Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 1)

Men tog inte Deckarlogg ledigt under halva juni och hela juli-augusti? Semester, så kallat.

Skulle bli så, var det tänkt men tydligen inte; inte helt. För när Deckarloggs red. nu tänkte sammanfatta de bästlästa deckarna och annan krimi under sommarmånaderna så blev de så många, lästa och recenserade, att Deckarloggbästlistan fick delas upp i två omgångar.

Kommentar_ Mycket att läsa. Deckarutgivningen fortsätter att flöda. Deckarlogg kan inte låta bli att läsa, skriva och tipsa.

***

Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Deras andra Österlendeckare i den så kallade trivseldeckargenren har blivit mer underhållande, trivsamt och småputtrigt humoristisk (än vid första försöket).

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Ung man hittas hängd på en gammal avrättningsplats. I hans lägenhet finns en fyraårig pojke som inte vet varför han befinner sig där. Förnyad bekantskap med polisen Huldar och psykologen Freyja i Reykjavík.

Katarina Bivald
En Berit Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Svenska författaren Berit Gardner har köpt ett hus i en liten Agatha Christie-by i Cornwall. Vid en tébjudning på den typiskt engelska herrgården Tawny Hall inträffar ett mord – i biblioteket! Feelgood plus krimi med småputtrigt resultat.

Sten Rosendahl
Värmevåg
(Förlag Futur)

Andra romanen om Stockholm år 2300 där fantasy, science fiction och deckare förenas. May Born, kriminalinspektör, och Tom Lexler, historiker, återkommer i en dystopisk men också igenkännbar stad. Inte minst – en riktigt spännande deckare.

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

Elfte deckaren om och med Hanne Wilhelmsen, till att börja kriminalpolis med på rosa motorcykel men sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol. ”Det elfte manuset” utspelar sig i förlagsbranschen. En viss före detta kriminalpolis har skickat in ett deckarmanus och ett annat bokmanuskript försvinner spårlöst. Tid: mitt under pandemin och lockdown.

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Ännu en gourmetdeckare av Lindström. Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver han nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop? ”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare.

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

Den femte och, som det verkar, avslutande delen i Köpenhamnsserien med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner samt den pensionerade Esther de Laurenti. ”Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet”, enligt Anders Kapp i sin rec.

Samuel Karlsson
Sommarmord
(Lind & Co)

Också den femte – och hittills bästa! – delen i serien om och med kriminalinspektör Jessica Jackson, bosatt på Mörkö i Tjusts skärgård utanför Västervik är den hittills bästa. Så har det nämligen varit och och fortsätter att vara: Samuel Karlsson skriver bättre, mer spännande och rappare för varje ny deckare. 

Deckarlogg

Humoristiskt, sarkastiskt och hårdkokt á la Lindström

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver Ulf Lindström nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop?  

”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare. Polisassistent Patrik Flygare står i centrum av berättelsen, både som utredande polis och en människa med ett förflutet. Han döljer ett monster inom sig.

Dessutom levandegörs den övriga Varbergskriminalen med bland andra Stina Schultz, också polisassistent, Agnes Folkert, civilanställd, och ännu en assistent, kallad ”Jaget”. Men ”han heter Jangler. Nej, Jaktfalk. Nej, Jagetun.” Kanske lätt att missa det, att Lindström ger honom olika namn – ”Jagdpanzer” och ”Jagermeister” – för att visa hur han är och betona vad övriga poliser tycker om ”Jaget”.

 Humorn, de snabbt förbiglimtande skämten, är en del av Ulf Lindströms egenartade stilistik och berättande. Olle Rask, den snart misstänkte skolrektorn, råkar bli kallad Hugo. En mening avslutas med förnamnet Olle. Ångest är ordet som inleder nästa mening. (Det gäller att hänga med för att haja och annars – slipp då.)  

Bland poliserna i Varberg finns en kvarvarande ande efter någon Benedetti, som då och då åkallas. Polischefen Trolle är med per länk från annan, högre ort och bestämmer nedprioritering av Varbergspolisens aktuella utredning. ”Det sista ordet” utspelar sig från mars till juli 2020 – ”första maj är inställd på grund av covid” – och är en av få deckare som på allvar integrerar pandemin i intrigen och utredningen.

 En tolvårig pojke, Kevin, försvinner och återfinns medvetslös och nära döden i källaren till en skola. Hemskt förstås men vanligt i deckare (och liknande kan tyvärr förekomma i verkligheten). Ingen annorlunda och märkvärdig berättelse; inte att Lindström berättar den utan hur han gör det.

