Mattias Boström – från nörd till expert

Apropå att Mattias Boström nominerats till en Edgar – grattis och lycka till! – för sin bok ”From Holmes to Sherlock” så tog fram dne här intervjun jag gjorde med honom i fjol.

***

Första gången jag mötte Mattias Boström var 1992. Han gjorde lumpen i Kristianstad men var hemma i Sjöbo under helgerna. Då passade han på att göra en utställning om Sherlock Holmes till biblioteket i Sjöbo. Jag intervjuade Mattias i hans pojkrum på Planteringsgatan.

Det trodde jag, vill säga, att det var då vi möttes. ”Men vet du vad”, invänder han, ”vi träffades långt innan dess. Jag och en kompis var hemma hos Joel och jag minns att vi också hälsade på Joels pappa. Då gick jag väl i nian.”

Joels pappa är alltså jag. Men nu ska inte det här bli alltför privat. Min poäng var att visa hur länge jag följt Mattias Boström – nu aktuell igen för att hans Sherlock-bok översatts till engelska och hyllats i både USA och England – som Sherlock Holmes-fanatiker eller passar det bättre med ordet nörd?

”Det stämmer ju att jag hade ett fanatiskt intresse för Sherlock Holmes. Under gymnasietiden på Österportskolan i Ystad fick jag in Sherlock Holmes i alla läroämnen – som ”Sherlock Holmes och hans musikidoler” i musikundervisningen och ”Sherlock som kemist” i mitt specialarbete. På skolfotona hade jag alltid en deerstalker, den där typiska Sherlock Holmes-mössan med brätte bak och fram.”

© 2013 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817

Pressbilden på Mattias Boström har tagits av Anna-Lena Ahlström.

”Men”, tillägger (= påstår?) Mattias, ”numera är jag inte alls så fanatisk. Möjligen lika intresserad men med större distans.” Fast krönikören minns förstås när den nya brittiska Sherlock-serien gick på teve och Mattias Boström twittrade kommentarer i realtid – rätt ur huvudet? – om snart sagt varje detalj i serien, från vilken bok och händelse som den lilla detaljen hämtats.

”Haha. Nej, långt ifrån. Jag kollade upp det mesta i förväg. Att vara så kallad expert är för mig att snabbt hitta svar och presentera dem på ett underhållande sätt. När jag var ung kunde jag nästan allt om Sherlock Holmes-berättelserna – jag medverkade till och med i frågeprogrammet ”Minnesmästarna” på teve – men den detaljkunskapen har jag tappat.”

Mattias Boströms bok ”Från Holmes till Sherlock” publicerades 2013 i Sverige. Sen dess har boken getts ut i Danmark, Tyskland, Norge, USA och England. Men det finns också ett annat spår att följa, nämligen bokförläggarens. Detta var nästa gång jag stötte på Mattias, när han drev förlaget Boströms i Lund.

”Jag gick en förlagskurs på Lunds universitet, men det var efter att jag startat förlaget. Och att jag startade berodde på att jag var aktiv i Skånska Deckarsällskapet som behövde ett förlag för att ge ut antologier med deckarnoveller. ´Skånska sillamord´ blev förlagets första utgivning.”

Själv minns jag mest att Boströms förlag introducerade nya utländska deckarförfattare, ett par av dem är mycket kända idag och ges ut av andra svenska förlag. ”Både Michael Connelly och Ian Rankin var jag först med att ge ut i Sverige”, säger Mattias Boström. ”Men jag var ung, oerfaren och ganska naiv. Ingen lysande ekonomisk affär, snarare tvärtom. Fler böcker sålde dåligt än bra.”

Efter fem år värvades han av förlaget Forum och strax efter gick Mattias Boström över till Piratförlaget, där han blivit kvar med titeln produktionsansvarig. Under rubriken Sherlock Holmes har han drivit sajten sherlockholmes.se, publicerat andras texter om Sherlock Holmes, skrivit egna artiklar och även noveller med Holmes-anknytning. Bland övrigt kan nämnas att han spottat ur sig sudokuböcker och provat på att vara ståuppkomiker.

Mattias är dessutom flitig på sociala medier, berättar ofta om vad han har för sig. Det var när han livetwittrade under andra säsongen av Sherlock-serien som någon frågade: När kommer boken? Bok, tänkte han. Ja, varför inte? Eller låt krönikören fråga: Varför? Det har ju skrivits hur många böcker som helst om Sherlock Holmes, vad finns i din bok som inte fanns i de tidigare och som uppenbarligen tilltalar både recensenter och läsare?

”Jag kom på att jag ville skriva en bok om Sherlock Holmes-succéns historia, i kronologisk ordning. Det hade ingen gjort. Boken skulle kunna läsas av vem som helst, oavsett intresse för Holmes. Det skulle bli en fackbok i spännande romanstil där läsarna kände att man var med vid de olika händelserna. Titeln ”Från Holmes till Sherlock” kom jag på för att jag ville visa hur Holmesfiguren förändrats från gentlemannadetektiven Holmes till det udda geniet Sherlock.”

”Och jag började göra research, hörde av mig till stand up-klubbar och avbokade mina gig. Direkt! Allt hände inom 24 timmar efter att jag fått det där twittermeddelandet.”

3 X Sherlock med mera

1. Format. Mattias Boström fortsätter att skriva på sin Sherlock-bok. Han har ändrat i texten inför varje utländsk utgivning och till den engelska översättningen skrev han inte färre än tjugo nya kapitel! ”Nu har boken kommit upp i hela 600 sidor”, säger Mattias.

2. Detektivroman. Mattias Boström har också skrivit klar sin första (sekelskiftes)deckare: Tid: 1902-1905. Miljöer: Stockholm, London och Värmland. Genre (med egna ord): ”Trevlig läsning för alla som går igång på historiska deckare och inte har något emot det lättsamma och lekfulla. Jag blandar friskt mellan verkliga händelser och påhittade.”

3. Pastisch. Hur många Sherlock Holmes-berättelser (pastischer, parodier, hyllningar) har inte skrivits och skrivs i Sir Arthur Conan Doyles anda? En av mina favoriter: Sven Sörmarks bok ”En oscariansk skandal” med fyra berättelser om ”Sherlock Holmes i Stockholm”. Tyvärr utgången – leta på antikvariat och beställ på bibliotek!

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2017

Annonser

Kanske årets deckare?

Som ni kanske sett på annan plats har Svenska Deckarakademin nu nominerat två gånger fem deckare, svenska respektive översatta, till Deckarakademins bägge årliga priser. Eller två gånger ”Gyllene kofoten”, som prisen kallas numera. Utdelningen sker på Deckarbiblioteket i Eskilstuna den 26 november.

Inte riktigt men nästan alla av de nominerade har jag läst. Såvitt jag kan bedöma är det inte mycket att anmärka mot: samtliga är – eller verkar vara – välförtjänt nominerade. Fast jag noterar en sak: efter att, låt säga, utomgenredeckare = romaner med visst kriminellt men desto mer skönlitterärt innehåll tidigare varit populära hos Deckarakademins ledamöter så har nu – det var på tiden – allt fler av dagens varianter på hårdkokt och noir tagit sig in på allvar bland de nominerade.

Man kan också notera att det är väl blandat mellan stora och mindre förlag. Dessutom – att jag inte har anmärkningar betyder inte att nomineringarna är definitiva och självklara. Åtminstone, säg, två gånger fyra andra författare/titlar hade säkert kunnat nomineras. Vilket i sin tur betyder att 2017 är ett bra år vad gäller deckarutgivningen i Sverige.

Skärmklipp 2017-10-30 14.35

Hämtat från Svenska Deckarakademins hemsida: http://deckarakademin.org/hem/

Bland utländska/översatta titlar hade jag inte blivit ledsen – tvärtom – om Jan-Erik Fjells norska polisroman ”Smugglaren” (Harper Crime, övers: Sandra Rath) – årets bästa översatta deckare, om någon frågar mig – hade åtminstone nominerats, liksom Jan-Philipp Sendkers lågmälda Kina-thriller ”Viskande skuggor” (Forum, övers: Lisbet Holst), Pierre Lemaitres mycket franska franska polisthriller ”Alex” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) och varför inte Adrian McKintys hårdkokta polisroman ”Jag hör sirenerna på gatan” (Modernista, övers: Nils Larsson) med 80-talets Nordirland som kriminell livsmiljö.

Eller för den delen islänningen Steinar Bragis mångspänningsroman ”Kata” (Natur & Kultur, övers: Sara Gombrii). Enastående kvinnoskildring med Reykjavik som stadsnatur. Fast Bragi kanske är för litterär, nu när det ska vara hårdkokt?

Bland årets svenska deckarförfattare hade väl också Martin Holmén kunnat nomineras för ”Slugger” (Albert Bonniers), den avslutande delen i hans noir-serie om och i Stockholm. Fler möjliga: Katarina Wennstam har skrivit ännu en samhällsthriller, ”Gänget” (Albert Bonniers), som riskerar att bli personligt drabbande, John Ajvide Lindqvist avslutar sin mitt emellan krimi- och skräcktrilogi ”Platserna” med romanen ”Den sista platsen” och Sara Lövestam avslutar med den fjärde titeln, ”Finns det hjärterum” (Piratförlaget), sin serie om den osannolika men ändå sannolika detektiven Kouplan.

Även dessa kunde, enligt mig, varit med bland de nominerade. Får se nu om Deckarakademin också tänker dela ut några extrapriser för 2017.

Till exempel ett debutantpris, som då antingen väl bör gå till Lina Bengtsdotter för landsbygds-, det vill säga Gullspångsdeckaren ”Annabelle” (Forum) eller till Niklas Natt och Dag för ”1793” (Forum), en historisk noirberättelse i Stockholm på Bellmans tid.

Och ska det dessutom delas ut ett pris till året faktabok så bör främst ”På stadens skuggsida – Människor och brott i Jack The Rippers London” (Carlssons) av Peter K. Andersson och ”Svensk skräcklitteratur 1 – Bårtäcken över jordens likrum” (Ellerströms) av Mattias Fyhr vara aktuella. Enligt min åsikt.

Här följer de författare/deckare som Svenska Deckarakademin har nominerat med Akademins egna, något förkortade, beskrivningar och motiveringar.

De svenska nominerade:

Christoffer Carlsson: Den tunna blå linjen (Piratförlaget)
Fjärde och sista delen i Christoffer Carlssons romaner om stockholmspolisen Leo Junker. Han arbetar med att lösa ett fem år gammalt mord, men det handlar också om sorg, kärlek och vänskap.

Anders de la Motte: Höstdåd (Forum)
Författaren återvänder till den skånska byn Nedanås, där en ung, begåvad man dog för 27 år sedan. Anna Vesper, mordutredare från Stockholm, har flytt från en personlig tragedi och försöker finna sig till rätta i idyllen. Men det vore inte ”Skåne noir” om inte det begicks brott även idag.

Thomas Engström: Öster om avgrunden (Bonniers)
Klassisk spionroman på modern svenska. Detta är fjärde och sista fristående delen om före detta dubbelagenten Ludwig Licht, som i likhet med många andra dricker för mycket och även har en dålig relation till sin son. Miljö: Tbilisi, Georgien.

Camilla Grebe: Husdjuret (W&W)
Unga polisen Malin är uppvuxen i fiktiva sörmländska byn Ormberg. Som tonåring hittade hon ett barnlik i ett stenröse och återvänder nu med sina kollegor för att försöka lösa det olösta mordet.

Anders Roslund & Stefan Thunberg: En bror att dö för (Piratförlaget)
Fristående fortsättning på ”Björndansen” om de tre rånarbröderna Leo, Felix och Vincent Dûvnjac och deras motståndare, polisen John Broncks. Äldste brodern Leo, som just sluppit ut ur fängelset, vill begå det perfekta brottet.

De nominerade översatta kriminalromanerna:

Flynn Berry: Sargad (Louise Bäckelin förlag, övers: Rebecca Alsberg)
Psykologisk thriller av en amerikansk författarinna om en kvinna som söker sin systers mördare, men som därmed också avslöjar systerns hemligheter. Boken belönades av MWA (Mystery Writers of America) med Edgar-priset som årets bästa debut.

