Sveriges befolkning som brottsoffer

Karin Wahlberg
De drabbade
(W&W)

Karin Wahlberg har skrivit ännu en polisroman. Fast den här gången har hennes berättelse blivit mer av en ilsken roman om sjukvården.

När Karin Wahlberg återkommer med sin nionde deckare om kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg har tvåbarnsfamiljen flyttat från Oskarshamn till Lund.

Han leder en mordutredning för polismyndigheten i Lund och hon arbetar som kirurg på lasarettet i Malmö. De bägge döttrarna har bytt skolor, den äldre av dem blir utstött av klasskamraterna.

Detta nämner jag för att betona att här skildras mycket annat än mordet på en kvinna, chefsstrateg inom sjukvården på Region Skåne, i ett sommarhus i Dalby. ”De drabbade” är mer av lunda- och sjukvårdsroman än en deckare.

Ett nära möte med Lund genom Claes på cykel till polishuset. En ilsken uppgörelse med sjukvården genom Veronika, alter ego för Karin Wahlberg, själv läkare.

Skildringen av dagliga arbetsförhållanden för sjuksköterskor, behandling av cancerpatienter och Region Skånes sparbeting på sjukvården blir egna noveller i romanen. Wahlberg har dessutom förmågan att slänga in en bisats som knappt märks men biter till.

Fast så ska ju också deckaren få plats i romanen. Det får den – men knappt.

Mordutredningen trängs ibland undan av allt det övriga. Å andra sidan sker mordet som en konsekvens av dagens sjukvårdspolitik.

Och just så har nog Wahlberg tänkt att ”De drabbade” ska läsas – inte som polisroman om ett mord utan en roman om vår kriminella sjukvård.

”De drabbade”, brottsoffren, är Sveriges befolkning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Som minne av Leif Nelson (1936 – 2020)

Leif Nelson
Bortom Pluto
En bild- och sannsaga
(Heidruns Förlag)

Leif Nelson tar sig fram genom livet på en poetisk cykel. Eller om det är den poetiska cykeln som tar sig fram med honom. Fortfarande, kan tilläggas. Just så, ”Den poetiska cykeln”, heter Nelsons bok från 1994. Sen dess har han då och då återkommit till denna poetiska cykel, bland annat i en utställning på Malmö stadsbibliotek. Nu dokumenterar Nelson än en gång sitt poetiska cyklande i den nya boken ”Bortom Pluto”.

Cykeln har både hjul och vingar, därför kan den – och Nelson – ta sig runt på jorden såväl som upp i rymden. Ja, lite överallt: till ”slott och koja” och ”de vackraste budoarerna”, ”i portgångar”, ”bakom buxbomsridåer” och djupt ner till ”botten av sorgsenravinen”.

Kanske förresten att den poetiska cykeln, som ”vid första tillkomsten” vägde blott 36 gram (vilket ju kan tyckas ”är lite”), rör sig fritt, på egna hjul och vingar, utan någon cyklist? Och kommer tillbaks sen och ger poetiska cykeltursrapporter till Nelson, där han står vid sitt staffli, sitter vid ritbord och dator.

”Bortom Pluto” är en blandning av ungefär lika delar text och bild, som i sin tur är varierade till formerna och uttrycken. Här finns korta texter i form av prosa, poesi och kanhända fakta, science fiction, fantasy och politik, sex förstås, verklighet, påhitt och dröm. Allt sammanhållet av en stor portion humor – men observera Nelsons egen humor, än lättsinnig och än rätt grov. Bilderna varierar mellan teckningar, ristningar och målningar, gjorda med diverse tekniker (blyerts, tusch, krita, kol, torrnål, vattenfärg, olja…) och uttryck.

Leif Nelson har inte en stil – i singular – men desto mer personlighet. Visst känns snabbt nedtecknat i ord och bild, liksom i farten, i livets tempo, när cykeln passerat förbi på livsresan. Annat är noga skrivet och målat: lång-, funder- och eftertänksamt. Jag var ju hemma hos Nelson för att göra en intervju då han satt och jobbade med boken. Han formgav den själv, la in texter och bilder, och så skrev han dit något extra och mer, direkt i layoutprogrammet, när han kom på och fick lust med det, spontant i ögonblicket.

Längst bak i boken finns både en ”Bildlista” med titlar på illustrationerna och ”Anteckningar” om texternas inspirationskällor. Det kan nog behövas. Inte så att det förringar boken – inte det minsta – men att läsa och titta är som att hoppa upp och följa med på Nelsons poetiska cykel i dess mest nyfikna och livsvilda fart.

En får hålla sig fast och hänga kvar så gott en kan. Vissa av de människor som Nelson porträtterat – som självporträtten förstås och Majken Johansson – kände jag igen. Däremot trodde jag att Elmer Diktonius var någon annan. Och se på sidan 97, känns den unga nakna kvinnan igen?

Kanske ska en läsare börja med att slå upp de sista sidorna i ”Bortom Pluto” och använda som läs- och resguide? Så att läsaren redan från början vet att texterna också är en, nåja, sammanhängande poetisk cykeltur och livsberättelse, utdrag ur Leif Nelsons självbiografi: från Kalevala genom Bibeln och Österlen, Mellanöstern och Jerusalem, EU, tsunamin 2004, mannens ung- och ålderdom, upp till Pluto och bortom, åter till Kalevala, och så vidare. Fast det är väl en smaksak. Jag gjorde inte det.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet