Är det för sent, är det för sent

Min första deckarrecension skrev jag för så längesen som 1969. Eller recension och recension, det var nånslags samlingsrecension i Dagens Nyheter av pseudonymen Sivar Ahlruds hela ungdomsserie med Tvillingdeckare. (Mycket fina miljöskildringar från Stockholm!)

Och sen har jag fortsatt att bevaka och recensera deckare, ibland mer och fler, ibland sporadiskt. Så tänkte att jag på Deckarlogg då och då ska lägga ut en ”gammal” recension av en ”gammal” deckare. För blir en roman, deckare eller inte, någonsin gammal – om romanen stått sig, om deckaren fortfarande är bra?

Nej. Bra förblir bra för evigt. Så här följer en äldre recension av en äldre roman, deckare eller inte, med uppmaningen: Glöm inte deckar/litteraturhistorien, läs ibland också en äldre roman/deckare! Eller krimi, så hade jag nog idag kallat romanen…

***

Tim Krabbé
Grottan
Övers: Annika Johansson
(Forum)

Kriminalroman eller inte kriminalroman? Har det någon betydelse? Inte ur kvalitetssynpunkt, naturligtvis. En bra roman är en bra roman, med eller utan prefixet ”kriminal”. Men ur läsarsynpunkt kan det ha stor betydelse.

Kaka söker maka. En roman, som nämns vid sin rätta genre, har lättare att hitta rätt läsare. En deckare, som marknadsförs som en skönlitterär roman bland andra skönlitterära romaner, kanske aldrig upptäcks av deckarläsarna. Medan en roman, som har vissa kriminella inslag och därför utnämns till kriminalroman, både kan göra deckarläsarna besvikna och missa sina skönlitterära läsare.

Tim KrabbeHolländaren Tim Krabbé placeras ibland i kriminalgenren, ibland inte. Romanen ”De försvunna”, med vilken han 1993 introducerades på svenska, har beskrivits som ”lika mycket en existentiell som psykologisk thriller”. Deckarakademin utsåg ”De försvunna” till årets bästa översatta kriminalroman.

”Cyklisten” (1994) kallades ”en blivande klassiker”, men den romanen läste knappast någon kritiker som en deckare. ”Förseningen”(1995) beskrevs – återigen – som ”en thriller som övertygar lika mycket… på det psykologiska planet”. (Allt detta enligt omslagsfliken till Krabbés nya roman, som den här recensionen egentligen och nu ska handla om…)

Tillbaka till inledningen: Är Tim Krabbés nya roman fågel, fisk eller mitt emellan? Kan ”Grottan” kallas deckare eller ens en kriminalroman? Svar: Nej! Det menar jag alldeles säkert och bestämt – trots att handlingen kretsar kring narkotika, smuggling och mord, och trots att hela romanen kan beskrivas som ett pussel.

Ja, om man med pussel menar att författaren i berättelsens inledning lägger ut ett antal pusselbitar som mot slutet av romanen bildar ett mönster, visar en helhetsbild av samhället och människorna samt sammanfattar romanberättelsen, så är ”Grottan” en pusselroman. Men – obs! – ingen pusseldeckare.

Låt mej jämföra med Krabbés landsman Maarten ‘t Hart, som också skriver romaner på gränsen till kriminallitteraturen. När berättelsen – säg verkligheten – blir kriminell, då tar kriminaliteten – alltså verkligheten – över. Då blir ‘t Harts romaner också kriminalromaner.

Så är det inte med Tim Krabbé. Han har skarpa ögon och är nyfiken på deckargenren. Han spanar över gränsen och in i kriminallitteraturen. Men han går aldrig över gränsen, låter inte sina skönlitterära romaner förvandlas till deckare. Däremot lånar och leker han med deckargenrens ämnesområden och berättarteknik (pusselläggandet i ”Grottan” är bara ett exempel). Just ”leker” är förresten absolut rätt ord, det kommer ni att märka när ni läser ”Grottan”.

Huvudpersonerna – ja, trots att romanen främst är uppbyggd kring den förstnämnde måste alla tre utnämnas till huvudpersoner – heter Egon, Axel och Marjoke. De möttes på ett ungdomsläger. Egon och Axel, den senare redan då en odåga, blev någon slags vänner. Egon och Marjoke förälskade sej i varann och deras gemensamma upplevelse i en ”trehundratjugofem miljoner år gammal” grotta fick livsavgörande betydelse för bägge två. (Där föddes intresset för stenar).

Egon blev geografilärare och geolog. Ibland stötte han ihop med Axel, en allt grövre förbrytare. Marjoke försvann ur Egons liv. Vart tog hon vägen? Emigrerade hennes familj till Amerika?

Krabbé skildrar livets små, små men livsavgörande detaljer och händelser. Här finns ett budskap, lika enkelt som viktigt: sköt om ditt liv. Låt inte livet ha sin gång utan välj ditt liv. ”Grottan”är en berättelse om livslögner: om balansgången mellan lugn, å ena sidan, och spänning i livet, å den andra. Och däremellan: livsmod.

Och samtidigt en berättelse om den lika svåra balansgången mellan individ och kollektiv, mellan jag och vi, egoism och vetskapen om att det finns fler människor på jorden än jag.

Livets eviga gungbräda: fram och tillbaks, fram och tillbaks. I vilken ände stannar gungbrädan? Var ska vi sätta ner fötterna? Varje livsval är ödesdigert, för varje val i livet, hur små de än må vara, pekar ut färdriktningen för vårt återstående liv. Och är det för sent, är det för sent.

Chansen har gått, livsvalet är förbi.

