Fernanda Melchor
Paradais
Övers: Hanna Nordenhök
(Tranan)
Ni som följer Deckarlogg vet att jag är speciellt intresserad av – ja, förtjust i – romaner som placerar sig i andra delen av Deckarloggs underrubrik: ”deckare och annan krimi”. Nästan-deckare, som jag ibland kallar genren.
Alltså romaner där kriminalitet inte nödvändigtvis innebär det vanligaste upplägget – ett brott begås, poliser eller någon privatdetektiv jagar brottslingen och det blir en upplösning på de sista sidorna – utan där kriminaliteten är en del av det samhälle och de liv som romanen skildrar.
Sådana romaner är Fernanda Melchors ”Orkansäsong” (på svenska i fjol) och ”Paradais” (på svenska i år). Hon är mexikanska, född i Veracruz, och skildrar det – sitt – mexikanska samhälle, de liv som människorna lever.
Detta gör hon med det språk som krävs för att skildra dagens Mexiko: samhället, livet och människorna. Ett brutalt språk, ja, groteskt, ja, vulgärt. Men det exakt rätta språket, det självklara, det realistiska språket för att förmedla verkligheten i Mexiko.
Ett svårt skriftspråk också, när det ska överföras till svenska. Det krävs en högst finkänslig och nyanserad översättare. Hanna Nordenhök har lyckats rätt så väl, tycker jag. Fast det tog några sidor innan jag kom in i berättandet.
”Paradais” handlar om ett grindsamhälle, en gated community med gröna gräsmattor, lyxvillor och swimmingpölar, som heter just Paradiset. Innanför och utanför, här och där.
Utanför bor Paradisets grindvakt, Polo. Fattiga byar, blodsband, floden som är ett stinkande träsk. Där bor också hans kusiner, Zorayda, som överlever med sin kropp, och Milton, som valt eller ”valt” kriminaliteten, drogerna och kartellerna.
Ute och inne, där och här, nere och uppe möts när Polo träffar Franco, rikemansson från Paradiset. Ändå, just ändå, bestämmer Franco och Polo för att tillsammans begå ett rån. Ja, det får räcka så med avslöjanden, från min sida.
Som jag nämnde: de blir ett, skriftspråket och innehållet, när Fernanda Melchor berättar. Intensivt, desperat, liksom bortom jävlighet och sexualiserat, oavsett om personerna bor i eller utanför Paradiset. Också de, människorna är ett, de hänger ihop, den enas liv beror på den andras, tillsammans blir de Mexiko.
Jag bör också nämna att det verkar vara något särskilt med skönlitterära författare som skriver på spanska och även portugisiska. De använder sig av styckeindelningar så sällan att det nästan blir aldrig.
Melchor kan på sida efter sida efter sida efter sida fortsätta att skriva i ett och samma stycke. Även hennes meningar är svindlande långa med kommatecken som fåglar på den längsta tråd.
Och detta alltså ihop med gatans språk! Det blir speciellt. Jag tycker det fungerar bra men det tål att poängteras att det kan ta några sidor innan man kommer in i romanen och vänjer sig vid mexikanskan Fernanda Melchors sätt att skriva och berätta.
Bengt Eriksson
Ja, det ska vara poliserna då, de återkommande kriminalpoliserna Jonny Lilja och Eva Ström i Malmö. De utgör, som vanligt i fiktionen men inte i verkligheten, en alltför liten mordutredningsgrupp. Och den råa jargongen i polishuset: där uttrycks öppen sexism och rasism men Eva Ström vågar ändå säga ifrån. Stämmer det? Är detta på riktigt? Lönnaeus, som annars arbetar som journalist på Sydsvenskan i Malmö, bör ju veta.
Deckarlogg 