Flyktingar, biotech, kärlek och poesi

Lone Theils
Den blå poetens kärlek
övers: Margareta Järnebrand
(Norstedts)

Nu föreligger den andra romanen om journalisten Nora Sand. ”Den blå poetens kärlek” är en fristående fortsättning på danska Lone Theils mycket lovande debut med ”Flickorna på Englandsbåten”, då som nu i utmärkt översättning av Margareta Järnebrand,

Det är en hemsk historia som Nora Sand har att gräva i. En iransk poet och Nobelpristagare, Manash Ishmail, har kommit som flykting till Danmark. Med på flykten fanns hans älskade hustru Amina men genom en serie olyckliga omständigheter har paret skilts åt och nu vet ingen vad Amina är.

Ishmail ger aldrig några intervjuer och uppträder inte i TV. Hans poesi är budskapet och så ska det förbli. Men inte längre. Han är beredd att ge en enda intervju och den ska Nora Sand få. Kulturredaktionen på tidskriften Globalt är i upprorsstämning: Varför just Nora?

Manash Ishmail vill att Nora ska hitta hans hustru. De senaste livstecknen kom från London och London är Noras bas. Hur kan en kvinna bara försvinna så spårlöst att man tvivlar på att hon ens har funnits?

Theils blå poetNora Sand kommer snabbt i kontakt med den nya verkligheten där flyktingmottagande och hantering är utsålt till privata företag som med engelska regeringens goda minne håller människor inspärrade i ogenomträngliga fängelsekomplex innan de deporteras. Ingen insyn, inget demokratiskt ifrågasättande är möjligt i denna värld där ideella organisationer övervakas, hotas och trakasseras, eldsjälar förföljs.

Kan detta verkligen vara det moderna England? Allt är gungande, kafkaeskt obegripligt och undflyende. Vad gör en tuff reporter när inget finns registrerat, den byråkratiska rundgången mardrömslik och otäcka trojaner i datorn raderar filer, stjäl video och telefonsamtal och allt, allt blir förstört?

Nora Sand väntar. På att rätt person ska dyka upp, på att hon ska kunna följa de få fysiska spår som finns. Hon tar hjälp av pålitliga vänner. Till sist lyckas hon skapa sig en bild av situationen och den visar sig vara långt värre än hon först kunnat ana.

Vilka förbindelser har ett danskt superföretag i biotech-branschen med ett internationellt läkemedelsbolag och ett amerikanskt säkerhetsföretag i Texas? Vad är det för revolutionerande medicin som företaget ska lansera? Ofattbara summor står på spel och spåren leder rätt in i flyktingförvaringen.

Det är inga roliga besked hon kan lämna till den väntande maken – eller för all del till sin redaktion. Alltför mycket står på spel, alltför mycket pengar är i omlopp och Globalt är bara en liten aktör på den internationella scenen.

Och Nora Sand är lika envis, käck och halsstarrig som i förra boken, och min kritik kvarstår: Hon är en intressant person som skulle må mycket väl av att fördjupas utan att förlora ett uns av sin envetna professionalism. Det vore intressant att få en lite djupare inblick i hennes drivkrafter och motiv. Kort sagt, hur hon blev som hon blev.

Men visst är det bra. Det är spännande och välskrivet och kopplingen mellan skumraskfinans och flyktingar minst sagt vältajmad. Det privata får sin beskärda del genom poeten Manash Ishmail och hans hustrus öden och med de bekymmer Nora själv har med kärleken och dess komplikationer.

Lone Theils har en egen ton och ett språk som matchar. Men några lösa ändar hänger sig envist kvar och skaver utan avslut. Vilket inte hindrar att jag ser fram emot Nora Sands vidare öden.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Annonser

Kriminallitteraturens eventuella nationaldrag

Kan det finnas nationella drag i deckarlitteraturen? Som att pusseldeckare är engelska och hårdkokta deckare uppstod i USA.

Ett seminarium på fjolårets danska krimimesse i Horsens handlade om ”Nordic Noir”. Där frågades hur nordiska deckarländer skiljer sig åt. Jo, i Sverige finns flest poliser, i Norge fler privatsnokar och i Danmark skrivs många spionromaner.

Efter att precis ha läst ”Madonnan i Notre-Dame” av Alexis Ragougneau och ”Flykten” av Dominique Manotti undrar jag om det någon annanstans än i Frankrike skrivs deckare som sticker iväg åt så många litterära håll och ger tusan i genregränser.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Gota Media 2016)

En kvinna eller två

Anna Ekberg
Den hemliga kvinnan
övers: Lars Ahlström
(Massolit)

Anna Ekberg är en pseudonym. Bakom den döljer sig – mer eller mindre – två manliga danska författare: Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich.

Kan man göra så? Eller t o m, får man göra så? I betydelsen: kan en man eller i det här fallet ett par män skildra kvinnor i en kriminalroman som om romanen hade skrivits av en kvinna?

Och varför? Ja, varför skrev inte de manliga danska författarna i sina rätta namn? Varför gömma sig bakom ett kvinnligt författarnamn?

Den hemliga kvinnanFör att luras? Eller för att de – eller bokförlaget – trodde att annars skulle inte kvinnor läsa boken och ”tro” på den?

Nej, jag vet inte. Jag undrar blott (men att inte kvinnor skulle kunna skildra män eller män kunna skildra kvinnor… njä, finns det väl många exempel på att det går).

Lyckades då Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich att lura – de danska – kritikerna och därmed de danska deckarläsarna? Förblev pseudonymen hemlig?

Nej, inte alls. Pseudonymen avslöjades genast, stod nog i varenda recension.

Och vad tyckte de danska kritikerna? Hur klarade författarna av att skildra en kvinna, så att säga, inifrån?

Sådär, tyckte vissa. Rätt bra, menade andra.

Huvudpersonen heter antingen Louise eller Helene. Till att börja med Louise, som är lyckligt gift då en annan man dyker och hävdar att hon i själva verket heter Helene och är hans försvunna hustru.

Louise minns inte. Hon kan inte minnas sitt förflutna.

Anna Ekberg / Anders Rønnow Klarlund / Jacob Weinreich ställer den allt mer populära genren ”domestic noir” på sin spets i romanen ”Den hemliga kvinnan”.

Ämne: kärlekens vara och inte vara. Resultat: ett intensivt och starkt porträtt av en bräcklig kvinna som måste bli stark.

Min åsikt: jag ansluter mig till de danska kritiker som tycker att det här är ju rätt bra.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

När britter väljer nordiskt

Recenserar den på svenska nya polisromanen “Kolibri” av finskan Kati Hiekkapelto (recensionen kommer i Gota Medias tidningar) och fick anledning att kolla upp deckarpriset Petrona Award, dit nämnda roman var nominerad ett tidigare år.

Petrona Award – läs HÄR om priset och varför det heter som det heter – är ett brittiskt deckarpris som årligen delas ut till ”The Best Scandinavian Crime Novel of the Year”. Alltså nordiska deckare i översättning till engelska.

Petrona AwardKati Hiekkapelto har nominerats också i år, för en annan roman i samma serie som ”Kolibri”. De sex nominerade kriminalromanerna/författarna är:

”The Exiled” av Kati Hiekkapelto, övers: David Hackston (Orenda Books; Finland)
”The Dying Detective” av Leif G.W. Persson, övers: Neil Smith (Doubleday; Sverige)
”The Bird Tribunal” av Agnes Ravatn, övers: Rosie Hedger (Orenda Books, Norge)
”Why Did You Lie?” av Yrsa Sigurđardóttir, övers: Victoria Cribb (Hodder & Stoughton, Island)
”Where Roses Never Die” av Gunnar Staalesen, övers: Don Bartlett (Orenda Books, Norge)
”The Wednesday Club” av Kjell Westö, övers: Neil Smith (MacLehose Press, Finland)

Observera att två nominerade kommer från Norge och likaså två från Finland men att ingen deckare från Danmark har nominerats. Något skumt fast det kan bero på förlagen (vilka titlar som översätts) förstås.

Tre av de sex har jag läst.

Perssons är en av hans bästa, tycker jag. Staalesens är också, fortfarande så här långt fram i serien, en av de bästa med privatsnoken Varg Veum. Att Westös historiska roman om 30-talets Helsingfors räknas som deckare i Storbritannien, lite förvånad blev jag. Men visst, om man använder benämningen krimi så.

Övriga tre får jag skaffa och läsa.

Lite extra intressant ju hur ”Nordic Crime” uppfattas utomlands. Ofta på ett annat sätt, än i hemländerna. I Storbritannien har t ex Camilla Läckbergs deckare kallats  psykologiska kriminalromaner.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Mörk, regnig natt på Nørrebro

Skrev en recension i Kvällsposten av Jesper Steins andra krimi, ”Bye Bye Blackbird”, när den 2013 gavs ut i Danmark. Nu finns krimin också på svenska så här kommer min recension igen.

*

Se på omslaget: ett nattfoto, mörkt och regnigt, av Nørreport Station. Exakt så är stämningen i Jesper Steins nya krimi ”Bye Bye Blackbird” (Norstedts; övers: Margareta Järnebrand). Som en ”Nørrebro blues”, för att låna ett uttryck från en dansk recension.

Miljön är alltså Nørrebro (med omnejd), liksom i debuten ”Uro” / ”Oro” (även den utgiven av Norstedts i Sverige). Stein fortsätter också att göra något som blivit allt vanligare bland manliga deckarförfattare, nämligen att skriva en krimi och en mansroman på samma gång.

stein-blackbirdKriminalhistorien handlar om en serie våldtäkter som begåtts i Köpenhamn. En maskerad man smyger in i lägenheter och våldtar kvinnor under knivhot. Just ”serie”, för det visar sig att det måste vara en serievåldtäktsman.

Axel Steen, vicepolitikommissær / kriminalinspektör, skild, far till en liten dotter och hasch(miss)brukare, upptäcker sambanden. Han ser likheter mellan våldtäkterna och ett olöst mord som gnagt på hans samvete sen det skedde för fyra år sen. Det var hans nitiska polisarbete för att hitta mördaren som spräckte äktenskapet.

Steen har lätt att brusa upp. Han är en polis och man på gott och ont. Nog mest ont. Men det som är en sämre egenskap privat kan vara en tillgång i polisarbetet.

Mellan raderna analyseras könsrollerna. Den manlige polisen Steen tar anmälningarna om våldtäkter på allvar – till skillnad mot den kvinnliga polis som förut hade hand om dem: så många anmälningar att de måste vara påhittade eller överdrivna…

Något jag tycker är bra… Nej, så kan jag inte uttrycka det. Något jag uppskattar… Nej, det passar inte heller. Vad jag försöker säga är att ”Bye Bye Blackbird” är så brutal och rå som en krimi ska vara.

Inga direkta våldskildringar men genom förhör och protokoll förmedlas all den skräck, det hat och självhat, rädslan för kroppslig beröring, som våldtagna kvinnor tvingas bära inom sig under kanske resten av livet.

Deckarlogg 2Nej, ”Bye Bye Blackbird” är ingen deckare man läser för att koppla av och få en stunds underhållning.

Bengt Eriksson

Ännu mer pengar och en fjällspricka

Jag följer fortfarande stålarna!

Det tätnar i ”Follow The Money”. Energreens svindlerier blir allt tydligare, juristen Claudia försöker manövrera mellan moral och plikt, Alexander Sødergren framträder alltmer som en charmerande och målstyrd psykopat.

Den halvvärld Nicky och Bimse lever i blir till en skrattspegel av den på ytan eleganta och välfungerande styrelserumsvärlden i Energreen. Bit för bit växer världarna samman när den mystiske P, försedd med ett skjutvapen med ljuddämpare, gör lika hemtama besök i båda – effektivt och resultatinriktat.

Det som fångade mitt intresse från början har förstärkts. Det är i Nickys och Bimses värld, fjärran från designerväskor och champagne, som kampen för att göra livet bättre blir tydlig.

Nicky och Bimse snärjs alltmer in i ett spel de aldrig kan vinna och kostnaderna har börjat visa sig, gränserna flyttas allt längre bortom det lagliga och det anständiga. Det är faktiskt synd om dem.

vagenHur ska det gå? Var ska det sluta? Man får anta att det slutar med en slags allmän katastrof, en uppställning av allt ont mot det lilla goda, en sensmoral. Vi får väl se.

Så passade jag på att kolla in den norska katastroffilmen ”Bølgen” / ”Vågen” (2015) för några dagar sedan. Och vem uppenbarar sig där om inte den impulsstyrde polisen Mads, alltså Thomas Bo Larsen från ”Follow The Money”.

Lika bufflig här som där. Som det kan bli.

Filmen var oerhört spännande och skickligt gjord utan Hollywoods polerade och smidiga maskineri. Men det faktum att den bygger på den senaste forskningen om hur Åknesfjället i Norge rör på sig, gör den ohygglig. Katastrofen kommer att ske. Frågan är när.

Fjället är det mest övervakade berget i världen, enligt en artikel i svenska Yle. Storyn i korta drag:

Högt uppe i Åknesfjället finns det en spricka som vidgar sig med flera centimeter om året. Det är en tidsfråga innan fjällsidan rasar ner i fjorden och orsakar en 80 meter hög tsunami som kommer att svepa bort all bebyggelse, t ex hela den lilla orten Geiranger som är ett populärt turistmål.

Så visar datorerna plötsligt att det börjat hända saker. Det mullrar. Majestätiskt och hemskt börjar bergssidan att glida. Skredet är ett faktum och det ger geologerna tio minuter att varna, tio dyrbara minuter för befolkningen att försöka sätta sig i säkerhet…

Kataina deckarblogg 1Se den! Det är uppfriskande med film gjord i närheten.

Katarina Tornborg

Följ stålarna!

Jaha. Nu är det halvtid för oss som följer pengarna i den danska tv-serien på ettan på söndagskvällarna (kl. 21). För er som kanske har lust att haka på via SvT Play (eller DVD) – här en kort resumé:

Polisen Mads Justesen (Thomas Bo Larsen) kallas till en olycksplats vid bygget av en vindkraftspark i havet. Olyckan är snarast ett mord eftersom de mycket utbytbara arbetarna pressas hårt att ta enorma risker.

Mads beslutar sig för att sätta dit ledningen som visar sig vara en del av det framgångsrika grön-energi-bolaget Energreen under ledning av den karismatiske vd:n Alexander Sødergren (Nikolaj Lie Kaas). Den unga nytillträdda chefsjuristen Claudia Moreno (Natalie Madueno) axlar rollen som företagets energiska alltiallo. I bakgrunden finns den mystiske P (Claes Ljungmark) med en hemlig agenda och dolda motiv…

Follow the moneyEn parallell berättelse – och den i mitt tycke intressantaste – är den om den lilla bilverkstan där Nicky och Bimse jobbar för Nickys svärfar. Nicky och Bimse kommer över en mycket stor summa pengar. Hur tvätta så många miljoner?

Pengarna är en betalning för utförda tjänster hos Energreen… Lägg därtill skumma serbiska bilhandlare, Mc-gäng, en revisor som gärna tvättar smutsig byk och en nu påkörd, grävande reporter, outsourcad forskning och trassliga relationer så har ni en rejäl deckarsoppa att sörpla i er.

Så hur går det då?

Det händer egentligen inte så mycket mer än att det hettar till i ledningsleden på det ultramoderna gröna energibolaget som tycks ha lika mycket smuts under de välpolerade naglarna som vilken simpel bedragare som helst. Så heter den också ”Bedrag” på danska och på svenska obegripligt nog ”Follow the Money”.

Men är det intressant? Ja, för att personerna och relationerna är det.

Mads Justesen klampar på och en hel ekobrottsrotel tvingas att anpassa sig till hans oortodoxa polisiära metoder, vilket ibland är kul och ibland förutsägbart.

Nicky och Bimse på bilverkstan har fångats i omständigheter de inte kan kontrollera. Trots att Nicky är den smartare hamnar han ständigt i en slags gisslansituation gentemot Bimse som man kan bli galen på eftersom han tycks sakna spärrar – han vill ha allt genast och saknar förmåga att analysera konsekvenserna av sitt beteende.

Jag skriker till Nicky: ”Akta dig!”

För Nicky har någon slags naiv smarthet och oskuldsfullhet som gör att jag tror på honom. Föralldel, jag tror på Bimse också. De gestaltar sina roller med den oförlösta drömmens värdighet. Som riktiga personer.

Men Mads, Mads! Ingen impulskontroll. Han ser ut som en arg fisk i ett par storstilat barnsliga raseriutbrott. Men han är storsint och beslutar sig för att förlåta, glömma och gå vidare och inte vara arg trots att allt är hennes fel. Jisses så korkad han är, så utsökt irriterande.

Bakom en bedragen man står en arg och ledsen hustru som inte vill ingå i möblemanget. Och hur ska det gå för vackra Claudia? Kommer hon att välja det goda eller är hon så förblindad att hon säljer sin själ och störtar i fördärvet?
Vem vet.

Lite distanserat är det, lite svalare och kyligare och utan det tempo och den nerv som dansk tv-krimi vant oss vid. Inte mig emot. Och jag vill faktiskt veta hur smutsigt det rena Kataina deckarblogg 1bolaget egentligen är. Och så grubblar jag vidare på vad det ska bli av alla storhandlare och småfifflare, där drömmen om mer pengar är det enda de tycks ha gemensamt.

Katarina Tornborg