En Wallander i Moskva

Fortsatt plock i Deckarloggs hyllor med pocketdeckare på engelska. Nu hamnade jag i (först) Sovjetunionen och (sen) Ryssland. Har du upptäckt och läst Stuart M. Kaminsky?

***

Porfiry Petrovich Rostnikov har många smek- eller snarare öknamn – som ”Kylskåpet”, ”Kiosken” och ”Badkaret”.

Kaminsky A Fine Red RainA Fine Red Rain (1987)

1941 var han en ung rysk pojksoldat som steg ut framför en tysk stridsvagn. Han lyckades stoppa den med en handgranat, stulen från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Rostnikov både krigsveteran och nära på krympling.

Men trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sej genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den ryskättade amerikanen Stuart M. Kaminsky. Numera har Rosmikov avancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Kaminsky Blood RublesBlood and Rubles (1996)

En stad som inte är singular utan plural: staden byter skepnad, förändras och ”utvecklas”, om det är ordet.

Stuart M. Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sej i det kommunistiska Sovjetunionen . I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles (alla Ballantine)”, är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, ”demokratiska” Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrat i, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100 000 poliser har så dålig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja sin familj – från plommon på torget till rubler från maffian.

Kaminsky A whsiperA Whisper to the Living (2010)

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach, inspektörerna Emil Karpo och Elena Tirnofeyeva med flera – ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett kafé skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sej gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

Bengt Eriksson
Publicerat i DAST Magazine 1997

Stuart M. Kaminsky (1934-2009) skrev flera deckarserier och även böcker utanför såväl serierna som deckargenren. Serien om den ryske kriminalinspektören Rostnikov omfattar många fler titlar än dem jag nämner i texten.

Bra polisromaner och deckare samt intressant läsning om Sovjetunionen: under, på väg ur och efter. Här är en lista med samtliga titlar i Rostnikov-serien:

Rostnikov’s Corpse (1981)
(även med titeln Death of a Dissident)
Black Knight in Red Square (1983)
Red Chameleon (1985)
A Fine Red Rain (1987)
A Cold Red Sunrise (1988)
The Man Who Walked Like a Bear (1990)
Rostnikov’s Vacation (1991)
Death of a Russian Priest(1992)
Hard Currency (1995)
Blood and Rubles (1996)
Tarnished Icons (1997)
The Dog Who Bit a Policeman (1998)
Fall of a Cosmonaut (2000)
Murder on the Trans-Siberian Express (2001)
People Who Walk in Darkness (2008)
A Whisper to the Living (2010)

Kulturen – ett politiskt kärnområde

Det är kulturens fel att jag blev som jag är. Bråkig, enligt vissa. Ifrågasättande, om jag får säga. Påstridig, ja. Det finns alltid en fråga att ställa, ett svar man inte har fått. Och för att få detta svar måste man stå på sig och bråka lite. Så jag bråkar ibland och detta beror på kulturen.

”Det är kulturen som gör livet värt att leva”, skrev YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson i lördagens ”Sista sidan”-krönika. Han ilsknade till på grund av några aktuella händelser och förslag inom kulturpolitiken i såväl Sölvesborg som Ystad. Kulturen, avslutade han, ”är det som gör oss till civiliserade människor”.

Instämmer av hela hjärtat, själen och hjärnan. Men faktiskt tror jag att kultur handlar om ännu mer. Kultur i all dess bredd och alla betydelser främjar och garanterar demokrati. För att travestera Mårtensson: Det är kulturen som gör oss till demokratiska människor.

Anders Mildner, före detta journalist som nu arrangerar mediekonferenser, skulle för något år sen hålla ett föredrag i följande ämne och frågade: Hur ska man motivera vikten av humanistiska ämnen i skolorna?

Spontant svar: Humaniora är motion för hjärnan. Humanistiska ämnen, som musik och teckning, är lika viktiga som fysisk motion. Undervisning i såväl teoretisk som praktisk humaniora lockar igång hjärnan och får eleverna att tänka: mycket, olika och självständigt.

Bengt långsmal

Krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

Exakt som för mig. De tavlor som hängde på väggarna i mitt föräldrahem kom mest från fattiga konstnärer som beställt en kostym men inte kunde betala. Där fanns några andra böcker men min pappa läste bara kioskdeckare och westernböcker. Också kultur men inte bredd och mångfald.

Kulturen kom med rock och pop: Elvis Presley, Beatles och Bob Dylan. Skolan ordnade biljetter till Dramaten, där satt jag högst upp och såg Strindberg-pjäsen ”Ett drömspel”. Begrep ingenting men upplevelsen stannade kvar. En skolkompis tog med mig på musikalen ”My fair lady” och Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet är ett minne för livet.

Mitt liv förändrades. Kulturen vände mig ut och in. Alla dessa former av kultur förmedlade samma budskap: Det finns så mycket mer. Andra tankar, åsikter och uttryck. Livet är mångfald. Inget har lärt mig mer om människors olika livsvillkor än den musik från jordens alla hörn, så kallad världsmusik, jag lyssnat på sen slutet av 60-talet.

Min utbildning till människa, så kan det beskrivas, genom kulturen repriseras i huvet varje gång som kultur degraderas till något som är mindre värt, en utsmyckning som man – det betyder kommun, region, riksdag och regering – kan kosta på sig/oss i goda tider men i sämre tider är det bara att skära ner och sudda ut.

Mycket tyder på att vi står inför dåliga tider: en okulturell tid. En tid då livet avkulturaliseras. Det kan vara lokala tecken som att biblioteksfilialen i Vollsjö inte har ekonomi att köpa in böcker eller att Sjöbopolitiker vill sälja ut Elfstrands krumakerimuseum och biografen Flora. Eller när (o)ansvariga politiker i Simrishamn och Ystad föreslår åtstramning eller nedläggning av kulturskolor.

Ett regionalt tecken var när Region Skåne drog in och frös kulturbidragen, vilket drabbade Skillinge teater. (Region Skåne har i höst, efter protester, beslutat att istället utöka kulturbudgeten.) I Stockholm beslöts att Internationella biblioteket skulle flyttas/läggas ner (beroende på hur man ser det) och göra sig av med delar av bokinnehavet.

Kampanjen mot public service, radio och teve – skär ner budgeten och krymp utbudet – är också ett led i avkulturaliseringen. Ja, i en avdemokratisering av Sverige. Public service har, vilket sällan påpekas, ett demokratiskt uppdrag. Med breda och djupa program om samhälle, kultur, politik och världen ska public service förmedla allmänbildande kunskap som kan vara till hjälp vid till exempel riksdags- och kommunalval.

Härmed är vi tillbaks vid den kommunala kulturpolitiken. Ulf Mårtensson gav två exempel: Sölvesborg (med stöd av M och KD drev SD igenom att biblioteks- och konstinköp ska styras politiskt) och Ystad (förslaget om kulturskolan kom från KD, men det krävs stöd från de övriga i treklövern, M och L, samt SD för att nedläggningen ska gå igenom).

Har dagens borgerliga partier (M och KD, ibland L och kanske även C) samma syn på kultur som SD? Det kan påpekas att i söndags anslöt sig KD till SD och M i åsikten att public service ska krympas = strypas. Oavsett är kultursynen och politiken som två sidor av ett mynt. Resultaten blir desamma.

Demokrati är både ett samhällssystem och hur människor uppför sig. Bortsett från det uppenbara (ungar som inte kan göra det ena gör något annat som riskerar att bli värre och dyrare) innebär en nedläggning av kulturskolor att dagens ungdom förvägras en demokratisk uppväxt. Varje kulturell nedskärning blir en demokratisk nedskärning: färre tankar, åsikter och andra sorters liv att möta och ta del av.

Kultur är – och måste förbli – ett av politikens kärnområden. Det handlar om demokrati. Allt annat blir dyrare men att sköta om en kommun ska, kan, får tydligen inte kosta mer. Tyvärr styrs många kommuner efter denna borgerliga graal som stryper inte minst kulturen: kommunalskatten ska inte höjas – helst sänkas.

3 gånger kort om kultur

1. Biblioteksöppet. I Sjöbo kommun har filialerna i Blentarp, Lövestad och Vollsjö öppet lika mycket = lite: knappt en och en halv dag i veckan. De förra är dessutom meröppna (går att låna böcker även när biblioteket är stängt). Men inte i Vollsjö – här gäller blott denna knappa öppettid (enbart dagtid också, när folk jobbar). Kan filialen i Vollsjö ens kallas bibliotek?

2. Julmonster. Gloson, som snart syns vid Frenninge kyrka, ingår inte i Andreas Palmaers och Peter Bergtings bok om ”Julens monster” (Alfabeta), som mest blickar ut internationellt. Till exempel presenteras Namahage, som knackar på dörren i Japan, Kallinkantzaros, grekiska träddemoner, och jätten Grylas hemska, isländska julkatt.

3. Snöigt. Kallt och blött. Min inställning till snö: Det ska inte snöa här nere i södra Sverige! Skidåkning, glöm det. Mats Ekdahl däremot, chefredaktör här och var, sist på tidningen Arbetet i Malmö, har en mer mångsidig inställning som han redovisar i boken ”Snöns historia” (Carlssons). Ingen överdrift att han behandlar samtliga (!!!) aspekter på snö: historiskt, i fiktion och verklighet, fysiskt som mentalt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Allt mer stöd till kulturbevakning!

Följande handlar inte om ”deckare och annan krimi”. Men det handlar om författande och författare, kulturjournalister och kulturbevakning. Och det är viktigt det, också.

Eftersom jag skriver krönikor i Ystads Allehanda så handlar den här krönikan mest om det ovannämnda i sydöstra Skåne. Men samma saker gäller för övriga Sverige.

Läs och tyck!

***

 Varför är det viktigt med kultur? För att kultur sätter igång hjärnan, får oss att tänka och tänka på andra sätt.  Olika sorters kultur lägger ständigt nya grundstenar till ett  demokratiskt samhälle.

Varför är det viktigt med kulturbevakning? För att kulturjournalistik (recensioner, krönikor, djupintervjuer med mera) håller igång hjärnorna. Ett av kulturjournalistikens viktigaste syften är att blåsa luft i kultur- och därmed samhällsdebatten, så att den demokratiska diskussionen aldrig falnar och slocknar.

Den här krönikan handlar om något som blivit allt mer viktigt, nämligen politiskt beslutade och allmänt finansierade – ja, skattefinansierade – stödformer för medier och journalistik, inte minst kulturjournalistik. Närmare bestämt tre nya stödformer: den första är statlig, den andra regional och den tredje kommunal (fast också den finansieras av staten).

Bengt långsmal

Fotot på krönikören tog Birgitta Olsson.

Ystads Allehanda har, som ni kanske lagt märke till, tilldelats 500 000:- för att säkra sin lokala journalistik i Simrishamns kommun. Den halva miljonen kommer från staten och delas efter ansökan ut av Myndigheten för press, radio och tv.

Mindre känt, även bland berörda journalister och kritiker, är att Västra Götalandsregionen inlett ett försök med regionalt ”stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik”. Inte heller har det blivit så omtalat att politikerna i Strängnäs beslutat anställa en kommunförfattare.

Allt detta är bra och viktigt, ja, nödvändigt i en tid då stora som små tidningar fått sämre ekonomi och tvingats skära ner på sina redaktioner och det blir allt svårare för frilansjournalister, kritiker och författare att försörja sig. Men stödet till lokal journalistik i, citat från regeringens anvisningar, ”Allmänna nyhetsmedier” borde (= måste) förbättras och breddas. De föredömliga lokala exemplen från Västra Götaland och Strängnäs förtjänar att tas efter i övriga Sverige.

Till exempel av politiker i Region Skåne och Sydöstskånes kommuner.

Vilka är ”allmänna nyhetsmedier”? Vad är en ”nyhet”? Att döma av de cirka 35 medier som i första omgången beviljats detta nya lokala mediestöd ska pengarna främst gå till etablerad landsortspress för att bedriva traditionell nyhetsbevakning. I Skåne har även Kristianstadsbladet fått en halv miljon till sin bevakning av Bromölla.

Gott så men kan – och ska – det vara allt? Det blir ett utvidgat överlevnadstöd för dagspress mer än ekonomiskt stöd till bevakning av lokalsamhället. Kunde inte kulturhändelser – liksom kommunpolitiska beslut, stölder och bärsäsongens slut – betraktas som nyheter?

Det borde vara möjligt för Skånska Dagbladet och Sydsvenskan att söka stöd till att utöka den kritiska kulturbevakningen av exempelvis sydöstra Skåne och för YA:s kulturredaktion att ägna mer utrymme åt att recensera Österlens rika utbud av konst, vilket dagens budgetar inte räcker till.

Dessutom bör en liten lokal tidskrift som På Österlen kunna få stöd till att starta en nätsida för att – mellan  pappersutgåvorna – ha en nyhetsbevakning av kultur och nöje. Enskilda journalister och kritiker kunde få stöd för att driva sajter och bloggar om lokal kultur. En halv miljon, som alltså YA fick i stöd, skulle räcka till tre-fyra halvtidsarbetande frilansar. Resultat: fantastisk bevakning av kulturlivet i sydöstra Skåne!

Västra Götalandsregionens essästipendier kan vara på max 50 000:- och delas ut – efter gemensam ansökan – till en kulturtidskrift och en skribent. Enbart tidskrifter med redaktion inom regionen och – redan – har statligt  kulturtidskriftsstöd kan komma i fråga. Det första är logiskt men det andra måste väl vara en onödig (och något odemokratisk, de som har ska ha mer) inskränkning? Bedöm kvalité och nytta istället!

I försämrade kulturbudgetars tid tycker jag dessutom att stipendiet skulle kunna sökas av en skribent och en kultursida inom regionen för att skriva och publicera en serie essäistiska texter på kultursidan. Liksom av etablerade kulturjournalister med egna sajter/bloggar. Västra Götalandsregionen har tagit initiativ till ett intressant, framåtblickande stipendium som Region Skåne, som sagt, borde ta till sig och vidareutveckla.

Den deltidsanställda kommunförfattaren i Strängnäs ska främst hålla skrivkurser. Fast även detta skulle kunna utvecklas och förbättras av till exempel någon kommun i sydöstra Skåne eller varför inte tillsammans av samtliga kommuner i SÖSK (Sydöstra Skånes Samarbetskommitté)

Både kulturjournalister och författare skulle kunna  anställas för att hålla skrivkurser med såväl yngre som äldre, informera om medier (det behövs verkligen) och böcker i skolorna, kulturutbilda politikerna, starta litteraturbevakning och recensionsverksamhet på bibliotekens nätsidor, arrangera litteratur- och kulturträffar inom kommunerna, förse kommunala konstutställningar med utförliga presentationer av konstnärer och konst.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2019

PS. Efter att ovanstående krönika hade publicerats kom följande komplettering:

”… det var jag som anställde o initierade kommunförfattarprojektet i Strängnäs… Inte politikerna.”

Undertecknat: Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs kommun & författare.

De hemliga fienderna

Mitt i den enorma floden av nyutkomna deckare har jag svalkat mig lite med omläsningar av några klassiker, nämligen Agatha Christies böcker om Tommy och Tuppence Beresford.

