En trettonde Winter i Göteborg

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Härom natten klickade jag in mig på Systembolaget och beställde en flaska vitt torrt vin från Baskien. Aldrig druckit det förut men det var Edwardsons fel eller Winters. Den senare och väl därmed den förre lagar mer mat än nog någonsin i den nya Winter-deckaren och till något han skulle laga rekommenderades detta basiska vita vin. Inget passade bättre så jag lydde, där jag låg i sängen och läste, för han – de – fick mig att vilja provsmaka.

I beställningssortimentet, om du undrar. De är alltså tillbaka, Åke Edwardson och Erik Winter, med polisromanen ”Det trettonde fallet”. Det är bra. Romanen är bra både med och utan prefixet polis-. Intrigen går långsamt framåt, som det brukar i Winter-deckarna av Edwardson. Det finns ju så mycket annat att skriva om på vägen och så mycket annat i alla fall jag vill läsa i en Winter-deckare.

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. De bor där, i Spanien. Han bor här, i Göteborg. Omöjligt att förklara för barnen men det ska bli ändring på det nu; nu ska de alla bo i Göteborg, nu ska Angela och barnen flytta tillbaks, flytta hem eller vad det är, nu ska huset vid vattnet äntligen byggas, kanske det.

Det börjar med att Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Och han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före han. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen?

Hon heter Sara och Winter tänker på henne. Han är den som tänker på henne. Kriminalkommissarie Winter utreder varför det som hände egentligen hände. Han leder utredningen. Den går långsamt, intuitivt framåt, så som Winters utredningar brukar. Han utreder Saras liv, från barndomen och framåt. Något hemskt inträffade när hon var barn men jag skriver inte ut vad här, utan läs, läs.  

Det kommer att ske några mord, som inte verkar hänga ihop med bilen som svängde av och körde in i bergväggen men man vet ju hur det är i deckare. Men var kommer den där sekten in, Barnen kallas den, vad är det? Vad var det? Spretiga trådar tvinnas, fler och fler, mer och mer, av Edwardson, Winter och övriga göteborgspoliser.

Det är själva intrigen men själva intrigen är blott en av delarna i en roman när Åke Edwardson deckarförfattar. Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju Erik Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsskildring, en göteborgsroman, och en mycket bra sådan. Det blev, för mig, att googla mest hela tiden. Är miljöerna autentiska? Det är de.

Som gamla Café Skogen, i Majorna, vid Slottsskogen. Fanns det? Finns det? Fortfarande. Det gör det. Ett gammal arbetarfik som fortfarande är ett gammalt arbetarfik fast arbetarna inte finns längre. Jag googlade och såg – ja, det finns. Aldrig varit där men dit ska jag nästa gång jag besöker Göteborg. Det ska jag.

Erik Winter funderar också. Han funderar över livet. Det gör han mest hela tiden, funderar över sitt liv, med Angela och barnen, och övrigas liv, andras. Över livet. ”Det trettonde fallet” är – också som alltid när Edwardson skriver Winter-deckare – en mansroman. Eller: e n mans roman. Winters. Eller två mäns: också Edwardsons.

Åke Edwardson. Copyright/fotograf: Johan Palmborg.

Hur mycket av Winter är Edwardson? En hel del. Ja, det tror jag men jag vet ju inte men jag har ändå följt Åke Edwardson så länge – sen hans allra första deckare faktiskt, sen deckardebuten – så min aning är nog mer än en aning. Jag tror Winter har en hel del av Edwardson i sig. Dyra kostymer? Åtminstone förr, nu vet jag inte. Matlagning? Definitivt, tror jag.

Det lagas som jag skrev mycket mat av Winter-Edwardson i romanerna och nog mest i den nya. Mer mat och fler recept än hos Jan Mårtenson faktiskt. Och detta utan att skrivflytet slutar att flyta, också maten, också miljöerna förresten, är naturliga delar i berättandet. Det är rätt bra skrivet det, att få det att lyckas.

Det finns ytterligare några ingredienser att lägga märke till i ”Det trettonde fallet”. Dels att Winter inte är den Winter som var. Det är lite märkligt, att Edwardson lyckas med det. Winter har faktiskt inte varit densamme rätt igenom den här långa polisromanserien med tretton titlar om man räknar. Lite fyndigt också, att den trettonde titeln i Winter-serien fått titeln ”Det trettonde fallet”.

Märkligt, skrev jag. Det är det, att Edwardson fått ryck då och då, i någon titel i serien, och försett sin kriminalkommissarie med ett beteende, en åsikt, ett intresse som sen försvinner igen. Och är borta. Winter gjorde en utflykt i sig själv för att sen återgå till den Winter han var. Det är ju sånt som får mig att tro att Edwardson ibland är mer, ibland mindre av Winter. Att Winter är ett halvt eller mer än halvt självporträtt.

Har du tänkt på det här du läst Winter-serien, tänker du på det när du läser, att Winter inte förblir Winter utan ibland är en annan? Kanske bara jag. Något annat i just den här romanen är att jag vet inte om Åke Edwardson egentligen vill fortsätta att skriva Winter-deckare i all evighet. Blev han övertalad att skriva ännu en Winter? Han har ju skrivit annat, vid gränsen till deckargenren, och ibland har jag tyckt att det blev bättre.

”Jukebox” till exempel, från 2003, fristående roman, typ country noir, den rekommenderas. När Åke Edwardson skrivit ”Det trettonde fallet” känns det ibland, när jag läser alltså, som om han måste hålla sig på gott humör under skrivandet, roa sig själv lite, så det inte bara skulle bli ett slitsamt romanförfattande. Han roar sig med kommentarer om… ja, precis allt möjligt. Det kan vara Winter som tänker men det är Edwardson som skriver.

Det är sånt som – ja, det hör inte alls väl egentligen ihop med själva polisromanintrigen – att Björn Afzelius översatte danskan Anne Linnets sång till svenska och gav den titeln ”Tusen bitar”. Nog inte alla som vet, påpekar Edwardson-Winter. Och mycket mer väsentligt oväsentlig som Edwardson plötsligt kan skriva in i romanen, i berättelsen, berättandet, en mening eller två eller tre, för att roa sig. Och roa mig, för jag gillar det också. Berättelsen får mångfler dimensioner.

Verkligheten får mångfler dimensioner. Livet, remember. ”Det trettonde fallet” har ett lyckligt slut. Jo, kanske. Som livet. Om livet kan få ett lyckligt slut, då kan väl en Winter-deckare ha det. Eller så finns inga lyckliga slut. ”Det trettonde fallet” läste jag med både nöje och intresse så hur intresserad eller ointresserad Åke Edwardson än är av att göra det så får han jäddraranamma författa också en fjortonde roman med och om Erik Winter, ge Winter också ett fjortonde fall.

Så var det bestämt. Hinns det till nästa år redan? (Jag menar, det ska väl inte behöva ta så lång tid som den här gången, nu senast, från 2013 till -21?)

Bengt Eriksson

Amerikanska deckare som sjunger folksånger

Deckarlogg har ju tidigare publicerat några texter i vad som nästan blev en serie om atroprologiska deckare och annan krimi. Hit passar också den deckare av amerikanskan Sharyn McCrumb, ”Ballad ur det förflutna”, som gavs ut i Sverige för så pass länge sen som 1999.

Det blev hennes första och sista deckare i svensk översättning. Trist och sorgligt, tyckte jag och tycker fortfarande. Det var den stöndigt nyfikne Mattias Boström – han drev då sitt eget förlag, jusr Boströms förlag, i Lund (sen dess Boström bland annat varit på Piratförlaget och är nu ljudboksförläggare his LInd & Co), som snappade McCrumbs och gav ut boken.

Hen som förhoppningsvis lockas av följande text får istället läsa henne i original på engelska. DBet finns en radda böcker att leta efter och läsa! Så här skrev jag om henne och hennes enda deckare på svenska i den andra utgåvan av boken ”Deckarhyllan”:

***

Sharyn McCrumb

Land: USA

Genre: ballad- eller folklore-deckare, country noir

Får man tro Sharyn McCrumb så har den amerikanska kriminalromanen vuxit fram ur de ballader som kom till Amerika med nybyggarna från Irland, Skottland och England. Dessa ballader, som skulle utvecklas till amerikansk folksång och country, var kriminalberättelser om kärlek, hat, lusta och ond bråd död. Det mördas ju i varenda ballad!

Sharyn McCrumb sjunger inte utan skriver deckare. Men hon skriver som om hon hade varit en folk- eller countrysångerska från trakterna av bergskedjan Appalacherna i södra USA. Hon återberättar och tolkar de gamla balladerna/folksångerna som en deckarförfattande Dolly Parton eller Iris DeMent.

Man kan också säga att hon släktforskar: varje ny titel i  den så kallade ”Balladserien” – Appalachian Ballad Novels på engelska – blir ännu en gren på släktträdet. I slutet av 1700-talet kom hennes förfäder till North Carolina, på både mors och fars sida sträcker sej släktens rötter till de brittiska öarna. Som ung flicka hörde hon berättelser om släktingar som hittade silvergruvor och pappa brukade omväxlande sjunga gamla engelska ballader och nyare countrylåtar.

Sharyn McCrumb. Foto: Osmund Geier / Wikipedia / Creative Commons

Sharyn är född och uppvuxen i sina böcker, i de miljöer där hon placerar kriminalgåtorna. Berättelserna bygger ofta på autentiska händelser och problemlösaren Spencer Arrowood har lånat för- och efternamn från farfar.

I Sverige introducerades – och avtackades, trist nog – Sharyn McCrumb med Ballad ur det förflutna (1999). Originaltiteln, If I Ever Return, Pretty Petty-O (1990), kommer från folksången ”Fennario” och till grund för kriminalberättelsen ligger en ballad/countrylåt med bl a titlarna ”Little Margaret” och ”Knoxville Girl”. Också strofen ”Strange days have tracked us down” från en rocklåt med 60-talsbandet The Doors inspirerade McCrumb. 

Ballad ur det förflutna kan karaktäriseras som country noir (copyright: Daniell Woodrell), kriminell bygderoman, folklore-deckare eller t o m samtidswestern. Spencer Arrowood, sheriff i småstaden Hamelin i Tennessee, förlorade sin bror i Vietnamkriget. Också sheriffens närmaste man blev inkallad till Vietnam men överlevde och kom tillbaka.

Till Hamelin flyttar Peggy Muryan, en av 60-talets folksångerskor. Peggy, som egentligen heter Margaret, får hotelsebrev med anspelningar på de gamla folksångerna. Strax därpå hittar hon sin hund död: upphängd och uppsprättad med innanmätet utslitet. Balladstaden Knoxville ligger nära och i romanen upprepas Knoxville-balladens hemska tema.

McCrumb omvandlar sångerna till ett nutidsdrama och knyter dessutom ihop balladernas berättelser om kärlek och våld, mord och död med veteranernas outplånliga minnen från Vietnamkriget. Historien går igen. De gamla balladerna från Appalacherna lever vidare bland dagens invånare i Hamelin, Tennessee.

Det blir också en berättelse om detaljerna i helheten, om  de olika periferier som hänger ihop, påverkar varann och tillsammans bildar denna helhet. Den lilla staden Hamelin placeras i Den Stora Världen.

Hon visar hur de unga skolpojkar som sändes som soldater till Vietnam tvingades uppleva så mycket (o)mänsklig ondska att deras erfarenheter blev livsavgörande både för dem själva och hela USA: Vietnamkriget förändrade livet för varje enskild människa i alla amerikanska städer och samhällen.

Den deckartråd som nystas upp i Ballad ur det förflutna  är samma tråd som löper genom hela den amerikanska historien, från nybyggartiden och framåt. Tråden är röd som – och av – av blod.

Efter Ballad ur det förflutna har det kommit ytterligare fem titlar i ”Balladserien”, bl a The Ballad of Frankie Silver (1998), som handlar om den första kvinnan som hängdes för mord i North Carolina, och senast The Songcatcher (2001), som på flera sätt är den allra mest spännande boken i serien.

Berättelsen börjar 1759, då den 9-årige pojken Malcolm MacQuarrie från den skotska ön Islay kidnappas för att bli skeppspojke på ett segelfartyg till Amerika. Under resan över Atlanten lär sej Malcolm en sång, som blir romanens musikaliska tema. McCrumb följer sången genom den amerikanska historien: från sångare till sångare, från generation till generation.

Malcolm MacQuarrie är dessutom en riktig person, en människa av kött och blod. Historien är alldeles sann. Exakt så här gick det till när Sharyn McCrumbs anfader (på pappas sida) kom från Skottland till Amerika.

Ballad ur det förflutna publicerades av ett litet bokförlag, Boströms, som något år senare fick ekonomiska bekymmer. Tyvärr har inget annat svenskt förlag fortsatt utgivningen av  McCrumbs personliga – ja, säregna – deckarserie. Trist är bara förnamnet.

Med start 1990, Lovely in her Bones, skriver McCrumb också en serie deckare om Elizabeth MacPherson, rättsmedicinsk antropolog i södra USA. Foggy Mountain Breakdown (1997) är en samling deckarnoveller med motiv från Appalacherna.

Bengt Eriksson

Ur ”Deckarhyllan 2” (BTJ Förlag 2002)

***

Samtliga böcker i ”Balladserien”:

If Ever I Return, Pretty Peggy-O (1990)

/ på svenska: Ballad ur det förflutna (1999;

övers: Eva Mazetti-Nissen.)

The Hangman’s Beautiful Daughter (1992)

She Walks These Hills (1994)

The Rosewood Casket (1996)

The Ballad of Frankie Silver (1998)

The Songcatcher (2001)

Ghost Riders (2003)

The Devil Amongst the Lawyers (2010)

The Ballad of Tom Dooley (2011)

King’s Mountain (2013)

Nora Bonesteel’s Christmas Past (2014)

Prayers the Devil Answers (2016)

The Unquiet Grave (2017)

Förteckning över ytterligare romaner i andra serier som Sharyn McCrumb har skrivit finns på hemsidan www.sharynmccrumb.com tillsammans med hennes biografi och diverse annat om henne.

I neonljusets skugga

Råkade börja bläddra i en pocketantologi som Boströms förlag i Lund gav ut och jag kom med idén till och redaktörade.

Tjugo år sen, är det lång tid? Det var i alla fall häpnadsväckande att tjugo år senare läsa mitt förord på nytt.

Så annorlunda det var då, med deckarläsandet såväl som deckarutgivningen. Så mycket som hänt med deckarläsandet, deckarskrivandet, deckaröversättandet och deckarrecenserandet under de år som gått.

Läs och häpna så smått, du också. För det tror jag att du gör! Här är förordet jag skrev till boken ”I neonljusets skugga”…

***

En deckare om deckare.

Så skulle boken ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” kunna beskrivas. Här finns ett antal mysterier och här begås också några mord (eller dråp). Både för mysterielösandet och ”mördandet” svarar artikelförfattarna. Men låt mej ta det från början!

Jag kan inte gå förbi en pockethylla med utländska deckare (amerikanska och engelska, det är vad mina språkkunskaper klarar av) utan att stanna till, kolla nya titlar och plocka åt mej några böcker. Så har det varit i många år. Jag har upptäckt en rad nya författare som skriver vad man kan kalla nutidsdeckare, där miljöerna, människorna och kriminaliteten är oroande samtida.

I neonljusets skuggaEnsam har jag inte känt mej. Det brukar vara trångt vid pocketdeckarhyllorna. Ibland uppstår spännande samtal framför någon hylla. Men varför skrivs det så sällan om de här deckarna i Sverige? Varför uppmärksammas inte den nya generationen deckarförfattare från USA och England? Varför har så få av de romaner som t ex nämns i den här antologin översatts till svenska?

Kan jag verkligen vara den enda någorlunda skrivkunniga personen i Sverige som läser moderna deckare? Svar: Nej! Omöjligt! Jag satte mej ner och försökte komma på vilka av dina svenska favoritskribenter som någon gång faktiskt skrivit en deckaraktig text, försökte lista ut – av deras sätt att skriva och val av ämnen – vilka som borde vara deckarläsare.

Sen ringde jag. Nästan alla tackade ja – genast och med stor entusiasm. Javisst läste de deckare! Redan i telefonluren visste de vad de skulle skriva om, hade nästan artikeln klar i huvet! (Få av alla de mycket skriv- och deckarkunniga skribenterna som medverkar i antologin skriver om deckare på dagstidningarnas kultursidor, i kulturtidskrifter och de svenska deckartidskrifterna. Ett mysterium!)

Den allra största av de myter som avlivas i boken – vid sidan om myten att man skulle kunna ha minsta lilla koll på vad som händer inom modern kriminallitteratur genom att bara läsa utländska deckare som översatts till svenska – är myten om deckaren som underhållning. Någonting att fördriva tiden med på semestern och sedan glömma! Ingen enda av de skribenter som medverkar i den här boken skriver om deckare som underhållnings- och förströelselitteratur. Av den enkla anledningen att knappast någon författare som nämns i boken skriver deckare för att underhålla. Underhållningen är bara medlet – målet är att skildra nutiden, samhället och människorna.

Redan i den första texten bevisar Mats Olsson att Ed McBain hämtar sina berättelser från verkligheten – rätt ur New York Times. Medan Per Svensson som en malmöitisk Philip Marlowe löser mysteriet med den svenska kriminalromanen före och efter Olof Palme. Och Carmilla Floyd visar på behovet av privatdetektiver också i verklighetens Los Angeles.

Eva Johansson ger sej ut på den amerikanska landsbygden och upptäcker en ny genre i genren: country noir. Susanne Pagold tackar den nya franska kriminalromanen för att hon tagit sej fram som journalist i Paris. Dotun Adebayo åker BMW genom den svarta gangsterromanen, i verkligheten och fiktionen. Moa Matthis förklarar sina behov av kvinnodeckare som enkombination av ”primitiv blodtörst” och ”politisk uppmuntran”. Osv.

De flesta texterna handlar om den moderna kriminalhistorien. Men för att det ska kunna växa grenar på ett träd så måste trädet ha en stam och rötter. Några texter går också i deckarhistorien. Katarina Tornborgs bidrag handlar om Wilkie Collins – en manlig deckarfeminist från slutet av 1800-talet, så modern då att han fortfarande är modern nu.

Något bör väl dessutom sägas om det ovanliga publicerings- och distributionsättet som Boströms förlag och jag har valt för den här boken.

Vi hade kunnat göra ”precis som vanligt”: tryckt upp en normalupplaga, satt ett relativt högt f-pris och troligen sålt ganska få exemplar. Då hade boken nått alldeles för få av de intresserade deckarläsare som både förlaget och jag är övertygade om finns, om än slumrande, där ute i Sverige.

Vi valde ett annat och mer ovanligt publiceringssätt.

”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien” har tryckts i en stor förstaupplaga (20.000 exemplar), finansieras med annonser och delas ut gratis (både under 1999 års bokmässa i Göteborg och i de flesta svenska bokhandlar).

”I neonljusets skugga” är alltså en gratisbok. Kalla den gärna propagandaskrift! Det är målet: att så många i Sverige som möjligt – läsare, kulturredaktörer, kritiker och bokförlag – ska få upp ögonen för den moderna kriminallitteraturen som samhällsskildrare (människor, miljöer och politik, hela samhället, utvecklingen och livet). Helt enkelt upptäcka att deckare är bra, högst läsvärd skönlitteratur. Kan boken också bidra till att locka fram fler – nya och yngre – svenska deckarförfattare så skulle det inte vara dumt…

Bokens titel har inspirerats av journalisten Woody Hauts benämning på dagens hårdkokta deckare från USA: neon noir.

Vollsjö den 11 augusti 1999
Bengt Eriksson

***

Om nu någon som inte har och/eller inte har läst antologin ”I neonljusets skugga” skulle vilja läsa den så finns det fortfarande några exemplar kvar i en låda på en av mina hyllor.

Inte gratis längre – de få exemplar jag har vill jag att de ska hamna hos riktigt intresserade deckarläsare – men det kostar ju en spottstyver att köpa boken. Se här nedanför och hör av dig om du är intresserad av en bok…

***

Fortfarande rätt mallig över att jag lyckades få så många intressanta och kunniga skribenter – typ Greider, Olsson, Svensson! – att medverka i följande antologi om kriminallitteratur och jag kan lova att deras texter håller fortfarande:

NeonljusÄr dagens deckare hårdkokta eller löskokta? Befolkas de av kvinnliga eller manliga kommissarier? Finns det svarta gangsterromaner? Och varför i hela friden lyssnar ystadpolisen Wallander på opera? Kort och gott: vilka trender finns inom kriminallitteraturen? Vad händer på deckarfronten i Sverige och runt om i världen? Med betoning på dagens deckare – men avstickare finns! – får vi en populärkulturell rundvandring, guidad av skribenter med helt olika och ibland lite överraskande infallsvinklar. I fjorton artiklar berättas det om såväl deckarens begynnelse som det nya gardet inom kriminalgenren.

Samtliga medverkande: Dotun Adebayo, Åke Edwardson, Bengt Eriksson, Carmilla Floyd, Göran Greider, Eva Johansson, Kristoffer Leandoer, Moa Matthis, Mats Olsson, Susanne Pagold, Jenny Rydqvist, Per Svensson, Katarina Tornborg och Mikael Widell.

Redaktör: Bengt Eriksson. ”I neonljusets skugga. Den moderna kriminalhistorien (Boströms 1999). Reapris: 20:- plus frakt. 

 

 

Skönprosa om landsbygdens mörker

Medan jag skriver om Ida Lindes nu nya roman ”Mördarens mamma” – vilket inte var så lätt, att mäta sig med hennes ordval är en tuff match – så lägger jag ut det jag skrev om hennes förra.

***

Ida Lindes nya roman – kalla den krimi, norrländsk noir eller svensk landsbygdsnoir i allmänhet – börjar mitt i handlingen. Eller snarare med vad som kunde hänt några hundra sidor in i berättelsen, om ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts) hade varit en mer typisk kriminalroman.

Det börjar med att Benjamin och Sara träffas. Han är en slags norrländsk hillbilly, ”trash” eller trasproletär (välj benämning själv) och hon är väl detsamma fast hon blivit polis. De knullar desperat, lika meningslöst som förbestämt, och kör genom Västerbottens granar – vinter, mörker, snö och än mer snö ska det bli – i en blå Volvo 240.

NorrutBenjamin – men det kunde lika gärna ha varit Sara och sen blir det hon också – skjuter ihjäl alla som kommer i deras väg. Jag räknar till fem döda (det kan vara fler) inklusive en katt och Saras poliskollega Jonsson.

Andra recensenter har jämfört med allt möjligt: filmen ”Pulp Fiction”, författaren Daniel Woodrell, filmarna David Lynch, Joel och Ethan Coen. Störst likheter tycker jag att Ida Lindes berättelse har med Woodrells filmatiserade country noir-roman ”Winter´s Bone” och bröderna Coens film ”Fargo” – med den skillnaden förstås att hon inte skriver om Missouri respektive North Dakota, USA utan om just Västerbotten, Norrland, Sverige.

Framför allt skriver hon i en ny svensk litterär tradition (hit hör också författare som Ola Nilsson, Therése Söderlind och Olle Lönnaeus, serietecknare som Henrik Bromander och Dennis Eriksson) som – både inom och vid gränsen till kriminalgenren – undersöker och skildrar landsbygdens mörker.

Berättelsen fortlöper varken i tids- eller händelseordning. Som lösryckta scener ur minnet, där ett antal personer – de städar hotellrum, jobbar i krogkök, dricker hembränt i petflaska, vakar vid mammas dödsbädd – långsamt och osäkert knyts ihop.

De är släkt och bekanta eller verkar vara det. Alla befinner sig i eller återvänder till Västerbotten. De (över)lever i dödsskuggans granskog. Som också blir en skiljelinje och klassmarkör: Vem vinner = tjänar och vilka förlorar på skogen?

Norrut åker man häftadHan finns med hela tiden. Men till hälften dold, bakom Lindes formuleringar, som en bekräftelse på verklighetens orsak och verkan, för att någon gång stiga upp och in i berättelsen. James heter han, sågverksägaren.

Linde citerar sig själv, återanvänder meningar hon skrev tidigare i boken. Det går igen, det måste vara det hon vill visa, att det aldrig tar slut, det bara börjar om på nytt, ärvs från generation till generation.

Vissa recensenter har också kritiserat Ida Lindes skönprosa. De menar att hon skriver alldeles för bra och vackert. Hennes skriftspråk står i kontrast till – ja, motverkar – det mörka, brutala innehållet. Men den kritiken kan jag inte förstå.

Lindes avskalade, poetiskt utmejslade meningar fungerar ju dubbelt. Dels fångar de in varje scen, händelse och ögonblick, de innehåller så mycket mer än sina ord. Dels måste väl hennes poetiska prosa läsas som en solidarisk handling? Också dessa människor och deras liv förtjänar att omskrivas med skönhet.

Ett enda citat, så här avslutas boken och typiskt nog är det Benjamin som säger följande, långt före händelserna i romanens inledning, när han var barn: ”Mamma, jag vill inte ha min skugga, kan du ta bort den?”

Till allt detta kommer att Ida Lindes ”Norrut åker man för att dö” också är ett mycket bra exempel på en roman som passar exakt för vinjetten ”Krimi”. Om Svenska Deckarakademin håller genren tillräckligt öppen och stor så förtjänar Linde att prisas för att ha skrivit årets bästa svenska kriminalroman.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2014