Att medla eller inte medla, det är frågan

Jenny Rogneby
Medlaren
(Ordfront)

Inte deckare, kriminal- eller spänningsroman utan kriminaldrama. Så karaktäriseras romanen och genren på omslaget. Det säger nåt både om ”Medlaren” och Jenny Rogneby, tror jag.

Hon skriver med hög ton. Men det får man ta. Det är premissen.

Den höga tonen inkluderar tempo och driv. Men också att hon har nåt att säga och förmedla. Hon skriver med ett syfte. Ja, kalla det budskap.

Det gjorde hon redan i serien (fem titlar) om polisen Leona, fast polis på sitt eget sätt. Även ”Medlaren”, som inleder Rognebys nya serie, är både en samhällsroman och ett kriminaldrama; en kriminalroman om och i samhället.

Också förra huvudpersonen Leona hade nog likheter med sin författare (Jenny Rogneby har varit utredare inom polisen) och nya huvudpersonen Angela Lans anar jag att hon kan ha än fler likheter med författaren – till utseende såväl som egenskaper.

Hur Jenny Rogneby ser ut framgår av fotot på bokfliken. Nej, mer än så avslöjar jag inte. Jag tycker att det lite eller faktiskt rätt mycket hör till själva romanen – att som läsare komma underfund med vem och hur Angela är. Hur hon kan ha det i arbetet och livet.

Angela Lans, tidigare polis, är numera medlare. Hon ska driva ett pilotprojekt med medling mellan vuxna. Det är första gången det sker i Sverige (i fiktionen, alltså; i verklighetens Sverige gäller medling fortfarande endast för ungdomar).

Men nu ska Angela hålla i medlingen mellan en vuxen gärningsman och hans offer. Inte vilken gärningsman som helst, inte vilket brott som helst heller. Och först gäller det att Angela får bägge, gärningsman som brottsoffer, att tacka ja till möjligheten att mötas och tala om händelsen. (Förresten, ”händelse” är kanske ett alltför svagt ord?)

Hon beger sig, först, till den så kallade ”sexbunkern” på Norrtäljeanstalten. Där finns Adam, dömd för våldtäkt. Sen måste också våldtäktsoffret, Ylva, gå med på eller tacka ja till (eller hur det uttryckas) medling.

Angela Lans tror på medling, att det kan läka sår för både offer och gärningsman, få dem att gå vidare, deras liv att bli bättre.(Detta har en bakgrund i vad som hände Angelas syster.) Det kanske är meningen att jag ska tycka så här, jag också, känna just såhär, men jag är tveksam.

Hade jag som mobbingoffer velat möta mina mobbare, vara med om en medling, komma dem… vad ska säga… närmare? Kort svar: Aldrig. Men det är jag det, jag personligen. Andra läsare kanske tycker tvärtemot och syftet med kriminaldramat ”Medlaren” bör väl vara just detta – att få läsaren att tänka till och tycka själv?

Det måste ju också vara bland det svåraste, inbillar jag mig, att medla när det gäller våldtäkt. Det grövsta, grovaste enligt min syn att se. Och att skriva om medling mellan en våldtäktsman och våldtäktsoffret måste kräva stort mod och lika stor vilja.

Både för att  konfrontera sig med ämnet, från två håll så att säga, som författare. Men särskilt också när denna författare bestämt sig för att genom våldtäkten utforska kvinnlig sexualitet. Det är det märkligaste och starkaste med Rognebys kriminaldrama – att ämnet inte är svart och vitt, att Angela börjar förstå att inte heller våldtäkten går att förklaras med svart mot vitt, att våldtäkten kan vara något mer och annat än vad den verkade, att det faktiskt inte är säkert vem som är offer och vem som är förövare.

Jag tror det krävs ett jäkla mod och en jäkla vilja att skriva och berätta om detta och att skriva det så här.

Med detta positiva sagt, för Jenny Rognebys vilja och mod kan ingen klaga på, tycker jag ändå att Rogneby är lite väl på det när hon driver det hon driver. Ibland blir ”Medlaren” alltför mycket av budskapsdeckare. Hon vill också skriva och berätta och tycka så mycket – eller låta Angela tycka – att sidorna springer iväg uppåt nära 500.

På en skala mellan intressant och spännande – mer intressant än spännande. Men ändå merläsningslockande. Angela Lans följer jag gärna i ytterligare några romaner. En både intressant och spännande huvudperson, kvinna och människa, som jag gärna hade velat känna också i verkligheten.

