Deckare och annan krimi. Vad är det ena och vad är det andra?

KRIMI. Så har jag valt att kalla den här avdelningen på Opulens (där alltså texten tidigare varit pulicerad): inte Deckare och inte heller Krim, för den delen, utan Krimi. Vilket ju är det litterära ämne som jag skriver om och kritiserar, just Deckare och annan krimi. Behövs en förklaring? Jo, kanske det.

Efter att ha varit en förkortning av detektivroman utvidgades ordet och genren till att omfatta alla romaner med någon sorts detektiv – hen kan vara privat- eller amatördetektiver, polis eller advokat – och ibland har även olika sorters thrillers, såväl action som mer psykologiska, räknats som deckare.

Plus att där ska finnas någon sorts skurk som efterforskas och någon sorts gåta som ska avslöjas. Tempo: från småputtrigt spännande till full action.  

Alla sådana romaner och än fler hamnar numera under det litterära paraplyet Deckare. Och ändå är det ett lite för litet paraply. Det finns dessutom kriminal- eller krimiromaner som bara nästan men ändå inte riktigt är vad som går att kalla deckare, så att säga nästan-deckare.

Deckarloggs red.
Foto: Birgitta Olsson

Också de är kriminella och kan vara nog så spännande, även de handlar om brottsliga liv och eventuella straff (eventuellt uteblivet straff).

Dessa romaner kan beskrivas som krimi (så som allt ovannämnt, hela det kriminella deckarsläktträdet, benämns i Danmark). De skulle också kunna kallas krim (som i Norge och som även vissa recensenter i Sverige börjat göra). Men inte jag, eftersom jag tycker ordet krim dels är för lättviktigt – krimi är ju tung och viktig litteratur, för mig – och dels låter krim som en förkortning av typ Kriminalvårdsstyrelsen.

Så jag använder benämningen Krimi – om hela den kriminallitterära släkten och specifikt om de romaner som skriver sig utanför själva brottet eller tvärtom, utifrån och in i kriminaliteten. Romanerna kan alltså skrivas från två håll.

De skrivs av deckarförfattare som vill att deras deckare ska handla om mer än själva brottet, om människor och miljöer, samhälle och politik. De skrivs också av så kallat litterära författare vars romaner hamnar i kriminalitet och brottslighet, eftersom det kriminella kan användas som förstoringsglas för att fokusera både det mänskligt mänskliga och samhälleligt samhälleliga. Eller som en skalpell för att snitta upp och blotta samhällskroppen; olika människors olika livsvillkor och verkligheter.

Samtliga titlar i eller delar av Sjöwall Wahlöös roman(er) om ett brott.

Nog grundpratat och definierat, några exempel:

Varje titel i Sjöwall-Wahlöös polisromanserie (och även flera solotitlar av Per Wahlöö) blev krimi snarare än deckare. De var/är samhällsromaner minst lika mycket som polisromaner. Den övergripande och sammanhållande rubriken för deras polisserie lyder ju också: ”Roman om ett brott” (senast i pocket från Piratförlaget).

För att fortsätta framåt till den kriminallitterära nutiden har Christoffer Carlsson alltid skrivit deckare, thrillers och polisromaner med en tangenthand bortom gränsen till krimi. Som när han först i sin ungdomliga country noir, ”Oktober är den kallaste månaden” (Gilla Böcker), och senast i polis, noir- och bygderomanen ”Brinn mig en sol” (Albert Bonniers) återvänder till sina barndoms- och numera övergivningsbygder nordost om Halmstad.

”I dina händer” (W&W) av Malin Persson Giolito är en samhälls- och förortsroman om dagens Sverige, klasskillnader och våra barns – olika – uppväxter, blott förklädd till polisroman.

Också Christina Wahldéns australiensiska serie kan liknas vid kamouflerade polisromaner. Huvudämnet för den senaste titeln, ”Enbart kvinnor” (Forum), är Australiens ur-invånare, deras historia och traditioner samt livet idag.

Liksom den serie internationella polisromaner som Malin Thunberg Schunke skriver om organisationen Eurojust har som huvudsyfte att lyfta fram kriminalitet och samhällsfrågor i Europa (med omnejd). Till exempel handlar hennes nya roman ”Blind vrede” (Piratförlaget) om dagens populistiska partier och organisationer, vad de kan orsaka med sin ”blinda vrede”.

Detta var vägen från och ur deckaren till krimi. Den motsatta riktningen, från skönlitteratur till krimi och deckare, kan illustreras av några översatta romaner.

Som fransk-afrikanska författaren Marie NDiayes roman ”Min är hämnden” (Natur & Kultur; övers: Ragna Essén), som utspelar sig i Bordeaux och skildrar såväl samhällsklasser som rasism och kvinnosyn i dagens Frankrike. För att beskriva detta lånade NDiyae från kriminalgenren: huvudpersonen, en kvinnlig advokat, ombeds att försvara en kvinna som mördat sina tre barn.

Även Douglas Stuarts skotska uppväxtromaner, debuten ”Shuggie Bain” och nu ”Unge Mungo” (båda Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt), kan beskrivas som krimi. Själva uppväxten, livet, kärleken, religionerna och industristaden Glasgow är krimi(nella). Liksom Margaret Thatchers nyliberala politik var på det 80-tal då berättelserna utspelar sig.

Amerikanskan Joyce Carol Oates skriver alltid krimi. Som senast med sin tjocka roman (863 sidor) med den fenomenala titeln (lånat från poeten Walt Whitman) ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” (Harper Collins; övers: Fredrika Spindler). Genom att skildra en familj där maken och fadern, före detta politiker, nu affärsmän, misshandlas av polisen har Oates åstadkommit en roman om hela USA.

Samt Colson Whiteheads roman ”Harlem Shuffle” (Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt) som kan vara en deckare och helt säkert är en krimi. Afrikansk-amerikanen Whitehead ansluter till traditionen av egenartade afro-amerikanska deckare. Miljö och tid: Harlem kring 1960. En ung, svart möbelhandlare försöker överleva i en stad och tid där överlevnaden kräver att gränsen till kriminalitet passeras. För vad är inte kriminellt, då själva livet är det?  

Samt australiensiskan Charlotte McConaghys ”När vargarna kom” (Lavender Lit; övers: Carina Jansson) om människan och vargen. Nej, människan eller vargen. Vilket rovdjur är farligast, när en naturvårdare kommer till Skottland för att driva igenom ett vargprojekt – mot befolkningens vilja? Rädsla föder hat.

Samt mexikanskan Fernanda Melchors ”Paradais” (Tranan; övers: Hanna Nordenhök) där hon skildrar klassamhället med det realistiska, ja, brutala, ja, groteska, ja, vulgära språk som krävs för att förmedla verkligheten i dagens Mexiko. ”Paradais” spinner kring en gated community (gröna gräsmattor, lyxvillor, swimmingpölar) med detta namn. Inifrån och utifrån: ena huvudpersonen är grindvakten Polo; den andre heter Franco, rikemansson från Paradiset.

Samt också isländskan Thora Hjörleifsdottírs ”Magma” (Modernista; övers: Arvid Nordh): en dagboksliknande roman om en kvinna, drygt 20 år, i Reykjavík och hennes förhållande med en man som oavsett att han är vegetarian och citerar Derrida kan beskrivas med ordet svin. Hon anpassar sig, så desperat längtansfull efter närhet, gemenskap och… kalla det kärlek eller?

Och så vidare. Med mera och flera. Blott några exempel.

Men varför, kan väl någon undra, måste skönlitterära romaner fösas in i kategorin krimi eller deckare? Kan inte romanerna bara få vara och så läser hen läsare som vill? Visst, men det finns poänger med att påvisa och konstatera att allt ovannämnt och mer härtill faktiskt hör till samma kriminallitterära träd.

Just detta – att de hör ihop. Att den, enligt vissa, ”fulare” sidan av litteraturen hör ihop med den, enligt samma vissa, ”finare” sidan av litteraturen. Att ”fint” och ”fult” skrivs med varann – inte mot. De skrivs i symbios. Det sägs ju, alltför ofta, av de som ”aldrig läser deckare”, att deckare är sämre litteratur. Ja, deckare är – allmänt och generellt –  ”dåliga”.  

Vilket inte är sant. En förbannad lögn! Det tål att upprepas. Det tål att påvisas också att kriminaltråden inom skönlitteratur nog aldrig varit så lång och stark som idag. Den sträcker sig genom allt fler skönlitterära romaner som använder sig av kriminaliteten i samhället för att skildra liv, människor, samhälle och politik.

Det tål dessutom att påpekas att så kallade deckare aldrig varit så samhällsskildrande som idag. Politiska? Ja, kanske det, beroende på vad som menas med politik. Jag menar ju att det är politiskt redan – eller tyvärr fortfarande – att en deckare har en kvinnlig kriminalkommissarie. Är det förresten möjligt att skriva deckare utan att placera dem i verkligheten, en kriminalberättelse måste ju/väl ha en realistisk friktion för att bli trovärdig eller ens läsbar…

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i nättidskriften Opulens

Deckarloggbäst november 2021

Som varje månad: de fem bästa deckarna och annan krimi som Deckarloggs red. samt gästrecensenter läst under den gångna månaden. Alltså Deckarloggbäst november 2021!

***

Frida Skybäck

De rotlösa

(LB Förlag)

Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Skybäck att också bli en bra deckarförfattare. Hennes debutdeckare  har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser. Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i nyrika Västra hamnen. Polisen ringer på. Lydias bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea. Dessa tre berättar ”samma” historia, i tur och ordning. Ett deckargrepp som blivit allt mer vanligt men är svårt att hantera. Skybäck klarar även detta.

Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström

Katarinas eminenta detektivbyrå

(Lind & Co)

Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor. När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv. Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma. (Ur Peter Westbergs rec. av de fem första titlarna som ljudböcker.)

Colson Whitehead

Harlem Shuffle

Övers: Eva Åsefeldt

(Albert Bonniers)

Genren, för det finns en litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren. ”Harlem Shuffle” utspelar sig alltså i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir krimi.

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Det visar sig att författaren på bästa sätt använt de åtta år som gått sedan ”Rörgast”. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå. Huvudhandlingen utspelar sig 2001 och vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen. En man begravd under stenraset och lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik med en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn. (Ur Samuel Karlssons rec)

Sofie Bjarup

Mörkrets barn

(Lind & Co)

Bjarups debudeckare ”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888. Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare. Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter. Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.

Afrikanskamerikansk deckare eller annan krimi i Harlem

Colson Whitehead

Harlem Shuffle

Övers: Eva Åsefeldt

(Albert Bonniers)

När genrer och litterära uttryck breddas och fördjupas kan något extra bra, nytt och annorlunda inträffa. Till exempel i och med kriminalgenren.

Det kan vara en deckarförfattare som hämtar influenser från någon annan skönlitteratur. Eller en skönlitterär författare som använder sig av tekniker från kriminalgenren. Det litterära resultatet blir mer, bredare och djupare.

En annan krimi snarare än deckare. Och bättre. Eller: och bättre?

Nej, inte alltid. Inte säkert att det blir bättre. Om deckarförfattaren glömmer bort sin genre och hänförs av det skönlitterära kan resultatet bli pretentiöst och arty. Inte bra. Om den skönlitteräre författaren inte respekterar och tar kriminalgenren på allvar kan det bli varken det ena eller det andra. Inte heller bra.

Men när den skönlitterära romanen integreras med kriminalromanen eller kriminalromanen med den skönlitterära romanen blir det – ibland – riktigt bra. Ofta verkar resultatet av denna litterära integration fungera som bäst när författaren också skriver med ett socialt och samhälleligt, kanske  politiskt syfte.

Nog om detta, som föranleddes av Colson Whiteheads nya roman ”Harlem Shuffle”.  Som är en deckare? Kanske. Eller en annan krimi? Definitivt. ”Harlem Shuffle” är en kriminell roman, vilket man också kunde säga om de bägge romaner av Whitehead som tidigare finns på svenska, ”Den underjordiska järnvägen” och ”Nickelpojkarna”. (Han har före dessa skrivit ytterligare fem romaner, som är oöversatta.)

Men den här gången har det blivit mer så, mer av deckare och integrerad kriminalroman. Genren, för det finns en genre eller litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren.

Några – av faktiskt ganska många (googla på ”afro american crime novels” så får du se) – föregångare i denna svarta amerikanska deckartradition är bland andra Chester Himes med sina burleskt verkliga polisromaner från Harlem, Ishmael Reed med sina än mer burleska antideckar-deckare och Walter Mosley med bland annat de hårdkokta deckarna om den svarta privatsnoken Easy Rawlins.

Men, som jag skrev, det finns många fler svarta deckarförfattare från USA, tyvärr nästan genomgående oöversatta till svenska.

”Harlem Shuffle” utspelar sig som titeln anger också i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan, börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Fast samhällsförändringar – ja, omvälvningarna – ligger blott under själva berättelsen som fokuserar på hans business och butik, Carney’s Furniture, grundad med pengar efter pappan, kan man säga.  

Mike Carney, pappan, var en rufflare och småtjuv som sköts ihjäl av polisen vid ett inbrott. Man kan väl också säga att pappan försökte överleva så gott han kunde liksom sonen försöker. För frågan är: Hur förblir man – i betydelsen en svart man – laglydig i en kriminell värld där redan att vara svart är kriminellt. Eller förbestämt att bli. Som att Carney’s Furniture har en avdelning för begagnade möbler (av obskyr härkomst) eller när Rays kusin Freddie försöker få honom  att ta hand om stulna juveler.

Colson Whitehead. Foto: Michael Lionstar

Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir kriminallitteratur.

Ray Carneys hustru arbetar på en resebyrå för svarta resenärer, arrangerar resor till sydstaterna. Inte det lättaste, resorna måste anpassas efter segregationen. Resrutten måste gå där USA:s svarta befolkning tillåts att resa eller ens vara. Eller ens finnas till. Existera. Och detta är alltså typ 1964, det är fan inte längesen.  

Ånyo: Vad är kriminellt? Vad är stöld? Att stjäla människors liv borde väl vara stöld och kriminellt…

”Harlem Shuffle” består av tre delar. Vissa recensenter har liknat delarna vid ett inferno. De menar att Whitehead låter Ray Carney som en afroamerikansk nedstiga i underjorden. Visst, men jag tycker det räcker att beskriva det som skildringen av en längtan efter livet – ett annat liv, bortom narkotikans, kriminalitetens och polisbrutalitetens Harlem, en plats där tunnelbanan inte tjuter  dag som natt, tänk en stor lägenhet på mytiska Riverside Drive.

Rat Carney både längtar och provar sig, på olika sätt. Som att, just så, han tar sig igenom olika ”infernon”. Att bli som en vit affärsman och kapitalist fast svart – ska det vara alternative? Eller fortsätta som mer eller mindre sin pappa, fast ett liksom svart steg upp, som möbelhandlare och småhälare i Harlem. Att bli som en vit – är det livet? Vad krävs för att svarta amerikaner ska få ett liv?

Colson Whitehead skriver och berättar på gränsen mellan fiktion och verklighet, med tydliga tidsmarkörer ur verkligheten. Hans huvudpersoner har verkligen kunnat finnas. Hans huvudperson har kanske funnit. Detta Harlem har ju funnits. Dessa människor, Harlems svarta människor kontra det vita USA, den svarta amerikanska historien genom den vita.

”Harlem Shuffle” kan beskrivas som en små- och större gangsterroman också: en skildring av den svarta befolkningens liv, där varje människor är eller blir eller tvingas bli nånslags gangster. Det är/var själva livsförutsättningen. Jag blir alltid så jävla arg när jag läser sånt här. Ursäkta. En mycket bra roman, en detektivroman. Om inte en deckare så en annan krimi och en av årets bästa översatta.

Bengt Eriksson