The Secret Adversary, 1922 (Den hemlige motståndaren, 1923)
N or M 1941, (N eller M, 1942)
By the Pricking of my Thumbs,1968 (Ett sting i tummen, 1969)
The Postern of Fate, 1973 (Ödets port, 1977)

Samtliga titlar går att köpa på engelska och de svenska kan hittas på nätantikvariat (kolla också svenska utgåvor som e- och talböcker) .

Agatha ChristieOm man skulle dra några slutsatser alls av utgivningstakten, så finner man att t o m slutet av 1960-talet så kom översättningen ett år efter utgivningen. Med ”Ödets port” dröjde det fyra år, vilket kanske kan tyda på att förläggaren, Bonnier, hade tappat intresset för Christies vimsiga spionpar, att tiden runnit förbi och vidare mot mer realistiska krimhistorier än gammalmodiga Whodunnit’s.

Agatha Christie.

Eller så kanske man tyckte att det var en ganska dålig bok, som ändå borde ges ut. Christie är ju ändå alltid Christie.

Ofta hos Christie står kvinnorna i centrum.

Hon kan vara den starka och käcka flicka som trots en dålig start gör det bästa av sitt liv. Hon kan ha grå ögon, mörkt hår och en stark personlighet. Hon kan vara klädd i slitna men väl skurna kläder och gilla hästar. Hon kan hålla sig i bakgrunden eller i förgrunden eller vara den det kretsar kring. Hon kan också vara skurken.

I den underbart fina ”A Pocket Full Of Rye” från 1953 (”En ficka full med råg”, 1954) finns en mycket cool kvinnlig skurk, en flicka som är stark och måste gå vidare, en flicka som inte riktigt är på banan, en klarsynt och vasstungad gammal dam, samt Miss Marple.

Partners-in-crime_largeOch så kan hon vara Tuppence Cowley, ung prästdotter från landet som söker äventyret i London (”Den hemlige motståndaren”).

Här är hon, lusfattig och på jakt efter ett jobb, vadsomhelst som innebär att hon inte behöver åka hem till mamma och pappa. Helst vill hon gifta sig rikt, för pengar, inser hon, är biljetten till ett lättare liv.

Affisch för TV-serie med Tommy och Tuppence Beresford.

Hon och hennes barndomsvän Tommy Beresford, lika fattig efter kriget som hon och utan några lysande framtidsutsikter, bestämmer sig för att göra något åt saken. Kanske starta ett företag. Varför inte Young Adventurers Ltd – ”Willing to do anything. Go anywhere… No unreasonable offer refused” – ?

En annons kan säkert sätta fart på affärerna. Och det gör det. Tommy och Tuppence får betydligt mer än de räknat med i jakten på den mystiske Mr. Brown, Englands, ja, kanske världens främste kriminella hjärna vars diskreta verksamhet syftar till att förvandla England till en diktatur.

Helt i tidens anda beskrivs Tuppence som en flapper, med svarta ögon under clochehatten, snabb i huvudet och i repliken och ett stort förakt för det hon kallar sentimentalitet. Den Nya Sakligheten har slagit igenom.

christie den-hemlighetsfulle-motstandaren_e-bokHon både röker och går på barer och behöver ingen beskyddare. Hon är orädd, intuitiv och tänker många steg längre än Tommy.

Han är inte lika smart, inte lika fantasifull som Tuppence, men när han väl ha klurat ut hur det ligger till ger han sig inte, släpper inte greppet om verkligheten och logiken. En rödhårig, hederlig, gladlynt och stabil engelsman på Englands sida.

När allt har klarat upp sig får de sin belöning. Tommy får ett jobb i Secret Service och Tuppence och Tommy får varandra. Det är så Rart!

