Riktigt stark avslutning på serien!

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

”Isola” är den femte och vad jag förstår avslutande delen i Katrine Engbergs Köpenhamnsserie med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner som huvudpersoner och med pensionerade Esther de Laurenti som viktig återkommande karaktär (fyra av delarna finns översatta till svenska, av någon anledning hoppade det svenska förlaget över del två, ”Blodmåne”).

Serien har blivit framgångsrik, även internationellt, och det är lätt att förstå; det är svårt att sticka ut i den stora floden av spänningslitteratur men det har Engberg ändå lyckats med genom en djärv, intelligent och lekfull inställning som ibland tangerar litterär absurditet i sitt sätt att arbeta med texterna, ofta med väldigt långsökta referenser och helt oväntade inslag som håller leende läsare på väldigt gott humör.

Hon har en alldeles speciell förmåga att utveckla helt aparta pusselbitar som omöjligt kan hänga samman men som slutligen ändå gör det. Underbar läsning och det enda sorgliga är att nu är denna serie slut.

Vad står då titelns Isola för? De omedelbara konnotationerna rör sig åt två håll: mot öar och mot isolering. Bägge stämmer. Texten är skriven under pandemins isolering och i centrum av berättelsen finns ön Bornholm: ”Bornholm är kanske garderoben som leder till Narnia där barnen kan försvinna in i äventyret och gömma sig för verkligheten?”

”Isola” dyker också upp ingraverat på en silverkedja, som namnet på en ung kvinna men det är också beteckningen för ön Manhattan i Ed MacBains välkända deckarserie. Här finns också referenser till skotten Alexander Selkirk (1676-1721), förebild till Daniel Defoes Robinson Crusoe. Selkirk levde över fyra år (1704–1709) isolerad på en mycket liten ö i Stilla havet, fyrahundra sjömil utanför Chile, en ö som numera heter Isla Robinson Crusoe.

I berättelsens upptakt hittas ett lik i en koffert i en park i Köpenhamn, eller snarare ett halvt lik som dessutom har legat där ett bra tag, svårt att identifiera. Obduktionen visar att det är en man, sannolikt mellan trettio och femtio, och att han varit levande när han sågats itu på längden, det var så han dödades.

Danska deckarförfattaren Katrine Engberg. Foto: Anders Hansson

En grotesk metod som genom historien bland annat använts av den romerske kejsaren Caligula. En av Jesu tolv apostlar, kallad Simon ivraren eller Simon seloten, sägs hade lidit martyrdöden just genom att bli itusågad på längden. Det finns också en del medeltida referenser. Anette Werner blir ensam ansvarig för utredningen som går trögt; de hittar inga spår, inga vittnen, ingenting.

Hon saknar samarbetet med mångåriga kollegan Jeppe Kørner som är tjänstledig. Jeppe var verkligen kär i sin kollega Sara Saidani. Han har alltid velat ha barn, det misslyckades i hans förra äktenskap, men han hade svårt att hitta en fungerande relation till Saras döttrar, elvaåriga Amina och hennes lillasyster Meriem. Till slut gick det inte längre så han flydde både från jobbet och från Sara, arbetar nu tillfälligt som skogshuggare på Bornholm där han tillbringade alla uppväxtens somrar. I bokens inledning är han på tillfälligt besök i Köpenhamn för att vara med på en begravning.

Ett återkommande nav i berättelserna är åldrande akademikern Esther de Laurenti som tänker mycket på sitt liv. Hon känner sig ensam, den utdragna processen med allt mer dementa sambon Gregers Hermansen är över, han är död, och hans begravning var så sorglig, ingen från hans familj kom och hon är tacksam över att Jeppe ändå kom dit.

Gregers död var på sätt och vis en befrielse men ändå saknar hon alla deras samtal. Hon har passerat sjuttio, har få vänner kvar och hennes enda sällskap i lägenheten är mopsen Doxa, även han åldrande och trött. Det finns en del hon ångrar, en del smärtsamma minnen och ett av dem bär hon ständigt i en medaljong runt halsen: 18 mars 1966 är ingraverat; då var hon sjutton år, hade just fött ett barn som hon adopterat bort direkt efter födseln, hade fallit för föräldrarnas tvång och några fler barn blev det aldrig.