Bill Beverly: Dodgers (Southside Stories, övers: Hanna Axén)
Fyra kriminella unga män och pojkar på en road-trip genom USA, på väg för att mörda en domare. En brutal noir-roman med oväntat slut. Uppmärksammad bl.a. för att CWA (Crime Writers’ Association) belönade den både som bästa roman och bästa internationella debut.

Ray Celestin: Mafioso (Southside Stories, övers: Hanna Williamsson)
Celestins debutroman belönades förra året av Svenska Deckarakademin som årets bästa till svenska översatta deckare. ”Mafioso” är en historisk kriminalroman om mord, rasism, gangsterväldet och – inte minst – musiken i Chicago under slutet av 1920-talet.

Ane Riel: Kåda (Modernista, övers: Helena Ridelberg)
Mycket annorlunda och sorgsen kriminalroman med en liten flicka i den bärande rollen. Inte mycket våld men genomarbetade karaktärsteckningar. Boken belönades av SKS (Skandinaviska Kriminalsällskapet) som årets bästa nordiska kriminalroman.

Karin Slaughter: De fördärvade (Harper Collins, övers: Villemo Linngård Oksanen)
Staden Atlanta 1974: rasism och sexism gör det svårt för kvinnliga poliser att arbeta. Men två av dem börjar på egen hand utreda ett polismord – trots motståndet. Boken nominerades till ett Edgar-pris.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Flyktingar, biotech, kärlek och poesi

Lone Theils
Den blå poetens kärlek
övers: Margareta Järnebrand
(Norstedts)

Nu föreligger den andra romanen om journalisten Nora Sand. ”Den blå poetens kärlek” är en fristående fortsättning på danska Lone Theils mycket lovande debut med ”Flickorna på Englandsbåten”, då som nu i utmärkt översättning av Margareta Järnebrand,

Det är en hemsk historia som Nora Sand har att gräva i. En iransk poet och Nobelpristagare, Manash Ishmail, har kommit som flykting till Danmark. Med på flykten fanns hans älskade hustru Amina men genom en serie olyckliga omständigheter har paret skilts åt och nu vet ingen vad Amina är.

Ishmail ger aldrig några intervjuer och uppträder inte i TV. Hans poesi är budskapet och så ska det förbli. Men inte längre. Han är beredd att ge en enda intervju och den ska Nora Sand få. Kulturredaktionen på tidskriften Globalt är i upprorsstämning: Varför just Nora?

Manash Ishmail vill att Nora ska hitta hans hustru. De senaste livstecknen kom från London och London är Noras bas. Hur kan en kvinna bara försvinna så spårlöst att man tvivlar på att hon ens har funnits?

Theils blå poetNora Sand kommer snabbt i kontakt med den nya verkligheten där flyktingmottagande och hantering är utsålt till privata företag som med engelska regeringens goda minne håller människor inspärrade i ogenomträngliga fängelsekomplex innan de deporteras. Ingen insyn, inget demokratiskt ifrågasättande är möjligt i denna värld där ideella organisationer övervakas, hotas och trakasseras, eldsjälar förföljs.

Kan detta verkligen vara det moderna England? Allt är gungande, kafkaeskt obegripligt och undflyende. Vad gör en tuff reporter när inget finns registrerat, den byråkratiska rundgången mardrömslik och otäcka trojaner i datorn raderar filer, stjäl video och telefonsamtal och allt, allt blir förstört?

Nora Sand väntar. På att rätt person ska dyka upp, på att hon ska kunna följa de få fysiska spår som finns. Hon tar hjälp av pålitliga vänner. Till sist lyckas hon skapa sig en bild av situationen och den visar sig vara långt värre än hon först kunnat ana.

Vilka förbindelser har ett danskt superföretag i biotech-branschen med ett internationellt läkemedelsbolag och ett amerikanskt säkerhetsföretag i Texas? Vad är det för revolutionerande medicin som företaget ska lansera? Ofattbara summor står på spel och spåren leder rätt in i flyktingförvaringen.

Det är inga roliga besked hon kan lämna till den väntande maken – eller för all del till sin redaktion. Alltför mycket står på spel, alltför mycket pengar är i omlopp och Globalt är bara en liten aktör på den internationella scenen.

