Deckare och annan krimi. Vad är det ena och vad är det andra?

KRIMI. Så har jag valt att kalla den här avdelningen på Opulens (där alltså texten tidigare varit pulicerad): inte Deckare och inte heller Krim, för den delen, utan Krimi. Vilket ju är det litterära ämne som jag skriver om och kritiserar, just Deckare och annan krimi. Behövs en förklaring? Jo, kanske det.

Efter att ha varit en förkortning av detektivroman utvidgades ordet och genren till att omfatta alla romaner med någon sorts detektiv – hen kan vara privat- eller amatördetektiver, polis eller advokat – och ibland har även olika sorters thrillers, såväl action som mer psykologiska, räknats som deckare.

Plus att där ska finnas någon sorts skurk som efterforskas och någon sorts gåta som ska avslöjas. Tempo: från småputtrigt spännande till full action.  

Alla sådana romaner och än fler hamnar numera under det litterära paraplyet Deckare. Och ändå är det ett lite för litet paraply. Det finns dessutom kriminal- eller krimiromaner som bara nästan men ändå inte riktigt är vad som går att kalla deckare, så att säga nästan-deckare.

Deckarloggs red.
Foto: Birgitta Olsson

Också de är kriminella och kan vara nog så spännande, även de handlar om brottsliga liv och eventuella straff (eventuellt uteblivet straff).

Dessa romaner kan beskrivas som krimi (så som allt ovannämnt, hela det kriminella deckarsläktträdet, benämns i Danmark). De skulle också kunna kallas krim (som i Norge och som även vissa recensenter i Sverige börjat göra). Men inte jag, eftersom jag tycker ordet krim dels är för lättviktigt – krimi är ju tung och viktig litteratur, för mig – och dels låter krim som en förkortning av typ Kriminalvårdsstyrelsen.

Så jag använder benämningen Krimi – om hela den kriminallitterära släkten och specifikt om de romaner som skriver sig utanför själva brottet eller tvärtom, utifrån och in i kriminaliteten. Romanerna kan alltså skrivas från två håll.

De skrivs av deckarförfattare som vill att deras deckare ska handla om mer än själva brottet, om människor och miljöer, samhälle och politik. De skrivs också av så kallat litterära författare vars romaner hamnar i kriminalitet och brottslighet, eftersom det kriminella kan användas som förstoringsglas för att fokusera både det mänskligt mänskliga och samhälleligt samhälleliga. Eller som en skalpell för att snitta upp och blotta samhällskroppen; olika människors olika livsvillkor och verkligheter.

Samtliga titlar i eller delar av Sjöwall Wahlöös roman(er) om ett brott.

Nog grundpratat och definierat, några exempel:

Varje titel i Sjöwall-Wahlöös polisromanserie (och även flera solotitlar av Per Wahlöö) blev krimi snarare än deckare. De var/är samhällsromaner minst lika mycket som polisromaner. Den övergripande och sammanhållande rubriken för deras polisserie lyder ju också: ”Roman om ett brott” (senast i pocket från Piratförlaget).

För att fortsätta framåt till den kriminallitterära nutiden har Christoffer Carlsson alltid skrivit deckare, thrillers och polisromaner med en tangenthand bortom gränsen till krimi. Som när han först i sin ungdomliga country noir, ”Oktober är den kallaste månaden” (Gilla Böcker), och senast i polis, noir- och bygderomanen ”Brinn mig en sol” (Albert Bonniers) återvänder till sina barndoms- och numera övergivningsbygder nordost om Halmstad.

”I dina händer” (W&W) av Malin Persson Giolito är en samhälls- och förortsroman om dagens Sverige, klasskillnader och våra barns – olika – uppväxter, blott förklädd till polisroman.

Också Christina Wahldéns australiensiska serie kan liknas vid kamouflerade polisromaner. Huvudämnet för den senaste titeln, ”Enbart kvinnor” (Forum), är Australiens ur-invånare, deras historia och traditioner samt livet idag.

Liksom den serie internationella polisromaner som Malin Thunberg Schunke skriver om organisationen Eurojust har som huvudsyfte att lyfta fram kriminalitet och samhällsfrågor i Europa (med omnejd). Till exempel handlar hennes nya roman ”Blind vrede” (Piratförlaget) om dagens populistiska partier och organisationer, vad de kan orsaka med sin ”blinda vrede”.

Detta var vägen från och ur deckaren till krimi. Den motsatta riktningen, från skönlitteratur till krimi och deckare, kan illustreras av några översatta romaner.

Som fransk-afrikanska författaren Marie NDiayes roman ”Min är hämnden” (Natur & Kultur; övers: Ragna Essén), som utspelar sig i Bordeaux och skildrar såväl samhällsklasser som rasism och kvinnosyn i dagens Frankrike. För att beskriva detta lånade NDiyae från kriminalgenren: huvudpersonen, en kvinnlig advokat, ombeds att försvara en kvinna som mördat sina tre barn.

Även Douglas Stuarts skotska uppväxtromaner, debuten ”Shuggie Bain” och nu ”Unge Mungo” (båda Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt), kan beskrivas som krimi. Själva uppväxten, livet, kärleken, religionerna och industristaden Glasgow är krimi(nella). Liksom Margaret Thatchers nyliberala politik var på det 80-tal då berättelserna utspelar sig.

Amerikanskan Joyce Carol Oates skriver alltid krimi. Som senast med sin tjocka roman (863 sidor) med den fenomenala titeln (lånat från poeten Walt Whitman) ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” (Harper Collins; övers: Fredrika Spindler). Genom att skildra en familj där maken och fadern, före detta politiker, nu affärsmän, misshandlas av polisen har Oates åstadkommit en roman om hela USA.

Samt Colson Whiteheads roman ”Harlem Shuffle” (Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt) som kan vara en deckare och helt säkert är en krimi. Afrikansk-amerikanen Whitehead ansluter till traditionen av egenartade afro-amerikanska deckare. Miljö och tid: Harlem kring 1960. En ung, svart möbelhandlare försöker överleva i en stad och tid där överlevnaden kräver att gränsen till kriminalitet passeras. För vad är inte kriminellt, då själva livet är det?  

Samt australiensiskan Charlotte McConaghys ”När vargarna kom” (Lavender Lit; övers: Carina Jansson) om människan och vargen. Nej, människan eller vargen. Vilket rovdjur är farligast, när en naturvårdare kommer till Skottland för att driva igenom ett vargprojekt – mot befolkningens vilja? Rädsla föder hat.

Samt mexikanskan Fernanda Melchors ”Paradais” (Tranan; övers: Hanna Nordenhök) där hon skildrar klassamhället med det realistiska, ja, brutala, ja, groteska, ja, vulgära språk som krävs för att förmedla verkligheten i dagens Mexiko. ”Paradais” spinner kring en gated community (gröna gräsmattor, lyxvillor, swimmingpölar) med detta namn. Inifrån och utifrån: ena huvudpersonen är grindvakten Polo; den andre heter Franco, rikemansson från Paradiset.

Samt också isländskan Thora Hjörleifsdottírs ”Magma” (Modernista; övers: Arvid Nordh): en dagboksliknande roman om en kvinna, drygt 20 år, i Reykjavík och hennes förhållande med en man som oavsett att han är vegetarian och citerar Derrida kan beskrivas med ordet svin. Hon anpassar sig, så desperat längtansfull efter närhet, gemenskap och… kalla det kärlek eller?

Och så vidare. Med mera och flera. Blott några exempel.

Men varför, kan väl någon undra, måste skönlitterära romaner fösas in i kategorin krimi eller deckare? Kan inte romanerna bara få vara och så läser hen läsare som vill? Visst, men det finns poänger med att påvisa och konstatera att allt ovannämnt och mer härtill faktiskt hör till samma kriminallitterära träd.

Just detta – att de hör ihop. Att den, enligt vissa, ”fulare” sidan av litteraturen hör ihop med den, enligt samma vissa, ”finare” sidan av litteraturen. Att ”fint” och ”fult” skrivs med varann – inte mot. De skrivs i symbios. Det sägs ju, alltför ofta, av de som ”aldrig läser deckare”, att deckare är sämre litteratur. Ja, deckare är – allmänt och generellt –  ”dåliga”.  

Vilket inte är sant. En förbannad lögn! Det tål att upprepas. Det tål att påvisas också att kriminaltråden inom skönlitteratur nog aldrig varit så lång och stark som idag. Den sträcker sig genom allt fler skönlitterära romaner som använder sig av kriminaliteten i samhället för att skildra liv, människor, samhälle och politik.

