P.D. James (1920-2014) och kriminalkommissarie Dalgliesh, än en gång

Deckarlogg ser den nya filmatiseringen av de polisromaner som P.D. James skrev om kriminalkommissarien och även poeten Adam Dalgliesh på TV4 Play. Eller försöker, för det är är svårt.

Den första filmatiseringen med Roy Marsden som Dalgliesh, gjord på 1980- och 90-talen, har satt sig så starkt i mitt huvud att jag inte riktigt kan förlika mig med dagens nye Dalgliesh, spelad av Bertie Carvel. (Här emellan filmades också en kortare TV-serie med Martin Shaw som Dalgliesh. Men den serien har jag inget minnet av, inte alls. Kanske aldrig såg den?)

Den nya TV-serien med Bertie Carvel som Adam Dalgliesh.

Att jag än så länge inte kunnat vänja mig vid Bertie Carvel (lite för träig väl?) som kommissarie Dalgliesh kan eventuellt bero på att Roy Marsden gestaltade Dalgliesh så att han nästan exakt stämde överens med min egen uppfattning, alltså från romanerna.

Ska titta vidare så får jag se…

Kanske också borde ta fram och läsa om polisromanerna? Det var en lång polisserie som P.D. James skrev, från 1962 till 2008. Fjorton titlar blev det eller blev det ändå inte på denna långa tid.

Hur var dom? Bra, vill jag minnas. Men det var längesen nu som jag läste dem, särskilt de tidigaste. Minns dem inte i detalj. Har du läst dem, förr eller på senare år? Vad minns du? Vad tyckte och tycker du? Står P.D. James sig?

Följande är den text jag skrev om P.D. James i boken ”Deckarhyllan”…

***

P.D. James
Land: England
Genre: pusseldeckare och polisromaner som med tiden blir allt mer psykologiska och samhällskritiska

Redan i debutdeckaren, ”Slut hennes ögon” (i England utgiven 1962, i Sverige först 1991), visade P.D. James att hon var den nya engelska deckardrottningen och arvtagerskan till Agatha Christie. (Drottningkronan har senare övertagits av Ruth Rendell/Barbara Vine, som i sin tur lyft på kronan för att vara beredd att överlämna den till Minette Walters.)

”Slut hennes ögon” är en pusseldeckare. Miljön – den fridfulla lilla engelska byn med både kyrkbasar och herrgård – kunde vara hämtad från någon Agatha Christie-deckare.

Men observera att P.D. James inte kopierar! Hennes deckarromaner är inte 30-40-50-60-70 år gamla (Agatha Christies första detektivroman publicerades redan 1920 eller -21, bägge uppgifterna förekommer) utan moderna och samtida. Christie har lagt grundstenarna, James bygger/skriver vidare: moderniserar, utvecklar och komplicerar, eftersom livet i det moderna samhället är mycket mer komplicerat.

Den äldre, klassiska TV-serien med Roy Marsden som Adam Dalgliesh, kriminalkommissarie och poet.

Kriminalpusslet finns kvar, men James är mer noggrann än Christie med miljö- och personskildringarna. För att liksom visa att den engelska byn och dess invånare förändrats släpper James genast i sin första deckare in en ogift mor i herrgårdsmiljön.

På 70- och främst 80-talet fortsätter hon att utveckla och modernisera pusseldeckaren. Nutiden blir allt mer närvarande och personskildringarna byggs ut till psykologiska porträtt av både brottslingar och offer och även människorna omkring; deras drivkrafter och relationer, förhållandet mellan människan och samhället. P.D. James är en föregångare inom vad som har kallats den litterära kriminalromanen.

För att få plats med allt detta krävs fler romansidor. Fr o m ”Smak för döden” (1987) – en känd politiker och en dagdrivare hittas mördade brevid varann i en kyrka i London – börjar hon skriva längre böcker, flera är tjocka och tunga som tegelstenar. Om man fortfarande säger att Agatha Christies pusseldeckare är grunden, så bygger P.D. James i ”Smak för döden” ett höghus med miljö- och personskildringar.

”Böjelser och begär” (1990) kan närapå beskrivas som en miljödeckare. Miljön är Norfolkkusten med Larksokens kärnkraftverk.

I ”Arvsynd” (1994) återgår James till den traditionella engelska pusseldeckaren, men samtidigt har hon skrivit en Charles Dickens-roman i Londonmiljö, fast London idag.

Med ett så ”enkelt” grepp som att noggrant beskriva personernas bostäder (polisassistent Kate Miskins nya lägenhet i Dockland, den AIDS-döende i lägenheten vid Notting Hill, en skrotig antikvitetsaffär, ”slottet” nere vid kusten osv) speglar hon ett socialt skiktat England. Människorna lever parallella, inte gemensamma, liv; sida vid sida men utan verklig kontakt och utan att ifrågasätta klassindelningens olika livsvillkor.

P.D. James. Foto: Creative Commons / Wikipedia.

”Ett slags rättvisa” (1998) utspelar sej i och kring Londons juristkvarter. Plötsligt hamnar en välrenommerad advokatbyrå mitt i den verklighet av våld och mord som brottsmålsadvokaterna dagligen arbetar med – men bara på avstånd, utan att komma kroppsnära.

Trots att de oftast har samma huvudperson skiftar romanernas karaktär: från traditionella pusseldeckare till psykologiska kriminalromaner. Ibland kliver de, nästan, ut ur kriminalgenren och blir samhällsromaner. Det gör böckerna extra spännande – vid sidan om det kriminella blir de också litterärt spännande.

Huvudpersonen och deckarhjälten, känd från TV-serierna, behöver inte presenteras: Adam Dalgliesh, domprostson, poet (”Mord i sinnet”, 1987, innehåller ett exempel på hans poesi), tidigare kriminalkommissarie och numera polisintendent vid Scotland Yard. (Tilläggas kan att gatan där Dalgliesh är bosatt, Queenshithe, faktiskt går att hitta på Falkkartan över London, ruta R6.)

En annan av hennes huvudpersoner är mindre känd. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” (engelsk utgivning 1972) – fem år före Marcia Muller, tre år före Liza Cody och hela tio före Sue Grafton och Sara Paretsky – presenterade P.D. James en ung kvinnlig privatdetektiv. Cordelia Gray, 22 år, har fått ärva en nergången gammal detektivbyrå av ägaren, en f d polis som begått självmord. (Också här medverkar Adam Dalgliesh, men i en biroll.) Tio år senare återkom samma kvinnliga privatdetektiv i ”Skallen under huden”.

Utanför den kortare serien om Cordelia Gray och den längre om Adam Dalgliesh har James också skrivit några fristående romaner.

”Oskyldigt blod” (1981) är en thriller i Londonmiljö. En flicka har adopterats av en akademikerfamilj. På sin 18-årsdag bestämmer hon sej för att leta reda på sina biologiska föräldrar. Resultatet blir en chock. ”Människors barn” (1993) är fantasy, en framtidsroman om England.

Dessutom har P.D. James publicerat en dagbok, ”Dags att bruka allvar” (2000), som hon förde mellan sitt sjuttiosjunde och sjuttioåttonde år.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan” 2002

***

Samtliga polisromaner med Adam Dalgliesh:

1. Cover her Face (1962; ”Slut hennes ögon”)
2. A Mind to Murder (1963; ”Mord i sinnet”)
3. Unnatural Causes (1967; ”Onaturlig död”)
4. Shroud for a Nightingale (1971; ”Döden går ronden”).
5. The Black Tower (1975; ”Det svarta tornet”)
6. The Death of an Expert Witness (1977; ”Ett expertvittnes död”).
7. A Taste for Death (1986; ”Smak för döden”).
8. Devices and Desires (1989; ”Böjelser och begär”)
9. Original Sin (1994; ”Arvssynd”)
10. A Certain Justice (1997; ”Ett slags rättvisa”)
11. Death in Holy Orders (2001; ”Yttersta domen”)
12. The Murder Room (2003; ”I mördarens rum”)
13. The Lighthouse (2005; ”Fyren”)
14. The Private Patient (2008; ”Patienten”)

New York på Charles Dickens tid

Lyndsay Faye skriver historisk krimi om – ja, det kan t o m kännas som om hon skriver från – New York vid mitten av 1800-talet. Hur mycket är sant i hennes romaner? ”Allt”, menar Faye. Eller åtminstone: ”Nästan allt.”

I ”New Yorks gudar” (2012) – hennes första historiska krimi om de bebyggda södra delarna av Manhattan med vissa utflykter till landsbygden och den stora skogen ovanför – var året 1845. Uppföljaren eller snarare fortsättningen ”Tiga är guld” (2014; bägge utgivna av Norstedts och översatta av Jessica Hallén) startar den 14 februari 1846.

Huvudpersonen heter fortfarande Timothy Wilde, så kallad ”kopparstjärna” med nummer 107 i New Yorks första poliskår. Ett New York – eller Manhattan – som då alltså var en liten stad jämfört med idag och där ordet fattigdom inte räcker till för att beskriva livsvillkoren. Där rådde så stor nöd och misär att Lyndsay Fayes skildringar av Manhattan, New York både av andra och mig har jämförts med Charles Dickens berättelser om/från 1800-talets London.

Det är rätt men ändå inte riktigt rätt. För innan dess var Sir Arthur Conan Doyle, mästerdetektiven Sherlock Holmes och doktor John Watson. Romanförfattaren Lindsay Faye debuterade med Sherlock Holmes-pastischen ”Dust and Shadow: an Account of the Ripper Killings by Dr. John H Watson” (2009).