Det enda hon har kvar som kan hålla henne igång är arbetet; i förra boken började hon projektet med att skriva en biografi över den internationellt välkända danska antropologen Margrethe Dybris som forskat kring dödsritualer runt om i världen; Esther har samlat mängder av material från hennes fältstudier i Indonesien och Centralafrika men allt blev liggande under Gregers sista tid i livet. Nu försöker hon ta tag i projektet igen.

Esther hade en del kontakt med Margrethe innan hon dog och nu har hon kommit överens med Margretes vuxna dotter Ida om att hon ska få komma till huset i Bølshamn på Bornholm för att kunna gå igenom alla kvarlämnade dokument. Hon och Jeppe tar färjan dit tillsammans.

I utredningen om ”koffertliket” i Köpenhamn hittar Anette Werner så småningom kopplingar till Bornholm. Vi rör oss mellan olika personers berättarperspektiv, främst Anette, Jesper och Esther, men bland annat också citat från olika brev som Esther hittar i Margrethe Dybris hus. De olika delarna växer samman på oväntade och mycket underhållande sätt i en fantastisk berättelse med starka upplösningar.

Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet (beundransvärd översättning av Mia Ruthman). Nyfiken är jag naturligtvis över vad Katrine Engberg nu ska hitta på. Kanske skriver hon något helt annat eller också väljer hon helt andra vägar i livet; hon har sedan länge visat sin förmåga att skapa avtryck i vilka riktningar hon än väljer att gå.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Slow crime på Österlen eller Stockholmsjävel försvinn härifrån!

Krillan Ahlsén
Faller jag faller du
(Bokfabriken)

Om det inte skrivs en Norrlandsdeckare så skrivs det en Österlendeckare. Det är de geografiska delar som främst gäller för dagens svenska deckare: Norrland och Österlen.

Inte minst bland de många – och de är verkligen mååååånga – svenska deckardebutanterna. (När ska strömmen ta slut? För det måste den väl, nångång.) Nu senast har Krillan Ahlsén, sen länge sommarboende i Baskemölla, debuterat med Österlendeckaren ”Faller jag faller du”.

Genre: slow crime. Det går långsammare än långsamt. Feelgood i kombination med – nej, inte deckare utan snarare thriller. Men hur kan det gå? Det går faktiskt rätt bra.

Huvudpersonen Iris Lund har fått ärva ett hus i Karlavik på Österlen efter, konstigt nog, sin döda pappas nu också döda hustru. Pappan har alltså dött tidigare. Hur han dog vet man men inte riktigt varför han dog som han dog, eller hur jag ska uttrycka det.   

Det ska visa sig att Hasse Björkman, pappan, är central för berättelsen. Hans liv som människa och konstnär. Hans död. Till bakgrunden hör också att Iris föräldrar skilde sig tidigt, Iris växte upp med sin ensamstående mamma medan pappan gifte om sig.

Iris har kört ner till Karlavik och det ärvda huset med renoveringsbehov. Kvar i Stockholm finns hennes man Jesper (otrogen), tonårsdottern Rosa (med problem) och mamman (nu  dement). Till råga på allt har Iris, som i likhet med författaren är journalist, blivit arbetslös.

Således: grundstenar så det räcker. Så fort Iris anländer till huset med sjötomt börjar också den ena skrämmande händelsen efter den andra att ske. Händelserna inleds med att någon kastar en sten genom en fönsterruta, glaset ligger krossat på golvet, stenen är invirad i en papperslapp med texten: ”STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!”

I Karlavik ska Iris dessutom träffa Mårten, som är snickare. Jo, du förstår.

Det hade kunnat bli jättebra, tror jag. Men tyvärr har det blivit lite halvljumt. Eller som jag skrev: rätt bra.  

Trådarna, som spinner kring konstnärspappan och hans flicktycke, hans för dem och de för honom, nystas upp långsamt, sååå långsamt. Allt sker långsamt. De skrämmande händelserna, som riktar sig mot Iris, är alla varianter på samma sorts skrämsel. Det slutar att skrämmas.

Thrillern i feelgooden är inte tillräckligt thrillrig, tyvärr. Dessutom, men kanske bara jag som tycker så, är det svårt att skapa stämning när platsen är fiktiv. Krillan Ahlsén jobbar på med miljöbeskrivningen allt hon förmår och platsen känns verkligen som ett gammalt fiskeläge Österlen, det måste jag säga. Samtidigt som någonting saknas.