Och Nora Sand är lika envis, käck och halsstarrig som i förra boken, och min kritik kvarstår: Hon är en intressant person som skulle må mycket väl av att fördjupas utan att förlora ett uns av sin envetna professionalism. Det vore intressant att få en lite djupare inblick i hennes drivkrafter och motiv. Kort sagt, hur hon blev som hon blev.

Men visst är det bra. Det är spännande och välskrivet och kopplingen mellan skumraskfinans och flyktingar minst sagt vältajmad. Det privata får sin beskärda del genom poeten Manash Ishmail och hans hustrus öden och med de bekymmer Nora själv har med kärleken och dess komplikationer.

Lone Theils har en egen ton och ett språk som matchar. Men några lösa ändar hänger sig envist kvar och skaver utan avslut. Vilket inte hindrar att jag ser fram emot Nora Sands vidare öden.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Kriminallitteraturens eventuella nationaldrag

Kan det finnas nationella drag i deckarlitteraturen? Som att pusseldeckare är engelska och hårdkokta deckare uppstod i USA.

Ett seminarium på fjolårets danska krimimesse i Horsens handlade om ”Nordic Noir”. Där frågades hur nordiska deckarländer skiljer sig åt. Jo, i Sverige finns flest poliser, i Norge fler privatsnokar och i Danmark skrivs många spionromaner.

Efter att precis ha läst ”Madonnan i Notre-Dame” av Alexis Ragougneau och ”Flykten” av Dominique Manotti undrar jag om det någon annanstans än i Frankrike skrivs deckare som sticker iväg åt så många litterära håll och ger tusan i genregränser.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Gota Media 2016)

En kvinna eller två

Anna Ekberg
Den hemliga kvinnan
övers: Lars Ahlström
(Massolit)

Anna Ekberg är en pseudonym. Bakom den döljer sig – mer eller mindre – två manliga danska författare: Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich.

Kan man göra så? Eller t o m, får man göra så? I betydelsen: kan en man eller i det här fallet ett par män skildra kvinnor i en kriminalroman som om romanen hade skrivits av en kvinna?

Och varför? Ja, varför skrev inte de manliga danska författarna i sina rätta namn? Varför gömma sig bakom ett kvinnligt författarnamn?

Den hemliga kvinnanFör att luras? Eller för att de – eller bokförlaget – trodde att annars skulle inte kvinnor läsa boken och ”tro” på den?

Nej, jag vet inte. Jag undrar blott (men att inte kvinnor skulle kunna skildra män eller män kunna skildra kvinnor… njä, finns det väl många exempel på att det går).

Lyckades då Anders Rønnow Klarlund och Jacob Weinreich att lura – de danska – kritikerna och därmed de danska deckarläsarna? Förblev pseudonymen hemlig?

Nej, inte alls. Pseudonymen avslöjades genast, stod nog i varenda recension.

Och vad tyckte de danska kritikerna? Hur klarade författarna av att skildra en kvinna, så att säga, inifrån?

Sådär, tyckte vissa. Rätt bra, menade andra.

Huvudpersonen heter antingen Louise eller Helene. Till att börja med Louise, som är lyckligt gift då en annan man dyker och hävdar att hon i själva verket heter Helene och är hans försvunna hustru.

Louise minns inte. Hon kan inte minnas sitt förflutna.

Anna Ekberg / Anders Rønnow Klarlund / Jacob Weinreich ställer den allt mer populära genren ”domestic noir” på sin spets i romanen ”Den hemliga kvinnan”.

Ämne: kärlekens vara och inte vara. Resultat: ett intensivt och starkt porträtt av en bräcklig kvinna som måste bli stark.

Min åsikt: jag ansluter mig till de danska kritiker som tycker att det här är ju rätt bra.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

När britter väljer nordiskt

Recenserar den på svenska nya polisromanen “Kolibri” av finskan Kati Hiekkapelto (recensionen kommer i Gota Medias tidningar) och fick anledning att kolla upp deckarpriset Petrona Award, dit nämnda roman var nominerad ett tidigare år.

Petrona Award – läs HÄR om priset och varför det heter som det heter – är ett brittiskt deckarpris som årligen delas ut till ”The Best Scandinavian Crime Novel of the Year”. Alltså nordiska deckare i översättning till engelska.