Så verklig blir hon för mig. Men romanen och kriminaldramat som helhet? Mer av ett inlägg, debatt och diskussion, än en deckare. Merläsningslockande, som sagt. För jag hoppas och tror att Rogneby kan göra betydligt mer av den här serien om och med Angela Lans.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: För den lokala kulturen eller ”Jag tycker den var fin”

På bussen från Sjöbo till Simrishamn, dit jag reser för att prata kulturpolitik med Lotta Hildebrand, tar jag fram mobilen, går in på facebook och kollar ”Val 2022 Sjöbo”.

En riktigt bra facebookgrupp som inför kommunvalet ställer frågor till de politiska partierna i Sjöbo kommun. Ett ämne per vecka och partierna triggar varann enligt modellen att svarar ett parti kan inte de andra låta bli.

Härom veckan handlade det om ”Hälsa och fritid, natur och kultur”. Men det var nog mindre smart att ställa frågor om allt detta under samma rubrik. Vad kan politikerna ha svarat mest på och vad undvek de? Inte heller efter påstötningar – det var jag! – blev svaren om de olika partiernas kulturpolitik särskilt utförliga.

Från nätsidan för Liberalerna i Simrishamn.

Nämner detta för Lotta Hildebrand (L i Simrishamn) som svarar med blott ett leende. Jo, frågan var retorisk. Kultur brukar inte vara paradgrenen för vare sig lokal-, regional- eller riksdagspolitiker inom något parti. Eventuellt med undantag för SD (vilket dock inte gör politiken och kulturen bättre).

Fast din liberala partikollega Christer Nylander från Kristianstad, avgående ordförande för riksdagens kulturutskott, skrev ju så här i ett inlägg: ”Min gissning är att politiker är något mer kulturellt intresserade än genomsnittet.” Krönikören tillägger: Om  Nylander har rätt så har jag inte märkt det, särskilt inte lokalt. Lotta Hildebrand svarar likadant nu – med ett ordlöst Mona Lisa-leende.   

Du går till val på kulturen? ”Ja, det gör jag. Bära eller brista!” Lotta Hildebrand, nuvarande ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Simrishamn, står högst upp på den lokala valsedeln för Liberalerna i Simrishamns kommun. Det måste vara ovanligt med en kulturpolitiker som förstanamn? ”Jag tror det är väldigt ovanligt.”

Nej, jag ska inte fråga om hon (av franska författare) föredrar Proust eller Houellebecq. Men vi pratar lite allmänt om litteratur och musik. Hon har läst ryska på universitet och höll ett kort tal om ryska författare när Jimmy Alm, kommunpoeten från Tranemo, var på besök i Simrishamn.  Musik lyssnar hon på ”från punk till klassiskt”.

Vi pratade också om kultur och politik i allmänhet (Vad ska kultur vara bra för? Varför behöver politiker syssla med kultur? Har inte ”kulturarv” blivit ett dumt begrepp?) men krönikan ska handla mer specifikt om Simrishamns kulturpolitik, bakåt och framåt.    

Lotta Hildebrand, förstanamn på L:s lokala valsedel för Simrishamn, ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Foto från Liberalernas i Simrishamn nätsida.

”Kulturstad”, säger hon. Nja, tänker jag (och säkert fler både inom och utom kommunen). Här må finnas många kulturutövare men ”kulturstad” är inte vad jag förknippar med Simrishamn.       

Jag muttrar konsth… och Lotta Hildebrand avbryter: ”Helt obegripligt och mycket kortsiktigt.” Så skarpt kritisk är också hon till nedläggningen av den kommunala konsthall – ja, hela kulturhuset Valfisken – som tidigare fanns i Simrishamn. Biblioteket blev åtminstone kvar.  

”Det är ett bra bibliotek, välskött och lockande.”Nu avbryter skjutjärnskrönikören: Hur många biblioteksfilialer har lagts ner i Simrishamns kommun?  ”Jag tror det blev sju stycken. Men vi har en biblioteksbuss istället. Mycket populär! Bussen har blivit en mötesplats.”

Hon ser vad jag tycker. Jag ser vad hon, egentligen, tycker. Hur bra det än är med en buss kan den inte ersätta biblioteksfilialer.

Lotta Hildebrand talar om vikten av lokaler för kultur. Det behövs i Simrishamn: en – just det! – konsthall och en teaterlokal. Där det går att visa film? tillägger jag. Men fanns inte en sån lokal? Borde inte kommunen ha tagit över den nedlagda teaterbiografen Grand?       

”Hade nog blivit dyrt…” Jo, säkert. Men hur dyrt blir det – och hur lång tid tar det – att bygga en ny, egen teaterbiograf? Det brukar, enligt mig, framföras en ihålig ståndpunkt när kultur diskuteras från liberalt håll: Hur mycket kan samhället äga (och driva)? Inte ska väl en kommun konkurrera med privata aktörer.

Men de konsthallar som finns i många kommuner, oavsett politiskt styre, är praktexempel på konkurrens (särskilt när konstnären får sälja sin utställda konst) med gallerister. Kommunala och statliga teatrar konkurrerar med privatteatrarna. Var går gränsen?  

Lotta Hildebrand verkar dra den vid filmvisning. Men var finns detta privata företag som vill visa film på en bio i Simrishamn? Det är ju ingen som helst konkurrens!

Armlängder diskuterar vi också. Hon är bestämd: politiken bidrar med förutsättningar (lokaler, pengar) men lägger sig inte i kulturskapandet. Det måste hållas armlängds avstånd mellan politik och kultur.

Problemet, säger jag, är att armar har olika längd. Det finns ju ett exempel från Simrishamn, inte på någon politikers men en kulturtjänstepersons korta armar. Jo, jag tänker på Carolina Falkholts muralmålning i trädgården till Österlens museum.

”Jag tillträdde så sent…” Jaja. ”Jag har inte riktigt koll…” Nänä. ”Jag tycker att Lena Alebo är mycket kunnig. Hon gör ett bra jobb.” Visst. Krönikören håller med. Därför var det extra sorgligt när hon i egenskap av museichef handgripligen såg till att Falkholts vägg målades över med vit färg.

Tystnad. Så tillägger Lotta Hildebrand: ”Jag tycker den var fin.”

Tre gånger politik och kultur  

1) Påpekande. Det här med ideologi och verklighet behöver inte alls stämma överens… Till exempel här i Sjöbo, min hemkommun, sen länge moderatstyrd. Sjöbo kommun både äger biografteatern Flora och svarar för själva filmvisningen. Likaså apropå: Sjöbo har också en kommunal konsthall.

2) Debatt. Ikväll blir det offentlig debatt, i regi av KvinNet och Vollsjö byalag, med Sjöbopolitiker på Ågården i Vollsjö. I panelen finns enbart kvinnliga politiker. Men frågan är ändå, trots att kvinnor sägs vara mer kulturella än män, hur många politiska minuter som kommer att ägnas åt lokal kultur.  

3) Tolkningar. Hmmm! utbrister jag. Tolkningar? Nej, Isabella Nilsson har inte översatt eller ens tolkat. I ”Jag älskar dig till döds ändå” (Ellerströms) har hon återdiktat Dorothy Parkers poesi. Original till vänster; Nilssons egna dikter – för det är de – till höger. Alltså nya dikter i Parkers anda. Tillåtet att ”översätta” så? Och resultatet? Jo, faktiskt jättebra!

PS. Apropå den ovannämnda politiska debatten i Vollsjö, min hemby, så skedde den alltså samma dag som den här krönikan publicerades i Ystads Allehanda. Jag gick dit, lyssnade på debatten och noterade:

MP:s representant nämnde redan i sin första presentation ordet ”Kultur”. Lovande! Det tog 15 sekunder. Om ”bredband” ska räknas till kultur, i viss mån väl, så nämndes det av L. Det tog 5 sekunder. KD ville minsann ha ”bibliotek”. En halv sekund. Summa: 20,5 sekunder av den lokala politiska debatten ägnades åt kultur.

När jag efteråt redogjorde för mina noteringar protesterade C som minsann pratat om ”föreningar”. Nej, nej, sa jag. Gick jag inte på. Föreningar kan vara av precis vilka sorter som helst. Men åkej, så här i efterhand, jag var lite snål. En halv sekund också till C. Ny summering: 21 sekunders kulturdebatt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Ljudböcker: Dialekt eller inte dialekt? (Och nej, rikssvenska finns inte.)

Det är ju jättebra att litteratur börjat diskuteras, igen och igen. Då finns ju litteraturen, om den anses värd att debatteras. Eller ska jag dra motsatt slutsats – att litteratur diskuteras när den riskerar att tyna bort?

Ljudböcker, som nu utsätts för diskussion och debatt, är däremot på motsatt väg: uppåt. Allt fler lyssnar på böcker. Ljudboksdebatten handlar, just nu, om in- och uppläsning, hur detta ska ske i betydelsen på vilken dialekt. Victor Malm i Expressen var det väl som startade allt med frågan: Varför finns det så få upplästa ljudböcker på skånska?

Det kan man undra, liksom på norrländska eller östergötska eller den dialekt som är min, från gränsen mellan Enskede och Johanneshov söder om Stockholm med Sofielundsplan som epicentrum. De flesta uppläsningar sker på ”rikssvenska”, sägs det. Vad det nu skulle vara? Lätt att konstatera i alla fall att detta ord och denna ”dialekt” kommer i plural, som rikssvenskor. Så kallat rikssvenska uppläsningar låter olika.

Just skånska verkar debatten ha snöat in på. I centrum senast är varför en roman som utspelar sig i Malmö inte skulle bli uppläst på malmöitiska. Den skånska (?!) uppläsaren ska till och med ha blivit tillsagd att läsa på ”rikssvenska”. Fast grejen var inte att boken utspelar sig i Malmö, om man ska vara noga och det ska man, eller att romanens huvudperson är uppvuxen i Malmö och rimligen talar skånska, utan att romanen är skriven i första person; i  jag-form.

Deckarloggdebattören. Foto: Birgitta Olsson

Eller för att vara extra extra noga: jag-former. Flera personer blir huvudperson i sina delar av boken. Vem av dessa huvudpersoner är huvudhuvudperson och ska styra valet av uppläsare? Ska man ha flera uppläsare, då? Till exempel när en jag-person är kvinna och en annan är man, ska det då vara en kvinnlig och en manlig uppläsare, eventuellt med olika dialekter?

Och hur gör man i dialoger – låter olika personer replikera med olika dialekt? Och för att återgå till malmöitiskan, frågan är vilken malmöitiska som romanen ska läsas upp på. Det finns så många dialekter, samhällsklassmarkerande dialekter, inom Malmö och det gäller att välja rätt om man nu ska välja skånska – nej, det räcker inte – i betydelsen malmöitiska – nej, det räcker inte heller, alltså singular – som uppläsningsspråk. Inte är det lätt, det är mitt enda svar.

Vad säger författaren? är min fråga. Veto mot uppläsare borde nog vara inskrivet i framtidens förlagsavtal. Men för övrigt har jag blott en enda åsikt, liksom ett enda svar, på detta: Uppläsaren ska vara den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga, liksom översättare från utländska till svenska ska vara bästa möjliga tillgängliga.

O m man anser att böcker från Norrland, Östergötland, Göteborg, Skåne och varje del och by  Sverige ska läsa upp på den dialekt som pratas i den miljö där romanen utspelar sig – då blir det inte lätt för någon inblandad, inklusive lyssnaren/ljudboksläsaren. Den flitigare ljudbokskonsumenten riskerar att bli knäpp i huvet av alla omkringflygande dialekter och dessutom riskerar böckerna att bli sämre upplästa, om man fokuserar på just dialekten.

Och hur gör man med översatta böcker? Aha, där kommer rikssvenskan in. Den finns inte. Nej, den finns inte. Den är ett hittepåuttal. Så jag tar det igen: Varje ljudbok ska läsas upp av den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga uppläsare. (Och sen ska uppläsaren ha rimligt betalt också, det anser nog jag är en viktigare fråga än dialekten.)

Och, får jag lust att utbrista: Det handlar om böcker, om uppläsningen av en bok. Någon annan läser en annans bok om andra personer. Nyckelord: andra och olika. Lite provocerad blir jag av att jag som lyssnare tydligen är så dum att jag inte kan till mig detta ”andra” och ”olika” om jag inte får dialektal hjälp. Återigen: Boken ska läsas upp så bra som möjligt. Detta kan inkludera dialekt. Men måste det inkludera dialekt? Nej.

PS. Det finns ju böcker som blivit upplästa på dialekter, trots att jag inte är en storkonsument av ljudböcker så har jag hört det. Har du något tips på böcker som lyfts en extra bit av en passande dialekt? Skriv och säg, ge tips på författare, bok och uppläsare…

Bengt Eriksson