Fattigdomens Malmö

Skriver, som ni kanske vet, på en bok med Frilansminnen under 53 år, cirka. Men det gick trögt igår, så trögt att jag tar en paus idag för att åka och kolla Caroline Henderson – en favoritsångerska – på jazzfestivalen på Ystad.

Under tiden lägger jag ut en längre text på Deckarlogg, en recension av en bok som inte är en deckare eller ens en annan krimi utan en roman – och en mycket bra sådan – av Björn Ranelid. Ja, Björn Ranelid.

Jag hör till dem som hävdar att Ranelid är en högst läsvärd författare som skrivit flera riktigt bra romaner som dessutom uttrycker stark solidaritet med de mest udda människor, samhällets små och fattiga, arbetarklass, trasproletariat och byfånar. Därför blir det så extra förvånande när han plötsligt börjat cykla runt i extremhögerdikets lervälling.

Jag håller starkt på att man inte ska koppla ihop person och verk – men jag erkänner att det är på väg att bli svårt i fallet Ranelid som skriver/skrivit romaner som är mycket han själv, hans åsikter, hans predikande nästan. Ranelid har ju allt mer börjat skriva som en predikant. Det blir ju svårt att förstå varför han nu skriver emot sig själv – den solidaritet han ger uttryck för i sina romaner går han nu emot i krönikor och facebookinlägg.

Jag begriper det inte. Något helt privat som hänt? Som han inte intellektuellt kan styra? Utan gått bananas och bärsärk. Kommer hans skarpa högersväng, ja, högerexstrema sväng också att påverka hans fortsatta författande så att han förvandlas till en manlig Ann Heberlein som romanförfattare? Vilken fasa.   

Här följer min recension av en av Björn Ranelids bästa och mest solidariska böcker. Den förblir läsvärd och bra vad han än får ur sig på facebook.

***

Björn Ranelid

Tyst i klassen

(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för den arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

Bengt Eriksson

LO Tidningen, numera Arbetet, 2012

Deckarloggbäst juli 2020: svenskt (del 1)

Juli blev en riktigt bra läsarmånad vad gäller svenska deckare och annan krimi. Så spännande och bra att många författare och titlar konkurrerade på listan över månadens Deckarloggbästa läsning.

Istället för att välja bort – alldeles för svårt – får listan bli så lång som den blev. Läggs ut med en del i taget. Här kommer första delen (med deckare om och från Skåne)…

***

de la Motte varofferAnders de la Motte
Våroffer
(Forum)
Också sista delen av ”årstidskvartetten” fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsen ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat? Skildringen av Nordvästskåne är så levande att jag har svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutid och förflutet. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som stannat kvar hos ortsbefolkningen. Observera också – än en gång – den återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag). Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en för undan stegrande spänningsberättelse.

Mattias Edvardsson goda-grannarMattias Edvardsson
Goda granna
(Forum)
Grannrelationsdeckaren ”Goda grannar” (Forum) har placerats på en fiktiv ort: Köpinge utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna. Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. En bilolycka, för det var det väl? Kvarterets kör av människor framför varsin version av en och samma händelse. Likadant som i hans förra roman men nu har Edvardsson finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför.

Tony Johansson kalla-xTony Johansson
Källa X
(Lind & Co)
Tredje titeln i serien med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare. En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen). Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet. Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med den svenska utrikes/vapen/invandringspolitikens dubbelmoral.

vTina Frennstedt ag-9Tina Frennstedt
Väg 9
(W&W)
Hennes andra polisroman med samma polis(er): Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Även liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad. I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför konstrundan på Österlen hittas död på en speciell plats… Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Sveriges befolkning som brottsoffer

Karin Wahlberg
De drabbade
(W&W)

Karin Wahlberg har skrivit ännu en polisroman. Fast den här gången har hennes berättelse blivit mer av en ilsken roman om sjukvården.

När Karin Wahlberg återkommer med sin nionde deckare om kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg har tvåbarnsfamiljen flyttat från Oskarshamn till Lund.

Karin Wahlberg de-drabbadeHan leder en mordutredning för polismyndigheten i Lund och hon arbetar som kirurg på lasarettet i Malmö. De bägge döttrarna har bytt skolor, den äldre av dem blir utstött av klasskamraterna.

Detta nämner jag för att betona att här skildras mycket annat än mordet på en kvinna, chefsstrateg inom sjukvården på Region Skåne, i ett sommarhus i Dalby. ”De drabbade” är mer av lunda- och sjukvårdsroman än en deckare.

Ett nära möte med Lund genom Claes på cykel till polishuset. En ilsken uppgörelse med sjukvården genom Veronika, alter ego för Karin Wahlberg, själv läkare.

Skildringen av dagliga arbetsförhållanden för sjuksköterskor, behandling av cancerpatienter och Region Skånes sparbeting på sjukvården blir egna noveller i romanen. Wahlberg har dessutom förmågan att slänga in en bisats som knappt märks men biter till.

Fast så ska ju också deckaren få plats i romanen. Det får den – men knappt.

Mordutredningen trängs ibland undan av allt det övriga. Å andra sidan sker mordet som en konsekvens av dagens sjukvårdspolitik.

Och just så har nog Wahlberg tänkt att ”De drabbade” ska läsas – inte som polisroman om ett mord utan en roman om vår kriminella sjukvård.

”De drabbade”, brottsoffren, är Sveriges befolkning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Som minne av Leif Nelson (1936 – 2020)

Leif Nelson
Bortom Pluto
En bild- och sannsaga
(Heidruns Förlag)

Leif Nelson tar sig fram genom livet på en poetisk cykel. Eller om det är den poetiska cykeln som tar sig fram med honom. Fortfarande, kan tilläggas. Just så, ”Den poetiska cykeln”, heter Nelsons bok från 1994. Sen dess har han då och då återkommit till denna poetiska cykel, bland annat i en utställning på Malmö stadsbibliotek. Nu dokumenterar Nelson än en gång sitt poetiska cyklande i den nya boken ”Bortom Pluto”.

Leif Nelson bortom-pluto-en-blid-och-sannsagaCykeln har både hjul och vingar, därför kan den – och Nelson – ta sig runt på jorden såväl som upp i rymden. Ja, lite överallt: till ”slott och koja” och ”de vackraste budoarerna”, ”i portgångar”, ”bakom buxbomsridåer” och djupt ner till ”botten av sorgsenravinen”.

Kanske förresten att den poetiska cykeln, som ”vid första tillkomsten” vägde blott 36 gram (vilket ju kan tyckas ”är lite”), rör sig fritt, på egna hjul och vingar, utan någon cyklist? Och kommer tillbaks sen och ger poetiska cykeltursrapporter till Nelson, där han står vid sitt staffli, sitter vid ritbord och dator.

”Bortom Pluto” är en blandning av ungefär lika delar text och bild, som i sin tur är varierade till formerna och uttrycken. Här finns korta texter i form av prosa, poesi och kanhända fakta, science fiction, fantasy och politik, sex förstås, verklighet, påhitt och dröm. Allt sammanhållet av en stor portion humor – men observera Nelsons egen humor, än lättsinnig och än rätt grov. Bilderna varierar mellan teckningar, ristningar och målningar, gjorda med diverse tekniker (blyerts, tusch, krita, kol, torrnål, vattenfärg, olja…) och uttryck.

Leif Nelson har inte en stil – i singular – men desto mer personlighet. Visst känns snabbt nedtecknat i ord och bild, liksom i farten, i livets tempo, när cykeln passerat förbi på livsresan. Annat är noga skrivet och målat: lång-, funder- och eftertänksamt. Jag var ju hemma hos Nelson för att göra en intervju då han satt och jobbade med boken. Han formgav den själv, la in texter och bilder, och så skrev han dit något extra och mer, direkt i layoutprogrammet, när han kom på och fick lust med det, spontant i ögonblicket.

Leif Nelson bortom-pluto-en-blid-och-sannsaga 2Längst bak i boken finns både en ”Bildlista” med titlar på illustrationerna och ”Anteckningar” om texternas inspirationskällor. Det kan nog behövas. Inte så att det förringar boken – inte det minsta – men att läsa och titta är som att hoppa upp och följa med på Nelsons poetiska cykel i dess mest nyfikna och livsvilda fart.

En får hålla sig fast och hänga kvar så gott en kan. Vissa av de människor som Nelson porträtterat – som självporträtten förstås och Majken Johansson – kände jag igen. Däremot trodde jag att Elmer Diktonius var någon annan. Och se på sidan 97, känns den unga nakna kvinnan igen?

Kanske ska en läsare börja med att slå upp de sista sidorna i ”Bortom Pluto” och använda som läs- och resguide? Så att läsaren redan från början vet att texterna också är en, nåja, sammanhängande poetisk cykeltur och livsberättelse, utdrag ur Leif Nelsons självbiografi: från Kalevala genom Bibeln och Österlen, Mellanöstern och Jerusalem, EU, tsunamin 2004, mannens ung- och ålderdom, upp till Pluto och bortom, åter till Kalevala, och så vidare. Fast det är väl en smaksak. Jag gjorde inte det.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet