Apropå Deckarakademin och Deckarlogg eller Vann rätt deckare?

Det har kommit några apropåer angående Deckarloggs kommentar igår om Svenska Deckarakademins utnämning av årets bästa svenska respektive utländska deckare samt årets svenska debutdeckare.

Nej, nej. Det var inte så att Deckarlogg dissade vare sig Deckarakademin eller, allra minst, pristagarna. Tycker och smak handlar det om och hur skulle någon eller några kunna välja en enda rätt och riktigt titel och författare i respektive kategori, när utgivningen av deckare och annan krimi blir allt mer spräcklig?

Deckarakademin och Deckarlogg har de senaste åren varit ganska så överens om pristagarna. Men det är så att säga otraditionellt. Gå plus tio år tillbaka och Deckarlogg, fast då fanns inte Deckarlogg, tyckte alltid att fel bok vann hos Deckarakademin.

Både Tove Alsterdals ”Rotvälta” (årets svenska vinnare) och Deon Meyers ”Villebråd” (bästa översatta) hör också till Deckarloggs favoriter bland 2020 års deckare och annan krimi på svenska. Men det hindrar inte att det finns åtminstone en titel och författare i respektive kategori som Deckarlogg tycker är ännu bättre.

Och årets Deckarakademiprisade svenska debutant, Maria Grund med ”Dödssynden”… Ja, Deckarlogg håller inte med. Stor sak i det men det har varit ett fantastiskt svenskt debutår inom den litterära familjen deckare och annan krimi och nog finns det väl än bättre debutanter, år 2020?

Undrar i alla fall Deckarlogg.

Bengt Eriksson, redaktör för Deckarlogg. Foto: Birgitta Olsson

Här nedanför återfinns Deckarloggs listor över årets deckare och annan krimi, svenskskriven och översatt samt årets debutanter, allt enligt Deckarloggs tycke och smak. Framåt årsskiftet utses ”vinnaren” i samma respektive kategorier som Deckarakademins.

Vilka författare och titlar ”vinner” på Deckarlogg? Fundera gärna och gissa…

***

Svenskt:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

Frida Andersson Johansson: Ek (Modernista)

Lina Arvidsson: Blåmärken (LInd & Co)

Engström & Richert: Nattavaara (Bokfabriken)

Tina Frennstedt: Väg 9 (W&W)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers)

Malin Lindroth: Rolf (Norstedts)

Anders de la Motte: Våroffer (Forum)

Anders Roslund: Sovsågott(Albert Bonniers) 

Anne Swärd: Jackie (Albert Bonniers)

***

Översatt:

Michael Connelly: En eld i natten (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

James Delargy: Offer 55 (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten)

Jørn Lier Horst: Illvilja (W&W; övers: Marianne Mattsson)

Ragnar Jónasson: Dimma (Modernista: övers: Arvid Nordh (Modernista)

Deon Meyer: Villebråd (Weyler; övers: Mia Gahne)

Denise Mina: Verkliga brott (Modernista; övers: Boel Unnerstad)

Olivier Norek: Ytspänning (Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Joyce Carol Oates: Jagad (Albert Bonniers; övers: Sofia Nordin Fischer)

Ferdinand von Schirach: Straff (Lindelöws; övers: Rebecca Kjellberg)

Hideo Yokoyama: 64 (Ersatz; övers: Yukiko Duke)

***

Svenska deckardebutanter:

Kerstin Bergman: Oskuld och oleander (Southside Stories)

Maria Broberg: Bakvatten (Norstedts)

Anna Kuru: Den första frosten (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Johan Brännström: Feber (Ordfront)

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Nykänen och Selåker: Förstfödd (Bokfabriken)

Gustaf Skördeman: Geiger (Polaris)

Bengt Eriksson

Deckarakademinominerat 2020

Så har Svenska Deckarakademin nominerat årets bästa svenska respektive översatta deckare. Dessutom har Deckarakademin i år, det är första gången, nominerat fem stycken svenska deckardebutanter. Här är samtliga:

Svenska:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

E.L. Dezmin: Mig skall intet fattas (DareMe Publishing)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers Förlag)

Kristina Ohlsson: Stormvakt (Forum)

Christina Wahldén: Nämn inte de döda (Forum)

***

Översatta:

Amy Engel: Alltid en dotter (”The Familiar Dark”, övers. Manne Svensson; Albert Bonniers Förlag)

Cara Hunter: Ingen utväg (”No Way Out”, övers. Jan Risheden; Louise Bäckelin Förlag)

Deon Meyer: Villebråd (”Prooi”, övers. Mia Gahne; Weyler)

Denise Mina: Verkliga brott (”Conviction”, övers. Boel Unnerstad; Modernista)

Olivier Norek: Ytspänning (”Surface”, övers. Cecilia Franklin; Sekwa)

***

Svenska debutanter:

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Maria Grund: Dödssynden (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

Peter Mohlin & Peter Nyström: Det sista livet (Norstedts)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

_____________________________________________________________

Jag låter författarnamn och boktitlar stå här okommenterade. Hur många titlar har du läst? Vad tyckte du? Välkommen med åsikter.

Deckarloggs åsikter och kommentarer följer framöver. Tills vidare: som alltid lite väntat och lite oväntat, några av Deckarloggs egna favoriter och några som verkligen saknas.

PS. Jo, en kommentar måste jag göra. Observera att E.L. Dezmins ”Mig skall intet fattas”, utgiven av ett så litet förlag (DareME Pubishing) att boken kanske kan kallas egenutgiven, har nominerats som en av årets bästa svenska deckare.

PPS. Ja, nu har jag ju förstås illustrerat Deckarakademins nomineringslista med ett omslag per gren och därmed också gjort en = min kommentar till nomineringen.

Bengt Eriksson

Britain Noir, författad i grälla nyanser av svart

Redan 1938 importerade Peter Cheyney den amerikanska detektivromanen, typ pulp, till England genom att i ”The Urgent Hangman” placera Slim Callaghans detektivbyrå på en bakgata till Chancery Lane i London.

Peter Cheyney: ”The Urgent Hangman”.

På 60-talet skrev Robin Cook (numera känd som Derek Raymond) flera deckare/thrillers, bl a ”The Crust On Its Uppers” och ”Public Parts And Private Places”, i hårdkokta Londonmiljöer.

Liza Codu DupeP B Yuill, t ex ”Hazell Plays Solomon”, poängterade på 70-talet det engelska genom att låta privatdetektiven James Hazell snacka cockney. Liza Codys böcker om privatsnokan Anna Lee – den första, ”Dupe”, kom 1980 – varslade ännu mer om vad som skulle hända…

Liza Cody: ”Dupe”.

På 90-talet exploderade noir-genren: hårdkokta deckare/thrillers publicerades som blodig konfetti. Idag har ”Britain Noir” trängt undan de klassiska engelska genrerna (landsortsdeckaren och spionthrillern) både vad gäller antalet titlar och angelägenhetsgrad.

London noirNyligen kom den tredje ”Fresh Blood”-samlingen (alla The Do-Not Press; red: Mike Ripley och Maxim Jakubowski) med nya brittiska noir-författare. Också ”London Noir” (Serpent´s Tail; red: Maxim Jakubowski) och ”Britpulp!” (Sceptre; red: Tim White) innehåller exempel på brittisk noir i novellformat.

Noir-novellsamlingen ”London Noir”.

Många noir-författare från samlingarna – t ex Mark Timlin, Nicholas Blincoe, Ian Rankin, Stella Duffy, Carol Anne Davis, Ken Bruen, Denise Mina, Martyn Waites, Peter Guttridge, Paul Charles och Stewart Home – har även skrivit romaner som brukar finnas på bokhandlarnas engelska pockethyllor.

Det är mörka, hårda och tuffa – ja, övertuffa kriminalhistorier: ett uppförstorat och förtydligat koncentrat av livet i Englands nutida storstad, som ofta men inte alltid heter London. Huvudpersonen kan vara polis, privat- eller amatördetektiv eller själv en skurk.

Mina favoriter – Gillian Slovo, Mike Ripley, Mark Timlin och Nicholas Blincoe – skriver var sin sorts noir.

Den enda författarinnan, Gillian Slovo, föddes i Sydafrika och har gjort flera böcker om föräldrarnas kamp mot apartheid. Deckardebuten skedde 1984 med ”Morbid Symptoms” (Pluto), där hon introducerar Kate Baeier, socialist, feminist, journalist och saxofonist.

Gillian Slovo: ”Morbid Symptoms”.

Baeier, som återkommer i bl a ”Death Comes Staccato” (Women´s Press) och ”Cat Nap” (Virago), har liksom Slovo sin bakgrund i 60-talets solidaritetsrörelser. Genom Baeiers/Slovos vänsterpolitiska ögon skildras London åren kring Thatcher – huvudstaden i ett land i nyliberal förvandling.

Mike RipleyMike Ripley skriver en serie deckare – 1988 kom debuten ”Just Another Angel” (Collins) och den åttonde och senaste heter ”That Angel Look” (Do-Not) – som kan kallas ”comic noir”. Jag-berättaren, Fitzroy Mcclean Angel, är taxichaufför och deltidsmusiker (trumpet).

Mike Ripley: ”Just Another Angel”.

Angel kör en Londoncab, kallad Armstrong, och delar bostad i Hackney (inte Londons bästa adress) med katten Springsteen. Det är precis så roligt som du anar. För att hålla verkligheten på avstånd drar Ripley/Angel fler vitsar per deckarromansida än Kinky Friedman.

Fr o m debuten 1988 med ”A Good Year For The Roses” (Corgi) har Mark Timlin åstadkommit hela femton böcker – t ex ”Paint It Black” (Vista) och ”Quick Before They Catch Us” (No Exit) – om privatsnoken Nick Sharman med kontor i Tulse Hill, South London.

Mark Timlin: ”A Very Good Year For Roses”.

Timlins deckare är så hårdkokta, våldsamma och rent ut sagt råa att han kallas ”Londons Mickey Spillane”.

Fast snarare har han studerat Cheyney, som inte var mindre våldsam. Återigen samma tid och stad, men Timlin/Sharman betraktar London från ännu en annan utsiktspunkt: de nergångna stadsdelarna söder om Themsen där befolkningen är engelsk arbetarklass och invandrare.

Nicholas BlincoeNicholas Blincoe debuterade senare, 1995. Romanerna ”Acid Casuals”, ”Jello Sallad” (bägge Serpent´s Tail) och ”Manchester Slingback” (Pan) handlar mer om Manchester än London. Den senaste, ”Dope Priest” (Hodder & Sloughton), utspelar sej i Israel.

Nicholas Blincoe: ”Manchester Slingback”.

I ”Manchester Slingback” – hans tveklöst bästa – skildrar Blincoe hemstadens och Englands utveckling genom att dubbelkopiera 80- och 90-talens Manchester; den gamla utslitna och den nya yuppiefierade. Om Slovo, Ripley och Timlin känner sej hemma på jazz- och rockklubben, så finns Blincoe på ett raveparty. Hans noir gränsar till acid. Blincoe skriver som på syra.

Nej, inte ett ord ska jag nämna om romanernas kriminella innehåll. Aldrig har deckargåtor betytt mindre än i Britain Noir.

De nya brittiska noir-författarna utnyttjar och leker med detektivromanen, tänjer ut och spränger sönder. De skriver inte skön utan ”ful” litteratur: pulp. Många böcker publiceras direkt i pocket. Cirkeln sluts bakåt till Peter Cheyney.

Resultatet blir genomlevda porträtt av dagens England, målade i grälla nyanser av svart.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om böcker 2000

Denise Mina gör något hon aldrig gjort förut

Denise Mina
Verkliga brott
Övers: Boel Unnerstad
(Modernista)

Denise Minas nya deckare/thriller ”Verkliga brott” är annorlunda.

Det vill säga skiljer sig helt från Minas genomslagstrilogi om och från stadsdelen Garnethill i Glasgow och hennes senare deckar/thriller/polisromanserier om och med huvudpersonerna Paddy Meehan respektive Alex Morrow.

”Verkliga brott” är knappast noir, i så fall en nyans av. Frågan är om berättelsen – eller berättelserna – ens är ”tartan” = så värst skotsk/a.

Jo, på ett sätt.

Denise Mina verkliga-brottRomanens huvudperson Anna McDonalds, som egentligen heter Sophie Bukaran, är en dubbelnatur och som två människor á la den skotske författaren Robert Louis Stevensons berättelse om Dr Jekyll och Mr Hyde.

Fast vem är vem av de två? Är det Sophie eller Anna som är Jekyll? Anna eller Sophie som är Hyde?

Egentligen vill jag inte alls avslöja något mer om ”Verkliga brott”. För romanen är som ”Tusen och en natt”. Berättelse efter berättelse, eller saga efter saga om man vill, uppstår ur romanen och ur varann.

Att upptäcka varje berättelse, följa med från dess födelse, är själva läsandet. Berättelserna, ja, själva berättandet, är romanen. Åtminstone ska jag vara försiktig…

Huvudpersonen Anna, tidigare alltså Sophie, är gift med den äldre advokaten Hamish. Hon lyssnar ofta och gärna på poddar om real eller true crime (därav den svenska boktiteln). Det är väl vad jag kan berätta. Och så att plötsligt en dag inträffar något som – än en gång – förändrar hennes liv.

Dels är det kriminalpodden som hon lyssnar på – om en olycka med en yacht där en man hon en gång kände fanns/finns med. Dels är det något som med en knackning på husets ytterdörr vänder hennes gifta privatliv upp och ned.

Nu – nog med avslöjanden.

Utifrån detta har Denise Mina skrivit en annorlunda deckare och thriller som är en uppvisning i att skriva, inte enbart skriva deckare och thrillers heller utan skönlitterära romaner i allmänhet.

Hur man kan berätta. Vilken fantasi en författare kan – och bör – ja, ska – ha. Och hur olika – så många – berättelser och olika – så olika – liv kan vävas ihop till något som blir en roman.

Mer Elizabeth George än Mina själv, kanske. Mer Ruth Rendell också, än Mina. Oavsett, Denise Mina har lyckats göra något hon aldrig gjort förut. Och hon gör det – hon lyckas – helt suveränt.

Bengt Eriksson

Det mörka Skottland

”Tartan noir” brukar modern skotsk deckarlitteratur kallas, ungefär ”skotskrutigt mörker” på svenska. ”Tartan” heter ju de mönstrade tyger som används till kiltar.

Ian Rankin kom på benämningen. Amerikanen James Ellroy skulle signera en av sina deckare och skotten Rankin presenterade sig som författare av ”tartan noir”. Ellroy skrev till ”The King of Tartan Noir” i boken.

Att Skottland är tema för månadens krönika beror på Ian Rankins tidiga deckare om Edinburgh-polisen John Rebus börjat ges ut i Sverige. Jo, faktiskt första gången. 1998, då Rankin introducerades i Sverige, började utgivningen åtta titlar in i serien.

1 RankinEgentligen förbjudet – utom kanske just den där gången. I Rankins debutdeckare ”Knutar och kors”, först nu på svenska, och uppföljaren ”Katt och råtta”, som kommer i mars, har polisen Rebus inte hunnit bli sig själv. Han är yngre och delvis en annan: ingen kännare av rockmusik utan en… jazzdiggare.

Samtidigt har ”Garnethill”-trilogin, som Denise Mina debuterade med, börjat återutges på svenska. Första delen, ”Garnethill”, finns ute. ”Exil” kommer i mars och ”Den sista utvägen” framåt hösten. (Modernista, ett allt mer intressant deckarförlag, ger ut de nämnda titlarna av Rankin och Mina.)

2 MinaTrilogin om Garnethill – en stadsdel i Glasgow – är kriminal- och arbetarromaner. Denise Mina skildrar Maureen O´Donnell, en ung kvinna som varit inlagd på mentalsjukhus, och hennes arbetarfamilj med en alkoholiserad mamma och en knarklangare till bror.

”Glasgow är en arbetarstad”, sa Mina när jag intervjuade henne i början av 2000-talet, då trilogin kom hit första gången. ”Arbetslöshet, droger, gängbråk. En hård stad – men ändå vänlig. Människorna bryr sig om varann, trots eller på grund av det hårda livet.”

Också Ian Rankin pratade jag med när hans polisserie började komma på svenska. ”Ett typiskt brott i Glasgow”, sa Rankin, ”kan vara en fotbollssupporter som blir ihjälslagen för att han har fel färg på halsduken. Här i Edinburgh, som är en mindre stad, känner alla varann, mer av bymentalitet. Kriminaliten sker i det fördolda, under ytan.”

Rankin berättade om den mörka kontra ljusa dubbelnatur som finns hos invånarna i Edinburgh – ja, i hela Skottland. Inom litteraturen speglas det i Robert Louis Stevensons skildring av Dr Jekyll och Mr Hyde – och i Ian Rankins skildring av John Rebus.

3 McVi pratade om William McIllvanney – en gemensam favorit som skrev några få deckare för att han, enligt Rankin, ”var pank och behövde snabba pengar”. McIllvanney grundade ”tartan noir”-genren med böcker som ”Jennifers sista dans” och ”Sanningen om Tony Veitch” (på svenska 1979 och -84).

Fler ”tartan noir”- författare: Stuart MacBride, som fått fyra titlar i polisserien om ”granitstaden” Aberdeen utgivna på svenska (av Minotaur) samt Peter Turnbulls och Quentin Jardines polisromaner om Glasgow respektive Edinburgh (leta upp dem i engelsk pocket).

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2015

Blodig januari i Glasgow

Alan Parks
Blodig januari
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Med debuten ”Blodig januari” skriver Alan Parks in sig som efterföljare till William McIlvanney (grundaren av Tartan noir-genren) och Denise Mina.

blodig-januariEn ung kvinna blir vid stadens busstation ihjälskjuten av en tonårspojke, som efteråt skjuter sig själv.

Så börjar Parks skildring av 70-talets Glasgow: de rika på toppen, de som gör som de vill, och de fattigaste på botten, som kunde ha levt på Charles Dickens tid.

Kommissarie Harry McCoy, som utreder morden, för så blir det förstås, är ruggsliten och lättretlig. Även McCoy lever nära samhällets botten.

På kantig noir-prosa, som Parks verkar ha hämtat rätt ur miljön, skildras kriminella gäng, bordeller, narkotika, våld och livet, som kan vara så olika.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Deckare och annan krimi

Det var längesen jag pratade om deckare – eller krimi, som jag hellre säger numera – inför publik. Men så i söndags gjorde jag det igen, närmare bestämt i Borrby bokby på Österlen. Trevligt, tyckte jag. Mycket intresserad publik.

Och då tänkte jag att varför inte ta fram den här texten som jag skrev 2011 när jag började bevaka deckare och annan krimi för LO Tidningen (numera namnbytt till Arbetet). I samband med det ordnade LO Tidningens dåvarande kulturredaktör John Swedenmark också ett offentligt läsarmöte om kriminallitteratur där (deckar)författaren Aino Trosell och jag deltog.

Fick en del mothugg på den här texten, som bl a handlar om kriminallitteratur som samhällskildrare, men jag står fortfarande för det jag skrev då. Jag tycker likadant nu.

* * * *

Varför ska – eller bör – man läsa deckare? För att få en stunds underhållning och chansen att fly verkligheten. Eller motsatsen: för att kriminalromaner skildrar hur människor lever och behandlar varandra, de är samhällsromaner som ger inblickar i samhället, speglar och ifrågasätter tiden, samhället och världen vi lever i.

Förresten, vilken benämning ska användas? Vad ska genren kallas? Om nu alla olika sorters romaner med kriminellt innehåll kan placeras i en enda genre eller hör till en stor litterär familj eller släkt.

Det kriminallitterära släktträdet har många grenar och på varje kvist hänger frukter med olika namn: deckare (ibland men inte alltid en förkortning av detektivroman), pusseldeckare, hårdkokt deckare, advokatdeckare, mysdeckare (inte detsamma som cozy crime), kvinnodeckare, kriminalroman, psykologisk kriminalroman, polisroman, thriller, polisthriller, spionthriller, noir, country noir (på svenska landsbygd noir, en dystrare form av landsortsdeckare), historisk kriminalroman (eller kostymdeckare), spänningsroman, gangsterroman…

Deckare kan också få namn efter ämnet och miljön – som miljödeckare, IT-thriller, skåntry noir, Gotlandsdeckare, lesbisk deckare, afro-amerikansk kriminalroman, elegant crime (eller överklassdeckare) och så vidare.

Deckarhyllan 1Många av dagens svenska författare tycker att ordet deckare antingen leder tankarna till ålderdomliga pusseldeckare eller till råa, illa skrivna kioskdeckare. De säger hellre att de skriver kriminalromaner eller ”romaner om brott”, en benämning som Maj Sjöwall och Per Wahlöö i mitten av 60-talet började använda om sina polisromaner.

Den första ”Deckarhyllan” gavs ut 1995 av BTJ (tyvärr utgången, läs/låna på bibliotek). Bl a med en deckarhistorik som inte återfinns i nästa utgåva. Omslag: Michael Less

Fast deckare är ju ett behändigt ord (som i diskussioner brukar snubbla över läpparna även på dem som annars säger kriminalroman) och de flesta vet på ett ungefär vad en deckare kan vara. Dock, från och med nu ska jag (åtminstone försöka) byta till ett annat ord som genre-, paraply- eller släktnamn: krimi.

Den danska benämningen krimi är ett ännu större paraply som passar bra när allt fler skönlitterära författare börjar använda sig av grepp från kriminallitteraturen. Om detta pratade jag med Håkan Nesser för några år sen. Helt fräckt hävdade jag att han alltid skrev deckare, oavsett vad han skriver.

Nesser protesterade först men replikerade sen: ”Att skriva är ju också att dra konsekvenser av saker och ting, olika konflikter, och när man gör det så hamnar man i brott, i död och mord. Författare som inte låter mörda någon i sina romaner – de har missat något.”

Håkan Nessers nya roman, ”Himmel över London”, är ett utmärkt exempel. Absolut ingen deckare och knappast en kriminalroman (även om där finns en spionhistoria och sker några mord) men Nesser har byggt upp berättelsen, skapat stämning och spänning, precis som i en krimi.

Ordet krimi sätter fokus på det kriminella: på det skönlitterära brottet, som förut oftast var ett mord eller flera men idag kan det vara värre än så. Varför begicks brottet? Vem eller vilka begick det? Och inte minst: var begicks det? Svar på sista frågan: i samhället.

Om man läser och diskuterar med den utgångspunkten förvandlas de flesta – eller alla – romaner på det stora kriminallitterära trädet till litteratur som ställer frågor (utan att nödvändigtvis ge några svar) om kriminalitet-samhälle-politik-lagstiftning-livsvillkor. Att läsa en krimi blir ännu mer spännande och intressant – ja, drabbande – eftersom krimin skildrar verkligheten.

När jag hävdat, vilket jag gjort länge, ofta och ihärdigt, att deckare (förr) och krimi (nu) är samhällsromaner så brukar det komma två reaktioner. Det är väl självklart! instämmer vissa. Men så alldeles säkert är det nog inte, för allt fler kritiker och även författare (Leif G.W. Persson är en av dem) har på senare år hävdat att dagens svenska kriminalromaner inte alls handlar om dagens Sverige.

Några invändningar: den svenska poliskåren skildras dummare än vad den är och på varje svensk romanpolisstation har en kvinnlig polis, en homosexuell och en invandrare kvoterats in, dagens deckare är överdrivet våldsamma, så många seriemördare existerar inte i verkligheten och så många mord sker inte i Ystad.

De deckarkritiska glömmer något väsentligt men så simpelt att det inte borde behöva påpekas. Deckare/krimi är skönlitteratur, inte journalistiska reportage. Krimi skildrar verkligheten (påtalar, lyfter fram, poängterar och även överdriver), vilket betyder att allt som händer i en krimi inte måste ha hänt i verkligheten. Poängen är att det kunde ha hänt eller skulle kunna hända. Alla fiktiva seriemördare är en seriemördare. Alla mord i Ystad är ett och samma med olika motiv.

Deckarhyllan 2Det handlar om att göra verkligheten mer synbar och tydlig genom att vrida upp den till fiktion, halvljuga sig fram till en större sanning.

I ”Deckarhyllan”, utgiven 2002 av BTJ och också utgången, finns fler essäer om delvis andra och nyare deckarförfattare. Omslag: John Eyre

Låt mig berätta en anekdot från bokmässan i Göteborg. Jag satt i panelen för ett seminarium som skulle diskutera nutida noir. Mark Billingham, vars engelska noir-romaner börjat översättas till svenska, fanns också på bokmässan och hade tidigare samma dag berättat om en personlig upplevelse. Han befann sig i ett hotellrum och det knackade på dörren. När Billingham öppnade trängde sig tre rånare med svarta skidmasker in i rummet och band honom. Händelsen gav uppslag till en deckare och ändrade också Billinghams syn på att skriva krimi: brottsoffret måste vara en huvudkaraktär.

Det här återberättade jag på noir-seminariet och tillade att man ska inte vara för säker, om det ikväll knackar på dörren till ert hotellrum på Gothia Towers – öppna inte… Då bleknade deckarkritikerparet Karl G. och Lilian Fredriksson, som också satt i panelen. Plötsligt verkade de inse hur smal gränsen kan vara mellan skönlitteratur och verklighet, inte minst i krimi.

Även de som håller med mig och sätter ett självklart likhetstecken mellan deckare/krimi och samhällsromaner har lite fel fast de har rätt.

Det finns författare som fortsatt att skriva krimi i samma andra som förebilderna – nämnde Persson, Henning Mankell, Arne Dahl, Stieg Larsson, Anders Roslund / Börge Hellström, norskan Anne Holt med flera – men dagens krimi är sällan så medvetet samhällskritisk som när Sjöwall/Wahlöö med start 1965 gav ut sina tio romaner om brott.

Kerstin Bergman, litteraturvetare vid Lunds universitet med deckare som specialitet, pekar i boken ”Kriminallitteratur – utveckling, genrer, perspektiv”, skriven i samarbete med Sara Kärrholm, också kriminalvetare, på tendenser i 2000-talets svenska deckare: fler landsortsdeckare, mer individualistisk personskildring och även återgång till mer borgerliga miljöer.

Det stämmer. Men Bergman bortser från att samhällskritik inte är riktigt samma sak som samhällsskildring. Kritiken måste inte heller komma från vänster för att vara samhällskritik. Hon tycks också mena att borgerlig och individcentrerad krimi skulle vara mindre realistisk. Men det är väl snarare tvärtom: en exakt beskrivning av dagens Sverige.

Och när Kerstin Bergman hävdar att till exempel Camilla Läckbergs landsortsdeckare präglas av ”världsfrånvändhet” – världen utanför ”det lilla samhället” existerar knappt – så begriper jag inte vad hon menar. Mitt starka minne från Läckbergs tidiga böcker är den kvinnliga huvudpersonens syster, som misshandlas av sin make. Privat? Världsfrånvänt? Allmängiltigt, menar ju jag. Det privata kan vara politiskt också på 2000-talet.

I somras var jag på en deckarmässa i Harrogate, England. Där rådde stort allvar. Inte en enda gång fick jag höra crime beskrivas som underhållningslitteratur. Läckberg, som tyvärr blivit sjuk, skulle ha deltagit i ett deckarseminarium. Rubrik: ”What lies beneath – fascination of the psychological thriller”. Sverige mest utskällda deckarförfattare skriver alltså psykologiska thrillers, enligt engelska deckarkritiker.

DECKARE och-1Om man frågar deckarförfattare i Sverige och övriga Norden (och även i övriga världen) varför de skrivit en krimi så kan man som svar få att de ville berätta den historien, skildra den miljön, lyfta fram det ämnet.

Nästa år planeras en tredje bok med texter om deckare. Titel: ”Deckare och annan krimi / Deckarhyllan 3”. Omslag saknas än så länge. (PS och tyvärr, inte utgiven ännu.)

Camilla Läckberg lär vara den enda som rent ut sagt att hon skriver för att underhålla (fast jag hittar inte citatet på nätet, så det förblir en hörsägen).

Vilket leder bakåt till den här textens inledning: krimi som underhållning. Att deckarförfattare skriver underhållande för att gripa tag i och rycka med läsaren är den litterära metod som krimi bygger på. Men betyder det att deckare/krimi är underhållningslitteratur? Går det verkligen att läsa krimi som underhållning? Jag tvivlar. Jag tror inte det. Jag tror det är omöjligt.

Ungdomar och barn – också små, små barn – som skändas och/eller mördas, har blivit ett allt mer frekvent ämne i dagens svenska såväl som internationella kriminallitteratur. Elsebeth Egholm, Karin Fossum, Tana French, Elizabeth George, Ingrid Hedström, Arnaldur Indridason, Åsa Larsson, Camilla Läckberg, Denise Mina, Catherine O’Flynn, Kristina Ohlsson och Ruth Rendell är några författare i en ännu längre rad som skildrat barn eller ungdomar som råkat illa ut; i några fall har också förövarna varit mycket unga.

”Det kan aldrig vara nyttigt att läsa om barn som blir mördade”, sa Åsa Nilsonne, deckarförfattare och professor i medicinsk psykologi, när jag pratade med henne. ”Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det. Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna”, tillade Nilsonne.

Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas krimi med unga mordoffer. Också det allra mest hemska bör kunna skildras och utforskas i litteraturen. Det handlar inte om att utan om hur det görs. Dessutom har det aldrig varit ett strikt tabu. Även tidigare förekom barnamord i kriminallitteraturen. Till och med en sådan mysdeckardrottning som Agatha Christie har – flera gånger – skrivit om mord på barn. T ex i ”Mord på Allhelgonadagen” (utgiven 1969), där en liten flicka blir dränkt.

Det kan inte uteslutas att det finns författare som gör något så otäckt som att rida på vågen. Bästsäljande deckarförfattare skriver om mord på barn, då lockas andra att skriva likadant. Men jag tror ändå att de flesta deckarförfattare är seriösa: de vill spegla och belysa tiden och samhället vi lever i, visa upp världen precis så hemsk och vidrig som den kan vara. Kanske som terapi också, både själv- och läsarterapi.

Jag tror nämligen att deckarläsare lockas av den här sortens krimi för att romanerna är en hjälp att hantera en otäck verklighet. Att fly verkligheten måste vara omöjligt när liknande händelser, lika hemska men verkliga, står på kvällstidningarnas löpsedlar. Det kan vara med- eller omedvetet men deckarläsningen är inte en flykt utan ett försök att närma sig brännpunkten, våga sig så nära svetslågan som möjligt för att stå ut med och hantera livet.

En av kriminallitteraturens viktigaste uppgifter har varit – och är – att ta tempen på samhället, vissa deckarförfattare har lyckats skildra händelser och företeelser redan innan de uppmärksammats av press-radio-TV. Så var det med Andrew H. Vachss, amerikansk jurist och deckarförfattare. När hans mörka, hårdkokta deckare översattes till svenska på 90-talet så ryckte en nära nog enig svensk deckarkritikerkår ut och tog avstånd.

Ja, de förfasade sig. Vachss skrev för våldsamt. Han överdrev. Det var inte trovärdigt. Men det skulle bara dröja ett par år innan kvällstidningarna fylldes av snarlika historier – inte ett dugg mindre hemska än Vachss deckare. Som författare skriver Andrew Vachss om pedofiler och sexuellt utnyttjade barn. Som jurist arbetar han med och för dessa barn.

Jag menar att alla undergenrer, snart sagt varje boktitel, på krimifamiljens stora släktträd är samhällslitteratur i den betydelsen att de har ett förhållande till samhället. De behöver inte vara kritiska och politiska. Det kan vara några små tidsmarkörer, ett par distinkt beskrivna personer, en aktuell händelse eller ett försök att ta ett stort grepp om samtiden.

