Intressanta kvinnoporträtt i lovande debutdeckare

Charlotte Bergenwitt

I ljuset dansar skuggor

(Ekström & Garay)

Det är en ny svensk deckarboom på gång, om inte redan i full gång. Om man kan säga så när det sen länge ges ut fler deckare och annan krimi än någon kan hinna läsa. Fast det verkar inte hindra att det ändå finns ett tillflöde av ständigt nya deckarförfattare.

Också de allt fler svenska deckardebutanterna är svårt att hålla koll på och hinna läsa. Det är lite trist och ibland får Deckarloggan lite samvetskval också för att allt och alla inte hinns med.

Extra synd eftersom förvånansvärt många deckardebutanter är klart läsvärda och några riktigt bra – ja, faktiskt skriver som om debutdeckaren kunde ha varit deras andra eller tredje deckare.

Och så precis under dessa, de bästa eller låt säga redan färdiga debutanter, finns också de lovande – så lovande att de absolut är läsvärda men ännu mer lovar att nästa gång, när de nu tränat upp sig med en debutdeckare skulle kunna åstadkomma något ännu bättre, lyfta sig till de allra bästa.

En sådan – ja, ännu en sådan – är Charlotte Bergenwitt som debuterat med deckaren/polisromanen ”I ljuset dansar skuggor”.

Visst finns här lite att jobba med, som onödiga ord i meningarna – rensa! Och runtomkringbeskrivningar som tar upp plats utan att tillägga något – rensa mer! Då hade deckaren också blivit något kortare, vilket den kunde = borde ha varit.

Men observera att inget av detta förtar en starkt lovande debut. Jag läste gärna den här deckaren med dessa bägge – så olika – kvinnoporträtt.

Det börjar med en nära och direkt – kanske alltför nära och direkt? – beskrivning av ett kvinnomord (eller det första kvinnomordet). Detta så explocit skildrat i ett kort första kapitel att det nästan kunde ha förekommit i en deckare av Tony Parsons.

Det fortsätter med inlevesefullt tecknade personporträtten av de bägge kvinnorna i berättelsens centrum.

Den ena – Elina eller Alicia eller Lillan eller… – är en sönderdelad alternativt sammansatt kvinna och människa med flera personligheter och kvinnor inom sig. Elina med flera ser ”syner”, återupplever de mord som skett.

Den andra – kriminalassistenten Chandi Kapur – är också en intressant kvinna, alltså polis och med indiska rötter. Även hon kan beskrivas som en dubbel människa och kvinna, i arbetet och privat. Chandi bor, fortfarande, med sin mamma.

För mig, lika mycket som jag läser Charlotte Bergenwitts debutdeckare ”I ljuset dansar skuggor” som en polisroman, har hon skrivit en roman om psykisk ohälsa och hur sådant kan uppstå. Och liksom parallellt med detta en roman om den livsoreda som också kan drabba och vara med i livet som en vardaglig ”ohälsa”.

Eller låt sig så här, att det levda livet, både vårt eget och närståendes, tar plats och sätter sig i människor, oavsett om vi är medvetna om det eller inte.

Allt detta upphängt på en spänningstråd som Bergenwitt håller spänd rätt igenom berättelsen. Miljöerna är förresten Storstockholm, det första mordet sker vid Observatoriet i Saltsjöbaden.

Bengt Eriksson

Lesbisk polis löser cold case-fall

Tina Frennstedt
Cold case: Försvunnen
(Forum)

För bara tio år sen utspelade sig knappt alls några kriminalromaner i skånska miljöer. Idag skrivs det så många skånska deckare att det blivit omöjligt att hålla koll på alla författare och böcker. Senast att ansluta sig till Skånes deckarboom är Tina Frennstedt, erfaren kriminalreporter inom press och teve, med sin debutdeckare ”Cold case: Försvunnen”.

Den kriminella huvudtråden bygger på ett verkligt försvinnande som än idag är ett ouppklarat fall: en ung kvinna i Mariefred försvann 1992 efter en utekväll. I ”Försvunnen” har kvinnan bytt namn från Helena till Annika, året för försvinnandet flyttats fram till 2002 och orten ersatts av Simrishamn. (Fast det här behöver inte läsarna känna till för att uppskatta hennes deckare, även om författaren haft det som grund.)