Mest undrar jag medan jag läser om förebilden kan vara Brantevik eller Skillinge (fast de stämmer inte riktigt), Vik eller det egna Baskemölla (fast de stämmer inte heller). Fast någonstans i närheten av Simrishamn och Kivik är det i alla fall. Att de, journalisterna Krillan Ahlsén och Iris Lund, dessutom påstår att det finns så många lokala tidningar i sydöstra Skåne och att det skulle gå att försörja sig som frilans åt lokalpressen, nja….

”Faller jag faller du” blev en småputtrig thriller, om något sådant finns. Det lilla extra – som spetsfyndigheter och personlighet – saknas tyvärr i debutdeckaren. Men som första försök och titeln i en kommande serie är det inte så illa, en bra utgångspunkt att skriva vidare ifrån. Så jag sorterar in Krillan Ahlsén i minnet bland några andra svenska deckardebutanter som jag tänker följa också i fortsättningen.   

Det skulle ju vara kul med en riktigt bra Österlendeckare, som alltså helt utspelar sig på Österlen. Och det skulle vara extra kul med en riktigt bra Österlendeckarförfattare som skriver titel efter titel i en serie. Om det nu går att göra det riktigt levande, när miljön är fiktiv…

Överraska mig i och med din nästa Österlendeckare!

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Izzy och hans dotter, Philomène och hennes pappa

Jag skriver, med anledning av följande nyutgivna självbiografiska bok, en krönika till nästa nummer av Hifi & Musik om Israel Goodman Young (1928-2019), kallad Izzy. Om hans folklore Center i New Yock och hans Folklore Centrum i Stockholm.

Mer om detta i det kommande numret av Hifi & Musik. Fast jag tänkte, jag tar och lyfter ut de formuleringarna, än så länge preliminära, orden kan komma att ändra sig, som inleder krönikan och handlar just om boken, hans dotters bok. Så här börjar jag:

Så sorgligt men så ömt. Och så kärleksfullt. Det var mina tankar vid läsningen av Philomène Grandins bok ”Glöm allt men inte mig” (Albert Bonniers) om sig och sin pappa.

Sen följer krönikan som avslutas med mer om boken:

 ”Glöm allt men inte mig” är en tunn bok till sidantalet men en tung bok till innehållet. Philomène Grandin skriver så flyende lätt också att läsaren inte märker hur boken drabbar förrän den gjort det.

Hon lyckas få med både den offentlige Izzy Young och den private, pappan. Hon beskriver hans ilska när folk  efter Bob Dylans årliga konsert i Stockholm frågar om Izzy fick träffa honom den här gången då och längst upp i åldern kunde han skälla ut oss igen för att vi inte bryr oss om vår svenska musik. Medan han andra dagar var vänligheten själv och höll hov för journalist efter journalist, till exempel när Dylan fått Nobelpriset.

Första kapitlet skildrar just den dagen 2016. Så många strömmar till Folklore Centrum att grannarna ser till att besökarna står i kö utanför butiken. När Philomène kommer dit visar hon direkt att hon är pappas flicka. En påstridig kvinna, som visst heter Sara, ringer från Svenska Akademien och vill ha Dylans telefonnummer, ”nu direkt”. Philomène slänger på luren.

Hon beskriver sin uppväxt med Izzy som varannanveckas barn. Efter att Izzy – de – förlorat bostaden på Kochsgatan flyttar pappa och dotter mellan tillfälliga boenden, sover ibland i källaren under Folklore Centrum. När pappa saknar pengar, inte en krona har han, sitter de i Kungsträdgården och väntar på att någon ska komma förbi (det brukar alltid göra det) och ge dem pengar. Hon beskriver hur pappa tar hand om och inte tar hand om sin dotter och hur dottern tar hand om sin allt äldre, allt mer dementa pappa.

Hon skildrar också – så fint – det första mötet med Lars Demian. ”Glöm allt men inte mig” förmedlar ett underbart porträtt av Israel ”Izzy” Goodman Young men är också en bok för alla med en åldrande, dement förälder.

Mycket mer om Izzy Young i krönikan, se nästa nummer av Hifi & Musik.

Bengt Eriksson