Som att Stieg Trenters detektivromaner har blivit Stockholmsskildringar av samma kvalitet som Per Anders Fogelströms ”Minns du den stad”-serie, både genom de noggrant beskrivna stadsmiljöerna och – inte minst – de lika noga utvalda markörerna för stadens och samhällets modernisering. Fotografen Harry Friberg, som från en bok (1947) till en annan (1950) byter kaffepannan mot en kaffebryggare, får t ex kommentera tunnelbanans förlängning söderut (1955) och den ”räcka av corned beef-burkar” som utgör nya Hötorgscity (1962).

Utan ett ankare i verkligheten går det varken att skriva eller läsa deckare/krimi. Det är min bestämda uppfattning! Deckarförfattaren har slutit ett avtal med deckarläsaren: låt oss prata en stund om samhällsutvecklingen, våra liv och medmänniskor. Författarens kriminalberättelse å ena sidan och läsarens kunskap och erfarenhet å den andra. Krimins innehåll konfronteras med vad man läst i tidningen. Tankar möter tankar, åsikter åsikter.

Just där och då kan dagens krimi också bli politisk: inte som ett samhällskritiskt pekfinger från författaren utan i en pågående samhällsdiskussion där läsaren själv tänker, tycker och tar ställning.

Krimi
lästips

Prova att läsa Agatha Christies klassiska detektivromaner om Miss Marple och Hercule Poirot med nya ögon. Tänk så här: hur skildras den pensionerade ungmön och den där utlänningen (en ”foreigner”)? De är ju klipskare än hela den brittiska poliskåren!

Av Stieg Trenters romaner om Stockholm, snarare än detektivromaner, är ”I dag röd” (1945), ”Farligt telegram” (1947) och ”Roparen” (1954) några av mina favoriter. Miljöer: huset på Urvädersgränd (i boken) och Klevgränd (i verkligheten) med Stomatolskylten och utsikt över Slussen, Drottninggatan och Centralbadet respektive Kastellholmen.

”Den skrattande polisen”, ”Brandbilen som försvann”, ”Polis, polis, potatismos” och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” tycker jag bäst om av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio samhällskritiska romaner om brott.

Dagens främsta förvaltare av traditionen efter Sjöwall/Wahlöö är författarduon (Anders) Roslund & (Börge) Hellström. De skriver, tyvärr, högst realistiska polisromaner. Debuten ”Odjuret” handlar om en pedofil och en pappa som hämnas sin lilla dotter. ”Flickan under gatan” är också en stark berättelse om unga hemlösa i Stockholm.

På 90-talet översattes flera av Andrew H. Vachss hårdkokta deckare – den första var ”Flood” – där den förnamnslöse privatdetektiven Burke, garanterat utan licens, efterforskar pedofiler och skipar nån slags rättvisa för sexuellt utnyttjade barn. Vachss har fortsatt att ge ut Burke-deckare – men de översätts inte längre.

Catherine O’Flynn, ”Händelser vid Green Oaks galleria”, Denise Mina, ”Blodsarv”, och Elizabeth George, ”Denna dödens kropp”, är några andra författare som lyckats skriva om såväl unga brottsoffer som unga förövare på ett både riktigt och viktigt sätt.

Håkan Nesser har skrivit flera romaner som inte är deckare men där han ändå inte kan hålla sig ifrån kriminalromanen. Främsta exemplet är nog ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Deckarförfattaren Åke Edwardson använder sig av deckargrepp, främst vad gäller att skapa stämning och öka spänningen, även när han skriver mer eller mindre utanför genren. Till exempel i romanerna ”Jukebox” och ”Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem”, vilka även skulle kunna beskrivas som småländsk country noir.

”Det som ska sonas” av Olle Lönnaeus, ”Norrlands svårmod” av Therése Söderlind och ”Änglarna” av Ola Nilsson är också svenska varianter av country noir. Lönnaeus skriver deckare, Söderlind mitt emellan och Nilsson strax utanför. Men alla skriver krimi. Miljöer; små byar och samhällen i Skåne respektive två gånger Norrland.

Apropå miljöer är också Donna Leon, ”Ond bråd död i Venedig” och ytterligare ett tjugotal titlar, Naïri Nahapétian, ”Vem dödade ayatolla Kanuni?”, Robert Wilson, en romankvartett som inleddes med ”Instruments of Darkness”, och Diane Wei Liang, bland annat ”De dödas fjärilar”, några deckarförfattare som utgår från miljön (Venedig, Teheran, Västafrika och Peking) i sina skildringar av kriminaliteten, samhället, politiken och människorna. Wilsons afro-deckare får man läsa på engelska; de hade förtjänat att bli översatta.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i LO-Tidningen 2011 / på Erikssons kultursidor 2015)