Brittiska spioner på kontoret och fältet

Spionthrillrar är inte Deckarloggs favoritlitteratur. För det mesta,  fast det finns undantag…

Ett av undantagen heter Len Deighton. Tyvärr kom jag in lite sent i hans produktion, inte förrän på 80-talet. Det var när Deighton började skriva om Bernard Samson, den åldrande brittiske agenten och spionen, men då sen flera år kontorsråtta bakom ett skrivbord i Whitehall.

Det skulle bli många romaner om och med Samson, vilka jag presenterade i boken ”Deckarhyllan”.

Len Deightons tidiga karriär som thrillerförfattare missade jag alltså. Det försökte jag ta igen med att se Michael Caine som den unge brittiske spionen Harry Palmer i filmatiseringarna av några Deighton-thrillrar.

Harry Palmer var ett namn som hittades på till filmen. I den första boken ”The Ipcress File”, som också den första filmen baserades på, har den unge spionen inget namn utan är namnlös.

Joe Cole som ”Harry Palmer” i den nya TV-serien.

Nu har samma thriller filmatiserats ännu en gång, nu som TV-serie (den kan ses på SvT och SvT Play). Samma namn på den unge, före detta bedragaren och svartabörshajen, nu påtvingade spionen och agenten, alltså Harry Palmer. I den nya TV-serien spelas han av Joe Cole.  

Efter att ha sett första avsnittet på SvT så plockade jag fram min text av typen kortessä om Len Deighton ur den andra, förlängda upplagan av boken ”Deckarhyllan”. Läs och bli inspirerad att läsa Len Deighton, om du inte läst honom förut.

Förresten, se TV-serien också!

***

Len Deighton
Land: England
Genre: spionthrillers, agentromaner, politiska thrillers

Bernard Samson är en vanlig, rätt trist engelsman. Hans hustru heter Fiona, han har två barn, Sally och Dick. Han oroar sej för att lönen inte ska räcka. Nu har banken ringt igen om överdraget på kontot. Och han oroar sej för att hans hustru är otrogen. Varför svarade hon inte – klockan 2 på natten! – när han ringde från Berlin, dit han rest på tjänsteresa? Och hennes förklaring sen: ”Den förbannade telefonen måste ha konstrat igen!”

Just detta, att han är så vanlig, att han skulle ha kunnat arbeta som kontorist på vilket kontor eller statligt verk som helst i London, gör att Bernard Samson blir en så fascinerande huvudperson i Len Deightons spionromaner. En människa, inte av papper och trycksvärta utan av kött och blod. Hustrun Fiona arbetar förresten på samma kontor, inom samma koncern, så att säga, men på en annan avdelning.

”Departementet”, som det kallas, är den brittiska underrättelsetjänsten.

deightondossier.net är en mycket innehållsrik nätsida med info om Len Deighton.

Om Samson, hans familj, släkt, vänner, arbetskamrater och chefer har Deighton skrivit inget mindre än en trippeltrilogi (som även kallats fiske-, tennis- respektive kärlekstrilogin): först ”Byte i Berlin” (1984), ”Möte i Mexico” (1985) och ”Lösning i London” (1986); sen ”Betet” (1989), ”Linan” (1990) och ”Kroken” (1991); och sen ytterligare tre romaner, ”Tro” (1997), ”Hopp” (1998) och slutligen (?) ”…Och kärlek” (1999).

Den stora, tjocka romanen om familjen Winter (1986), som Deighton publicerade mellan den första och den andra trilogin, är inte en spionthriller utan snarare en historisk roman om Tyskland och nazismen. ”Winter” kan också läsas som en bakgrundsbok – extraläsning för den som vill veta ännu mer – till Samsontrilogierna.

Bernard Samson är spion, agent, men när berättelsen om honom börjar har han i fem år suttit bakom ett skrivbord i Whitehall. Så får cheferna för sej att han är rätt man att skicka på tjänsteresa till Berlin.

Bernard är nämligen, som han skämtar, ”ein Berliner” (ett slags munk, alltså ett bakverk). Han känner Berlin, sin barndomsstad. Där växte han upp och gick i skolan. Pappa var också underrättelseofficer och chef för Berlinkontoret.

I den första romanen, ”Byte i Berlin”, landar ett militärflygplan med Bernard ombord på RAF Gatow, Luftwaffes gamla flyghögskola. Slå upp kapitel 10, där finns en atmosfärrik skildring – den luktar, andas och lever – av hans möte med ett Berlin, som fortfarande ser likadant ut som i hans barndomsminnen. Året är 1983 men mycket litet har förändrats sen krigsslutet, ja, sen 30-talet.

Det allra bästa i trippeltrilogin är nog dessa återkommande skildringar av Berlin: geografiskt – gator, stadsdelar, Öst och Väst – men ännu mer atmosfäriskt, stämningen och lukten. 

På det engelska underrättelsekontoret går det väl ungefär likadant till som på andra kontor: alla skvallrar om alla, konkurrerar och intrigerar, slåss om chefstjänsterna. Vem står i tur att bli näste chef i Berlin?

Med en skillnad: alla misstänker också alla. Vem läcker hemligheter? Vem kan vara kontraspion? Frågan är inte om utan när: alla blir misstänkta och granskade, i tur och ordning.

Det är så barnsligt att det inte kan vara sant! De är som barn som sitter i sandlådan och kastar hinkar och spadar på varann. Ska dessa människor ha ansvaret för nationens – Englands – säkerhet!? (Har det gått och går kanske fortfarande likadant till i Sverige?)

Men samtidigt skriver Deighton så levande att han får mej att tro att innehållet måste vara… ja, nära nog autentiskt. Jag läser romanerna som någonting mitt emellan arbets- och miljöreportage från spionorganisationernas ”styrelserum” – främst i England och men också i dåvarande Sovjetunionen – och utrikesreportage.

Engelsmannen Len Deighton har blivit mest känd för de spionthrillers som han skrev på 60- och några år in på 70-talet. T ex debutromanen, ”Fallet Ipcress” (1966), där han introducerade en anonym agent (i filmerna som gjorts efter romanerna heter han Harry Palmer): en arbetarpojke och rebell, som misstror auktoriteter och närmast hatar alla människor från övre samhällsklasser.

På 60-talet var Deighton en yngre författare, som skrev hårdkokta spionromaner – en kombination av spion/agentthrillern från England (bl a Ian Fleming och John le Carré) och den hårdkokta deckaren från USA.

Trippeltrilogin om Bernard Samson är en fortsättning och sammanfattning tjugo till tjugofem år senare. Deighton har blivit äldre, mer erfaren. Prosan är mer avspänd och mogen, präglad av erfarenhetens cynism.

Bernard Samson, som till skillnad från de andra på ”departementet” inte har studerat vid universitet, kan beskrivas på samma sätt: som en för varje bok allt äldre, allt mer desillusionerad och allt mer cynisk Harry Palmer.

Att en läsare vill och orkar följa en romanperson, som dessutom blir allt mer illusionslös, kan tyckas märkligt. Att författaren inte tröttnat på sin huvudperson utan orkat och velat fortsätta att beskriva, antagligen, både sin egen och romanpersonens illusionslöshet kan tyckas ännu mer märkligt. Men om Deighton (född 1929) orkar så skulle jag faktiskt inte ha något emot att läsa också en fjärde trilogi om Bernard Samson och hans hustru Fiona.

I ”…Och kärlek” har Bernard bett hustrun att följa med honom tillbaks till sitt älskade Berlin och placera barnen i en tysk skola. Nu är året 1988 och kommunismen krackelerar. Nog skulle det vara intressant att läsa om  familjen Samson efter murens fall, i ett återförenat Berlin. 

Deighton har också skrivit romaner (såväl krigsromaner som agentthrillers) och faktaböcker om andra världskriget, kokböcker och en annorlunda Londonguide, ”Len Deighton’s London Dossier” (1967, inte översatt till svenska).

Bland de övriga romanerna kan nämnas ”London tillhör oss” (1979), som både är en krigsroman och fantasy. Utgångspunkt: Hitler har vunnit kriget mot England. 1941 ställs England under tyskt herravälde. Kung George VI spärras in i Towern och en engelsk marionettregering bildas. Karl Marx grävs upp och flyttas från Highgatekyrkogården i London till mausoléet vid Röda Torget i Moskva.

