Deckarloggfredag: Proffsigast hittills, jämnt och bra – men fanns det några toppar?  

Ystadrevyn kämpar på. Efter premiären kom beskedet – ännu stramare åtstramningar.

Men Ystadrevyn beslöt ändå att man skulle fortsätta att spela. Publiken glesades ut, mejl skickades till biljettköparna och ett par extra speldagar las till.

Här följer min recension från premiären…

***

Roligt men grovt. Kanske väl grovt? Ibland så absurt att det blev rent galet. Så tyckte YA:s recensent om Ystadrevyn årgång 2021-22. Skrattade gjorde han men saknade ändå några riktiga toppnummer.  

Revy

Ystadrevyn 2021-22

Riskfritt

På: Ystads teater

Premiär: den 8/1 2022

Med: Hans Peter Edh, Rebecca Erlandsson, Maria Gunnarsson, Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Renée Jonsson, Nils Gunnar Snygg och Malin Stenkilsson.

Texter: Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Lars Rehnett, Nils Gunnar Snygg, Malin Stenkilsson, Jarl Borssén, Sören Anker Madsen, Falkenbergsrevyn m fl.

Regi: Nils Gunnar Snygg (och Lars Rehnett).

Bäst: Som alltid Nils Gunnar Snygg men också nykomlingarna Renée Jonsson och Hans Peter Edh bör nämnas.

Undran: Men fanns det något riktig toppnummer i revyn?

Ännu proffsigare! Så har jag åtminstone de två föregående revyåren inlett mina recensioner av Ystadrevyn. Samma i år: Ystadrevyn årgång 2021-22 är proffsigast hittills. Ingenting att anmärka på vad gäller framförandet. Tal, sång och dans – allt satt perfekt redan på premiären.

Årets revy inleds som vanligt med sång av hela ensemblen på vad som blivit tidens och revyns tema. Alltså att det ska vara ”Riskfritt” att gå och se Ystadrevyn (noga kontroll av vaccinationsbevis samt legitimation innan man släpps in på teatern).

Sjunger de inte ännu lite bättre ihop? Jo, jag tror det. Så tänker jag också efter paus när hela ensemblen inleder andra akten med att gemensamt besjunga Foodstockfestivalen. Som Woodstock fast i Ystad och idag med inriktning på vegetarisk och vegansk mat. Ensemblen är utklädd till en skog med träd, djur och en flugsvamp. Det var kul.

Som vanligt återkommer också några nummer. Ja, inte  samma revynummer men skrivna och framförda på samma sätt. Så ska det vara. Ystaddamerna ”Siw & Rut” (Nils Gunnar Snygg / Marcus Hadriz) och samme Snyggs återkommande gubbe i pyjamas utgör själva stommen i Ystadrevyn.

Årets Siw & Rut – med lokal anknytning till det omväxlande cykelförbudet på gågatan och den försvunna planteringen vid Ystads konstmuseum – framförs lika roligt och bra som alltid men får mig att fundera över något som kännetecknar årets revy. Bältet har sjunkit för varje revy och i år kör Ystadrevyn utan bälte.  

Beror det på att flera nummer lånats från Danmark? Danska revyer saknar ju bälte. Nog vart tredje nummer skämtar under midjan. Siw & Rut, som alltid varit grova, är ännu grövre. Sketcher som ”97-åringen” (som blev pappa vid 79), ”Britt & Bengt” (ett äktenskap i karantän), ”Ett litet snitt” (som kan göras på träd men också…) och ”Sista daten?” (TV-show med kåta pensionärer) skämtar om ett och samma ämne.

Någon gång, då märks det. Men när det blir så här mycket, återkommer gång på gång, då slutar både jag och den övriga publiken tydligen att reagera och övergår till att skratta. För roligt är det (men grovt).

Ystadrevyns nykomlingar, Renée Jonsson och Hans Peter Edh, måste nämnas. Att hon både kan dra en monolog och sjunga framgår redan i revyns tredje nummer ”Det värsta jag vet”. Han sjunger som den operasångare han (nästan) är i ”Maj väj”.

I deras nummer märks ytterligare ett par kännetecken för årets revy. Ibland pratas det så bred skånska att det inte går att vara inflyttad och vissa nummer är absurda i ordets mest galna betydelse. Kärleksfullt och fint blir det när revyensemblen hyllar Peps med ett låtpotpurri och foton av honom på väggen bakom.

Paus för genomläsning…

Min recension kan ju få en att tro att Ystadrevyn årgång 2021-22 genomgående var jättebra. Men i mitt anteckningsblock noterade jag att det saknades ett par riktiga toppnummer. Allt var jämnbra (en släkting till ordet jämntjockt). Hur det går det ihop? Ah, du får kolla revyn själv och se…

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 

Signe som i Sherlock, Holm som i Holmes

Petter Lidbeck

Signe Holm-deckarna:

Festen

Casino

Djuret

(Rabén & Sjögren)

Petter Lidbeck har rivstartat med tre titlar i ännu en deckarserie för unga läsare (9 till 12 år). Den här gången är deckarna lika nutida som klassiska: den nya deckarserien anknyter till litteraturhistoriens mest kände detektiv. Signe Holm-deckarna är dessutom både vuxen- och barndeckare: ämnen och intriger hade kunnat förekomma i deckare och thrillers för vuxna läsare.

Elsa, bi-huvudperson, får besök av sin kusin Signe, huvudpersonen. Elsa med efternamnet Willis för ordet och berättar i böckerna, som en annan Dr Watson (fast ung och tjej). Signe med efternamnet Holm löser deckargåtor som en Sherlock Holmes (fast också ung och tjej).

Alltså S som i Signe och Sherlock, H som i Holm och Holmes. Det är fyndigt, särskilt som Signe visar sig vara lika udda, egen och smart som Sherlock. Eller ”konstig”, tycker Elsa till att börja med.

De har känt varann sen de var små – ändå vet Elsa knappt vem Signe är. Inte bästa kompisar, ännu så länge. Signe bor i Stockholm men hennes mamma blev allvarligt sjuk och pappan bor i London med sin nya familj. Därför ska Signe under sommarlovet vara hos familjen Willis (mamma Katarina, pappa Björn och dottern Elsa) på landet.

I seriens första titel, ”Festen”, pågår just en fest hemma hos familjen Willis. Dagen efter ska en av festdeltagarna, Sebastian, hittas död i en vägren. På hemvägen måste han ha blivit påkörd av en bil.

Samma fråga som i många vuxendeckare: olycka eller mord? Barndeckaren ”Festen” handlar även om sprit, dans, otrohet och svek. Allt detta som Elsas mamma säger och upprepar att det är ingenting som du – som ni – som barn ”ska bry sig om”.

Med mobilen har Signe (”tjabbigt”, enligt Elsa) smygfilmat från festen. Signe tittar på filmen, om och om igen, noterar detaljer som bara hon ser. Vilka blev fulla? Vem dansade med vem – och hur nära?

När boken slutar har förstås Signe Holm alias denna unga, kvinnliga Sherlock Holmes löst deckargåtan. Sommarlovet är också slut. Signe ska flyga till pappa i London och gå i en engelsk skola.

”Casino”, den andra boken, inleds med att Elsa flyger dit för att hälsa på. Signe trivs varken på skolan eller i London. Hon har inte en enda skolkompis. Hon passar inte in. Inga problem med skolundervisningen men Signe förstår sig inte på skämt och kan inte uttrycka känslor. Stel och allvarlig, säger rätt ut vad hon tycker, oavsett vad. Signe är ju inte ”normal”…

Det försvinner pengar från familjens kreditkort, först från ett kort och sen ännu ett. Pengarna spelas bort på nätcasinon. Vem gör detta? Hur gick det till? Även den gåtan ska Signe Holmes reda ut.

Vantrivseln i London går däremot inte att lösa. I den tredje boken, ”Djuret”, har Signe följt med Elsa hem till Sverige och bor hos familjen Willis igen. Hon ska börja i samma skola som Elsa, till och med i samma klass.

Elsa är nervös. Hur ska klassen ta emot Signe? Också den tredje deckargåtan handlar om mord – eller dråp – samt datorer, robotar och artificiell intelligens.

Följande fick jag fundera en stund på hur jag skulle formulera, kanske så här: Signe Holm-deckarna riktar sig till sin unga målgrupp – inte till barnens föräldrar. Böckerna tar upp och beskriver händelser, tankar, känslor som föräldrarna inte tror eller vill tro att deras barn kan ha och tänka på – men som barnen faktiskt har och gör.

Något kunde Petter Lidbeck ha förlängt berättelserna och fördjupat miljö- och personskildringarna, nu är böckerna lite väl tunna och berättandet går lite väl snabbt. Å andra sidan har ”Festen”, ”Casino” och ”Djuret” blivit mycket spännande barndeckare med många tankar, kalla det ”budskap”, mellan raderna.

Det duger bra som det är. Jag hoppas att Signe Holm-deckarna blir en lång serie!

Bengt Eriksson

Publicerat i Opsis Barnkultur