Orden han valt, meningarna han formulerat. Antingen i ett intensivt skrivtempo eller, som jag tror, har han satt sig efteråt och ”fyndat” till ord och formuleringar, så att de skulle bli just fyndiga och egenartade, lite humoristiska och sarkastiska, hårdkokta á la Lindström. Med hela och halva meningar, fullständiga och avhuggna. Och liksom diskuterande med sig själva.   

Personernas tankar är ett exempel. Som när Agnes, civilaren, ju vet ”hur dum genomssnittsmannen är och att hälften är ännu dummare”. Då fogar Lindström in en källa till den uppgiften: ”Wisti. Tack gud för Wisti.” Eller vid bilkörning: ”I en stad av Varbergs storlek finns trehundrafjorton blådårar (källa: Statistisk årsbok).”

Eller ”gourmetdeckare”, som jag kallade ”Det nionde livet”, seriens första titel. Det kan även uppföljaren kallas. Men blir det aldrig för mycket och ansträngt med detta eviga (om)formulerande för att ord och meningar ska bli så egna som möjligt?

Han skriver i presens och berättar såväl i tredje person som med dubbla jag. Finlir, således. ”Det sista ordet” är både en skönlitterär roman och en realistisk polisroman; en experimentell deckare.

Jo, de extra märkliga, allra mest spejsade förhörsutskrifterna hade jag klarat mig utan. Men det var väl det enda. Resten är ”gourmet”. Observera också bokens smått geniala avslutnings- och fortsättningsmening…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Mästerligt, Anne Holt! Rekommenderas med långa, intensiva applåder…

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

”Det elfte manuset” är norskan Anne Holst elfte kriminal-, polis- och samhällsroman om och med Hanne Wilhelmsen, den kvinnliga kriminalpolisen i Oslo, till att börja med på rosa motorcykel men nu sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol.

Tittar efter i Holst utgivning och blir lite häpen när jag ser att den första Hanne Wilhelmsen-deckaren kom redan 1993 (i Norge) och -95 i Sverige. Minns att jag intervjuade Anne Holst när hon medverkade vid Skandinaviska Kriminalsällskapets kongress i Lund. Samma år, -95 alltså eller året efter, omkring den tiden i alla fall.

Då låg fokuset, åtminstone mitt, på att Hanne Wilhelmsen var kvinna och polis – samt lesbisk. Det låter ju smått fördomsfullt men då var det nytt, både i kriminallitteraturen och verkligheten. Med allt mer öppet lesbiska poliser, alltså. Tiden var en annan, ovanligt då.

Anne Holt har under påbörjat flera deckarserier – om Johanne Vik, kriminolog, Sara Zuckerman och Ola Farmen, läkare, och Selma Falck, före detta stjärnadvokat och även före detta idrottare på högsta nivå. Även dessa serier och romaner är spännande, intressanta och bra; lite sämre ibland och lite bättre andra gånger och titlar.

Men Anne Holts övriga serier och romaner kan ändå aldrig mäta sig med deckarserien om – ja, minst lika mycket om som med – Hanne Wilhelmsen. Ett slags livsromaner, dessutom. Vid sidan om det kriminella och samhälleliga. Holt följer Wilhelmsen genom livet, fram till nu, det är 2020, då Hanne Wilhemsen blivit 60 år.

Och vad som Anne Holt åstadkommit med dessa elva Hanne Wilhelmsen-deckare är att skriva en av de allra bästa deckarserierna i Norden. Hon har också tecknat ett av de mest och fint utmejslade nordiska deckarromanpersonerna. Anne Holt är kort sagt en Nordens allra  främsta deckarförfattarna i Norden, i som det brukar heta modern tid.

Just nu, när jag precis avslutat ”Det elfte manuset”, skulle jag nog till och med kunna hävda att hon är den bästa. Detta – sin skicklighet – visar hon än en gång och direkt i ”Det elfte manuset”, i romanens  inledningar. Ja, de är fyra stycken. Alla fyra samlade under överrubriken ”Prolog” och med varsin beskrivning, under- eller kapitelrubrik.

I den första med rubriken ”Den gamla” (åter)introduceras Anne Wilhelmsen för oss som läst förut (i mitt fall, samtliga titlar) och för nytillkomna. Efter att inte ha varit utomhus på ett år ger sig Wilhemsen ut i natten och intar sitt Oslo, än en gång.

I den andra, ”Den unga”, sitter polisassistenten Henrik Holme, som introducerade senare i Wilhemsen-serien, och betraktar ett foto av en kvinna. En död, givetvis. En mördad och misshandlad kvinna, det är en kriminal- och polisroman.

I den tredje, ”Den nya”, introduceras en ny romanperson: Ebba Braut, nyanställd redaktör på Norges största bokförlag. Ebba Braut har precis läst ett inkommet manus, två gånger har hon läst det. Ett manus till en kriminalroman och den är…

Fyran, ”Den äldste”, utspelar sig på en kyrkogård där en åldrad kyrkogårdarbetare håller på att gräva en ny grav. Det är jobbigt, det var tjäle i marken och dessutom har hans lilla grävmaskin gått sönder. Det är ”Tok-Astrid” som ska begravas.