Titlar (urval):

Sjöhästen. 1964. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
Begravning i Berlin. 1965. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
Fallet Ipcress. 1966. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
En dyr plats att dö på. 1968. Övers: Magnus K:son Lindberg.
Miljondollarhjärnan. 1969. Övers: Claës Gripenberg.
Krigsspel. 1976. Övers: Ingegerd Leczinsky.
Tack för igår. 1977. Övers: Lars Ekegren.
Avhopparen. 1978. Övers: Hans-Jacob Nilsson.
London tillhör oss. Det naziockuperade Storbritannien 1941. 1979. Övers: Alf Risö.
XPD. 1982. Övers: Åke Sjöwall.
Farväl, Mickey Mus. 1983. Övers: Åke Sjöwall.
Byte i Berlin. 1984. Övers: Sam J. Lundwall.
Möte i Mexico. 1985. Övers: Sam J. Lundwall.
Lösning i London. 1986. Övers: Karin Malmsjö.
Winter. En Berlinfamilj 1899-1945. 1986. Övers: Gabrielle Imholz.
Betet. 1989. Även utgiven med titeln Spionbetet. Övers: Gabrielle Imholz.
Linan. 1990. Även utgiven med titeln Spionlinan. Övers: Sune Karlsson.
Kroken. 1991. Även utgiven med titeln Spionkroken. Övers: Sune Karlsson.
Mamista. 1992. Övers: Sune Karlsson.
Guldstaden. 1993. Övers: Sune Karlsson.
Sluten avdelning. 1995. Övers: John-Henri Holmberg.
Tro. 1997. Övers: Peter Lindforss.
Hopp. 1998. Övers: Peter Lindforss.
…Och kärlek. 1999. Övers: Peter Lindforss.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag

Porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under

Thore Soneson

Sund

(BoD)

——–

Thore Soneson

Nilo

(Thore Soneson Media)

Thore Soneson förvånar mig med att vara romanförfattare. (För genomskinlighetens skull: Vi möttes och blev vänner i slutet av 70-talet på frilansbyrån Grupp Fem i Lund, skrev bägge till Musikens Makt, gjorde musikreportage i Västafrika (han som fotograf, jag som journalist) och slog sen ner de två första grundstenarna till rocktidningen Schlager.)

”Sund” och ”Nilo” är, har jag förstått, två äldre romanmanus som Thore plockat upp ur datorn och nu gett ut. Den senare han har själv benämnt ”spänningsroman” men också den förstnämnde skulle kunna beskrivas som en krimi, närmast en psykologisk (mans)thriller.

Bägge skrevs i det förändrade samhällsklimat som de skildrar: från 70- över 80- och in i 90-talet. Då vänster blev höger eller ingenting. Då politik ersattes av business och cynism. Kollektiv av individuell egoism.

Thore har fångat tiden så känsligt exakt; lite på avstånd, vara med men ändå inte. Eller balansgången att vilja men inte vilja vara med. Ungefär likadant som han skrev som journalist på Schlager: beskrivande, speglande.  

Det blir tidsporträtt som på ett fotografi eller en målning. Ett slags hinna mellan betraktaren och det skapade; det finns där, det fanns där. Se! Som om författaren Soneson själv tar ett steg tillbaka och tittar: Jag var med där. Eller: Var jag med där?

Jag får känslan, rätt eller fel, att den första romanen skulle kunna utspela sig i Lund medan den andra utgår från Stockholm. Bägge böckerna har titlar efter sina, mer eller mindre, huvudpersoner. Tom Sund är fotograf i den första romanen. Nilo, egentligen Nils-Åke Ahlsell, kommer att dö i den andra.

”Sund” är ett mansporträtt, mänskligt men inte helt sympatiskt. Också en skildring av fotografi som i konst kontra livet. Den eviga frågan: Vad är viktigast, konsten eller livet. En fullt trovärdig och skickligt utförd skildring. Nog träffade man Sund på 80-talet, om han så var fotograf eller journalist, författare, målande konstnär… I vissa fall kunde han vara kvinna.

Också samtliga i romanen ”Nilo” tror jag att jag träffat; inte personligen, just dessa, men deras alter egon. Dessa egon. Det här är istället en berättelse om livet som konst eller förkonstlat eller konst som business. Som icke-betydande med ekonomiskt värde. I centrum finns en målande konstnär och hans konstförsäljare, en nasare på ett mer glamoröst tidsplan. Romanen sprakar av miljö: musik, konst, journalistik och konstlat liv.

Ett porträtt av en värld och en tid som bara måste gå under. Uppbyggt som en spänningsroman – kriminalitet, poliser, framför allt en journalist, en road novel genom  overkligheten – men inte riktigt utbyggt som en spänningsroman.  

Nu fastnar ”Milo” som just ett tidsporträtt och det räcker mer än väl. Bägge är snabba berättelser, då menar jag inte att berättandet går extra fort utan att romanerna är som snapshots ur verkligheten. Innehåller går i ett med Thore Sonesons sätt att skriva också. Resultatet gånger 2 är, ber om ursäkt, förvånansvärt välskrivet och bra.