Petrona AwardKati Hiekkapelto har nominerats också i år, för en annan roman i samma serie som ”Kolibri”. De sex nominerade kriminalromanerna/författarna är:

”The Exiled” av Kati Hiekkapelto, övers: David Hackston (Orenda Books; Finland)
”The Dying Detective” av Leif G.W. Persson, övers: Neil Smith (Doubleday; Sverige)
”The Bird Tribunal” av Agnes Ravatn, övers: Rosie Hedger (Orenda Books, Norge)
”Why Did You Lie?” av Yrsa Sigurđardóttir, övers: Victoria Cribb (Hodder & Stoughton, Island)
”Where Roses Never Die” av Gunnar Staalesen, övers: Don Bartlett (Orenda Books, Norge)
”The Wednesday Club” av Kjell Westö, övers: Neil Smith (MacLehose Press, Finland)

Observera att två nominerade kommer från Norge och likaså två från Finland men att ingen deckare från Danmark har nominerats. Något skumt fast det kan bero på förlagen (vilka titlar som översätts) förstås.

Tre av de sex har jag läst.

Perssons är en av hans bästa, tycker jag. Staalesens är också, fortfarande så här långt fram i serien, en av de bästa med privatsnoken Varg Veum. Att Westös historiska roman om 30-talets Helsingfors räknas som deckare i Storbritannien, lite förvånad blev jag. Men visst, om man använder benämningen krimi så.

Övriga tre får jag skaffa och läsa.

Lite extra intressant ju hur ”Nordic Crime” uppfattas utomlands. Ofta på ett annat sätt, än i hemländerna. I Storbritannien har t ex Camilla Läckbergs deckare kallats  psykologiska kriminalromaner.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Mörk, regnig natt på Nørrebro

Skrev en recension i Kvällsposten av Jesper Steins andra krimi, ”Bye Bye Blackbird”, när den 2013 gavs ut i Danmark. Nu finns krimin också på svenska så här kommer min recension igen.

*

Se på omslaget: ett nattfoto, mörkt och regnigt, av Nørreport Station. Exakt så är stämningen i Jesper Steins nya krimi ”Bye Bye Blackbird” (Norstedts; övers: Margareta Järnebrand). Som en ”Nørrebro blues”, för att låna ett uttryck från en dansk recension.

Miljön är alltså Nørrebro (med omnejd), liksom i debuten ”Uro” / ”Oro” (även den utgiven av Norstedts i Sverige). Stein fortsätter också att göra något som blivit allt vanligare bland manliga deckarförfattare, nämligen att skriva en krimi och en mansroman på samma gång.

stein-blackbirdKriminalhistorien handlar om en serie våldtäkter som begåtts i Köpenhamn. En maskerad man smyger in i lägenheter och våldtar kvinnor under knivhot. Just ”serie”, för det visar sig att det måste vara en serievåldtäktsman.

Axel Steen, vicepolitikommissær / kriminalinspektör, skild, far till en liten dotter och hasch(miss)brukare, upptäcker sambanden. Han ser likheter mellan våldtäkterna och ett olöst mord som gnagt på hans samvete sen det skedde för fyra år sen. Det var hans nitiska polisarbete för att hitta mördaren som spräckte äktenskapet.

Steen har lätt att brusa upp. Han är en polis och man på gott och ont. Nog mest ont. Men det som är en sämre egenskap privat kan vara en tillgång i polisarbetet.

Mellan raderna analyseras könsrollerna. Den manlige polisen Steen tar anmälningarna om våldtäkter på allvar – till skillnad mot den kvinnliga polis som förut hade hand om dem: så många anmälningar att de måste vara påhittade eller överdrivna…

Något jag tycker är bra… Nej, så kan jag inte uttrycka det. Något jag uppskattar… Nej, det passar inte heller. Vad jag försöker säga är att ”Bye Bye Blackbird” är så brutal och rå som en krimi ska vara.

Inga direkta våldskildringar men genom förhör och protokoll förmedlas all den skräck, det hat och självhat, rädslan för kroppslig beröring, som våldtagna kvinnor tvingas bära inom sig under kanske resten av livet.

Deckarlogg 2Nej, ”Bye Bye Blackbird” är ingen deckare man läser för att koppla av och få en stunds underhållning.

Bengt Eriksson