Romanen ”Grottan” börjar – och slutar – i landet Ratanakiri i Asien. Dit har Egon Wagter rest för att hämta ett parti narkotika. Geografiläraren och geologen har blivit narkotikahandlare. Men hur kunde det gå så? Och vem är kvinnan, amerikanskan, som Egon stämt med möte med i huvudstaden Ratanak?

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 1996

Några ord om den synnerligen svåra konsten att formulera en mening

Deckarlogg ska ju främst handla om deckare och annan krimi men inte enbart väl? Det måste väl inte loggen? Ja, jag är ju redaktör så jag bestämmer.

Det blev lite prat igen och ju mer som pratas och diskuteras om språk och stilistik, författande och i det här fallet mest journalistik, desto bättre.

Så jag tog fram en text jag skrev för längesen men, tycker jag, är förvånansvärd aktuell än idag. Hur ska man skriva? Hur viktiga är ens val av ord? Vilken betydelse får det man skriver?

Så här sa Olof Lagercrantz, chef- och kulturredaktör, kulturjournalist, poet, skön- och facklitterär författare, en gång om detta…

 ***

”Han blir ju bara bättre med åren. Det är uppmuntrande.” (Göran Zachrison, frilansjournalist, lektor i stilistik och kursledare, i en fikapaus dagen innan)

Halvmånen och det vita håret runtom. Flugan under hakan. Pekfingret i luften, men inte ett hårt magisterpekfinger utan ett mjukt finger som klappar och uppmuntrar – som h e l a r. (Utom när han talar om Bonniers, då slår pekfingret hårt som en klubba.)

Ögonen tindrar när han pratar: ”En artikel ska skrivas som ett kärleksbrev.”

Eller: ”Steget är inte långt mellan skönlitteraturen och journalistiken. Det är samma sak.”

Eller: ”Tryck inte en dålig artikel. Den förstör ditt liv.”

Olof Lagercrantz talar i citat. Med välformulerade, avskalade meningar. Som i Bibeln, den tunna men innehållsrika ”Om konsten att läsa och skriva”.

En utgåva av Olof Lagercrantz bok ”Om konsten att läsa och skriva”.

En sal frilansjournalister lyssnar. Inte en knappnål faller. Stämningen är andäktig.

Olof Lagercrantz talar och det lama journalistspråket reser sej och går. Det får vingar. Det flyger.

”Det finns inga regler”, säger Lagercrantz. ”Mästaren bryter mot alla regler.”

Men det finns ”dödssynder”, säger han också. Rensa bort superlativer och adjektiv, upprepningar och slitna uttryck. Exempel: ”fiska i grumligt vatten”, ”den fascistiska hydran”, ”den fria världen” och ”den fria pressen”… (Framför allt de två sista.)

Han berättar: När han var på Dagens Nyheter och DN publicerade en riktigt dålig artikel, då såg han som ett tåg av läsare som lämnade den sidan i tidningen och den skribenten – för att aldrig återkomma.

När DN publicerade en riktigt bra artikel såg han ett lämmeltåg på väg till tidningen.

Han berättar också: På DN var man livrädd för ordet ”knulla”. Stod det ”knulla” i en mening skulle alla – direkt – sluta läsa DN.

Första gången ”knulla” stod i en artikel… ”Inte en katt brydde sej om det.”

Fler Lagercrantz-citat:

”Lyriken återger språket dess ursprungliga betydelse. Poesin är ett reningsbad för orden.”

En pocketutgåva av samma bok.

”Sen några veckor tillbaka skriver jag på ordbehandlare. I sin mage bevarar denna underbara maskin allt jag skriver.”

Citaten hängde inte ihop när han sa dem. Men i anteckningsboken har jag skrivit dem efter varann.

För så känner jag mej när jag själv sitter vid ordbehandlaren. Som en journalistikens poet. En mening kan ju formuleras på tusen sätt. Jag ändrar ordföljd, byter ut ord, kommaterar och punkterar olika. Varje mening i artikeln är viktig som en rad i en dikt.

Men nyhetsjournalistiken då, frågar någon. Journalistik som litteratur, ja, som poesi, går det att praktisera om man är nyhetsreporter?

Lagercrantz tänker högt. Vad kallar ni det? Det där… Det fanns inte på min tid… Citattecknet?

Pratminus.

Det är för många pratminus i dagens nyhetsartiklar. Ibland är alltihop pratminus. Men det är inga riktiga citat, utan hopdrag. Så har nästan aldrig polischefen sagt. Referat. Många gånger är det bättre att referera.

Citat blir ofta oförståeliga om man glömmer när och hur det sas, atmosfären…

”Om en människa går i stark blåst böjer han sej framåt. Men skildrar man honom efteråt och glömmer vinden ser han väldigt löjlig ut.”

”Oron”, säjer Olof Lagercrantz. Oron måste finnas. Osäkerheten. Blev det en bra artikel? ”Det finns inga lysande artiklar”, säjer han.

Oro har frilansjournalisten som skriver detta mer än nog av. Men det jag stoppar ner i portföljen brevid pappren från kursen och boken ”Om konsten att läsa och skriva” är inte oro utan dess raka motsats – ett motgift mot oro.

Den nya pocketutgåvan av boken ”Om konsten att läsa och skriva” med nyskrivet förord av Stefan Jonsson.

Jag stoppar ner känslan: Det går! Det ska gå!

Och uppmaningen: Tänk!

Innehåll. Form. Journalistik är bäggedera. Hur många av dagens svenska journalister tänker mer på det ena, mindre på det andra? Hur många tänker varken på det ena eller det andra?

Olof Lagercrantz: ”Dom dåliga skribenterna är oerhört många just nu.”

Bengt Eriksson
Antecknat på folkhögskolan i Östra Grevie den 31 januari 1989,  tryckt i Resumé samma år, aktualiserade versioner i Ystads Allehanda 2001 och Kvällsposten 2002