Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Det händer på nätet

Yrsa Sigurdardóttir

Upprättelsen

Freyja & Huldar (del 3)

Övers: Susanne Andersson

(Harper Collins)

Islands deckardrottning gör ingen besviken.

Yrsa Sigurdardóttir har länge varit en av mina favoriter. Med sin serie om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja har hon mycket välförtjänt vunnit internationell ryktbarhet.

”Upprättelsen” är den tredje delen i serien om det udda paret. Den kanske inte är den bästa i serien men helt klart den mest angelägna och den som berört mig mest.

Bilderna på ett brutalt mord på en ung tjej sprids via Snapchat. Förövaren verkar vara ute efter flera offer och när en tonårskille försvinner inser polisen att de jagar en seriemördare.

En gemensam nämnare för offren är att de varit aktiva som nätmobbare. Med synnerligen sadistiska metoder har de förföljt sina offer. Det är omskakande läsning. Men angeläget.

Med ”Upprättelsen” gläntar författaren till en dörr som många av oss i vuxenvärlden inte känner till. Det är ungdomarnas liv på de sociala medierna där mobbingen aldrig tar rast. Det här är ett samhällsproblem som även förekommer i vuxenvärlden men det blir så mycket brutalare när mobbingen riktas mot försvarslösa tjejer och killar.

Intrigen är kanske inte jätteavancerad och jag är inte så förtjust i tjafset mellan kollegorna på polisstationen. Men det är en riktigt bra deckare. Inte minst för att ämnet skildras så brutalt och initierat men samtidigt med empati för mobbingoffren.

Samuel Karlssonrecensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titel i serien. Han läser men lyssnar också gärna på böcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Skånsk deckarrapport andra halvåret 2020

Jacob Härnqvists Gangsterliv” (Norstedts) är så kallad ”true crime”. Härnqvist har skrivit ”den sanna historien om Sam Ho”, medlem i det kriminella gänget Original Gangsters. Han skildrar ”brotten, gänget och livet på gatan” i Malmö. Brutaliteten som drabbar dubbelt: de som utsätts för den men även de kriminella som människor.

I en blandning av reportage och biografi får vi följa Sam Ho och hans familj, flyktingar från Vietnam, vägen in i kriminaliteten – och ut ur den. Sam Ho är verklig men samma sorts fiktiva gangsters förekommer i många deckare. ”Gangsterliv” kan läsas som ett verkligt komplement till fiktionen.

Även i Kerstin & Johan Höflers thriller ”Råttan – Black Edition” (Ekström & Garay) och Cecilia Sahlströms polisroman ”Under ytan” (Bokfabriken) finns mindre och större gangsters, som kunde vara verkliga.

”Råttan” gavs ut första gången för något år sen. Deckarparet Höflers debutthriller om dagens kriminella Malmö (från fusk med assistansersättning till narkotika och  svartklubbar) har nu förnyats och återutgetts. Mitt intryck står sig: thriller, noir- och detektivroman som blir en fiktiv rapport ur vad som kan vara verkligheten.

Sahlström skriver nya romaner i snabbt takt om samma lundapoliser. ”Under ytan” är hennes bästa hittills med utmärkt balans mellan privatliv och polisarbete. Miljö: mest Malmö men Sara Vallén och övriga poliser i Lund får i uppdrag att utreda en bilolycka – om det var en olycka – med två döda poliser.

Som före detta polis vet Sahlström hur poliser arbetar, att kompetens och dagsform påverkar resultatet. Hennes skildring av polisarbetet känns nästan dokumentär. Men ska jag tro att de korrupta poliserna också har hämtats ur hennes – verkliga – erfarenheter?

Mörkermannen” (Norstedts) avslutar trilogin om civilutredaren Harriet Vesterberg vid Landskronapolisen. Tyvärr, för nu har Anna Bågstam fått ihop allt: Harriets polisarbete och privatliv, relationen med Rikard och flirten med polisen Elias, en gammal pappa och mamma på besök, staden Landskrona och landsbygdens Lerviken.

Även här handlar det om arbetet på polisstationen, hur behandlas den civilanställde? En serievåldtäktsman härjar och bortsett från några tappade trådar vid upplösningen  är det en riktigt bra deckare; Bågstams bästa.

Gösta Lempert, tidigare journalist inom press och radio, debuterar med mediathrillern ”När virus får makt” (Ekström & Garay). Titeln kan syfta på datorer och politik. Björn Samuelsson, kallade Bävern, är grävande tevejournalist. Gräva ska journalister, om det grävs lagom och inte fel.

Bävern gräver upp korruption inom Malmö stad. Han får både de uppgrävda och arbetsgivaren emot sig, blir avstängd och hamnar i domstol. ”När virus får makt” är en uppgörelse med journalistikens möjligheter och dagens mediaklimat. Inte utan att man undrar hur mycket som bygger på journalisten Lemperts egna upplevelser och vad som är överdrivet, om något.

Räckte alltså inte med en burlesk deckarserie om Falsterbopensionärer och en skojig, varmare om Ester Karlsson, amatördetektiv och pensionär i Lund, utan Christina Olséni & Micke Hansen har nu också gett ut  ”Deckardrottningen – En författare i motvind” (Bokfabriken), som av cliffhangern i slutet att döma kan bli starten för ännu en serie.

Boel och Erland Rask bor i ett litet sydskånskt samhälle. Efter att ha fått en skrivkurs i present får vi följa Boels (och Erlands) möda att bli författare. Några aningar av deckare men boken är mest en humoristisk ”feel life” som roligt och träffsäkert kommenterar både den så kallade ”författardrömmen” och skånsk landsbygd. I paret Rasks himmasmåby finns en vildsvinsrestaurang.

Deadline” (BoD) heter fjärde titeln i Cherstin Juhlins serie om polisinspektör Annika Vestander och Peter Appelqvist debuterar med ”Stalkerns hämnd” (Ekström & Garay), där kriminalkommissarie Allan Qvist leder mordutredningen. Bägge har Kristianstad som kriminell miljö och bör väl då skildra arbetet på ”samma”, om än fiktiva, polisstation?

Autenticitet är styrkan hos Juhlin, själv före detta polis. Hennes romanpolis blir så trovärdig att inspektör Vestander måste vara ett alter ego. Muttrandena om  polisarbetet och samhället är säkert författarens egna. Två trådar: nyfödd tvillingsyster försvann från mamman och kvinna hittas död (= mördad?) i… polishuset. ”Deadline” avslutar Cherstin Julins polisromanserie. Men varför, när hon nu skriver på topp?  

Som debutant har även Appelqvist fått ihop en oväntat bra skildring av polisarbetet och porträttet av polisen Qvist, chef för Grova brott, är nära och varmt. Men måste beskrivningen av den kriminella huvudpersonen vara så grov? Jo, jag förstår att ”stalkern” skildras så hemsk och våldsam som han är ur kvinnornas ögon, tankar och kroppar. Men ändå, gång på gång, det blir övertydligt och för mycket.

Vad som kunde ha varit en riktigt bra debutdeckare blev nu mer en notering i huvet: Håll ögonen på namnet Peter Appelqvist och nästa Allan Qvist-deckare.     

3 gånger deckartips

1) Ljud- och e-deckare. För en deckarbevakare gäller det numera att ha både öron och ögon öppna. Många deckare ges ut enbart som ljud- och eventuellt e-böcker. Så är det till exempel med Max Klintmans Desertören” (Saga Egmont), nog mer av en historisk spänningsroman. Handling: två svenska artister, Ingrid och Greta, turnerar i Skåne och Danmark under andra världskriget. De tvingas ta ställning, det personliga blir politiskt.   

2) Nästan-deckare. Nej, Frida Skybäck skriver inte deckare. Men inte heller, som det påstås, feelgood. Hennes romaner är allvarligare än så, de bör snarare placeras i genren ”feel life”. Alla delar av livet kan komma med. Som när Rebecca i ”Bokskåpets hemlighet” (LB Förlag) återvänder till Skåne och upptäcker mormors hemlighet: smuggling av judiska flyktingar över Öresund under andra världskriget.

3) Lönnaeus på nytt. I sin nya roman,  som kommer strax efter nyår, i januari 2021, använder sig spänningsförfattaren Olle Lönnaeus av den kunskap om politisk och religiös extremism han skaffat sig som journalist. ”Gamen” (Bokfabriken) – thriller, deckare, spionroman – handlar om en svensk IS-soldat som dödades i en drönarattack i Syrien. Men nu dyker Gamen, som han kallas, ändå upp på ett kebabställe i Sverige. Kan det – verkligen – vara han? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

3 ggr Maria Lang (1914-91). Tredje delen:

Mer om Lange än Lang, tyvärr

Lena Lundgren & Lisbet Wikner
Maria Lang
Vår första deckardrottning
(Ordalagets Bokförlag)

maria-lang-omslagMaria Lang föddes den 31 mars 1914. Lagom till 100-årsjubileet kommer boken ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner. Hon skrev sina memoarer – med titeln ”Vem är du Dagmar Lange eller Maria Lang?” (1985) – och det har getts ut en mindre handbok till Lang-deckarna – ”Mord var hennes liv” (2007) av Hans Sahlmén – men det här är den första biografin över Dagmar Lange, snarare än Maria Lang.

