Den hårdkokta tyskan från Hamburg

Doris Gercke

Land: Tyskland

Genre: Hårdkokta deckare,

kvinnodeckare

Hennes berättelser är korta, romanerna tunna. Hon utelämnar lika mycket som hon berättar. Frågan är om det inte händer mest mellan kapitlen.

Varje kapitel är som ett kåseri eller flanörsreportage: kort, personligt, upplevelserikt, känslofullt, stämningsinsugande. Ett snabbt nedslag på en plats, i en händelse – så ett hopp, ett vakuum, som också är fullt med händelser, människor, tankar och minnen. Men allt det här, det hoppar hon över, det skriver hon inte om. I nästa kapitel har berättelsen landat på en annan plats, i en annan händelse.

Så egentligen skriver hon innehållsrika, riktigt tjocka deckarromaner. Hon författar på en sparsam prosa, men hennes sparsmakade meningar och ord är så intresseväckande att det hon väljer att inte berätta blir händelserika extrakapitel i läsarens fantasi.

Doris Gercke. Foto: Sven Teschke. Wikipedia/Creative Commons.

Den tyska författarinnan Doris Gercke påminner om sina ”systrar” i den kvinnliga deckarvågen: amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller, engelskan Liza Cody m fl.

Men Gerckes kvinnliga privatdetektiv är äldre: drygt 50 år, kort grått hår och något överviktig, skild, inga barn. Bella Block, som hon heter, är också desillusionerad på gränsen till cynisk. Kanske kommer de amerikanska och engelska privatsnokorna att vara lika cyniska, när de blir äldre?

I Gerckes första deckare, Du skrattade, du ska dö (1991), är den blivande privatdetektiven Bella Block fortfarande polis. Men hon slutar som polis. Hon står inte ut.

Inte minst var det de manliga poliserna – ”den manliga struntviktigheten”, karriärismen, manschauvinismen – som hon inte kunde stå ut med. Fast män har hon ingenting emot, då och då, kortare perioder. Och Bella tar gärna ett glas eller två eller flera.

För sej själv och läsaren deklamerar hon ibland någon dikt av sin utomäktenskaplige farfar – den ryske poeten Alexandr Blok (som hans namn brukar stavas på svenska). Farfar Blocks dikter ledsagar Bella genom livet.

Av Gerckes romaner är Kärleken, staden och döden (1992) och Vad angår det dig, Bella Block? (1993) mina favoriter. Anledning: de är bäst för att de är ruskigast och därför sannast.

Bägge har storstaden Hamburg som miljö: de kvarter av stan där det handlas med kärlek och narkotika respektive ett förortsområde med invandrare, mammor med barnvagnar, pappor som kommer hem från jobbet och sätter sej framför TV-n, barn med minimal – om någon – framtid…

Doris Gerckes prosa är hård som staden och livet för människorna i dessa delar av staden. Hon författar kriminella prosadikter från gator och rännstenar, höghus och köpcentrum.

I romanen Vad angår det dig, Bella Block? är Bella mer cynisk än någonsin, nästan hjärtlös. Hon vill inte veta vad som händer, inte bry sej, inte engagera sej. Nej, hon har slutat blanda sej i polisaffärer, tar inga uppdrag. Nu är hon också före detta privatdektiv.

Ändå kan Bella inte låta bli att engagera sej, bry sej om. Hennes cynism har ett syskon som heter uppgivenhet men också ett par syskon som heter medkänsla och vrede.

Vad berättelsen handlar om avslöjas redan på omslaget: ”Manuela, en skolflicka, utnyttjas av äldre män för pengar”. Stryk namnet Bella Block i titeln och skriv ditt eget namn istället: Vad angår det dig, Bengt Eriksson? Om just detta – vårt personliga ansvar, ditt och mitt – handlar Gerckes deckarroman.

Ibland – som i Moskva, min älskade (1991), Vad betyder din lycka och min? (1995) och Djingis Khans dotter (1999) – reser Bella iväg från hemstaden Hamburg och betraktar istället omvärlden med sina på samma gång trötta och cyniska, nyfikna och medkännande ögon. Hon noterar den nyrika ryska maffian, svarta börs- och kvinnohandeln (i Moskva), fattigdomen, längtan efter arbete och allt vad livet i väst kan erbjuda (vid ett besök i en stad i f d DDR), ett samhälle i upplösning och nazismen som sticker upp trynet igen (i Ukraina) m m.

Inga sagor mer (1996) ingår inte i serien om Bella Block utan är en fristående roman som utspelar sej i en alltför nära framtid då det främlingsfientliga partiet Etnocentristerna vunnit valet i Tyskland.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

***

Titlar på svenska:

Du skrattade, du ska dö. 1991.

Moskva, min älskade. 1991.  

Kärleken, staden och döden. 1992.

En vacker liten ö i havet. 1992.

Vad angår det dig, Bella Block? 1993.

Vad betyder din död och min. 1995.

Dödsäsong. 1996.

Inga sagor mer. 1996.

På liv och död. 1997.

Djingis Khans dotter. 1999.

Kvinnan från havet. 2002.   

Den svenska spionen: ”En rultig gubbe i sextioårsåldern”

Kjell-Olof Bornemark (1924-2006)

Land: Sverige

Genre: filosofiska spionromaner/thrillers

”De malätna” (1991) är titeln på en av Kjell-Olof Bornemarks romaner. Så är människorna i alla hans romaner: malätna.

De lever inte i samhället utan vid sidan om. De arbetar inte 9 till 5 utan fixar och trixar med pengarna och livet. Det är knappt att de finns. Dvs de välanpassade samhällsmedborgarna – du och jag – vi som lever enligt samhällets skrivna och oskrivna lagar och regler – känner knappast till att den här sortens människor existerar. Just så är de: av en annan sort.

De kan vara spioner (för att citera omslagstexten till debutromanen, ”Legat till en trolös”, 1982: ”… minst en miljon människor är engagerade i underrättelsetjänsten världen över. Några hundra eller tusen av dem finns i Sverige.”) eller spelare (det spelas på hästar, på Solvalla och Åby) eller missanpassade i största allmänhet. De är ”outsiders”; enslingar. De har ”lärt sig konsten att vara ensamma”.

Oftast skriver Bornemark om spioner – öststatspioner. I romanerna förekommer en oroväckande mängd svenska spioner, infödda eller invandrade, som samlar uppgifter och skickar österut via Östtyskland. Romantiteln ”De malätna” syftar egentligen på dem som blev över, när kommunismen och Berlinmuren föll och deras världsbild upplöstes: Stasiagenterna från det forna DDR.

Kjell-Olof Bornemarks samtliga filosofiska spionromaner och thrillers finns återutgivna på strömningstjänster, t ex Storytel, som ljud- och vissa även som e-böcker.

De har blivit spioner av övertygelse eller nödtvång. Philip Tragg, huvudpersonen i Legat till en trolös, genomskådade ”den kapitalistiska världens tjyvaktighet” och lät sej ”värvas till en fredens kunskapare av ideologiska skäl”. Verner Braun, huvudperson i den följande romanen, ”Skiljelinjen” (1983), var en tysk socialdemokrat som flydde till Sverige undan nazisterna – med hjälp av ryssarna. I många år har han nu tvingats spionera åt öst och förråda sitt nya hemland.

Förresten är det fel att säga att de lever vid sidan om det vanliga samhället. Snarare lever de i en halvvärld – en värld i världen. Vi kan se dem på stan, men vad de ägnar sej åt anar vi inte.

Spionerna och deras kontaktmän, s k ”kontrollörer”, brukar träffas på ölsjapp och restauranger – t ex Grimman, en ölkrog i norra Stockholm, eller Knekten, en ölstuga på Kungsholmen. I Skiljelinjen ringer Verner Braun spionsamtal från telefonautomaten på Sundbybergs stadsbibliotek.

Kanske har du ätit lunch och tagit en öl på samma krog? Kanske har du lånat den här boken på Sumpans bibliotek? Bornemarks spion är inte någon James Bond (Ian Fleming) eller ens någon Bernard Samson (Len Deighton). Han skriver om ”de små agenterna”. Hans spion kan vara en ”rultig gubbe i sextioårsåldern” (Verner Braun). Spionlivet är långt ifrån glamoröst. Spionen är sliten, ”maläten”, både som spion och människa.

Kjell-Olof Bornemarks romaner är knappast actionthrillers. Så kanske ska de inte kallas spion- eller agentromaner utan filosofiska romaner om människor som råkat bli spioner.

”Förgiftat område” (1984) handlar också om en svensk spion eller agent – men på Irland. ”Skyldig utan skuld” (1989) kan läsas som ett möjligt facit till mordet på Olof Palme. Huvudpersonen, som skulle kunna vara Palmes mördare, är en utanförmänniska; förtidspensionerad, utstött, egen. I en skokartong i garderoben förvarar han en revolver, som han bär med sej på stan – som en kraftkälla, en talisman. I ”Spelaren” (1994) porträtteras en självutnämnd yrkesspelare och miljön kring Åby travbana i Mölndal, Göteborg.

På omslaget till sina romaner har författaren Kjell-Olof Bornemark presenterats som en mångsysslare. Han har bl a ”sålt biblar, varit sjöman, husmäklare, direktör för en teknisk firma, varit med om att starta en kommunistisk veckotidning… – samt inte minst spelare med trav som specialitet”. Ursäkta, men på fotot ser han ut som ”en rultig gubbe i sextioårsåldern”.

Bornemark skulle, nästan, kunnat vara huvudperson i en av sina egna romaner…? Nog är det förståeligt att åtskilliga journalister frågat honom:

– Har du också varit spion?

Kjell-Olof Bornemark publicerade sin sista spionroman 1994. Det verkar också att – ordagrant – bli hans sista bok.  Bornemark har nämligen offentligt förklarat att han pensionerat sej och slutat skriva. 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Böcker av Kjell-Olof Bornemark:

Legat till en trolös. 1982.

Skiljelinjen. 1983.

Förgiftat område. 1984.

Handgången man. 1986.

Skyldig utan skuld. 1989.

De malätna. 1991.

Kontrollören. 1992.

Spelaren. 1994.