Det tål dessutom att påpekas att så kallade deckare aldrig varit så samhällsskildrande som idag. Politiska? Ja, kanske det, beroende på vad som menas med politik. Jag menar ju att det är politiskt redan – eller tyvärr fortfarande – att en deckare har en kvinnlig kriminalkommissarie. Är det förresten möjligt att skriva deckare utan att placera dem i verkligheten, en kriminalberättelse måste ju/väl ha en realistisk friktion för att bli trovärdig eller ens läsbar…

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i nättidskriften Opulens

Deckarloggbäst / februari 2022

Christina Wahldén
Enbart kvinnor
(Forum)

De bästa kriminalromanerna är deckare med mera. De innehåller mer än det kriminella. Som Christina Wahldéns deckarserie från Australien (vilken kan liknas vid Tony Hillermans amerikanska indiandeckare). ”Enbart kvinnor” är tredje titeln med poliserna Jess (kvinna och urinvånare) och Bluey (man och vit) i och kring hamnstaden Darwin i Northern Territory. Här  utreds mordet på en kvinnlig minister som hittas död i Darwins högsta domstol. Ministern har godkänt gruvexploatering på en för urinvånarna helig plats med en ”förlossningsgrotta”. Spännande lärorikt. För vad vet vi, du och jag, om Australiens urinvånare?

Viktoria Höglund
Den som inget känner mer
(Southside Stories)

Viktoria Höglunds tredje (eller fjärde, om man inkluderar en kortroman) psykologiska thriller börjar som tidigare med en plötslig händelse som påverkar många människor. Fanny, 16 år, har opererats och ligger nedsövd. Hon var på strandfest, åkte vattenskoter och råkade ut för en olycka. Och hittades skadad morgonen därpå. Höglund skriver inte i jag-form men varvar berättandet mellan personerna (mamman, pappan, ”pojkvän” med flera). Läsaren får ta del av personernas olika reaktioner på den omskakande händelsen. Deras tankar och känslor, hur deras liv förändras.

Jan Guillou
Den som dödade helvetets änglar
(Piratförlaget)

Redan i första meningen utbrister Jan Guillou att han aldrig mer ska skriva nån jävla deckare. Blott några boksidor senare förklarar han att han lovat sig själv att aldrig skriva några memoarer. Resten av boken är förvillande lik både en deckare och en memoar. Vardagarna (tänk dagbok och Lundell) tränger undan romanen men den sipprar ändå in och formar sig allt mer till just en roman; en deckare eller thriller med privat- eller amatördeckarfirman (Erik) Ponti & ((Carl) Hamilton som huvudpersoner, spårfinnare och snokar. Pensionärsdetektiver, såg jag att någon kallade dem. Bägge nu i pensionärsåldern.

Sara Blædel
Flickan under trädet
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Pionjären inom dansk ”femikrimi” återkommer med sin tionde krimi i serien med – och om – Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist. I ”Flickan under trädet” har Rick tagit tjänstledigt. Hon är på långresa utomlands men flyger hem till Danmark då hon får reda på att hennes bror försökt ta livet av sig. Självmordsförsöket orsakades av att hans maka plötsligt försvann. Snart ska fler kvinnor försvinna. Samtidigt har polisen hittat kvarlevorna efter en tonårsflicka som försvann 1995 under en skolresa till Bornholm. Orkar inte fler deckare med mördade kvinnor! utbrast min hustru när jag berättade om boken. Men så är det inte här – utan mer och annan än så.

Karin Wahlberg
En god man
(Albert Bonniers förlag)

Vardag. Såg att Karin Wahlberg reagerade på den beskrivningen. Att hennes romaner skulle vara vardagsdeckare. Det lät för tråkigt. Men så är det inte. Ordet vardag är varken tråkigt eller nedsättande. Tvärtom, högre betyg går knappt att få. Wahlberg skriver allt bättre, berättar långsamt, ingående och noga. Serien har förändrats = utvecklats från deckare till kriminella vardagsromaner eller vardagsromaner med inslag av kriminalitet. Ja, till och med allas våra vardagsliv som deckare. Samtidigt som vardagslivet placeras i samhället, vardagsdeckaren i en samhällsroman. Huvudpersonerna, polisen Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg finns numera i Lund/Malmö. Ämne: skakvåld mot barn.

Bengt Eriksson

Spänningstoppen / februari 2022

Deckarlogg fortsätter att redovisa och tipsa om den Spänningstopp som månatligen sammanställs av deckarkritikerna i Gota Medias tidningar. Jo, det är lite att tala i egen sak. Deckarloggs red. är en av de som sammanställer Spänningstoppen.

Fast det är lika spännande också för mig att en gång i månaden få se hur resultatet blev, vilka författare och titlar som kritikerna tillsammans just nu tycker är bäst bland utgivna deckare och annan krimi.

Mycket svenskt blir det alltid – högst upp på månadens lista har Christina Wahldén placerat sig med sin tredje australiska aborgindeckare ”Enbart kvinnor” (Forum), följd på andra plats av Kristina Appelqvist första titel i hennes nya, tredje serie mjukkokta deckare, ”Klänning för korta kvinnor” (Piratförlaget).

Även Karin Wahlberg gick in på listan – på fjärde plats – med sin senaste polisroman/vardagsdeckare ”En god man” (Albert Bonniers). Där emellan – alltså på fjärde – plats placerade sig Amos Towles med precis utgivna ”Lincoln Highway” (W&W). Ingen deckare utan en krimi – en roadtripkrimi över USA.

Och det är extra kul, att Spänningstoppen inte stakar ut och bevakar gränser utan håller genregränserna öppna.

Norskan Helene Flood psykologiska thriller ”Betraktaren” (Polaris) kom på femte plats och därefter följer ytterligare tre svenska författare och titlar: Pernilla Ericsons storstadslandsbygdspolisroman ”Släcka liv” (Romanus & Selling) ligger på sjätte plats, Jeanette Bergenstavs lovordade göteborgsdeckardebut ”Syndoffer” (Norstedts) finns på sjunde plats och på åttonde har en annorlunda roman hamnat.

Fantasy, SF och deckare på samma gång, dessutom en framtidsroman. Det är Sten Rosendahl som stiger in på Spänningstoppen med ”Värmevåg” (Futur förlag).

Hillary Rodham Clintons och Louise Pennys gemensamma politiska thriller, ”I terrorns grepp” (Bokfabriken), stannar också den här månaden kvar på Spänningstoppen, på nionde plats. Och på tionde återfinns norrmannen Matias Faldbakken med ännu en hybridkrimi. I hans ”Vi är fem” (Albert Bonniers) blandas och korsas landsbygdsroman med SF, vardagsrealism med skräck.

Spänningstoppen, den enda kritikertopplistan i Sverige för deckare och annan krimi, finns på nätsidorna för Gota Medias tidningar, från Borås Tidning till Ystads Allehanda och där emellan Smålandsposten, Barometern och Kristianstadsbladet med flera. Där kan du läsa kritikernas motivering för placeringarna på Spänningstoppen. Nämnda tidningar har förresten också mycket bra regelbundna deckarsidor med recensioner.

Bengt Eriksson

Allt som får de bästa kriminalromanerna att bli mer än en deckare

Christina Wahldén
Enbart kvinnor
(Forum)

De bästa kriminalromanerna är mycket mer än deckare. De innehåller mer än det kriminella.

Kriminaltråden är förstås viktig. Också den måste finnas, vara så bra som möjligt och fortsätta igenom hela berättelsen. Men en bra deckare ska dessutom innehålla intressanta, välporträtterade personer och miljöer, livet och samhället ska finnas med (eventuellt politik och ibland historia).

Detta – allt detta – krävs av en bra deckare och en bra deckarförfattare. Att författaren klarar av att handskas med så mångt och mycket, kan balansera, skildra och berätta om allt detta.

Christina Wahldén kan. Hon är denna deckarjonglör som krävs. Hennes Darwindeckarserie passar in på nämnda krav och beskrivning. Nu har Wahldén gett tredje delen, ”Enbart kvinnor”, i Darwindeckarserien.

Darwin är den hamnstad i norra Australien, Northern Territory, som romanerna utspelar sig i och kring. Australien, alltså? Lite extra kul, att Christina Wahldén studerade i Sydney och blev så intresserad av Australien att hon startade en ny deckarserie med Australien som ny kriminell miljö.

Fast städerna Sydney och Darwin ligger förstås långt ifrån varann. Australien är ett gigantiskt land eller landområde. Dock studerar en av seriens personer, en ung svenska som av alla möjliga namn heter Greta, just i Sydney. Men i den nya boken har Greta dock åkt på en stipendieresa till Gulkala och Garmafestivalen i nordöstra Arnhem Land.

En helig plats för Australiens urinvånare och en festival som undervisar i ursprungsbefolkningen traditioner.

Darwinserien är polisromaner med två huvudpersoner: poliserna Jess och Bluey; den ena yngre, kvinna och urinvånare, den andre äldre, man och vit. ”Enbart kvinnor” börjar med att ministern Laura Jones hittas mördad i Darwins högsta domstol, cyklonsäker förstås liksom alla offentliga byggnader i Darwin.

En spektakulär byggnad också, golvet har svartvitgrå glasmosaik. Där på golvet ligger Laura Jones med sju snäckor utplacerade bredvid kroppen. Den första frågan för poliserna: Kan mordet ha något att göra med att Laura Jones fattat beslut om att godkänna gruvexploatering på en av urbefolkningens heliga platser?

Nu börjar kriminal- och polisromanen ”Enbart kvinnor” bli extra intressant. Kriminalromanen  blir, som jag skrev tidigare, mycket mer än en deckare. Läsaren får följa poliserna Jess och Bluey till Snake Hill, där representanter för urbefolkningen demonstrerar mot gruvbolaget och exploateringen av marken.

På den heliga platsen finns en förlossningsgrotta. Vad är det, en förlossningsgrotta? Exakt vad ordet säger. En grotta där kvinnor föder sina barn i nära kontakt med jorden, istället för långt bort på ett sjukhus. Tar det igen: Här börjar Wahldéns deckare att bli riktigt intressant, ja, spännande på allvar och verkligt.

Verkligt, eller? Ja, jag googlar. Wahldén får mig att googla och kolla, för att kolla om det fiktion eller om hon skildrar verkligheten…

Berättelsen inkluderar dessutom polisernas privatliv. Hur ska Jess, som både polis och urinvånare, ställa sig demonstrationen? Borde hon sälla sig till demonstranterna? Och förresten, har Jess blivit gravid? Och Bluey, ska han klara av att banta? I förbifarten meddelas att det finns en amerikansk marinbas i Darwin. Men varför då?

”Enbart kvinnor” innehåller allt som får de bästa kriminalromanerna att bli mer än en deckare. Ja, så bra är Christina Wahldén ursprungsaustraliska kriminal- och polisroman att hon får mig att tänka på Tony Hillermans polisromaner om USA:s ursprungsbefolkning och de bästa av Nevada Barrs amerikanska nationalparksdeckare.

Bengt Eriksson

Från Mästerdetektiven Blomkvist och framåt

Det går att ange ett exakt årtal för den svenska barn- och ungdomsdeckarens födelse, nämligen 1946. Detta år utlystes en tävling av förlaget Rabén & Sjögren i att skriva deckare för unga. På tredje plats kom ”Fjällhedens hemlighet” av Kjerstin Göransson-Ljungman medan ”Skuggornas hus” av Åke Holmberg och – särskilt – ”Mästerdetektiven Blomkvist” av Astrid Lindgren delade på förstaplatsen.

Två av de prisbelönta barn- och ungdomsdeckarna har glömts bort idag. Den återstående, alltså Astrid Lindgrens första Kalle Blomkvist-deckare, är en klassiker. Fortfarande, både som bok och begrepp. Kalle Blomkvist har blivit den gängse benämningen på en ung (och ibland äldre, som Mikael Blomkvist i Stieg Larssons ”Millennium”-trilogi) privatsnokande detektiv.   

Åke Holmberg skulle ändå förevigas i den svenska deckarhistorien för yngre. Det berodde förstås på privatdetektiven Ture Sventon med kontor i Stockholm. Fast Sventon-böckerna har väl med åren mest blivit ett slags pastischer på deckargenren och nostalgi för nu vuxna läsare.

Fanns inga barn- och ungdomsdeckare innan nämnda pristävling? Kort svar: Nej, inte i Sverige. Som Lilian och Karl G. Fredriksson skriver i boken ”Blod! Inget tvivel om den saken! Svenska deckare för barn och ungdom från Kalle Blomkvist till gatugängen” (2011) fanns det deckarliknande böcker, till exempel ”Bombi Bitt och Nick Carter” av Fritiof Nilsson Piraten, men det författades inga svenska deckare för yngre målgrupper.

En likaså kort förklaring: barndeckare kan börja skrivas först när barn betraktas som barn (och inte som små kopior av vuxna) och ungdomsdeckare kunde inte skrivas förrän ungdomar fick leva egna liv.

Följ med framåt till år 2018 och bokmässan i Göteborg, där årets bästa svenska deckare för barn och ungdomar ska utses inte mindre än två gånger. Svenska Deckarakademin, som delar ut den årliga Spårhunden för bästa barn- och ungdomsdeckare, har nu fått sällskap av Crimetime Göteborg, som med sitt Specsaver-pris utser författaren av årets bästa barndeckare.

Priserna speglar (vid sidan om att lyfta fram böcker och författare) den utveckling och ja, utvidgning som barn- och ungdomsdeckarna genomgått under ett drygt halvsekel efter Kalle Blomkvist. Priserna har delvis olika kriterier: barn- och ungdomsdeckare utan åldersgräns uppåt (Deckarakademin) respektive barndeckare och annan spänning för åldern 6-12 år (Crimetime).

Den deckarakademiska Spårhunden gick 2018 till Christina Wahldéns ”Falafelflickorna”, en samhällsaktuell deckare för något äldre ungdomar, som tävlade mot bland annat ”Silvermysteriet”, en barndeckare i serien om LasseMajas detektivbyrå av Martin Widmark och Helena Willis. Även Crimetime nominerade ”Falafelflickorna” men vann gjorde Elias och Agnes Wåhlund med ”Handbok för superhjältar del 2” och ”del 3”, också för de yngsta.

Dessutom finns det en annan skillnad mellan de bägge priserna, vilket kan visa hur barn- och ungdomsdeckare förändrats de senaste åren. Deckarakademin har en outskriven (idag gammaldags) regel att deckare inte ska gå över gränsen till fantasy. Crimetime nominerade såväl Camilla och Viveca Stens ”Sjörök” som Karin och Albin Alvtegens ”Hinsides väktare”, båda med inslag av skräck, fantasy och övernaturligt.

Vad har hänt med deckarlitteraturen för barn och ungdomar mellan 1946 och 2019? Låt mig försöka exemplifiera med ett personligt urval av några författare och böcker i ungefärlig tidsordning…

Korrigering: första boken om ”Tvillingdetektiverna”, som hette just så, Klas och Göran, tvillingar från Norrland, samt Hubert, kusinen i Stockholm, kom 1944. Och det var ju innan barn- och ungdomsdeckargenren ”föddes” i Sverige! Populära hos till exempel mig blev tvillingdeckarna på 50-talet med titlar som ”Ishockey-”, ”Fäbods-” och ”Tunnelbanemysteriet”.

Mindre omtyckta var dessa ”långserieböcker” (flera titlar per år) av Sivar Ahlrud, pseudonym för Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud, bland vuxna. Vilket inte hindrade att de inspirerade Mårten Sandén att ge ut sin första Petrinideckare, ”Gömstället” (1999), i serien om tvillingdetektiverna (!) Petrini i Lund.  

Ulf Nilsson är nog mest känd för bilderboken ”Adjö, herr Muffin” (illustration: Anna-Clara Tidholm) men har också rikt och brett skrivit in sig i deckargenren för yngre. Serien om ”Hondagänget” kom på 60-talet och ”En halv tusenlapp” (2005) inledde en känslig, både till människor och miljöer, deckarserie om Johnny, ung skolpojke i Helsingborg. Han skriver dessutom småbarnsdeckare om groddetektiven Paddy. Senaste titeln: ”Största minsta polisen” (2019).

En del författare av deckare för vuxna har även skrivit deckare för yngre. Maria Lang och Olov Svedelid var ett par exempel. Bland dagens författare finns Anna Jansson, som låtit Emil Wern, barn till Visbypolisen Maria Wern i vuxendeckarna, få en egen barndeckarserie, och Kristina Ohlsson, som blandar deckare, skräck och övernaturligt.

Bäst lyckas Ohlsson i trilogin ”Glasbarnen” (2013), som första delen hette, om några unga kompisar i lilla skånska Åhus. Vilken enastående förmåga att från en mening till nästa få berättelsen att skaka till genom att föra in något annat och märkligt – ja, rent otroligt. Också fristående ”Mysteriet på Hester Hill” och ”Mysteriet på Örnklippan” är unga berättelser – så skickligt skrivna – i nya spänningsgenren övernaturligt, skräck och deckare.        

Hur hemsk får en ungdomsbok vara? Det är en fråga som ibland ställs om deckare – och andra sorters romaner – för så kallat unga vuxna. Här kan Magnus Nordin passa som exempel.

På 2000-talet har han skrivit en rad böcker på och över gränsen mellan skräck och deckare. Nordin verkar inte skygga för någonting som kan ske i ungdomars liv. Hans nya, ”Midsommarmorden” (2018), är en regelrätt deckare. ”Djävulens märke” – om en kvinnlig lärarvikarie som det är något särskilt med – innehåller mer annorlunda spänning. Med ”Prinsessan och mördaren” ville han skriva en realistisk ungdomsdeckare – eller thriller – om vardagen i plugget, översitteri, sexuella övergrepp och mord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Boktoppen spänning mars

Som en av de recensenter som varje månad sammanställer ”Spänningstoppen” åt Gota Medias tidningar lägger jag ut tio i topp-listan över månadens spänning också här på Deckarlogg.