Romanerna borde förstås ha getts ut när de skrevs. Skickade han in dem till något förlag, då? Nu i efterhand har han gett ut dem själv. Vilket tyvärr resulterat i smärre korrfel i den andra boken, några gånger stördes jag lite. Det är synd. Fast strunt nu i det, bägge romanerna är klart läsvärda med ”Sund” som min favorit.

Bengt Eriksson

Actionthriller som jag inte borde gilla

Såg att deckarförfattaren Samuel Karlsson tipsade på den här (som ljudbok) på facebook/instagram så jag tog fram recensionen jag skrev när boken kom på svenska.

Instämmer: upptäckts- och läsvärd!

***

Roger Hobbs
Ghostman
Övers: John-Henri Holmberg
(Bokfabriken)

Ghostman - Hobbs_9cfd99d76725f27c9396a4af7bd9bf7fIngen detektiv- eller polisroman utan en actionthriller.

Eventuellt verklighetsförankrad men i en amerikansk gangstervärld som inte har något med vanliga liv att göra.

Våldsfyllt och cyniskt, att människor blir ihjälskjutna spelar ingen roll.

Alltså borde jag inte gilla boken. Ändå gör jag det, för att Roger Hobbs redan i sin debut når upp till thrillertoppen.

Han skriver effektivt: snabb handling, action i varje stycke om inte varenda mening.

Jack Delton, huvudpersonen, är en så kallad ”ghostman” som kan få rånbyten och rånare – ja, allt – att försvinna.

Här anlitas Delton för att städa upp efter ett casinorån som gick överstyr och slutade med blodbad.

Bengt Eriksson
Införd i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda 2014

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 3)

kvinnan-vid-kanalenSet Mattsson
Kvinnan vid kanalen
(Historiska Media)

Året är 1951. Platsen ett Malmö på gränsen mellan gammal ingrodd fattigdom, klass- och kvinnohat och nya, kanske ljusare tider. Efterkrigstidens ekonomiska expansion och det folkhem som hägrar med sanitet och välstånd har ännu inte brett ut sig – trakterna kring Väster präglas av råhet, råttor och pilsner. En man hittas groteskt sminkad, bunden och död i ett resanderum på Väster. Och kriminalöverkonstapel Douglas Palm har ett jobb att göra. En tät och spännande berättelse om ett Malmö som var alldeles nyss. Före tapasställen, krogar och caféer med otaliga sorters latte.

VintereldAnders de la Motte
Vintereld
(Forum)

Anders de la Motte är en av Sveriges skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I hans IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt. Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar mellan preteritum och presens. En kvinna får ärva en gammal stugby och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

EsterOlséni & Hansen
Ett lik i garderoben
(Bokfabriken)

Ester Karlsson (med K) har än en gång blivit inblandad i ett dödsfall som hon givetvis inte rapporterar till polisen utan tänker sköta på egen hand. Ack Ester! Du är en 78-årig samhällsfara! Med friskt humör kastar författarduon in sin hjältinna på ett 80-årskalas på Hjularöds slott och läsaren återknyter bekantskapen med ett antal personer från Esters bostadsrättsförening Lärkan i Lund, när en av gästerna dör. Ester får utlopp för sin rastlösa energi och ja, vi ska ta det där med garderoben bokstavligt.

Sara StridsbergSara Stridsberg
Kärlekens Antarktis
(Albert Bonniers)

Poetiskt, vackert och vidrigt. Stridsberg skildrar vad alla sorters kriminallitteratur egentligen handlar om: djupast inne, längst ner. Och det på ett skriftspråk där prosa och lyrik förenas av livsnödvändighet, av livets eviga förbindelse med döden. Huvudpersonen, Kristina, kallad Inni, missbrukare, protistuerad och styckmördad redan innan berättelsen börjar, berättar själv. Vissa meningar och formuleringar är ohyggliga, raka och direkta men ändå poetiska – och samtidigt just ohyggliga och obarmhärtiga i sin skildring av Innis död (och liv).

Tursten snödrevHelene Tursten
Snödrev
(Massolit)

”Snödrev” är en rakt och raskt berättad historia om ett personligt svek och ett försvinnande som tär på Emblas sinne. Sedan hennes bästa vän Louise försvann för 15 år sedan har hon inte kunnat släppa tanken på det som hände. Hon tar dock resolut tag i saken och pratar med sin chef. Kan det finnas ett samband med den avrättade gangsterbossen och andra personer i hans närhet? Tursten skriver om prydligt tvättade fasader och våldsamheten, fulheten och cynismen strax under. Två sidor av ett mynt som blivit en otäckt vanlig valuta.

Deckarloggs red.