Ljudboksteater om och från Dårön (del 2)

Kent Klint Engman
Toner från förr
Snuten på dårön 2
Uppläsare: Författaren
(Kung Kent förlag)

Kent Klint Engman tar oss återigen med på en tur till Dårön tillsammans med fejksnuten Knujt.

Kung Kent och dialekterna

Precis som i första boken står författaren själv för inläsningen och låt oss kort påstå att det skänker boken en, om inte fler, ytterligare dimensioner. Kent imiterar dialekter (och det riktigt bra!) och kör med inlevelse vilket gör detta till något av en ljudboksteater.

Kanske inte för alla, men jag gillar’t!

Åter till Dårön

Jag gillade första boken skarpt för dess humor och oförutsägbara galenskaper och har därav sett fram emot att återvända till Knujts märkliga värld.

Det är som en parodi på krimgenren, en deckarbuskis komplett med fulländade dialekter. Många färgstarka karaktärer passerar revy.

Jag är lika underhållen som i första boken men jag kan även här känna att man är ganska mätt på buskiskänslan och dialekterna när 12 timmar gått och det är väl inte särskilt märkligt egentligen, även om det är underhållande?

Tänk dig själv att sitta och titta på Stefan och Krister ett halvt dygn! Ingen bra liknelse med tanke på att jag själv inte uppskattar den “riktiga” typen av buskis, men ni fattar?

Det blir mäktigt och man kanske egentligen gör rätt i att dela upp en sån här lyssning med några pauser för att verkligen ta in och uppskatta allt. För det är oförutsägbart, underhållande och – återigen – inläsningen är fenomenal.

Och det är just humorn och den quirkiness som genomsyrar ”Toner från förr” jag gillar, för särskilt spännande blir kanske inte men det behövs å andra sidan inte heller.

En annan sak jag återkommande tänker är hur roligt det vore att höra nån av alla superseriösa Stefan Sauk-inläsningar i nyversion av Kent Klint Engman. Han hade passat som Truut.

Om boken

“Knujt Maxner, polisen som egentligen inte är polis har gjort sig lite mer hemmastadd på Gallbjäre, ön som ligger utanför Hälsingekusten i Nordanstig.

Det är en massa frågetecken kring hans släkts historia som han vill ha svar på, men han får annat att fokusera tankarna på. Flera fasansfulla mord inträffar där offren är mycket svårt sargade. Samtidigt sker några mystiska stölder på ön, men det som stulits har endast ett personligt värde.

Bland en sur och fördomsfull butiksägare, en udda skulptör, uppkäftiga tonåringar, en uttryckslös rättstekniker, en grisbärande spåkärring och diverse andra originella individer, försöker Knujt och hans assistenter Markel och Katta att samla information för att lösa fallen.”

Peter Westberggästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Vilken dårfinksdeckare!

Kent Klint Engman

Snuten på Dårön

(Kung Kent förlag / BoD)

Det var någonting fick mig att börja lyssna på just den här ljudboken. Fråga mig inte vad, för jag vet inte, men något var det. Och när jag börjat lyssna kunde jag inte sluta. Varför jag fortsatte att lyssna vet jag däremot alldeles säkert.

Det var idén med uppläsningen, som författaren Kent Kling Engman själv svarar för, som verkade fyndig (och inte så lite våghalsig). Och resultatet infriade idén. Uppläsningen sker på dialekt: hälsingedialekt. Rättare sagt, hälsingedialekter.

Kung Kent Klint Engman läser författarrösten med sin egen hälsingedialekt och byter sen dialekter så att olika personer i romanen får tala och tänka på lite olika, varierade hälsingedialekter. Svårt att med ord beskriva hur det låter men det fungerar bra. Det låter väldigt bra. Medryckande, Underhållande. Roande. Från småleende- till skrattlockande.

Kung Kent är en utmärkt uppläsare av ”Snuten på Dårön”. Boken kan beskrivas som en deckare med mera. En galen deckare. En dårfinksdeckare. Också en skitdeckare – och nu ska ni inte missförstå den karaktäristiken. Skämt och eventuellt allvar blandas. Burlesk och eventuell realism. Overkligt och eventuellt verkligt. Vad som sker och vad som eventuellt sker. Vad som syns och vad som ses i syne. Vad som levs och vad som blott upplevs.

Händelserna utspelar sig på ”Dårön” – folkligt namn för ön Gallbjäre som ligger en färja bort utanför kusten vid Nordanstig i Hälsingland. Öknamnet ”Dårön” syftar på det mentalsjukhus som finns på ön. Gallbjärsbergets Mentalvårdsinrättning lyder det officiella namnet. Öns hotell heter Skrikmåsen.

Det är oktober men ändå snöstorm, så tidigt. Alltså perfekt deckarväder för att ta sig med färjan ut till Gallbjäre. Det har skett ett mord, ett ordagrant skitmord. Två poliser utreder; en som faktiskt är polis (men snart ska sluta) och en som inte är (men gärna vill vara och därför blir). Därmed förvandlas också ”Dårödeckaren” till något av en förväxlingskomedi, bland allt annat den är.

Polisroman. Deckare. Landsbygdsroman. Bygdeskröna. Skälmroman. Fantasy. Bygdefantasy. Oavsett, underhållande är det. I beskrivningen av ljudboken finns citatet, misstänker starkt att det är författaren Kent Klint Engman själv som står för detta, ”Arkiv X på en Twin Peaks ö i Hälsingland”. Nja, snarare – enligt mig – som en historia av en än mer grovhuggen Fritiof Nilsson Piraten där norr uppifrån.

Jo, jag hade nöje av ”Snuten på Dårön” – som ljudbok, vill säga. Fast jag ville läsa också, se hur hälsingedialekterna fungerar på papper. Så jag skaffade dessutom den här hälsingedeckaren som pappersbok. Men… Jaaaaa, om ni tänker lyssna så läs inte följande. Detta är blott… ja, faktiskt, ursäkta… en ”varningstext” för eventuella pappersbokläsare.

Kung Kent Klint Engman skriver för att höras – inte läsas. Det mesta av hälsingedialektens varianter försvinner på papper. Författaren är inte heller samma kung på papper, inte världens främsta stilist. Lite redaktörshjälp hade behövts. Dessutom har pappersboken blivit onödigt svårläst. Jag förmodar att det är en layout- och tryckmiss för ibland ser sidorna och styckena ”riktiga” ut – men oftast inte.

Boken har ojämn högerkant. Det är åkej för mig – även om en del läsare brukar ogilla det – och förenklar ju layoutandet. Värre är att (nästan) alla stycken, inklusive pratminusen, saknar indrag (med undantag för inledningen på varje kapitel, i första stycket har det däremot gjorts indrag).

Alltså precis tvärtemot som det brukar vara i böcker – som det rimligen ska vara i böcker. För det här är jättesvårläst. Sidorna blir som en klump text, bara. Och det är ju verkligen trist. Och det är synd att allt mitt gnäll ska behövas, för det jag gnäller över hade varit ganska så lätt avhjälpt. Men tyvärr kan jag inte rekommendera ”Snuten på Dårön” som pappersbok.

Däremot: provlyssna ”Snuten på Dårön” som ljudbok. Denna galna skälmdeckare!

Bengt Eriksson