Deckarloggfredag: Det lilla skånska hemmagalleriet

Som Andreas Rydén sa i Antikrundan på TV: ”Det finns mycket fin konst att köpa för inte så mycket pengar.” Han visade en akvarellmålning, där en okänd konstnär porträtterat Rydéns farfar. Den skulle han rädda först, om huset började brinna. Värde? ”En hundring eller två.”

Sympatisk inställning till konst, av en chefsspecialist inom konst och vice vd för Bukowskis auktionshus. Det fick mig att tänka på Arnold Nolle Svenssons lilla vintermålning, som jag skrev om härom krönikan. Och även på den övriga konsten, särskilt från Skåne, som hänger och står här och var i huset bland alla våra böcker.

Trappan ner med Digitalteaterns David Bowie, Owe Gustafsons Tintinraket med mera.

En del har vi fått i gåva (av konstnären), annat köptes för lite pengar (på loppislika ställen) och mycket är olika sorters tryck (av ringa värde i konstens ekonomi). Affektionsvärdet: en miljon och uppåt! Ekonomiskt: max någon tusenlapp, ibland ingenting. Förresten, affektionsvärde. Det handlar om minnen: varje målning minner om tiden och platsen, livet och oss då konstverket kom till huset.

Thorsten Perssons foto av den sydöstskånska sanden, färgad blå av solen.

Vid läggdags tittar jag på en svartvit teckning av Sven Hemmel ur en Ture Sventonbok. Varje morgon är det första jag ser Thorsten Perssons färgfoto av Österlens jord och himmel, bara något har han dragit färgerna. På väg till toaletten hälsar jag på ”Katt Katt Katt”, de tre katterna på Madeleine Pyks lilla gouache. En ny dag kan börja!

Madeleine Pyks ”Katt Katt Katt”.

På väggen ovanför trappan ner till köket hänger en affisch på David Bowie från Digitalteatern (Sture och nog mest Charlot Johannesson). Efter att ha insett att de stora, grova färgpixlarna är en hommage till vävning med garn och tyg har jag allt mer börjat uppskatta hennes/deras digitala bilder.

Strax under hänger ett annat tryck: en röd månraket á la Tintin av Owe Gustafson. På väggen till höger finns ett par pyttesmå naturmålningar, handmålade vykort i akvarell, av Jean Bolinder. Och så en trappa ner i fönstret till vårt ”bibliotek” står en uppnäst, vitsvart figurin av Lena Viredius. Frukosttéet dricks ur en mugg av Thomas Alexanderson.

Merete Herrströms gulsvartblåa folkhemslitografi.

Grunden till vår lilla skånska konstsamling, om ordet passar, började läggas 1970 med Merete Herrströms politiska färglitografi i tiden: ett blågult folkhemsfönster och sex svarta ansikten, mellan fönstret och ansiktena finns en sax, en streckad linje och texten ”Klipp här”.

Nästa tillskott, som kom 1977, var lokalpolitiskt. Boliden AB skulle bryta kambrium och på Tomelilla konsthall ordnades en protestutställning. Bland protestbilderna fanns Per Silverhjelms färgteckning av en gigantisk, hjämförsedd Bolidenchef som med sina stora stövlar trampar ner Österlens gårdar.

Gerhard Wihlborgs målning från Grimshög med fönster och trädgård bredvid ett par av Fredrik Rohdes komålningar.

Målningar av Jennifer Saxell och Anneli Carlsen.

Under de snart 50 år (!?) vi bott vid gränsen till Österlen har jag gång på gång upplevt det enorma  konstintresse som finns här, en folklig förtjusning vid sidan om konstkritiken. Som nu senast, då jag skrev om Nolles snöiga, kalla vintermotiv. Så mycket respons, per mejl och telefon, på den krönikan! Likadant när jag för ett antal år sen lyfte fram Gerhard Wihlborg, vars senare produktion jag tyckte hade bedömts väl svalt och njuggt.

”Uppstickerska” av Lena Viredius.

Från Trelleborg över Ystad till Kivik hörde Wihlborgsamlare av sig. Det fick mig att längta efter en ”egen” Wihlborg. Men hans tidiga målningar är alltför dyra (för oss alltså) och sällan till salu och hans senare är ojämna och för dyra de också. Så råkade vi få syn på en oljemålning med ett udda motiv – ett fönster och trädgården till föräldragården Grimshög – som just därför inte heller hade så hög prislapp.

Jon Leifssons skånskisländska skulpturtavla (lera och skiffer).

Nu hänger Gerhard Wihlborgs målning (lite mörk, bör skickas på tvättning?) bredvid ett par mindre oljor med Fredrik Rohdes typiska kor på Brösarps backar. Kanske också Jenny Svenberg Bunnels teckning av korna i Simris kan samsas med Wihlborg och Rohde? Ett par andra målningar som samsas, trots att de är helt olika till motiv, material och teknik, står på ett skåp i min hustrus arbetsrum. Vi saknar väggplats, bokhyllorna tog över.

Jazzpianisten Carla Bley, tecknad av Jenny Svenberg Bunnel.

En av konstnärerna har gjort sig känd i Skåne (med omnejd) medan den andra tyvärr är ett okänt namn. På den första målningen (oljepastell?) vinglar ett av Jennifer Saxells minsta hus. Den andra (akryl?) kan beskrivas som en expressiv känsloyttring: fullt med svarta blad och en röd liten blomma, väl? Målningen är utförd av den lokalaste lokala konstnären, Anneli Carlsen.

Gårafotomontage av Jan Vertsberg.

Sist vår ”gåramålning”. Fast huset är inte en gård och det är ingen målning utan ett fotomontage. Jan Vertsberg fotograferade vårt hus och förvandlade det till ”Star Hotell” på en ödslig landsbygd. En resande med sin väska står och betraktar hotellet, lite tveksamt. 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Samtliga foton: Media I Morron I Dag

London spelar och sjunger eller Mitt soundtrack till London

Veckodagarna kom lite i oordning så här är Musikfredagen på Deckarlogg istället idag på lördagen…

***

Varje gång jag stigit av planet och drar resväskan mot tunnelbanan kan jag höra ”The Underground Train” (från 1950) med calypsolegenden Lord Kitchener i mina öron. Och när jag ställt in väskan på hotellrummet och ger mig ut på stan är det självklart vilken låt som sjunger i öronen, nämligen ”Streets of London” med den folkmusikaliske sångpoeten Ralph McTell.

De hemlösa, som han beskrev 1969, syns i London än idag. Nu har McTell dessutom fått en efterföljare i Reg Meuross som i sin snarlika folksång ”My Name Is London Town” (2013) beskriver London med raderna ”I’m your vision going up / And you’re nightmare going down”.

London_Lead_Image

Londonfoton med Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported-licens. Foto: Jza84

Jag promenerar från Marble Arch (som folksångaren Clifford T. Ward, och folkmusikgruppen Trembling Bells gjort låtar om), går längs Oxford Street (om vilket det gjorts oändligt med låtar, i allmänhet och specifika adresser, vardagsbruset och bråkiga händelser, från 50-talet och framåt, jazz, pop, sångpoesi och punk, av och med bland andra Everything But The Girl, Skinny Lister och Narrow Margin), passerar Baker Street (där nerifrån hörs saxofonintrot till Gerry Raffertys soulfolklåt från 1978 med samma namn som gatan) och når fram till Oxford Circus (redan på 30-talet hyllad av swingjazzorkesterledaren Jack Hylton med låten ”Life Begins At Oxford Circus”).

Jag passerar 100 Club, som sen 1942 funnits och ännu finns på 100 Oxford St. Nerifrån källaren hörs ett eko av hela populärmusikhistorien (jazz, blues, punk, reggae, afro och indie; Ronnie Scott, Chris Barber och Acker Bilk, Muddy Waters, Bo Diddley, Long John Baldry och Alexis Korner, Kinks och Pretty Things, Pistols, Clash och Buzzcocks, Eddie Grant, Mighty Diamonds och Steel Pulse, Dudu Pukwana, Youssou N’Dour och Fela Kuti).

Från någonstans bakom husen på vänster sida av Oxford Street hörs en stilla, jazzig sång om ”Sunny Goodge Street” (1965). Det är Donovan. På Goodge Street låg puben Finch’s där Londons beatniks samlades och vars stämning samma år förmedlades av gitarristen Bert Jansch.

Korsar gatan och hamnar i Soho. En annan gitarrist, John Renbourn, ansluter till Jansch för att sjunga om ”Soho” på 60-talet. Inte kväll när jag går nerför Wardour Street men det regnar så även ”A Rainy Day In Soho” (1986) med Pogues passar i mina örons soundtrack. Och i sången ”Blessed” kan jag höra Paul Simon berätta om när han 1964-65 gick omkring en natt i Soho.

Också jag kom till London 1964. I smala, randiga byxor och boots med höga klackar gick jag genom Soho som ”A Dedicated Follower Of Fashion” (låt av Ray Davies/Kinks, 1966) och trodde jag var en av ”The London Boys” (som David Bowie och Marc Bolan skulle göra låtar om, 1966 och -76). Säkert var jag på väg till Marquee Club för att se John Mayall, Spencer Davis, Manfred Man, Yardbirds, The Who eller Rolling Stones. En kakakofoni av 60-talspop larmar när jag år 2020 passerar adressen 90 Wardour St.

Går in i bokhandeln Foyles på Charing Cross Road och köper ”Surge” av Jay Bernard, ung Londonpoet med rötter från Jamaica. Hans poesi, bland annat en danshallrytmisk dikt på patwa, utgår från det som inträffade 1981 i New Cross: en brand (olyckshändelse? mordbrand?) där tretton – eller fjorton – svarta ungdomar dog.

Nu börjar Linton Kwesi Johnson och Benjamin Zephaniah, också de har gjort dikter/låtar om New Cross-branden, ”New Craas Massahkah” (1984) och ”13 Dead” (1982), att toasta i mitt huvud. Strax förflyttas jag till stadsdelen Brixton (eller hur borough ska översättas) söder om Themsen med stor afro-karibisk befolkning.

Det finns så många låtar om Brixton att de kunde få en egen krönika. Bara några: ”Guns of Brixton” (1979) med The Clash, ”Flames of Brixton” (1982) med Angelic Upstarts och ”Electric Avenue” (från samma år, titel efter Brixtons marknadsgata) med Eddie Grant. En låt förebådade och de andra handlar om sammandrabbningen mellan polis och protestanter i Brixton 1981.

Linton Kwezi Johnson, som väl bor kvar på Railton Road i Brixton, ägnade hela sin debut-LP ”Dread Beat An´ Blood” (1979) åt dikter/låtar om de livsvillkor och den stämning som ledde till Brixton riot.

Tre Londonskivor:

Olika artister: London Is The Place For Me 1950-56 (Honest John, 2002)
London blev på 50-talet en samlingsplats för musiker och sångare från Västindien, först kom Trinidads calypsoartister. Det här albumet inleder en samlingsserie med bland annat calypso från London. Titelspåret London is the place for me sjunger Lord Kitchener.

Olika artister: My Fair Lady (Original London Cast Recordings) (Sony, 1956)
Världens bästa musikal är visserligen amerikansk men utspelar sig i London och den här inspelningen är från den första engelska uppsättningen. Full med fantastiska melodier: ”With A Little Bit Of Luck”, ”The Rain In Spain”, ”I Could Have Danced All Night” och vackrast av alla ”On The Street Where You Live”.

Poets And The Roots: Dread Beat An´ Blood (Virgin, 1979)
Linton Kwesi Johnsons musikaliska debut – ”Poet” är pseudonym för Linton och ”Roots” för musikern/teknikern Dennis Bovell – är en klassiker och ett historiskt dokument från London, på samma gång en diktsamling och ett rootsreggaealbum.

PS. Om det blir verklighet så tar jag gärna det där nattåget från Malmö vid 19.30, byte i Köln och framme i London nästa dag vid halv 12 – istället för flyg.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Lira