Som tur är nöjer sig Tuppence inte med att förpassas till rollen som maka, vilket blir tydligt i ”N eller M”, den spionhistoria som handlar om femtekolonnare under andra världskriget. Också där slår Tuppence alla rekord i snabbtänkthet som Mrs. Blenkinsop (som bara verkar ha stickning och små barn i huvudet) när hon tar in på ett litet pensionat tillika spioncentral.

Christie N eller MVid det här laget har Tommy och Tuppence två vuxna barn, som förstås jobbar med hemligheter och tycker att föräldrarna är gulliga, men att nu är det allvar och ungdomens tid att göra skillnad. De har ingen aning om att föräldrarna fortfarande är aktiva spioner i kampen mot Hitler.

Jag ler på varje sida. Och det inte bara för att historierna är så, i brist på bättre ord, gulliga, utan för att det hos Christie finns en passionerad, besjälad idé om England som frihetens och demokratins stamort på jorden (”Right or wrong Sir, I’m for my Country”).

En i grunden konservativ självbild som vänligt överseende betraktar och interagerar med andra, (”Foreigners, you know”) inte fullt så lyckliga människor som inte vet hut vare sig det gäller intagandet av Tea eller hur man för sig.

Tuppence både bryter mot normen och upprätthåller den. Hon är den friska, lagom galna fläkten.

CVhristioe Ett sting i tummenHistorierna blir vittnesmål om ett nu mycket främmande sätt att tänka och känna inför nationalstater, nationalkaraktärer, rätt och fel. En på ytan enklare, mer rätlinjig värld. Sen skadar det ju inte att historierna är roliga, skrivna med Christies driv och humor.

I ”Ett sting i tummen” är det återigen Tuppence som leder en motvillig Tommy. Han gnäller och tycker att nog borde de kunna ta det lite lugnt, de är ju till åren. Jaja, säger Tuppence, men.

Det finns alltid ett men. Hon har kommit på något som inte stämmer. Och blir besatt av att ta reda på vad det är, om så bara för att få veta att det inte var något.

Det finns en målning av ett hus. En gammal dam på ett ålderdomshem har sagt något som inte lämnar henne någon ro. Något hon känner hänger ihop med huset på målningen som hon är säker på att hon har passerat vid något tillfälle. Så hon tar upp jakten och passar hon på när Tommy är borta några dagar.

Han kommer hem och finner bara trotjänaren Albert som alltid tror det värsta. Så ringer dottern Deborah som har sett en liten artikel i tidningen om en mystisk olycka… och var är Tuppence?

Christne Ödets portNågot i det förflutna verkar i tiden och leder till att vissa har väldigt mycket att förlora på att sanningen kommer fram, vilket den förstås gör.

Detta är lika sant om ”Ödets port”. Men här märks det tydligare att Christie, Tommy och Tuppence håller på att bli gamla. Christie skriver pratigare och inte lika ekonomiskt som förr, inte lika precist.

Men i övrigt är det en fullt igenkännlig Dame Agatha med en berättelse som fortfarande rör sig från det lilla sammanhanget, det vardagliga och vanliga, till det större, omvärldsliga. Englands öde vilar fortfarande i Tuppence och Tommys händer.

Även om de är pensionärer och i 70-årsåldern och Tommy är trött och helst vill ta det lugnt så kan han inte låta bli att dras med av Tuppences entusiasm. Hon kan bara inte låta bli att undra över de märkliga understrykningarna hon hittar i Stevensons roman ”Den svarta pilen” från 1888 i bokhyllan i det hus som paret just har köpt.

Tillsammans bildar understrykningarna en mening som är ett budskap… ”Mary Jordan dog inte en naturlig död”.

Men det är ju så länge sedan, kring första världskriget, vad kan det ha för betydelse idag, 1973? Undersökningarna leder dem närmare och närmare nutiden och återigen är det underrättelsetjänsten som diskret understödjer deras ansträngningar.

