Om dagens Mexiko, innanför och utanför, uppe och nere

Fernanda Melchor
Paradais
Övers: Hanna Nordenhök
(Tranan)

Ni som följer Deckarlogg vet att jag är speciellt intresserad av – ja, förtjust i – romaner som placerar sig i andra delen av Deckarloggs underrubrik: ”deckare och annan krimi”. Nästan-deckare, som jag ibland kallar genren.

Alltså romaner där kriminalitet inte nödvändigtvis innebär det vanligaste upplägget – ett  brott begås, poliser eller någon privatdetektiv jagar brottslingen och det blir en upplösning på de sista sidorna – utan där kriminaliteten är en del av det samhälle och de liv som romanen skildrar.

Sådana romaner är Fernanda Melchors ”Orkansäsong” (på svenska i fjol) och ”Paradais” (på svenska i år). Hon är mexikanska, född i Veracruz, och skildrar det – sitt – mexikanska samhälle, de liv som människorna lever.

Detta gör hon med det språk som krävs för att skildra dagens Mexiko: samhället, livet och människorna. Ett brutalt språk, ja, groteskt, ja, vulgärt. Men det exakt rätta språket, det självklara, det realistiska språket för att förmedla verkligheten i Mexiko.

Ett svårt skriftspråk också, när det ska överföras till svenska. Det krävs en högst finkänslig och nyanserad översättare. Hanna Nordenhök har lyckats rätt så väl, tycker jag. Fast det tog några sidor innan jag kom in i berättandet.

”Paradais” handlar om ett grindsamhälle, en gated community med gröna gräsmattor, lyxvillor och swimmingpölar, som heter just Paradiset. Innanför och utanför, här och där.

Utanför bor Paradisets grindvakt, Polo. Fattiga byar, blodsband, floden som är ett stinkande träsk. Där bor också hans kusiner, Zorayda, som överlever med sin kropp, och Milton, som valt eller ”valt” kriminaliteten, drogerna och kartellerna.

Ute och inne, där och här, nere och uppe möts när Polo träffar Franco, rikemansson från Paradiset. Ändå, just ändå, bestämmer Franco och Polo för att tillsammans begå ett rån. Ja, det får räcka så med avslöjanden, från min sida.

Som jag nämnde: de blir ett, skriftspråket och innehållet, när Fernanda Melchor berättar. Intensivt, desperat, liksom bortom jävlighet och sexualiserat, oavsett om personerna bor i eller utanför Paradiset. Också de, människorna är ett, de hänger ihop, den enas liv beror på den andras, tillsammans blir de Mexiko.

Jag bör också nämna att det verkar vara något särskilt med skönlitterära författare som skriver på spanska och även portugisiska. De använder sig av styckeindelningar så sällan att det nästan blir aldrig.

Melchor kan på sida efter sida efter sida efter sida fortsätta att skriva i ett och samma stycke. Även hennes meningar är svindlande långa med kommatecken som fåglar på den längsta tråd.

Och detta alltså ihop med gatans språk! Det blir speciellt. Jag tycker det fungerar bra men det tål att poängteras att det kan ta några sidor innan man kommer in i romanen och vänjer sig vid mexikanskan Fernanda Melchors sätt att skriva och berätta.

Bengt Eriksson   

Musikfredag: En diktande, sjungande livspoet

Johan Heltne uppmärksammas just nu som författare. ”Sympati för djävulen” heter hans nya bok, som eventuellt kan beskrivas som en faktaessäroman.

Heltne är också sångpoet, en av mina favoriter bland de svenska sångpoeterna. Personlig, ja, egenartad.

Följande är en recension jag skrev om ett av hans album.

***

Johan Heltne
Ett ärr i hjärnan
(Egen utgivning)

Drabbande. Berörande. Otäckt men befriande.

Inte lätt att beskriva hur det varit/är att höra sångpoeten Johan Heltne, både tidigare och på hans nya album ”Ett ärr i hjärnan”. Titeln ska läsas ordagrant: för att stoppa hans epilepsianfall opererades Heltne med elektroder i hjärnan.

Men det misslyckades, epilepsin finns kvar.  

​Det finns annat att berätta också om hans uppväxt i frikyrkomiljö i Uppsala. Men jag hoppar det, lyssna istället! Hör när han rapporterar från sitt liv.

Vacker sång och musik. Ja, det är vackert. Och samtidigt desperat. Men aldrig uppgivet utan sångerna är ändå livsbejakande, fulla av livslust och livsluft.

​Heltne sjunger på samma gång tyst, viskande och melodiskt till stilla pumpande ljud snarare än komp om sin pappa och sig själv, det dagliga livet, eventuell kärlek, religion och tro i sånger med titlar som ”Krister Holmströms son”, ”Studenternas IP”, ”35 år, älska mig!”, ”Bad Moon Rising” och ”Trons värld”.

