli polisutredningen bör följas av läsaren. Detta är så att säga grejen med deckarförfattaren Ulla Bolinder, att följa hur stämmorna sjunger ihop. Det är mycket spännande följa.

Jag tror men vet inte, jag tror blott, att när Bolinder för tre romaner tillbaka startade serien med och nog lika mycket om Ann-Catrin Friberg så var det för att genom henne kunna uttrycka egna åsikter. Jag ska inte dra det så långt som till att påstå att hon är ett alter ego, det har jag ju verkligen ingen aning om. Men nog vågar jag tro att kriminalinspektör Fribergs åsikter i mycket också är deckarförfattaren Bolinders?

Eller har jag nu placerat mig bland någon av de recensentkaraktärer som Bolinder låter ”alter egot” Friberg diskutera och tycka – illa – om?

Kriminalinspektör Friberg tycker och tänker mycket. Hon samtalar regelbundet om sitt arbete med sin döde före detta kollega Göran Mårtensson. Det fungerar bra, det ger en extra, kompletterande bild och fördjupning av mordutredningen. Dessutom har Friberg blivit allt mer miljöengagerad, det fungerar sämre.

Det handlar inte om att dela eller inte dela hennes – deras – åsikter eller om att samhällsengagemang inte skulle höra hemma i en deckare – klart det gör! – utan om att det bryter av polisromanen och får brottsutredandet att stanna upp. I så fall, om just detta är så extra viktigt att skriva om för Bolinder, så önskar jag hon istället skrev en deckare på temat miljöförstöring.

Men det är jag, en annan läsare kan ha motsatt åsikt. Och i vilket fall, Ulla Bolinder är och förblir en av de mest intressanta, speciella och bästa deckarförfattarna i Sverige. Vilket tyvärr är alldeles för okänt för alldeles för många. Upptäck och läs Ulla Bolinder, om du är en av dem som inte läst henne tidigare… Och har du läst henne, så vet du ju redan.

Bengt Eriksson