FrennstedtTess Hjalmarsson, kriminalinspektör i Malmö och chef för Cold case-gruppen, har gett sig den på att lösa fallet med Annikas försvinnande på väg hem från ett dansställe en sommarnatt för sexton år sen. På skrivbordet ligger ett foto på nittonåringen. Tess möter flickans blick och konstaterar: ”En förfärligt dåligt skött utredning.”

Cold case-gruppen måste avbryta sitt arbete och delta i en annan, ny utredning när en kvinna hittas död vid en badhytt i Höllviken. ”Valiumkusten”, enligt socialförvaltningen. Och när mordet kopplas till en dansk serievåldtäktsman – har han börjat mörda? – upptar detta allt mer av polisernas arbetstid. Ändå ger sig inte Tess, parallellt fortsätter hon att granska cold case-fallet tillsammans med kollegan och käbbelsystern Marie Erling.

Bägge utredningarna, nu och då, 2018 och 2002, flätas ihop allt mer, romansida för sida, pusselbit för bit. Skickligt gjort av Tina Frennstedt, inga bitar trycks ihop med tvång utan handlingen framskrider logiskt och följdriktigt. Skildringen av Österlen, närmare bestämt Simrishamn med omnejd, imponerar också.

Inte så lätt som man kan tro att beskriva Österlen, dess människor och deras liv till vardags. Frennstedt placerar inte bara orterna på sina rätta platser utan lyckas också förmedla den känsla av skånsk noir som döljer sig bortom sommarturisternas ögon.

Kriminellt huvudspår, skrev jag. Här finns dessutom ett annat huvudspår, som tar nästan lika stor plats och nog varit lika viktigt för författaren. Tess, polisen och hjältinnan, är lesbisk. Frennstedt skildrar hennes privat- och kärleksliv på ont och gott (mest ont nu för tiden). Jämsides beskrivs hemmalivet för den gifta, heterosexuella polisen Marie. Ingen större skillnad, rätt snarlikt, på ont och gott det också.

Denna livshistoria lyckas tyvärr inte Frennstedt – ännu så länge, i första delen av sin polisromanserie – fläta ihop lika väl med kriminalintrigen, så att ett plus ett blir ett och samma. Att begära för mycket? Nej, jag tror och hoppas att hon ska lyckas med det också, nästa gång…

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Allt fler mord i Skåne

Häromkvällen for jag till Sjöbo bibliotek för att höra Ingrid Remvall berätta om sitt författande. Hon har förut skrivit skön- och facklitteratur för barn och ungdom, nu i våras kom vuxendeckaren ”Mord och martinis – Kändiskockens död” (Bokfabriken).

Undergenre: yngre, modern feelgood-deckare.

Mord och martinisRemvall, som bor i Lomma och arbetar i Sjöbo, placerar inte sina berättelser i skånska miljöer. Hittills, i alla fall. Kanske till våren 2019, då thrillern ”Glasfällan” kommer. ”Skåne? Nej”, svarar hon när jag frågar. ”Eventuellt i framtiden – men inte nu.”

Om jag tagit med författare som Remvall, Anna Karolina, Anna Lihammer, Kristina Ohlsson, Joakim Zander med flera, vilka är födda i Skåne eller bor här men föredrar andra kriminella miljöer, typ Stockholm, så hade Skånes nya deckarboom inte fått plats i de krönikor jag varje utgivningshöst och vår skrivit de senaste åren.

För så är det: en skånsk deckarboom är i full gång och blom. Säg för tio år sen, då utspelade sig knappt alls några deckare i skånska miljöer. Idag är det ju omöjligt att hålla koll på alla nya skånska deckare. Ber om ursäkt om jag råkat missa någon deckare i skånsk miljö när jag nu gör 2018 års höstgenomgång…

judaskyssen”Judaskyssen” (Hoi) av debutanterna Kristina Tilvemo & Michael Wainwright utspelar sig i Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman; en arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund.

Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en bra debutdeckare.

VintereldAnders de la Motte är en av våra skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I de la Mottes IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” (Forum) är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt.

Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar från preteritum till presens. En kvinna får ärva en gammal stugby. Så börjar ”Vintereld” och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Motiv X”Motiv X” (Forum) heter Stefan Ahnhems fjärde thriller om Fabian Risk och övriga poliser i Helsingborg med omnejd. Ahnhems polisthriller är som en teve-serie där varje scen ska vara action. Det händer mycket och otäckt – med kort sagt vidriga mord (som när en flyktingpojke mördas i en centrifug).

Trovärdigt? Arbetar svensk polis så här? Är poliser så… ja, kriminella? ”Motiv X” är till råga på allt en kriminell följetong som inleddes tidigare i serien och slutar innan upplösningen. Fortsättning i nästa del… Skriva och berätta kan Ahnhem, men varför måste han ta i och överdriva?

En helt vanlig familjMattias Edvardsson är en våghalsig och experimentell deckarförfattare. ”En helt vanlig familj” (också Forum) kan placeras i facket ”domestic crime” med tillägget rättegångsthriller. Miljö: ett villaområde i Lund. Familjens dotter, Ulrika, anklagas för mord och häktas.

Edvardsson berättar samma historia från tre håll, alltså tre gånger efter varann: fadern, dottern och modern. Det är modigt gjort – men svårt. Jag (andra recensenter har varit av annan åsikt) tycker det fungerar bäst i första vändan, åkej i andra men i tredje tröttnade jag. Nog kunde den här historien ha berättats på ett mer kommunikativt sätt?

EsterOlsénis & Hansens mjukisdeckare med Ester Karlsson, 78 år och änka i Lund, har redan blivit en favorit. I seriens andra titel, ”Ett lik i garderoben” (Bokfabriken), deltar Ester i ett 80-årskalas på Hjularöds slott utanför Harlösa. (Jo, precis där som julkalendern ”Mysteriet på Greveholm” spelades in.)

Ester Karlsson ”med K” har trippelskinn på näsan och övriga personer är knepiga på sina sätt, så där som folk kan vara. Det dröjer innan liket upptäcks och Ester startar sin Miss Marple-utredning. Men det gör ingenting: i den här serien har Olséni & Hansen hittat feelgood-deckarens extra rätta ton.

malmomord”Malmömord” (Venaröd) är ingen deckare, inte skönlitteratur utan en fackbok om ”real crime”. Jag brukar inte gilla böcker med autentiska mord, ofta blir det för snaskigt. Men Greger Larsson, som gett ut flera Malmöböcker, känner sin stad och dess invånare.

Som Kristian Lundberg skriver i förordet: ”Det går inte att se skillnad på vilka som är förövare och vilka som är offer. Vi påminner om varandra…”

I Larsens bok skildras det mörker som nog finns inom oss alla och får vissa, till exempel ”Seriemördaren på Östra sjukhuset” och ”Kannibalen på Kornettsgatan”, att gå ner i mörkret och bli mördare. ”Malmömord” tar oss också till Malmös mer hemliga platser.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018

Deckarakademin prisar…

Så här gick…

Jag bommade en och fick ett rätt men blev dessvärre också besviken. Årets deckardebutant är klart läsvärd, dock inte min favorit.

Så här tyckte i alla fall Svenska Deckarakademins ledamöter:

2017 års bästa svenska deckare / kriminalroman: ”Husdjuret”av Camilla Grebe. Motivering är: Intrikat intrigbygge med finstämd skildring av människor i avfolkningsbygd.

2017 års bästa till svenska översatta deckare / kriminalroman: ”Kåda” av Ane Riel. Motivering: En absurd och överraskande komisk tragedi.

2017 års debutant: ”1793” av Niklas Natt och Dags. Motivering: En Välgestaltad historisk mordgåta med såväl råhet som värme och medmänsklighet.

2017 års fackbok: ”Död och dagishämtningar. En kvantitativ analys av det tidiga 2000-talets svenska kriminallitteratur” av Karl Berglund. Motivering: En statistisk och dräpande genomgång av innehållet i några av deckarboomens viktigaste verk.

Boel Unnerstad prisades också för översättargärning.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

PS. Med start en bit in i december kommer Deckarlogg att lista årets bästa deckare, svenska som utländska, fackböcker, bästa deckarförlag, omslag mmed mera.