Kerstin Ekman, hedersdeckarförfattare

Kerstin Ekman har tilldelats det hederspris som kommer att utdelas vid deckarfestivalen Crimetime Gotland i Visby den 3-5 augusti.

Gratulerar! Både hon och deckarläsarna, för det verkar nu som om Kerstin Ekmans samtliga detektivromaner hålls tillgängliga igen, i någon form.

Följande är den text om Kerstin Ekmans deckarproduktion jag skrev till boken ”Deckarhyllan”, vid det här laget utgiven för så längesen som 2002.

*

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

Det stora i det lilla, så hisnande spännande deckardebut

Lina Bengtsdotter
Annabelle
(Forum)

Lina Bengtsdotter debuterar som en redan färdig deckarförfattare.

Det är inte vanligt. För de flesta deckarförfattare blir debutdeckaren, oavsett om den är bättre eller sämre, mer av en startsträcka att skriva vidare ifrån.

”Annabelle” kunde ha varit Lina Bengtsdotters tredje, fjärde polisroman, snarare än den första. Så bra är debuten.

Men visst, hon har tidigare skrivit en rad noveller. Och det hjälpte väl till och blev den där startsträckan.

Ändå häpnar jag över att jag inte fastnar någonstans, inte på en rad, inte i en enda mening. Även de bästa debutdeckarna brukar jag berömma med förbehållet: trots att…

Kort och koncist skriver hon också. Hur många av dagens deckarförfattare sprintar in på 314 sidor?

Annabelle BengtsdotterOch lyckas ändå och samtidigt skriva personligt och med humor samt få plats med en riktigt bra kriminalhistoria. Eller låt säga spänningshistoria – och dessutom en egen spännings/kriminalhistoria.

Hon reste tillbaks till hembygden. Eller de, både författaren Lina Bengtsdotter och huvudpersonen, kriminalinspektören Charlie Lager.

En kvinna, trots förnamnet (fast hon heter väl egentligen Charline?), och en knepig människa, så knepig att hon blir trovärdig direkt. Som människa, alltså. Men som polis?

Skulle en Charlie Lager kunna bli kriminalpolis i Stockholm, också i verkligheten? Det funderar jag på när jag nu skriver. När jag läste hade jag inte en tanke på det. Så litterärt fungerar det – och hon.

En 17-årig skolflicka, hon som är eller var Annabelle, försvinner efter en festnatt. Platsen är det lilla samhället Gullspång, på gränsen mellan Västergötland och Värmland. Dit åker Charlie tillbaka nu – med poliskollegan Anders.

Just tillbaka, för i Gullspång växte hon alltså upp. (Liksom författaren.)

En mycket bra småsamhällsskildring på det sättet att jag som läsare både är där och någon annanstans, i något annat litet samhälle, viket som helst i Sverige.

Samhället antyds precis lagom, så att jag får för mig att de som bor eller kommer från Gullspång måste känna igen sig. Samtidigt som jag tror att alla de som kommer från något annat annat litet samhälle också känner igen sig.

Ett motell med restaurang alias matsal, den lilla polisstationen (med, nu, Stockholms- kontra Gullspångspoliserna), mopederna vid kiosken, bruket där ”alla” jobbar, apoteket (öppet som det faller sig)…

Och så omgivningen, där människorna bor och lever, utanför centrum och centralorten, på själva landsbygden. Som i Lyckebo, där Charlie levde med sin mamma.

Samt det allra viktigaste: människorna, landsbygdens människor. Det är dem som deckardebuten ”Annabelle” handlar om och skildrar. Att växa och upp leva på denna landsbygd, som Gullspångs kommun, en av Sveriges fattigaste.

Det händer inte mycket. Jo, det händer mycket men det är inga stora händelser utan det händer mycket i detta lilla, vardagliga och mänskliga. Eller det är förstås stora händelser, omkullkastande händelser, i varje människas liv, i varje individs liv, det för varje dag pågående.

Lina Bengtsdotter presenterar oss verkligen för Gullspångs och landsbygdens människor: de vuxna och ungdomarna. Detta kunde nog, på en annan författarers tangentbord, ha blivit hur spänningslöst som helst. Men Bengtsdotter får mötena och de små händelser att bli… Ja, faktiskt hisnande spännande.

Hon väver ihop den deckarlitterära fiktionen med Charlie Lagers eget liv, höll jag på att skriva. Det känns så, som om polisen Charlie från Gullspång och numera Stockholm är en riktig person, vår personliga guide till livet i Gullspång.

Annabelles föräldrar och Charlies mamma; någonstans i berättelsen möts de. Psykisk ohälsa, en barndom att fly ifrån, den gamla vanliga otroheten, monotona jobbet, det ständigt upprepade livet, att aldrig komma där/härifrån…

17-åringen Annabelle heter som i Edgar Allan Poes dikt ”Annabell Lee” och i Gillian Welchs sång ”Annabelle”. Jag tycker om det också, att verkligheten möter fiktion på flera sätt, att fiktionerna möter varandra, att så att säga verkligheterna möts.

Har Lina Bengtsdotter med ”Annabelle” skrivit året bästa svenska debutdeckare? Inte omöjligt. Men ännu har jag inte läst samtliga svenska debutdeckare för i år (det finns rätt många just i år och flera är bra) så jag får återkomma.

Hon är också en av dem som Crimetime Gotland nominerat till priset som årets deckardebutant. Vinner hon? Inte alls omöjligt det heller, att Lina Bengtsdotter kommer att stå som segrare.

Ja, dessutom slutar inte kriminalberättelsen om ”Annabelle” som ni tror. Så vet ni det också.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Deckarnominerade till Visby

Deckarfestivalen Crimetime Gotland (går av den så kallade stapeln i Visby den 3–5 augusti 2017) har offentliggjort årets nominerade svenska deckardebutanter respektive barndeckare till Crimetime Specsavers Award. Nämligen:

Crimetime Specsavers

2017 års deckardebut
Åsa Avdic, för ”Isola” (Natur och kultur, 2016).
Lina Bengtsdotter, för ”Annabelle” (Forum, juni 2017).
Tobias Olsson, för ”Av samma blod” (Wahlström & Widstrand, 2016).
Marie Bengts, för ”En sax i hjärtat” (Albert Bonniers, 2017).
Anna Bågstam Ryltenius, för ”Stockholm Psycho” (Storytel Original, inläsare: Emma Peters).

2017 års barndeckare
Kristina Ohlsson, för sin nya skräckserie med senast utkomna bok ”Varulvens hemlighet” (Lilla Piratförlaget, april 2017).
Martin Widmark och Christina Alvner, för serien om Nelly Rapp, senast utkomna bok ”Nelly Rapp och gastarna i skolan” (Bonnier Carlsen, 2017).
Ingelin Angerborn, för Mebeltrilogin, med sista delen ”Fyr 137” (Rabén & Sjögren, maj 2017).
Mats Strandberg och Sofia Falkenhem, för serien om Monstret Frank, senast ”Monstret och människorna” (Rabén och Sjögren, april 2017).
Katarina Genar och Alexander Jansson, för serien om ”Mystiska skolan med senast utkomna bok ”Spöket i biblioteket” (Bonnier Carlsen, juni 2017).

Har Deckarloggs medarbetare läst samtliga? Många, ja. Men nej, inte riktigt alla. Som ni ser har inte samtliga nominerade heller hunnit publiceras ännu.

Deckarlogg lär återkomma med åsikter om både det ena och det andra.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson