Deckarloggfredag: Bellman som självaste Bellman?

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor
(alla CISTER MUSIC)

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa.

Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I Glimmande nymf (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten. Men en djävul anas på tungan.

Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad (”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det! Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås.

Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Deckarloggextra: Bellman – framförd, gestaltad, iscensatt

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor (Cister Music)
****

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa. Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

Vaggvisa” (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I ”Glimmande nymf” (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten.

Men en djävul anas på tungan. Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

Fjäril vingad”(”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det!

Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås. Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik 

Deckarloggfredagsextra: Winnerbäck för läääängesen

Winnerbäck har precis kommit med sitt nya album ”Själ och hjärta”. Ganska typisk Winnerbäck-titel väl?

Men åren går. Apropå det nya albumet letade jag reda på en intervju jag gjorde med Lars Winnerbäck för – oj! – sååå längesen nu.

Läs gärna och lyssna – och jämför med dagens Winnerbäck…

Lars Winnerbäck årgång 2021.
Foto: Karl-Magnus Boske / Creative Commons

Det är märkligt. Trots alla moderna, elförstärkta och elektroniska musikinstrument och maskiner – elgitarrer, syntar och datorer – så kommer det fortfarande fram nya, unga killar och tjejer med akustiska gitarrer i händerna och egna sånger på läpparna.

Dans med svåra steg

Debutalbumet ”Dans med svåra steg”.

Ännu en sådan är Lars Winnerbäck.

– Akustisk gitarr är ett perfekt musikinstrument om man vill göra egna låtar, säger han. Dessutom har den akustiska gitarren en precis lagom ljudnivå om man vill sjunga låtarna till eget ackompanjemang.

Lars Winnerbäck började spela gitarr när han var nio år. Sin första låt gjorde han redan vid sju. Han tillhör ett stort musikträd med släktnamnet Sångpoesi. Trädet har gemensam stam men grenarna kan vara inympade från olika länder och lite olikljudande.

Lars Winnerbäcks sångpoesi skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Carl Michael Bellman-Bob Dylan-Cornelis Vreeswijk-Evert Taube-Ola Magnell-Bernt Staf-Thåström-Stefan Sundström-Bruce Springsteen-Ulf Lundell-Ani DiFranco…

Han ingår i samma tradition – alla deras röster ekar i hans sångpoesi – samtidigt som man känner igen Winnerbäcks texter och melodier. Det är hans låtar, ingen annans.

Rusningstrafik

Albumet ”Rusningstrafik”.

– Det kan bli lite tjatigt, men när man sjunger egna låtar till gitarr så är det väl ofrånkomligt att man jämförs med andra sångare med gitarr. Jag tillhör väl nån slags svensk vistradition i kombination med amerikansk rockmusik. Förhoppningsvis lyckas jag också göra nåt eget av traditionen.

Det typiskt winnerbäckska finns inte minst i sångtexterna. Med några ”enkla” men träffande meningar kan han måla upp en exakt bild av nutiden. Som lyssnare ler man igenkännande, t ex åt dessa rader från låten ”I Stockholm”. Håll med om att det är en bra bild av Stockholm 1999:

Herr Andersson har drunknat
i ett hav av kaffe latte…

Lars Winnerbäck rimmar gärna och mycket. Han använder klichéer och klyschor. Ibland går melodin och texten åt varsitt håll. Texten stannar kvar medan melodin skyndar iväg. Slarvar han? Det kan man tycka. Men jag tror att han gör allt detta helt medvetet. För han får texten att framträda, han får mej att öppna öronen och lyssna.

– Att rimma är en effekt när man gör låtar. Att inte rimma kan också vara en effekt, säger han.

Med solen i ögonern

Albumet ”Med solen i ögonen.

– Javisst använder jag klyschorna medvetet. Man är väl inte mer unik än att man känner och uttrycker sej som de flesta – med klyschor. Men det är också ”begåvade ord”. Någon anledning måste det ju finnas till att så många människor använder just de här orden.

I den svenska visan – Bellman, Taube och Vreeswijk är några exempel – har det varit tradition att låta samma personer återkomma i flera visor. Också Lars Winnerbäck sjunger om ett par återkommande huvudpersoner. Den ena heter Fröken Svår, den andra Hjärter Dam.

– När man vill berätta om nåt man inte har upplevt själv kan det vara bra att ha några andra personer att sjunga om. Det är roligt att de är tjejer också, så man får berätta ur det perspektivet.

– Bägge har förresten verkliga förebilder. Bägge finns i Linköping (där, inom parentes, Lars växte upp). Fröken Svår, som går på universitetet, har drogproblem och är hårt styrd av sin mamma. Hon är engagerad, vill förändra världen. Hjärter Dam kan mer vara vem som helst. Hennes bakgrund är ganska svart, även om man inte ser det vid första ögonkastet.

Kom

Omslag till albumet ”Kom”.

Musikaliskt har Winnerbäck gått från visor till rock. Hans nya album, ”Kom”, låter ungefär som Bob Dylan vid tiden för ”Blonde on Blonde”. Trummor och elgitarrer och här finns t o m en hammond som kunde ha varit överflyttad från Dylans platta till Winnerbäcks.

– Det var en Dylaninspelning. Sju inspelningsdar var inbokade, men vi blev klara på fem. Då skrev jag en ny låt. Inspelningen gjordes på känsla. Vi bara lät det gå. Och har man en gång hört ”Blonde on Blonde” så är man ju såld på hammondorgel.

I somras turnerade Lars Winnerbäck med de likaså svenska sångpoeterna Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund. De var som en karavan elektriska hippies som parkerat husvagnarna. En svensk motsvarighet till Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue”. Hur det låter kan återhöras på albumet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”.

Nu ska Lars Winnerbäck ut på en egen turné, för att lansera sitt nya album. Hur kommer det att låta?

– Det blir rock’n’roll. En riktig rockturné!

Hittills utgivna album:

Lars Winnerbäck: ”Dans med svåra steg”, ”Rusningstrafik” (bägge Elvira), ”Med solen i ögonen” och ”Kom” (bägge Universal)
Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund: ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” (Birdnest)

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Fönstret 1999

Krig och fred

Totta Näslund hälsade från ”12 miljoner döda” när han på 70-talet turnerade med Tältprojektet. Hälsningen kom ”från en skyttegrav i Flandern / och från en krater i Galipoli / från alla oss som slagits vid Galicien / och som överlevt en gasattack vid Marne”. Låten handlade om – obs! – första världskriget. Omkvädet gick (och går än idag): ”Aldrig mera krig!”

”Om det fanns telefon” inleddes en dikt i ”Dikt och tanke”, den lärobok i litteratur som delades ut när jag började på gymnasiet 1963. Dikten, skriven av Karl Vennberg, handlade om – obs! – andra världskriget. Den  fortsatte: ”… skulle vi kunna ringa upp ett sjukhus / och begära råd som ingen kunde ge /eller vi skulle kunna tillkalla en läkare / som ingenting kunde uträtta…”

I den tjocka samlingen ”Svensk poesi”, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler, bläddrar jag upp Göran Sonnevi. ”Det är snart mars 1965”, diktade Sonnevi. ”Trakten jag bor i – Lund med omnejd – blir en allt vitare bok”, fortsatte han. ”Det blir /  säkert mer snö idag / säger min granne…”

Sonnevi såg på teve, hörde på radio, noterade: ”För var dag / dödas allt fler i USA’s vidriga krig… Hittills / beräknas 2 miljoner ha dött i VIETNAM.”

Det har blivit mars 2022 när jag hämtar in dagens Ystads Allehanda. Tottas sång – ”Aldrig mera krig!” – hörs fortfarande i bakhuvet. Trots allt! (namnet på en antinazistisk tidning under andra världskriget).

Ukrainas flagga.

Trots att så många år gått sen 1918, då första världskriget tog slut, och sen 1945, då andra världskriget var över. Och ändå, så många krig som pågått och pågår runtom på jorden. Jag googlar – svårt att hitta en exakt siffra men säkert 30-40-50 olika krig. Nyss startade ännu ett och så nära nu, i Europa och nära oss i Sverige, att det talas om risken för ett tredje världskrig.

I Facebook-gruppen ”Vollsjö med omnejd” hade någon sett efter på nätet och upptäckt att här i Vollsjö finns inget skyddsrum. Det närmaste – ett enda – lär finnas i  Lövestad. För övrigt måste kommunens invånare ta sig till centralorten Sjöbo.

Hjälper det att läsa poesi, höra freds- och antikrigssånger? Eller dikta själv? Åtminstone hjälper det mig. Det håller tankarna i hand. Som ett par kortdikter med motsatta budskap. Å ena sidan (kanske nödvändigt): Krig. / Anfall. / Invasion. Å den andra (oundvikligt): I krig / dör människor. / Medmänniskor.

Jag gjorde inte lumpen utan totalvägrade och dömdes till fängelse. Hade sånger som ”Where Have All The Flowers Gone” (Pete Seeger), ”Masters of War” (Bob Dylan), ”Universal Soldier” (Buffy St. Marie), ”I Ain’t Marching Anymore” (Phil Ochs) och ”I natt jag drömde något som” (Cornelis Vreeswijk) med min vapenvägran att göra? Ja, det tror jag.

Allmän värnplikt finns inte längre och totalförsvarsplikten har jag åldrats ifrån. Men annars, hade jag vägrat också idag?

Kan kultur, dikter och sånger stoppa krig? Nej. Eller nja. I viss mån. Den kultur vi upplever – läser, hör och ser – påverkar oss liksom maten vi äter. Kultur kan föda nya tankar och förstärka dem vi har. Dikter och sånger stärker människors vilja och mod att upprepa: Aldrig mera krig!

Hjälper humor? Svart, absurd galghumor. Ija Kiva, ukrainsk poet: ”har vi varmt krig i kranen / har vi kallt krig i kranen / är vi verkligen helt utan krig / dom lovade ju att det skulle komma tillbaka i eftermiddag…” Lina Ekdahl: ”Sluta nu. / Om jag ser någon av er skjuta en gång till / då blir det ingen efterrätt.”

Jag ser Rapport på TV. Ryssland attackerar Ukraina mer och mer. I staden Charkiv brinner sönderskjutna bostadshus. Det börjar likna Aleppo i Syrien. Tunnelbanan i huvudstaden Kyiv är skyddsrum. Gamla kvinnor, unga mammor, små-små barn köar för att få plats på tåget, ut ur Lviv och hemlandet. Nu beskjuts Ukrainas kärnkraftverk.

Svåra tankar, svåra beslut. Men åsikterna framförs så tveklöst och besluten tas så snabbt, ja, lättvindigt såväl på sociala medier som av ledarskribenter och politiker. Sverige skickar pansarvapen till Ukraina. (Har vi därmed gått i krig?) Allt fler vill att Sverige ansluter till Nato. Upprusta!  

Höger som vänster är nu överens om att politik hör ihop med idrott, kultur, nätsajter, business (från Systembolaget till Spotify och Ikea). Det bojkottas, påverkas och ”censureras”, som det brukar heta.     

Sverige var plötsligt inte fullt. Det finns plats för flyktingar från Ukraina. De slipper betala broavgift på Öresundsbron, åker fritt på färjor och med andra transportmedel. Även Staffanstorp hittade ett utrymme, ukrainska flyktingar måste inte ens bo i vagnar på en åker.

Himmel och jord i Skåne.

Ordet är dubbelmoral (ja, det finns värre ord också). Tankar och beslut kan nog vara de rätta eller nödvändiga. Men egentligen är tankarna otänkbara. På 70-talet sjöng Mikael Wiehe: ”Är det verkligen fred vi vill ha / till varje tänkbart pris?” Går det att vända på frågan: Är det verkligen krig vi ska ha, till varje otänkbart pris? 

3 korta

1) Spellista. Efter Neil Youngs kritik måste det ha hänt mer än någon utomstående kan ana bakom den stängda dörren till Spotifys styrelserum. För vad gäller Rysslands krig i Ukraina agerade Spotify betydligt snabbare, la ner kontoret i Moskva och offentliggjorde en (moralisk? politisk?) etik. Jag satte ihop spellistan ”Krig & Fred” – sök efter den på Spotify eller gå via länken tiny.cc/KrigFred.

2) Poesi. Letar böcker med svenska översättningar av litteratur från Ukraina, gärna poesi. Det finns inte mycket. Men jag hittar ett dubbelnummer av tidskriften 10TAL (nr 17-18 2014), helt ägnat åt samtida ukrainsk litteratur och konst. ”Ukrainska författare översätts sällan”, skrev en recensent. ”Nästan okänd litteratur”, skrev en annan. Jag missade tyvärr numret då det kom – men det går fortfarande att köpa. Ska jag genast göra.

3) Film. I krigets bedrövelse åkte makarna Eriksson till biografen Flora i Sjöbo och såg Kenneth Branagh som Hercule Poirot i sin egen filmatisering av Agatha Christies deckare ”Döden på Nilen”. Vi gillade den! Extra plus för att Salome Otterbourne, författare i boken, blivit afro-amerikansk r&b-sångerska i filmen. Nästan autentisk också: sång och musik är originalinspelningar med Sister Rosetta Tharpe (1915-73). Hon kunde rocka hon, innan rock´n´roll ens fanns.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: När jag blev kär i Turid (och det är jag än)

Ja, ordagrant. Hon är och förblir min förälskelse.

Följande kommer från en krönika om sångpoeten Turid Lundqvist i Hifi & Musik nr 5 2021. Blott ett litet läs- och lyssningslockande smakprov, hoppas jag. Resten får du läsa i tidningen, på papper eller digitalt från hemsidan.

***

Bakåt i tiden, till när jag hörde Marit Turid Lundqvist (född 1949) första gången. Just hörde, inte såg.

Jag kunde både ha sett och hört henne året innan, 1965, som  ”pausfågel” på Club Liverpool vid Norr Mälarstrand. Där på Liverpool var ju jag också, nästan varje gång som popbandet T. Boones (med Kenny Håkansson, elgitarr) spelade.

Turid Lundqvist på 70-talet nångång. Foto: Bengt Eriksson

Men inte någon kväll då Turid stod på scen. Så det dröjde till 1966, närmare bestämt i december. Turid hade precis fyllt 17 år och jag var något år ”äldre”.

Jag hade radion på och råkade höra Sveriges Radios vistävling. (Vet inte varför, jag lyssnade ju sällan på visor, bara om Cornelis Vreeswijk eller Fred Åkerström sjöng.) Tävlingen hade nått fram till någon jag inte visste vem hon var, aldrig hört talas om.

Genast programledaren, som han sa, ”lockat hit” henne och presenterat Turid Lundqvist från Stockholm och hon svarade på hans frågor, viskade svaren, tyst-tyst, som ett väsen någon annanstans ifrån, en huldra, en stadsvittra, spred sig denna varma känsla genom min kropp.  

”Du har en alldeles speciell genre som du odlar”, sa han. ”Engelska folkvisor”, viskade Turid. ”Men på repertoaren har du också svenska låtar, va”? frågade han. ”Inte så många men…” svarade hon.

”Turid som bäst”, spellista på Spotify.

Nästan lika tyst som hon pratade började Turid sjunga ”Byssan lull” (traditionell visa, förmedlad av Evert Taube) till så fingerfärdigt gitarrkomp att hon många gånger om överträffade mitt gitarrklåpande.

Nu brann jag. Turid Lundqvist vann vistävlingen. Sååå välförtjänt. (Kan tilläggas att Marie Bergman deltog i samma tävling.)

Bengt Eriksson

Ur Hifi & Musik 5/2021