Motiveringarna utelämnas dock. För att se dem får du gå ut på någon av Gota Medias tidningar – som Borås Tidning, Barometern, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera – och kolla.   

Allmänna litteraturlistor finns det flera – men det här är nog den enda spännings/krimilista som sätts ihop i Sverige. Lite extra att få vara med om det, särskilt som listan håller sig så á la Deckarlogg-öppen för genrens bredd.

Här är mars månads ”Spänningstopp”:

Cara Hunter. Foto: Justine Stoddart

1) Cara Hunter

All denna vrede (Nytillkommen)

Övers: Jan Risheden

(Louise Bäckelin)

2) John Ajvide Lindqvist (Etta förra månaden)

Vänligheten

(Ordfront)

3) Anki Edvinsson

Snöängeln

(Norstedts)

4) Christina Wahldén

Cyklonvarning (Tvåa)

(Forum)

5) Ola Nilsson

Vittring (Ny)

(Natur & Kultur)

6) Nora Roberts

Gömstället (Fem)

Övers: Camilla Jacobsson

(Bonniers)

7) Jørn Lier Horst & Thomas Enger

Övers: Marianne Mattsson

Rökridå (Åtta)

(W&W)

8) Elisabeth Norebäck

Nadia (Åter på listan)

(Polaris)

9) David Bergman

Kodnamn Aurora (Sexa)

(Lind & Co)

10) Olle Lönnaeus

 Gamen (Nia)

(Bokfabriken)

(Spänningstoppen innehåller böcker utgivna efter den 1 december 2020)

Åter till Australien

Christina Wahldén

Cyklonvarning

Uppläsare: Magnus Roosman

(Forum)

Har du inte lyssnat på första delen, ”Nämn inte de döda”, i Christina Wahldéns serie som utspelar i Darwin i Australien måste du bara göra det. Det var en av de bästa deckarna som jag lyssnade på under förra året. Och jag lyssnar på många deckare.

Miljöerna, karaktärerna och intrigen har en mörk och suggestiv klangbotten. Kan inte bli bättre. Förväntningarna är med andra ord skyhöga när jag sätter tänderna i ”Cyklonvarning” som är del två i serien.

En cyklon närmar sig den lilla staden Darwin i norra Australien.

Polisen Bluey och hans kollega Jess har lite ofrivilligt hamnat på narkotikaroteln och utreder ett ärende där flera urinvånare är inblandade. När en ung man hittas ihjälskjuten dras Bluey och Jess in i utredningen. Medan cyklonen rycker närmare gräver de allt djupare i fallet som avslöjar rasism och mörka krafter.

Det tar ett tag innan den här storyn riktigt får fart. Trådarna spretar lite och jag undrar vart det ska ta vägen. Men halvvägs in i boken börjar det hända saker som pekar ut bokens riktning och jag kan inte sluta lyssna.

Jag gillar att vara tillbaka i Darwin och möta karaktärerna från den första boken. Och det är helt nödvändigt att läsa dem i rätt ordning för att få ut det mesta av handlingen.

Karaktärernas privatliv tar stor plats. Det gör också temat med urinvånarnas situation. Jag gillar det men ”Cyklonvarning” har inte samma sugande känsla av mörker och mystik som jag uppskattade med ”Nämn inte de döda”.

När cyklonen närmar sig höjs insatserna och spänningen. Avslutningen är nervkittlande och jag lyssnar långt in på natten för att jag vill höra hur det slutar. Nu hoppas jag bara att det snart ska komma en del till.

Samuel Karlsson, recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

15 ljuddeckare i topp 2020

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg, läser = lyssnar gärna på ljudböcker. Här nedanför har han listat de 15 ljuddeckare han tyckt mest om bland dem han lyssnat på under 2020.

——————————————————————————-

1. Lite död runt ögonen av David Ärleman

2. Rotvälda av Tove Alsterdal

3. Nämn inte de döda av Christina Wahldén

4. Feber av Johan Brännström

5. Dimma av Ragnar Jónasson

6. Mannen i vattnet av Mikael Fuchs

7. Hantverkare av Sharon Bolton

8. Geiger av Gustaf Skördeman

9. Samtal från en ängel av Guillaume Musso

10. Ödesmark av Stina Jackson

11. När repen brister av Belinda Bauer

12. Den tysta patienten av Alex Michaelides

13. Blodsband av Edvard Fenvik

14. Nära gränsen av Daniel Åberg

15. Den trettonde bomben av Mats Svensson

Samuel Karlsson med illustrationshjälp (hmmmm) av Deckarloggredaktören.

Ett angeläget äventyr

Christina Wahldén

Nämn inte de döda

(Forum)

Krokodiler, udda poliser, brutala mord, rasism och en svensk konststuderande på drift i norra Australien – Christina Wahldéns deckare ”Nämn inte de döda” är fullmatad med starka ingredienser. Och författaren har lyckats få till en riktig deckardelikatess.

En död kvinna hittas på stranden i Darwin. Kroppen är svårt sargad och går knappt att identifiera, men snart står det klart att kvinnan tillhörde ursprungsbefolkningen. Utredningen leds av den bufflige men godhjärtade polisen Bluey och hans kollega Jess. Regnperioden dröjer, luftfuktigheten är outhärdlig och brottsligheten i Darwin ökar.

Jag har alltid drömt om att få åka till Australien och dyka på barriärrevet men aldrig lyckats skrapa ihop till biljetten. Jag är med andra ord inte svårflörtat när jag får chansen att läsa om de norra territorierna i ”Nämn inte de döda”.

Författaren tar med mig till Australiens vilda outback. Jag förflyttas till de heta nätterna som vibrerar av luftfuktighet, jag hör ljudet från havets vågor och jag följer med till urbefolkningens boningar på öarna utanför Darwin.

Det är en välbalanserad blandning med spänning, reseskildring och socialreportage. Jag tycker författaren lyckas använda deckarens förutsättningar på bästa sätt. Jag lär mig något nytt om människors villkor på en plats där jag aldrig varit samtidigt som jag dras in i handlingen av intressanta karaktärer och en spännande handling.

Bättre kan det inte bli.

Boken är nominerad till Deckarakademins pris som årets bästa deckare och jag tycker att den är en klart värdig vinnare i konkurrens med Tove Alsterdals ”Rotvälta”. Vill du lyfta blicken från coronaisoleringens torftiga vardag är ”Nämn inte de döda” en perfekt biljett ut i vida världen. Utan att du behöver lämna soffan. En riktig fullpoängare.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckarakademinominerat 2020

Så har Svenska Deckarakademin nominerat årets bästa svenska respektive översatta deckare. Dessutom har Deckarakademin i år, det är första gången, nominerat fem stycken svenska deckardebutanter. Här är samtliga:

Svenska:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)

E.L. Dezmin: Mig skall intet fattas (DareMe Publishing)

Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers Förlag)

Kristina Ohlsson: Stormvakt (Forum)

Christina Wahldén: Nämn inte de döda (Forum)

***

Översatta:

Amy Engel: Alltid en dotter (”The Familiar Dark”, övers. Manne Svensson; Albert Bonniers Förlag)

Cara Hunter: Ingen utväg (”No Way Out”, övers. Jan Risheden; Louise Bäckelin Förlag)

Deon Meyer: Villebråd (”Prooi”, övers. Mia Gahne; Weyler)

Denise Mina: Verkliga brott (”Conviction”, övers. Boel Unnerstad; Modernista)

Olivier Norek: Ytspänning (”Surface”, övers. Cecilia Franklin; Sekwa)

***

Svenska debutanter:

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)

Maria Grund: Dödssynden (Modernista)

Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)

Peter Mohlin & Peter Nyström: Det sista livet (Norstedts)

David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

_____________________________________________________________

Jag låter författarnamn och boktitlar stå här okommenterade. Hur många titlar har du läst? Vad tyckte du? Välkommen med åsikter.

Deckarloggs åsikter och kommentarer följer framöver. Tills vidare: som alltid lite väntat och lite oväntat, några av Deckarloggs egna favoriter och några som verkligen saknas.

PS. Jo, en kommentar måste jag göra. Observera att E.L. Dezmins ”Mig skall intet fattas”, utgiven av ett så litet förlag (DareME Pubishing) att boken kanske kan kallas egenutgiven, har nominerats som en av årets bästa svenska deckare.

PPS. Ja, nu har jag ju förstås illustrerat Deckarakademins nomineringslista med ett omslag per gren och därmed också gjort en = min kommentar till nomineringen.

Bengt Eriksson