Skånsk deckarrapport andra halvåret 2020

Jacob Härnqvists Gangsterliv” (Norstedts) är så kallad ”true crime”. Härnqvist har skrivit ”den sanna historien om Sam Ho”, medlem i det kriminella gänget Original Gangsters. Han skildrar ”brotten, gänget och livet på gatan” i Malmö. Brutaliteten som drabbar dubbelt: de som utsätts för den men även de kriminella som människor.

I en blandning av reportage och biografi får vi följa Sam Ho och hans familj, flyktingar från Vietnam, vägen in i kriminaliteten – och ut ur den. Sam Ho är verklig men samma sorts fiktiva gangsters förekommer i många deckare. ”Gangsterliv” kan läsas som ett verkligt komplement till fiktionen.

Även i Kerstin & Johan Höflers thriller ”Råttan – Black Edition” (Ekström & Garay) och Cecilia Sahlströms polisroman ”Under ytan” (Bokfabriken) finns mindre och större gangsters, som kunde vara verkliga.

”Råttan” gavs ut första gången för något år sen. Deckarparet Höflers debutthriller om dagens kriminella Malmö (från fusk med assistansersättning till narkotika och  svartklubbar) har nu förnyats och återutgetts. Mitt intryck står sig: thriller, noir- och detektivroman som blir en fiktiv rapport ur vad som kan vara verkligheten.

Sahlström skriver nya romaner i snabbt takt om samma lundapoliser. ”Under ytan” är hennes bästa hittills med utmärkt balans mellan privatliv och polisarbete. Miljö: mest Malmö men Sara Vallén och övriga poliser i Lund får i uppdrag att utreda en bilolycka – om det var en olycka – med två döda poliser.

Som före detta polis vet Sahlström hur poliser arbetar, att kompetens och dagsform påverkar resultatet. Hennes skildring av polisarbetet känns nästan dokumentär. Men ska jag tro att de korrupta poliserna också har hämtats ur hennes – verkliga – erfarenheter?

Mörkermannen” (Norstedts) avslutar trilogin om civilutredaren Harriet Vesterberg vid Landskronapolisen. Tyvärr, för nu har Anna Bågstam fått ihop allt: Harriets polisarbete och privatliv, relationen med Rikard och flirten med polisen Elias, en gammal pappa och mamma på besök, staden Landskrona och landsbygdens Lerviken.

Även här handlar det om arbetet på polisstationen, hur behandlas den civilanställde? En serievåldtäktsman härjar och bortsett från några tappade trådar vid upplösningen  är det en riktigt bra deckare; Bågstams bästa.

Gösta Lempert, tidigare journalist inom press och radio, debuterar med mediathrillern ”När virus får makt” (Ekström & Garay). Titeln kan syfta på datorer och politik. Björn Samuelsson, kallade Bävern, är grävande tevejournalist. Gräva ska journalister, om det grävs lagom och inte fel.

Bävern gräver upp korruption inom Malmö stad. Han får både de uppgrävda och arbetsgivaren emot sig, blir avstängd och hamnar i domstol. ”När virus får makt” är en uppgörelse med journalistikens möjligheter och dagens mediaklimat. Inte utan att man undrar hur mycket som bygger på journalisten Lemperts egna upplevelser och vad som är överdrivet, om något.

Räckte alltså inte med en burlesk deckarserie om Falsterbopensionärer och en skojig, varmare om Ester Karlsson, amatördetektiv och pensionär i Lund, utan Christina Olséni & Micke Hansen har nu också gett ut  ”Deckardrottningen – En författare i motvind” (Bokfabriken), som av cliffhangern i slutet att döma kan bli starten för ännu en serie.

Boel och Erland Rask bor i ett litet sydskånskt samhälle. Efter att ha fått en skrivkurs i present får vi följa Boels (och Erlands) möda att bli författare. Några aningar av deckare men boken är mest en humoristisk ”feel life” som roligt och träffsäkert kommenterar både den så kallade ”författardrömmen” och skånsk landsbygd. I paret Rasks himmasmåby finns en vildsvinsrestaurang.

Deadline” (BoD) heter fjärde titeln i Cherstin Juhlins serie om polisinspektör Annika Vestander och Peter Appelqvist debuterar med ”Stalkerns hämnd” (Ekström & Garay), där kriminalkommissarie Allan Qvist leder mordutredningen. Bägge har Kristianstad som kriminell miljö och bör väl då skildra arbetet på ”samma”, om än fiktiva, polisstation?

Autenticitet är styrkan hos Juhlin, själv före detta polis. Hennes romanpolis blir så trovärdig att inspektör Vestander måste vara ett alter ego. Muttrandena om  polisarbetet och samhället är säkert författarens egna. Två trådar: nyfödd tvillingsyster försvann från mamman och kvinna hittas död (= mördad?) i… polishuset. ”Deadline” avslutar Cherstin Julins polisromanserie. Men varför, när hon nu skriver på topp?  

Som debutant har även Appelqvist fått ihop en oväntat bra skildring av polisarbetet och porträttet av polisen Qvist, chef för Grova brott, är nära och varmt. Men måste beskrivningen av den kriminella huvudpersonen vara så grov? Jo, jag förstår att ”stalkern” skildras så hemsk och våldsam som han är ur kvinnornas ögon, tankar och kroppar. Men ändå, gång på gång, det blir övertydligt och för mycket.

Vad som kunde ha varit en riktigt bra debutdeckare blev nu mer en notering i huvet: Håll ögonen på namnet Peter Appelqvist och nästa Allan Qvist-deckare.     

3 gånger deckartips

1) Ljud- och e-deckare. För en deckarbevakare gäller det numera att ha både öron och ögon öppna. Många deckare ges ut enbart som ljud- och eventuellt e-böcker. Så är det till exempel med Max Klintmans Desertören” (Saga Egmont), nog mer av en historisk spänningsroman. Handling: två svenska artister, Ingrid och Greta, turnerar i Skåne och Danmark under andra världskriget. De tvingas ta ställning, det personliga blir politiskt.   

2) Nästan-deckare. Nej, Frida Skybäck skriver inte deckare. Men inte heller, som det påstås, feelgood. Hennes romaner är allvarligare än så, de bör snarare placeras i genren ”feel life”. Alla delar av livet kan komma med. Som när Rebecca i ”Bokskåpets hemlighet” (LB Förlag) återvänder till Skåne och upptäcker mormors hemlighet: smuggling av judiska flyktingar över Öresund under andra världskriget.

3) Lönnaeus på nytt. I sin nya roman,  som kommer strax efter nyår, i januari 2021, använder sig spänningsförfattaren Olle Lönnaeus av den kunskap om politisk och religiös extremism han skaffat sig som journalist. ”Gamen” (Bokfabriken) – thriller, deckare, spionroman – handlar om en svensk IS-soldat som dödades i en drönarattack i Syrien. Men nu dyker Gamen, som han kallas, ändå upp på ett kebabställe i Sverige. Kan det – verkligen – vara han? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

34 ggr egen- och hybridutgivet (retro)

Medan Deckarlogg läser några nyare egen-, hybrid- och småförlagsutgivna deckare letade jag fram en av de tidigare gångerna jag skrev om just detta.

*

Jag efterlyste egenutgivna deckare på en facebook-sida för författare och dränktes i böcker. Allt eftersom de anlände placerade jag dem på en hylla som fylldes allt mer. Summa: 34 stycken. Hur ska jag hantera det här? Inte en chans att få plats med allihop!

Bo Norgren Hog nivåEgenutgivna deckare innebär att författarna antingen gett ut deckarna på eget förlag eller genom ett självhjälpsförlag (som Recito, Vulkan och Hoi). Också där bekostas utgivningen av författaren men får – mer eller mindre – hjälp med produktion och distribution.

Jag har nu läst samtliga (!!!) deckare jag fick in och tagit ett drastiskt men nödvändigt beslut (ber om ursäkt till strävande deckarförfattare som hamnat utanför): att göra en topp-lista med fem favoriter (samt några bubblare strax under). Det var så svårt det också att två författare/deckare, som jag inte kunde välja mellan, fick dela på förstaplatsen.

Carl Martin Grann1) Bo Norgren har gett ut flera deckare på ett stort förlag och med ”Hög nivå” (BookPile) skrivit sin sjätte polisthriller; medan Carl Martin Grann debuterar skönlitterärt med polisthrillern ”Näktergalen” (Hoi).

Både veteranen och debutanten skriver väl och berättar bra. Norgren börjar med ett raffinerat bankbedrägeri. Hos Grann hittas föräldrarna döda i en stuga med sin lilla dotter överlevande bredvid. De inleder i Sverige för att sen vidga internationellt. Inte minst skriver de så realistiskt att både händelserna och polisarbetet blir trovärdiga.

janus-fjarde-ansikteAlltså 3) Också Helena Trotzenfeldt skriver så väl och spännande att IT-thrillern ”Janus fjärde ansikte” (Lindia) kunde ha kommit på ett stort förlag. Hon är dataingenjör men kan få det tekniska att bli förståeligt även för en oteknisk tok som jag. Intrigen, som spinner kring datasäkerhetens osäkerhet, börjar på ett svenskt IT-företag och slutar våldsamt i Paris.

4) ”Vanmakt” (Vulkan) av Lourdes Daza-Gillman är en ofärdig och alltför lång polisroman. (Det ska mycket till också för att kunna låta en polis heta Kalle Karlsson.) Men i det polisiära finns en kvinnoroman, författad med driv, känsla och kraft, ja, med en sådan ilska att det blir omöjligt att hålla berättelsen ifrån sig. Det allt oftare Vanmaktåterkommande ämnet, i litteraturen som i verkligheten: kvinnomisshandel.

5) Björn Öijer har – efter två självbiografiska romaner – gett ut kriminalromanen ”Gudruns raseri” (Recito). Stämningsfulla miljöskildringar av småländsk skogsbygd och samhället Ljungby. Känsliga personporträtt, inte minst av huvudpersonen – en manlig journalist, 60 plus – som numera mest bor i fritidshuset med schabradoren Terry. En deckare i det lilla, när stormen Gudrun plötsligt drar genom småbygd och vardag.

Björn Öijer R%aserStrax under mina fem-i-topp finns tre författare/deckare som jag också fastnat lite extra för.

Elisabeth Akterus Rex var sååå nära att placera sig på listan. Också hennes deckare, ”Naken sanning” (Hoi), har kvinnomisshandel som huvudtema. Det här kunde ha blivit riktigt bra, om hon inte trasslat till det med alla parallellhandlingar. Åtminstone jag hade svårt att hålla reda på vilken kvinna som är vilken.

”Röd vinterängel” (B&L) av Tove Birkeland Brand är en annan ofärdig deckare, språket borde ha gåtts igenom en extra gång. Samtidigt som språket fascinerar. Huvudpersonen Mimmis mediala förmåga smittar av sig på berättartonen. Det blir annorlunda, lite märkligt. Tyvärr avtar det märkliga när berättelsen övergår till att bli en mer ordinär polisroman.

Cherstin Juhlin, före detta polis och bosatt i Kristianstad, har lovordats här på deckaruppslaget för sin nya polisroman ”Bryggan” (Recito). Jag instämmer. Juhlin lyckas allt bättre med att varva polisutredningen och en skildring av polisen Annika Vesters privata bry: kärleken, en vuxen dotter och två gamla föräldrar.

Slutsatser: I jämförelse med tidigare stickprov så har kvalitén på egenutgivna deckare ökat högst märkbart. Men ju fler författare som gör det själv desto viktigare blir det – för att via recensenter och bokhandlar nå fram till läsarna – att egenutgivna deckare är lika proffsiga som (större och mindre) förlagsdeckare.

Omslag, baksidestext och inlaga (stilsort, grad, radavstånd och marginaler). Sättningen ska inte vara svårläst och inte heller ska man behöva bända upp boken för att kunna läsa! Det är mycket att tänka på.

Vad gäller själva berättandet så verkar ordrikedom vara det största problemet. Så många onödiga ord och hela meningar som ligger i vägen för handling och tempo. Var finns redaktörerna, som redigerar, stryker och putsar i de egenutgivna deckarna?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Krönika i KB, YA och TA 2013)

PS. Carl Martin Grann avled sorgligt nog strax innan debutdeckaren ”Näktergalen” kom ut.