Spoilat för mycket nu? Nej, tror inte det. För det efter denna ”prolog” som själva deckar-, kriminal-, polis- och Hanne Wilhelmsen-romanen börjar. Jag ville referera detta för att visa hur skickligt Anne Holt kan inleda en ny roman och deckare. Så att den fungerar både för trogna och nytillkomna, så att grunden läggs direkt och läggs sååå lockande och spännande.

Fortsättningen är lika spännande, romanen lika omöjlig att släppa när man = jag börjat läsa. Dess 456 sidor, inklusive epilog, slukades i ett svep i svalkan under päronträden i trädgården en annars solig, varm dag. Det är bok om Hanne Wilhelmsen och även om Anne Holt själv, får jag för mig, en berättelse om livet och Norge under covid, i lockdown.     

Anne Holt är en av dem som förtjust berättar med parallellhandlingar – vad jag brukar hata sånt! – och även en av dem som verkligen klarar av att berätta parallellt – utan att jag klagar. Tvärtom! Mästerligt sammanhållet, trots parallellhändelserna och –berättandet. Det är bok om förlagsvärlden också, en rätt syrlig beskrivning.

Och säkert sann. Anne Holt känner den världen vid det här laget. ”Det elfte manuset” kunde ju syfta på Anne Holts elfte Hanne Wilhelmsen-deckare men syftar mer specifikt på att manuset till det nämnda norska förlagets största författares nya bok plötsligt försvinner…

Rekommenderas med långa, intensiva applåder av Deckarlogg!

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Noterat om den evaströmska skogen

Eva Ström
Jag såg ett träd
(Albert Bonniers)

Det är formen. Ja, det är förstås innehållet men först formen. Eller formerna.

Hennes poetiska former var vad jag iakttog först när jag läste Eva Ströms nya diktsamling ”Jag såg ett träd”. Den till sina former så omväxlande, skiftande poesin, diktade av, i och ur  en innehållsrik människa, så mycket som möjligt av hennes innehåll.  

Tänkte hon att nu ska hon? Jäddrar nu skulle hon! Eller uppstod blott, ja, automatiskt eller nästan, en dikt med sin poetiska form som i just automatiskt? Dikt efter dikt uppstod blott. Det ser ju ut så, det känns ju så, som om varje dikt till sitt allt har en mening, ett syfte, ett slags protest att förmedla.

Inte programmatiskt. Absolut inte. Långt ifrån, inget manifest. Endast ett påpekande om att dikter diktas i sig – inte med något, något annat, som kommenderar hur; som tiden, trenden, så som det ska diktas, just nu.

Eva Ströms trädmålning på omslaget till sin nya diktsamling.

Vilket inte ska misstas och missförstås, Eva Ström håller ögon och öron öppna, hela hon är öppen. Hon ser, hon hör, hon läser. Men hon diktar inte med utan förhåller sig till. Och så är hon uppkäftigt också, i det lilla och stilla.

Det är min uppfattning – att Eva Ström med sina nya dikter också deltar i en litteratur- och poesidiskussion, om hur dikter kan och ska skrivas. Och påpekar just det jag skrev ovan. (Om jag nu lyckades få det jag skrev att bli tydligt; inte den lättaste tiden att tänka och skriva klarsynt och tydligt.)

Inledningsdikten, ”Under träden”, svänger som en folkvisa, som en blues, som en rocklåt. De korta rader som inleds av de/t upprepade ”under”; så effektivt. Och så rytmiskt. Eva planterar en skog med olika träd, med var sin association, var sin tanke, var sitt sig och själv. En muntlig dikt på papper; en pappersdikt som talar.

Eller som ett diktmantra. Eller en diktmässa. Och det diktar hon ju också, redan i nästa dikt, om sin, sin egen skog: ”Med en skog i mitt namn…” (så lyder titeln) ”… hör jag träden ropa på mig”.

”Med en skog i mitt namn” är den första av flera längre eller långa berättande dikter, diktade med en radlängd som jag brukar kallar prosarader, fast poetisk prosa, och få mig att, rätt eller fel, tänka på amerikanska beatpoeter. Också rytmiskt men rytmiskt på ett annat sätt. Som en hymn?

Eva Ström. Foto: Birgitta Olsson

Bland dessa dikter har jag ett par favoriter. Den ena, ”Gud och baobab”, börjar med raderna: ”När Gud såg hur det höga baobabträdet växte / rakt upp i himlen, förtörnades han, slet upp trädet / och kastade det upp och ned mot marken / tills trädet fick sin stora krona nersänkt i underjorden…”  

Den andra, ”Salix”, börjar så här: ”Det var med stor förvåning vi förstod / att vi blivit inbjudna till de två komikernas skrivarstuga / som stod på en kulle på Söder, rödmålad, / timrad av furu.”

