När vänligheten hårdnar och vittrar bort

John Ajvide Lindqvist  

Vänligheten

(Ordfront)

”De goda avsikternas tyranni” heter ett kapitel i John Ajvide Lindqvists drygt sjuhundrasidiga roman ”Vänligheten”. En ganska exakt sammanfattning: Hur ska vänlighet kunna bevaras i en allt ovänligare värld?  

Här finns inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda för att berätta det han ville. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle.                                                     

Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje (med enstaka utflykter till Rimbo och Stockholm). Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort.

”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren. ”Som att det… hårdnar”, säger Anna. ”Något ruttet i Norrtälje”, menar Johan. ”Åt helvete med hela skiten”, utbrister Maria. Eller om det var Jesus (som också medverkar i romanen)? Den vardagliga vänlighetens bortvittring, ja, dess förruttning, ovänligheten, tar sin utgångspunkt i en container som år 2018 dumpas i hamnen. Vad rymmer containern? 

Det börjar med en dubbel prolog år 2002. Siw, då en 13-årig flicka, lyckas förhindra att en barnvagn blir påkörd och en baby dödad, genom att hon i förväg hörde och förstod vad som skulle hända. Medan tonårspojken Max, som klättrat upp på en silo i hamnen och nu står högst upp med nämnde Johan och blivande kompisen Marko, får ett av sina anfall. Max ser vad som ska hända.

De har återkommande ”visioner”, ser och hör in i framtiden (och även bakåt i historien). Så ”Vänligheten” är ändå en fantasyroman? Något lite men nej, mer av realism. Max och Siw kan vara du och jag. Vi är ju också synska, vi vet vad som händer i samhället och världen, men lyckas vi stoppa det, försöker vi ens?

Läsaren får följa dessa sex huvudpersoner – Max, Johan, Marko, Maria, Siw och Anna – från ungdomar till halvvuxna. Olika bakgrund och samhällsklass, svenskar och invandrade; parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare, fondförvaltare och fotomodell. Men de blir vänner (och kärestor, eller tyvärr inte) med vad det innebär.

Många fler personer förekommer, skrivs in i och ut ur handlingen, men stannar mellan raderna och under texten. Som Siws lilla dotter Alva, en sjunde huvudperson. Alvas lillgamla repliker är mästerligt avhörda och nedtecknade. Genom Johan visas på ett lurigt sätt, som i förbifarten, att omedvetna formuleringar kan växa till medvetna handlingar, så uppstår rasism och fascism.                                                 

”Vänligheten” är en verklig thriller, en otäck fröjd att läsa. John Ajvide Lindqvist skriver i sin egenart. Han griper in med författarrösten och låter dessutom ”Vinden” blåsa genom Norrtälje och kommentera staden. Ja, han använder så många stilar och bryter mot så många regler som inte godtas av de privata lektörer som nya författare skickar sina manus till idag.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Polisroman och gourmetdeckare i Varberg

Ulf Lindström

Varbergskriminalen:

Det nionde livet

(Southside Stories)

Personligt. Ja, eget. Ja, udda. Ulf Lindström har skrivit en deckare och polisroman av den sort jag ibland brukar kalla ”gourmetdeckare”.

Ingenting för deckarläsare som vill ha en rak berättelse och full action. Mycket för oss som vill att deckare ska vara mer, både ”deckare” och skönlitterär roman, poetisk i nära släktskap med både poesi och existentialism.

Inget att snabb- och sträckläsa men desto mer att läsa långsamt och finsmaka, liksom smutta på.

”Det nionde livet”, som jag av extratiteln ”Varbergspolisen” antar är starten på en serie polisromaner, utspelar sig i Varberg eller rättare sagt en plats som författaren valt att kalla Varberg.

Fast polisroman och polisroman… Ja, men njä eller både och. ”Det nionde livet” blir än mer en roman med, om, kring och genom en kvinna, Marie Benedetti, som när berättelsen inleds är före detta kriminalkommissarie för så drabbades hon av ALS.

Förkortningen, som betyder amyotrofisk lateral skleros, är ett sjukdomsförlopp som får hela kroppen att förtvina, ordagrant, kroppsdel för del för del. Benedetti kommer att dö, en tidsfråga nu. I dödens väntrum arbetar hon kvar på polisen – men som dokumentalist.

Samtidigt som hon har kvar polisen i sig. Hon är kommissarie fast hon inte längre är det. Samtidigt som hon har kvar sig i sig, den tidigare Marie Benedetti i den nuvarande, den yngre i den äldre, den friska i den sjuka, den gifta för den delen i den ensamma,

Komplicerat? Ja, för henne och ibland också för läsaren.

Benedetti är romanens jag-berättare. Hon beskriver både sig själv, annat och andra genom sig själv. Jag ska citera något, slår upp en sida på måfå, det blev sidan 196, där hon bland annat säger/tänker följande om sig själv:

”Jag är nostalgisk. Jag stryker pekfingret längs bildernas yta, jag stryker min egen yta. Jag känner inte min beröring på huden men jag känner huden i fingertopparna. Hur länge?”

Detta kunde, ju faktiskt, också vara en beskrivning av mig då läste ”Det nionde livet” av Ulf Lindström.

Ulf Lindström. Författarfoto: Tanja Berko

Det löper tre trådar genom romanen. Den ena är den ovan beskrivna med och om Marie Benedetti, nu och förr. Den andra, eller kanske eller kanske inte den första, är Varbergspolisens mordutredning: en ung pojke hittas död i en container i ett av Varbergs rikare områden. Den tredje tråden är polishuset i Varberg, poliserna arbete och motsättningarna mellan dem.

Trådarna löper parallellt. De trasslar in sig i varann, då och då, men de löper parallellt. Ska även Marcus de Wolfe, kommissarie vid Varbergspolisen samt Benedettis studiekamrat och älskare, förr och ibland fortfarande, anses vara en egen tråd? Kanske. Kanske inte, det också.

Marcus de Wolfe, otrevlig polis och människa om jag får säga, fast inte alltid, går in i och ut ur de olika trådarna han också; in i och ut ur Benedettis liv. Samtidigt som han nog kan vara sin  egen huvudtråd…

Har jag nu lyckats reda ut Lindströms polisroman så att den blev begriplig? Vad det är för sorts polisroman, vad den ens handlar om? Nej, knappast. Men jag gör så gott jag förmår. Och jag har läst romanen på det sätt jag tror man måste läsa den, som jag skrev: lite i taget, smutta på formuleringar och enstaka ord, absolut inte i ett enda sträck!

Gourmetdeckare, skrev jag också. Antal sidor: 474. Min rekommendation: smutta på dem, långsamt, gör det!

Polishuset läcker. Någon polis läcker. Om att rasister, en våldsbejakande grupp, kan ligga bakom mordet. Eller: någon ”polis” läcker. En före detta, nu dokumentalist vid Varbergspolisen. Benedetti beskylls för att vara läckan. Hon måste vara läckan. Är hon läckan?    

”Det nionde livet” har en, åtminstone för mig, oväntad upplösning också.

En speciell polisroman. En gourmetdeckare. Att det finns såna här svenska deckarförfattare! Att det finns svenska bokförlag som ger ut såna här deckare! Så mycket tråkigare det hade varit, annars. Både författaren Ulf Lindström och förlaget Southside Stories borde tilldelas ett slags specialpris för, säg, mod och vilja inom deckargenren.

Bengt Eriksson