Ännu en stark svensk deckardebutant

Tina N Martin

Befriaren

Uppläsare: Lo Kauppi

(Polaris)

Äntligen!

Jag har väntat på den där kriminalromanen som lyckas kombinera en smart, överraskande intrig, intressanta karaktärer och ett vasst språk. Och här har vi svaret på mina önskningar.

”Befriaren” är en av de bättre deckarna jag lyssnat på i sommar.

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer.

På ytan verkar hon inte ha några fiender men vad döljer sig i hennes förflutna. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt.

Samtidigt för polisen en kamp mot klockan för att hitta en diabetessjuk flicka som kidnappats från ett dagis. Spåren leder till en sektliknande miljö där vansinnet gror bakom stängda dörrar.

Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer.

Det är många som försöker kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckas. Men ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom?

Karaktärernas motiv är komplexa och intressanta. Jag njuter av det rappa språket i boken. Dialogerna sitter fastnaglad som femtumsspik i en ekplanka.

Jag har bara några mindre synpunkter på sektmiljön och de teologiska avsnitten men det kan passera. Har du inte lyssnat på ”Befriaren” ännu är du bara att gratulera. Du har några spännande timmar att se fram emot.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” nu är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver  facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Många trådar i Umeå

Anki Edvinsson

Snöängeln

(Norstedts)

Hon debuterade 2018 med ”Lust att döda”, den första titeln i serien om poliskollegerna Charlotte von Klint och Per Bergh i Umeå. ”Snöängeln” är uppföljaren och den svåra andra boken, nu gäller det att inte bara leva upp till och utan att överträffa debuten.

Det är vinter. Det snöar. Anki Edvinssons ”Snöängeln” börjar med något lika hemskt som ett mord. En ung pojke tar livet av sig genom att hoppa från en bro, inför ögonen på sin mamma (och pappa). Därefter tillfogas den ena kriminella ingrediensen till den andra eller låt säga att den ena lösa kriminaltråden efter den andra får rulla ut, löpa och dingla parallellt.

En kvinna hittas mördad, en annan ung kvinna försvinner, ledaren för ett brottssyndikat släpps fri från fängelse, en familj lever under skyddad identitet, en ung man ska också hittas död, narkotika. än mer narkotika, spel på nätet, alkoholproblem, polisen von Klints egna, polisiära hemligheter…

Där ringlar och dinglar de, alla trådarna. Anar gör man förstås, att trådarna ska komma att tvinnas ihop till en och samma berättelse. Men det dröjer. Och dröjer. Kriminaltrådarna får fortsätta att vara parallella – alldeles för länge.

Visst kan en deckare och polisroman fungera ändå. Fast då krävs att miljö- och framför allt personskildringarna är tillräckligt intressanta. Så man lär känna personerna – inte minst poliserna. Och att detta får berättelsen att bli spännande, i väntan på att trådarna ska tvinnas ihop till en och samma kriminalintrig.

Åtminstone hade jag velat få reda på mer om de bägge poliserna: den till Umeå inflyttade ”överklasspolisen” Charlotte von Klint och hennes på många sätt raka motsats, den infödde polisen Per Bergh med sin diabetes. Men inte heller de presenteras så jag tycker att jag lär känna dem.

Och när trådarna så börjar tvinnas ihop så sker det lite väl snabbt och upplösningen… Nej, den är inte förväntad utan den blir oväntad. Så är det för mig, i alla fall. Om du läst boken så kommentera gärna, skriv vad du tyckte. För vad tycker jag om det här sättet avsluta, vet inte riktigt…

Men det är synd, det tycker jag. Eftersom ”Snöängeln” ju egentligen innehåller det mesta som krävs för att åstadkomma en bra, spännande deckare och polisroman. Och inget fel på Anki Edvinssons sätt att skriva, hon kan sätta ihop meningar och formulera sig. Men ändå…

Det är nånting med planeringen, exakt när olika händelser sker och olika trådar sammanförs, balansen mellan händelserna och personerna, kort sagt flytet framåt och sist upplösningen… Nånting är det som inte fungerar, i alla fall för mig.

Bengt Eriksson