En komplott som syftar till att stärka den latenta fascismen avslöjas och allt slutar väl. Också denna, den sista gång som Tommy och Tuppence Beresford förgyller boksidorna med sin närvaro.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

 

Flyktingar, biotech, kärlek och poesi

Lone Theils
Den blå poetens kärlek
övers: Margareta Järnebrand
(Norstedts)

Nu föreligger den andra romanen om journalisten Nora Sand. ”Den blå poetens kärlek” är en fristående fortsättning på danska Lone Theils mycket lovande debut med ”Flickorna på Englandsbåten”, då som nu i utmärkt översättning av Margareta Järnebrand,

Det är en hemsk historia som Nora Sand har att gräva i. En iransk poet och Nobelpristagare, Manash Ishmail, har kommit som flykting till Danmark. Med på flykten fanns hans älskade hustru Amina men genom en serie olyckliga omständigheter har paret skilts åt och nu vet ingen vad Amina är.

Ishmail ger aldrig några intervjuer och uppträder inte i TV. Hans poesi är budskapet och så ska det förbli. Men inte längre. Han är beredd att ge en enda intervju och den ska Nora Sand få. Kulturredaktionen på tidskriften Globalt är i upprorsstämning: Varför just Nora?

Manash Ishmail vill att Nora ska hitta hans hustru. De senaste livstecknen kom från London och London är Noras bas. Hur kan en kvinna bara försvinna så spårlöst att man tvivlar på att hon ens har funnits?

Theils blå poetNora Sand kommer snabbt i kontakt med den nya verkligheten där flyktingmottagande och hantering är utsålt till privata företag som med engelska regeringens goda minne håller människor inspärrade i ogenomträngliga fängelsekomplex innan de deporteras. Ingen insyn, inget demokratiskt ifrågasättande är möjligt i denna värld där ideella organisationer övervakas, hotas och trakasseras, eldsjälar förföljs.

Kan detta verkligen vara det moderna England? Allt är gungande, kafkaeskt obegripligt och undflyende. Vad gör en tuff reporter när inget finns registrerat, den byråkratiska rundgången mardrömslik och otäcka trojaner i datorn raderar filer, stjäl video och telefonsamtal och allt, allt blir förstört?

Nora Sand väntar. På att rätt person ska dyka upp, på att hon ska kunna följa de få fysiska spår som finns. Hon tar hjälp av pålitliga vänner. Till sist lyckas hon skapa sig en bild av situationen och den visar sig vara långt värre än hon först kunnat ana.

Vilka förbindelser har ett danskt superföretag i biotech-branschen med ett internationellt läkemedelsbolag och ett amerikanskt säkerhetsföretag i Texas? Vad är det för revolutionerande medicin som företaget ska lansera? Ofattbara summor står på spel och spåren leder rätt in i flyktingförvaringen.

Det är inga roliga besked hon kan lämna till den väntande maken – eller för all del till sin redaktion. Alltför mycket står på spel, alltför mycket pengar är i omlopp och Globalt är bara en liten aktör på den internationella scenen.

Och Nora Sand är lika envis, käck och halsstarrig som i förra boken, och min kritik kvarstår: Hon är en intressant person som skulle må mycket väl av att fördjupas utan att förlora ett uns av sin envetna professionalism. Det vore intressant att få en lite djupare inblick i hennes drivkrafter och motiv. Kort sagt, hur hon blev som hon blev.

Men visst är det bra. Det är spännande och välskrivet och kopplingen mellan skumraskfinans och flyktingar minst sagt vältajmad. Det privata får sin beskärda del genom poeten Manash Ishmail och hans hustrus öden och med de bekymmer Nora själv har med kärleken och dess komplikationer.

Lone Theils har en egen ton och ett språk som matchar. Men några lösa ändar hänger sig envist kvar och skaver utan avslut. Vilket inte hindrar att jag ser fram emot Nora Sands vidare öden.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg