Trivsamt och humoristiskt på Österlen

Trivseldeckare
Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Anders de la Mottes och Måns Nilssons andra deckare i ”Morden på Österlen”-serien börjar vid Degeberga antik- och samlarmarknad, någon mil utanför Österlen, där den ökände dödsbohandlaren Lennart ”Nalle” Persson snart ska bli mördad.

Peter Vinston, kriminalkommissarie från Stockholm men fortfarande gäst i Bäckastugan hos sin tidigare hustru, nu slottsfru i Gärsnäs och gift med slottsherren Poppe, var förstås på plats i Degeberga.

Retsamt nog för Tove Esping, kriminalassistent på Simrishamnspolisen, men hon tar sig snabbt dit.     

Spännande? Nej. Jo, kanske lite. En aning av spänning pöser upp ibland och pyser ihop igen. Pussligt? Nja. Snarare att poliserna Vincent och Esping följer alla tankar och trådar som blixtrar till i huvet.

Däremot har det blivit mer småputtrigt humoristiskt den här gången.

Kan Måns Nilsson, som ju annars är komiker, ha bidragit med fler formuleringar? Som de träffsäkra kommentarerna om Österlen (med omnejd) – både bildhuggaren Kiviks-Lasses träsnidade kor och de sneda Österlermuggarna fick mig att le – vilka saknades i den första ”Morden på Österlen”-deckaren.

Jo, jag fick ett stalltips, om det heter så när det handlar om antikviteter, att de la Motte överlåtit större delen av ”Ett fynd att dö för” till deckarkollegan Nilsson, som ju annars också är antikvitetssamlare. Och alltså känner ämnet för intrigen: antikviteter.  

Förutom Nalle, som med fru och son drivit Rasks bohagstjänst i Gladsax, rymmer persongalleriet bland andra Kina-Gert i Ystad, Mats Lindeman med auktionsfirma i Tomelilla, antikhandlaren Anna Tyche i Malmö och Danne Dyrk, här och var på Österlen.

Herrskapet Löwenhjelm på Gärsnäs slott har dessutom med bistånd av Fabian ”Fabbe” Anderklew, specialist i Antikrundan, lockat nämnda teveprogram att spela in ett avsnitt på slottet.

Att orter och väderstreck hamnar rätt är viktigt för en deckarläsare som bor i trakten. Och i seriens andra del har allt och alla hamnat på sina rätta platser.

Här finns till och med en noga beskrivning av Tommarpsån – också en mordplats – för att poängtera det autentiskt lokala.

Upplösningen, som sker på Gärsnäs slott, är (liksom förra gången) en pastisch på Agatha Christie och Hercule Poirot.

Summering efter sista sidan: Absolut ingen action och inte mycket till pusseldeckare men trivsam och roande läsning för de deckarläsare som uppskattar så kallade trivseldeckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

The Story of Harley Svensson (med slide)

Det började med att jag kollade på Blocket och fick syn på en tenorgitarr. Inte så lätt att hitta såna och den verkade vara i hyggligt skick och inte så dyr heller. En akustisk gitarr (fast med fyra strängar, som tenorer oftast har) av märket Levin, tillverkad 1937.

1937_Levin_Model_55_TG_catalog

Tidigare har jag köpt ett par sexsträngade gamla Levin-gitarrer. Den ena är en så kallad parlorgitarr (extra liten) med stålsträngar (från 1945) och den andra en nylonsträngad (1949).

Levin-gitarrer blev kända på 60-talet då alla svenska trubadurer (från Cornelis till Pugh) hade en nylonsträngad Levin.

Stämmer inte riktigt (enligt www.vintage-guitars.se) med modell, tillverkningsnummer och årtal men min tenor-Levin bör vara av den här sorten. 

Men Herman Carlson Levins musikinstrumentfabrik i Göteborg (1900-1979) tillverkade så många gitarrer av alla modeller och sorter att det finns ett stort begagnat utbud till låga priser.

Ännu så länge, för om fler artister börjar stoltsera med en gammal Levin – hittills har jag noterat Mauro Scocco, Laleh och Love Antell – så lär priserna stiga snabbt.

Upp med en mental skylt på dörren till frilanskontoret: ”Gone fishing in Olofström”. Där ska han bo, Harley Svensson, i den mörkaste skogen strax utanför samhället, djupt in i Horna Pelles land. Det var Harley som ville sälja tenorgitarren.

Förklaring: Han heter Stefan men kallas Harley för att han kör Davidson, förstås, och Horna Pelle är ett försiktighetsnamn för Fan själv som förekommer i Blekinge.

Besök hos Harley Svensson. Foto: Birgitta Olsson

Min hustru och jag kör Vollsjö-Degeberga-Kristianstad-Bromölla och sen norrut längs väg 116 mot Olofström. Efter att ha åkt fel långt in i skogen på Snöflebodavägen – vilket namn på en väg och ett samhälle! – så räcker inte kartan till utan vi får ta fram mobilen och kolla på GPS.

Harley Svensson och Marguerita, som kallas Ita, bor i en liten stuga vid en ännu smalare häst- och vagnväg. Ita är en stor schäfer som vaktar huset från en skåpbil. Fast sådär, när vi svängt in och parkerat så kommer hon ut och hälsar vänligt.

Som att vara i Texas, tänker vi. Snacka om country noir. Harley tar fram tenorgitarren. En gammal ”tanta” som haft den, säger han. Efter köpet visar han sina egna gitarrer – en elgitarr han byggt själv och en akustisk Levin av parlormodell (snyggare än min, får jag erkänna).

Levin

Gitarren stämd i ett C-ackord och en stålhylsa på ena fingret. Harley Svensson börjar spela en glidande blues med slide.

Han lirar i ett lokalt bluesband och gav på 80-talet ut en kassett, ”Tassemarkernas Blues”, med egna låtar. Nu är en cd på gång, också med egna blueslåtar på dialekt.

Min tenor-Levin på plats här hemma bland syskonen. Foto: Bengt Eriksson

Hemma i Vollsjö igen sitter jag med min nu nysträngande tenorgitarr och sträcker ut fingrarna så mycket som krävs för att ta tenorackorden. Hur kan det vara svårare att spela på fyra strängar än på sex?

En liten spricka på baksidan av min nygamla Levin men jag ska höra med vår granne gitarrbyggaren om han har tid att limma ihop den.

Någon skavank måste det ju bli på en så gammal ”tant Levin”. Hon klingar fint för sin ålder och det är viktigast.

Bör inte alliansregeringen besluta att renovering av svenska gitarrer inkluderas i Rut- och rot-avdragen? Att bevara en Levin-gitarr från 1937 måste vara att värna det svenska kulturarvet.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2012