Med det sydafrikanska samhället mellan ord och rader

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

”Mörk flod”, den nya polisromanen med Benny Griessel (samt kollegan Vaughn Cupido) av sydafrikanen Deon Meyer, börjar – och slutar – med en blandning av pastisch på och hommage till polisromankollegerna Sjöwall Wahlöö (och nog förmedlat via Bo Widerberg).

Alltså med storartade polisgringripanden som långtifrån går som de borde ha gått. Säkert skriver Meyer detta som kritik mot Sydafrikas politiker och polis men det är också lite roligt för läsaren. Att allt kan bli så fel!

”Mörk flod”, faktiskt den tolfte polisromanen av Meyer som Weyler förlag gett ut i Sverige (för vilket jag tackar extra – att förlaget håller ut trots att Deon Meyers sydafrikanska krimi verkar locka  deckarkritiker snarare än deckarläsare), utspelar sig främst i vindistriktet Stellenbosch, dit Griessel och Cupido degraderas och förflyttas av den polisiära disciplinnämnden. (Egentligen skulle de ha förflyttats till ett än värre ställe men hamnade av någon anledning  i Stellenbosch.)

Fast vin handlar det ytterst perifert om. Istället har Meyer bökat och knölat ihop flera trådar: stulna vapen (som kan leda till polisen), en försvunnen student (som visar sig vara en jäkel på datorer och dessutom har mängder med pengar han inte borde ha), en överrik gangster (får han kallas som i hemlighet tänker sälja en av sina fastigheter) och den kvinna som ska sälja huset (och verkligen måste genomföra den här försäljningen, för hon och hennes make är inte bara fattiga utan panka med skulder).

Och så försvinner den rike fifflaren och gangstern (hur ska jag absolut inte avslöja). Något mer? Nej, men det räcker väl.

Böka och knöla, skrev jag. Så känns det till att börja med att läsa ”Mörk flod”. Men det tar sig eller om jag vänjer mig. Deon Meyer fortsätter att berätta ovanstående parallellt och får långsamt ingredienserna att närma sig varann. Rätt spännande. Rätt intressant också, eftersom allt som händer händer i dagens Sydafrika. Mer en deckare, den här gången, än en roman om Sydafrika men det sydafrikanska samhället och den sydafrikanska politiken finns ändå med som mellan raderna och orden i berättelsen.

Dessutom får vi förstås följa polisen Griessel vidare, ännu en dag efter dag som nykter alkoholist, och hans förhållande till sonen, som alltid verkar vara orolig för att pappa börjat dricka igen. Medan polisen Cupido har andra, mindre eller till kroppsformatet större problem – med vikten. Vad tycker hans fästmö om att Cupido är… tjock?

När  berättelsen tar slut och det mesta men inte allt ihopknutet börjar berättelsen om – med det där som ännu inte blivit löst och knutet ihop med det övriga. En viss tråd hänger och slänger i luften. Det är bra. Jag gillar det – att läsaren själv får ta tag i tråden och fundera: Vad kommer att hända? Hur ska det här gå? Nej, det kan väl aldrig gå!

Klagomål: Ska verkligen boken vara redigerad på det här sättet eller har jag fått läsa ett exemplar av en provtryckt bok som tagits tillbaks och rättats? Det måste, oavsett, vara redigeringsmissar vad gäller brytningar av rader, stycken och avdelningar. Så här kan det bara inte bara vara tänkt eller? Gång på gång, det blir svårläst och det är onödigt. Alla som läser måste märka det.

Nåväl, det förtar inte innehållet. ”Mörk flod” är ännu en läsvärd polisroman av sydafrikanen Deon Meyer.

Bengt Eriksson    

Det dröjde innan hon kom till Sverige och sen försvann hon igen

Den amerikanska deckarförfattarinnan Carol O´Connells karriär kan verkligen delas in i före och efter. Gränsen går 1994, då hon gav ut sin första deckare om Kathleen Mallory, både specialpolis i New York och en mycket speciell kvinna.

– Innan dess bodde jag i en skokartong i Greenwich Village. Jag målade tavlor och var klichén av den fattiga konstnären. Nu har jag flyttat till min andra våning på övre Manhattan och är författare. Inga bekymmer med pengar utan jag kan ägna ett helt år åt att göra research och skriva en ny deckare. Jag blir fortfarande lika häpen när jag vaknar på morgon.

Carol O´Connell gjorde internationell succé redan med sin debutdeckare. Skrivit hade hon alltid gjort men enbart för byrålådan. Ingen fick läsa.

Carol O Connell Mallory– Det började med poesi som övergick till prosa. Först noveller och sen också en roman. En deckare. Men jag kasserade den, när den var klar. Jag kom på att jag hellre ville ha en av bipersonerna – den unga kvinnan, alltså Mallory – som huvudperson. Då började jag skriva på den första Mallory-deckaren.

Att få den publicerad verkade svårt men var ändå rätt enkelt. Det gick med lite tur. Amerikanska förlag hade slutat att läsa manus som kom direkt från författaren. De ville att bokmanus skulle gå via en agent. Men att få en agent innan man debuterat var ju snudd på omöjligt. I en bok med råd till blivande författare fanns en adress till ett litet engelskt förlag. England är ju mindre så det kanske går lättare där, tänkte O´Connell.

– Boken var gammal, säger hon. Det lilla förlaget hade köpts upp av ett större som i sin tur blivit en del av en förlagskoncern. Utan att jag visste det så hamnade jag på ett stort förlag.

Debutdeckaren, som skulle få den svenska titeln ”Mallorys orakel”, lanserades stort också. Det skickades ut korrektur och ordnades en presskonferens. Carol O´Connell flög från New York till London.

– Alla blev så besvikna när de fick syn på mig. Journalisterna trodde att jag skulle vara som Mallory. Lång och blond med gröna ögon, några år över 20. Men jag är brunett, inte alls så lång och, ja, lite äldre.

På bokmässan i Frankfurt såldes O´Connells debut till förlag i hela Europa. Därefter återvände så att säga boken till New York och gavs ut av ett amerikanskt förlag. Den första Mallory-deckaren kom på svenska 1975. En enda bok – sen var det stopp. Carol O´Connell fortsatte att skriva och böckerna gavs ut i andra länder, men i Sverige skulle det dröja till år 2008 – hela 13 år! – innan ett nytt förlag tog vid och fortsatte att publicera Mallory-deckarna. Varför detta långa uppehåll?

– Nej, jag vet inte. Sånt håller inte jag reda på. Jag skriver bara.

Lite lustigt också att både på den första romanen och de tre som kom i fjol – ”Mannen som ljög”, ”Dödens sköna konst” och ”Stenängeln” (Voltaire Publishing) – finns en omslagsflicka som ska föreställa Mallory. Men hon är äldre på de nya omslagen.

– Det svenska förlaget tyckte kanske att åren hade gått och Mallory måste ha blivit äldre. Det blir hon aldrig. New York förändras omkring henne men Mallory är alltid 25 år. Cirka, för ingen vet exakt när hon föddes.

Hon heter Kathleen – eller Kathy – Mallory. Fast om någon tilltalar henne med förnamnet så fräser hon: ”Mallory.” Inget annat. Inget mer.

– Hon vill hålla distansen till andra människor. Det är inte tillåtet att kalla henne Kathy. Så nära inpå får de inte komma. Mallory gråter inte heller. Hon har slutat att gråta.

carol oconnell foto jerry bauerI andra intervjuer har du sagt att hon är psykopat.

– Nej, rättar O´Connell, inte psykopat utan sociopat. Nästan men inte riktigt samma människotyp. Bägge känner sig överlägsna, de vet mer och kan bättre. Men när psykopaten är vild och dominerande så är sociopaten tyst och lugn, förvånad över att andra människor är som de är.

Carol O´Connell. Foto: Jerry Bauer

Och jag som trodde att hon var ditt porträtt av New Yorks typiska invånare, den stora stadens idealinvånare. Som Mallory, misstänksam och på vakt, som en katt, måste man vara för att klara sig i New York.

– Jo, det stämmer ju att här finns många sociopater. De fungerar bra i New York.

Det är inte svårt att förstå varför Mallory blivit som hon är. Hon levde som gatubarn i New York. Som 8-åring såg hon sin mamma bli mördad. Som 10-åring haffades hon av en polis, när hon bröt sig in i en Jaguar. Hon adopterades av kommissarie Louis Markowitz, som polisen hette, och hans hustru Helen. De lärde henne bordsskick och att skilja mellan rätt och fel. Det lyckades, nästan.

Den vuxna Mallory stjäl inte pengar – däremot kan hon ”stjäla” information om människor och annat. Hon blev polis som sin fosterfar och specialist på datorer. När Carol O´Connells deckarserie inleds är både Louis och Helen Markowitz döda. Ändå är det som om de lever i böckerna, de fortsätter att leva genom adoptivdottern.

– Det uppskattar jag att du säger, att du känner så när du läser. I min första deckare – den som aldrig kom ut – levde kommissarie Markowitz. Det var omöjligt med två så starka personligheter i samma roman. Han måste dö – ändå ska det kännas som om han lever.

– Mallory är en modern kvinna. Hon har både det manliga och det kvinnliga i sig. Det har vi alla men det är tydligare hos Mallory. Många tror att barn blir som de blir, oberoende av hur föräldrarna är. Jag tror att föräldrar – båda föräldrarna – påverkar sina barn mer än vi anar.

Mallory-deckarna har dessutom en annan huvudperson: miljön. Kvarter för kvarter, gata för gata och hus för hus porträtteras Manhattan, New York. Autentiska hus och kvarter, som går att hitta i New York?

– Inte husen, det vågar man inte. Miljöerna är realistiska men fiktiva. New York har så många olika sorters delar och människor att allt inte går att skildra på en gång. Man får lägga pussel, en bit i taget. Jag vill också visa hur staden förändrats, låta nutiden möta sin historia.

Carol O´Connell berättar om den New York-miljö där hon gör research inför sin tionde Mallory-deckare. Endast fyra titlar finns på svenska så det kan tyckas långt dit. Men eftersom förlaget Voltaire lovat att ge ut – minst – tre titlar per år kan vi snart vara där…

– The Ramble är en ökänd del av Central Park. Tidigare vågade ingen gå dit och enligt ryktet ska det fortfarande vara en farlig plats med uteliggare och drogmissbrukare. Ingen ville följa med mig så jag fick gå ensam. Den första jag mötte var en gammal kvinna med shoppingvagn och sen kom flera barnfamiljer. I boken ska The Ramble förekomma som det var förr och som det är nu.

Bengt Eriksson
Publicerat i Femina 2008

Utgivet på svenska

Mallorys orakel (1995)
Judasbarn (1999)
Mannen som ljög (2008)
Dödens sköna konst (2008)
Ängel av sten (2008)
Blues för Louisa (2009)

Utgivet i USA

Med NYPD Det. Kathy Mallory
Mallory’s Oracle (1994)
The Man Who Cast Two Shadows (1996)
Stone Angel (1998)
Shell Game (2000)
Crime School (2002)
Dead Famous (2004)
Winter House (2005)
Find Me (2007)
The Chalk Girl (2012)
It Happens In The Dark (2013)
Blind Sight (2016)

Standalone
The Judas Child (1998)
Bone by Bone (2009)