Alltså en lite missvisande titel. Det handlar mest om Dagmar Lange och mindre om Maria Lang. Hade inte Lange/Lang valt den mycket bättre titeln till memoarerna så kunde den ha passat bra för biografin.

Även på ett annat sätt har titeln blivit något missvisande. Maria Lang var den första svenska ”deckardrottningen” i betydelsen att böckerna blev storsäljare och hon själv en kändis. Dock ska vi inte glömma att det fanns kvinnliga deckarförfattare i Sverige också före Lang – med Kjerstin Göransson-Ljungman som det främsta exemplet.

puck-christer

Puck Bure och Christer Wijk återser varann som medelålders på järnvägsstationen i Skoga sommaren 2014. Foto: Bengt Eriksson

Men jag verkar nog mer kritisk än jag faktiskt är. Biografin ger en bred och fördjupad bild av Dagmar Lange som person och människa, från barndom (ja, före födelsen) i Västerås och Nora till begravning i Nora kyrka. (Hon avled den 8 oktober 1991.) Vi får följa henne som litteraturstudent och doktor på en avhandling om Pontus Wikner, som lärare och sen rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

”En lysande pedagog och en mycket uppskattad och respekterad lärare”, enligt namngivna elever. En av dem, Chris Bergendorff, skulle senare göra omslag till flera Maria Lang-deckare. Också en egenartad lärare, som varken hade kursplan eller läroböcker.

Och alla elever uppskattade henne nog inte lika mycket. Som Lee Persson, en annan elev, berättade i en minnesskrift om skolan: ”Utvalda elever bjöds inför studenten hem till rektorsbostaden… (där) Lange själv tronade som en översteprästinna”.

Hon bör ha varit karismatisk (ett ord med skiftande betydelse). De vänner hon samlade omkring sig kunde användas på olika sätt. Till exempel läkarparet Bringel, som hittade på ”åtskilliga av mordmetoderna i böckerna”. När det blev dags för en vilopaus i deckarskrivandet i Nora så utbrast hon: ”Nu vill jag umgås!” Det verkar inte ha varit läge att tacka nej.

I boken refereras vad som hände när Bergendorff, som under 20 år hjälpt till med research och gjort omslag, inte kunde medverka vid en presskonferens. Lange/Lang deklarerade ”iskallt” att vänskapen = samarbetet var över.

maria-lang-2

Och här är minsann Maria Lang/Dagmar Lange tillbaks i egen person tillsammans med sin brorson Ove Hoffner i Nora/Skoga 2014. Foto: Bengt Eriksson

Deckardebuten skedde 1949 med ”Mördaren ljuger inte ensam”. Därmed hade Dagmar Lange också blivit Maria Lang. Sammanlagt skulle hon skriva 43 vuxendeckare (inklusive en novellsamling). Cirka hälften utspelar sig i Skoga (fiktionens Nora) eller övriga Bergslagen och hälften i Stockholm.

”En stark erotisk kärlek utgör drivkraften till de mord som begås i Maria Langs första deckare”, står det i biografin. Samma drivkraft, hävdar jag, finns i samtliga Lang-deckare.

Intressant med förhållandet mellan verklighet och fiktion: autentiska miljöer, levande människor och livets största känslor; passion, erotik, sexualitet, kärlek. Lundgren/Wikner tar upp allt detta (Noras kontra Skogas gator och hus, vilka av Langes vänner som förekommer i Langs deckare, privatperson och deckarförfattare) men de går inte tillräckligt djupt, läser inte tillräckligt nära.

Doktoranden Lange upptäcker att Pontus Wikner, filosof och författare, var homosexuell och tvingas invänta en ny professor innan hon kan lägga fram sin avhandling. Deckarförfattaren Lang debuterar med ett homosexuellt mordtema. En ren tillfällighet?

Lena Lundgren och Lisbet Wikner (förresten släkt) finner inget belägg för att hon var homosexuell. De hittar inte ens en partner, vare sig manlig eller kvinnlig. Oavsett vilket, om hon levde i en garderob eller saknade all kärlek, så är ju det tragiskt. Kan det ha varit sina egna, egentliga känslor som hon gestaltade?

Jag menar att Maria Lang är en underskattad deckarförfattare med ett budskap. Hon skildrar människors kärlek och passion, sexualitet och förhållanden. Många av oss är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara. Så kan budskapet sammanfattas. Det är när omgivningen inte accepterar utan fördömer som följden kan bli ond, bråd död.

Rätt eller fel? Biografin ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” varken bekräftar eller dementerar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda 2014)