Så privat att det blir både personligt och allmänt, börjar skildra min egen balansgång mellan mörker och ljus, något att hålla i och en okontrollerbar hjälplöshet.   

​Johan Heltne är en unik svensk sångpoet: en diktande, sjungande livspoet.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik 2017

Fiktion eller fakta?

Den tyske advokaten och författaren Ferdinand von Schirach och hans berättelser på bägge sidor om fiktion och verklighet hör till favoritläsningen för Deckarloggs redaktör som både läst och skrivit om hans böcker från start, när debutboken ”Brott” (en samling med elva noveller) gavs ut i Sverige för drygt 10 år sen.

Då var det stora Bonniers som publicerade von Schirach, numera har lilla Lindelöws bokförlag övertagit utgivningen och både gett ut fler böcker efter att Bonniers tröttnade och nu också också övertagit och börjat återutge de ”gamla” böckerna.

Som nu debutboken ”Brott”, snart kommer även ”Fallet Collini” i återutgivning och förhoppningsvis sen också ”Skuld”. De hänger ju ihop, brott och skuld.

Till återutgivningen av ”Brott” har Lasse Winkler, denne eldfängde debattör av förlagsbranschen, skrivit ett förord. Följande positiva skrev Deckarloggs redaktör om ”Brott” och ”Skuld” när de gavs ut första gången 2010-11.

***

Ferdinand von Schirach
Brott
Övers: Lena Hammargren
(Lindelöws)

Ferdinand von Schirach
Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach Brott

Ferdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1

Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

Bengt Eriksson

Publicerat i LO Tidningen 2011

Polisroman i dagens Malmö

Olle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket.

Hur många amerikanska noir-deckare kan Olle Lönnaeus ha läst? Nog bör det vara ett antal. Så verkar det i alla fall, som om han läst en större mängd hårdkokta deckare från USA men nog också från Storbritannien och studerat författarnas prosa, tagit till sig och personliggjort.

Nej, inte överfört amerikanska och engelska till Sverige, för det går inte, utan lärt sig att använda svenska ord och formuleringar på samma sätt. Lönnaeus skriver kortfattat och väl, inte minst i smattrande dialoger. Hans nya polisroman ”Tiggarens hand” är en av de bäst skrivna svenska noir-deckare jag läst.

Det är personerna.

De lever. De finns. De är trovärdiga, varenda en: de unga och vuxna flyktingarna, de unga och gamla romska tiggarna, de svenska kåkfararna i Jonny Liljas umgängeskrets, den egocentriske kriminalreportern (tror jag kan ana vem han är inspirerad av), den ensamme rasisten och ”ledaren” för vad han kallar Tors hammare…

Olle Lönnaeus tiggarens-handJa, det ska vara poliserna då, de återkommande kriminalpoliserna Jonny Lilja och Eva Ström i Malmö. De utgör, som vanligt i fiktionen men inte i verkligheten, en alltför liten mordutredningsgrupp. Och den råa jargongen i polishuset: där uttrycks öppen sexism och rasism men Eva Ström vågar ändå säga ifrån. Stämmer det? Är detta på riktigt? Lönnaeus, som annars arbetar som journalist på Sydsvenskan i Malmö, bör ju veta.

Det är miljöerna.

Lika trovärdiga – ja, miljöerna är autentiska. Rosengård, Oljehamnen, Södra Förstadsgatan (med porrbutiken), Amiralsgatan, Järnkajen, Rättscentrum, Rasmusgatan, Malmö skyttegille, Sankt Pauli kyrkogård, Möllevångstorget, kalkbrottet (”Malmös Grand Canyon”) och så vidare. Varje plats och gata återfinns på rätt ställe, såväl i Lönnaeus kriminella fiktion som i verklighetens Malmö – ackompanjerat av taxichaufförernas arabiska popmusik.

Det är handlingen.

Den börjar med bensinbomber mot parkerade bilar och fortsätter med vad som verkar vara en gängbeskjutning och sen hittas den ena mördade tiggaren efter den andra. Knarklangning och gängkriminalitet är den underliggande grunden. Lönnaeus använder sina kunskaper från journalistiken för att skildra detta på ett högst sannolikt sätt. Det har inte hänt exakt som i boken – men det kan hända.

Och så lugnt och nyanserat han skildrar det som faktiskt är verklighet i dagens Malmö. Han skriver som en mindre desperat Kristian Lundberg, vilket gör hans Malmöskildring lika hemsk och desperat.

Men det är inte upplösningen.

Att deckarförfattare ska ha så svårt att få till slutet, särskilt kanske när någon skriver deckare på ett sådant allvar som Olle Lönnaeus. ”Tiggarens hand” är en – lika stark betoning på bägge – samhälls- och polisroman. Också Lönnaeus samlar ihop pusselbitarna i en sista uppgörelse. Men visst, han låter inte alltihop sluta med våldsam, överdriven action. Så ändå, ett helt acceptabelt slut.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018