Dikten är väl en dröm – men en dröm så tydlig och klar. Motiven för hennes diktande: Allt emellan Gud och Hasse å Tage.

Här finns också korta(re) dikter med korta(re) rader – som den avslutande, dystra, så oväntat svarta dikten ”Var inte världen” som efter att ha konstaterat – ”Var inte världen fulländad?” – ställer frågan: ”Vem ville ändra detta till det bättre?”

I dikten om ryskan ”Irina Petrova” rimmar hon också, som man gjorde förr, som man börjat göra igen (under inflytande av rap och poetry slam, kanhända): ”Det ser ut som om du sover men Irina du är död / prästen har välsignat dig men utan särskild glöd”.

Vem Irina är? Vem hon var? Se boken.

Så här kan jag fortsätta. Det finns noteringar att göra om varje dikt, ja, varje rad, varje ord och ordval. Det är en coronadiktsamling, också. Hur mycket vet jag inte men delar av diktsamlingen kom till under pandemin och corontänen. Inte samtliga dikter men snart sagt alla har en ton av detta, de diktades ur ett gråsvart mörker.

Ibland kommer det upp på ytan, i formuleringar, med rader som (jag bara bläddrar hit och dit, fram och tillbaks, noterar) ”tvätta dina händer / två dem för folket”, ”grå himmel / mörka regn / ambulansen stannar”, ”En pandemi går över världen / av trädälskare”, ”mun under munskydd”, ”Gränserna stängdes / åter pandemiskt”, ”Boken handlar om digerdöden”…

Och så vidare.

Coronadikter? Nej, egentligen inte, ändå. Dikter i, under och med coronan. Livsdikter. Dödsdikter. Dikter i ett mörker där ljuset flämtar. Mångtydiga, mångläsbara. Som livet allt mer blir. Kanske åldersdikter också, dikter som trädstammarnas årsringar. Som den evaströmska skogen med alla dessa, olika träd.

Ett avslutande citat: ”Rosentaggar, rosenkvist / du får bli det som du mist”.

Bengt Eriksson

PS. Nu, förhoppningsvis, lite bättre korrläst.

Egenreklam: Diktdagbok i corontän

Jag har märkt att en del inte vill läsa sånt här, inte vill bli påminda om året 2020. Men för mig var det nödvändigt att skriva det, för att ta mig igenom året. Resultatet blev en dokumentation och jag vet att om någon annan skrivit och gett ut den här boken, då hade jag läst. Behöver vi inte påminnas om och minnas, även det mindre lättsamma?

”Tiden dikterar, jag noterar” kan läsas som diktsamling, dagbok eller journalistisk krönika. Boken kan  beställas i fysiska bokhandlar, om ni vill stödja dem, eller köpas från nätbokhandlar (Bokus håller billigast pris medan AdLibris är värdelöst för ett litet pytteförlag) men allra billigast är det utan tvekan att köpa boken direkt från mig. 100:- inklusive moms, oslagbart, hör av dig om du vill.

Bokens baksidestext:

Det hade hunnit bli november-december när den här boken mejlades till tryckeriet. Och nu har det börjat om på nytt!

Titeln ”Tiden dikterar, jag noterar” valdes för att den ordagrant beskriver hur ”Diktdagbok i corontän” kom till. En andra undertitel kunde vara: ”Riskgruppsdiktsamling”. Plötsligt i februari-mars 2020 förändrades tiden och livet: mitt, vårt och allas liv. Nu vet vi vad detta virus heter, corona eller exakt Severe acute respiratory syndrome coronavirus 2 (SARS-Cov-2), som pandemiskt sprider sig runt jorden, inklusive till Sverige och Vollsjö i Sjöbo kommun, Skåne. Här bor min hustru och jag. Den förändrade tiden tog fram penna och anteckningsbok åt mig, satte mig vid datorns oskrivna skärm och dikterade de ord, känslor och tankar som jag under sex månader skulle notera: mars, april, maj, juni, juli, augusti. Så här blev våra liv, min hustrus och mitt. Så levde vi i corontän.

I september tog orden slut. Det var som om jag hade känt och tänkt allt jag kunde formulera. Men en bit in i oktober så kom orden tillbaka, samtidigt som smittan ökade igen. Det kan bli så att tiden dikterar vidare och jag noterar, att diktdagboksskrivandet i corontän fortsätter…

”Tiden dikterar, jag noterar. Diktdagbok i corontän” är utgiven av förlaget Media i Morron I Dag.