Lyndsay Faye. Foto: Melinda Caric.

”Det var pappa”, skriver hon i vår mejlkonversation. ”Han introducerade mig för Sherlock Holmes-böckerna när jag hade läst ut alla barndeckare. Då var jag ungefär 10 år. Jag är en av de där udda människorna som började läsa Sherlock Holmes och aldrig kunde sluta. Jag älskar personerna, atmosfären och inte minst det kristallklara och briljant effektiva språket.”

Och sen flyttade du över ditt intresse för historisk krimi till New York?

”Ja, för jag bor här.” (Närmare bestämt sen 2006 då Lyndsay Faye flyttade till New York för att söka arbete som skådespelerska.)

”Jag var ju Sherlockian sen länge och att imitera en av alla tiders största deckarförfattare var en fantastisk träning i att skriva en bra thriller. Däremot hade jag ingen kunskap om Jack the Ripper, som min Sherlock Holmes-bok handlar om, så det gav mig också möjligheten att lära mig att göra grundlig historisk research.”

”New York Police Departement är legendariska på det sättet att det har gjorts så många berättelser om dem: Hollywood-filmer, TV-serier och kriminalromaner. Många som aldrig varit i New York tittar på TV-serier om New York-polisen. Men jag hade aldrig sett eller läst en berättelse från dag ett – om den allra första polisen i New York. Jag ville lära mig hur en sådan beryktad – och ökänd – poliskår hade uppstått. Så jag började skriva New York-polisens historia från allra första början.”

Du skildrar något helt annat än dagens Manhattan: en stad som är så liten att den snarare var en plats där människor samlats, en liten stad men med många fattiga invånare. Hur autentisk är din skildring av Manhattan i mitten av 1800-talet.

”Manhattan var absolut en stad redan på den tiden som jag skriver om – bara en mindre stad. Ovanför, säg, 30:e gatan fanns endast landsbygd och små byar men den södra spetsen var en blomstrande stad med stark sjöfartsekonomi, aktiemarknad, banker, industrier och så vidare.”

”Beskrivningen av tiden och staden är så exakt och noggrann som jag förmår. Jag läser dagstidningar från hela det året som jag ska skriva om. Jag studerar ett stort antal dagböcker, politiska skrifter och polisprotokoll. När jag beskriver gator, dagliga händelser och ljud så har jag hämtat allt från dåtida rapporter om livet på Manhattan.”

”Förresten, det finns många, många fattiga människor också i dagens New York.”

Vad du säger är alltså att du skriver helt – eller nästan helt – autentiska polisromaner om Manhattan, New York i mitten av 1800-talet? Allt som händer inte bara kunde ha hänt utan har verkligen hänt…

”Som jag nämner i böckernas historiska efterord så har det allra mesta som händer i böckerna också hänt i verkligheten. Berättelsen om Eliza Rafferty och hennes barn i New Yorks gudar är en sann historia, liksom historien om de fria svarta syskonens försök att undkomma slavfångare genom att bege sig till New York. Det enda jag gjorde var att byta ut de bägge systrarna mot två bröder.”

I din nya roman Tiga är guld kommer mrs Lucy Adams till kopparstjärnan Timothy Wilde och anmäler att hennes syster och son är försvunna. De har – liksom i filmen ”12 Years a Slave”, baserad på Solomon Northups självbiografi – kidnappats av slavfångare.

Hur känt är detta – i och utanför USA, t ex i Sverige? Att sydstaterna hade svarta slavar – ja, det vet alla. Men att det under samma tid fanns fria svarta – ”free negro”, ”free black” eller ”free people of color” – i nordstaterna?

”I USA är alla medvetna om detta – att afrikan-amerikanerna levde som fria människor i nord men var slavar i syd. Det amerikanska inbördeskriget startade på grund av just detta. I tiden före inbördeskriget fanns något som kallades ”The Underground Railroad”: ett nätverk med hemliga vägar och säkra hus för att smuggla befriade slavar från syd till säkerheten i de fria staterna i nord och – ännu säkrare – till Kanada.”

Dagens USA beskrivs – åtminstone i Sverige – som en smältdegel där olika sorters människor lever tillsammans eller åtminstone sida vid sida. Dina romaner visar istället på alla de motsättningar som tydligen fanns i 1800-talets New York. Svarta må leva som ”free black people” men de behandlas ändå inte som jämlikar, inte som vita människor. Det finns också religionsmotsättningar bland den vita befolkningen. Inte ens irländare som nyligen anlänt till Amerika accepteras av andra generationens irländare, riktiga amerikaner fast med irländskt ursprung. När började Amerika/USA bli en smältdegel?

“Det här är en lika fascinerande som bra fråga med svaret: Amerika är inte en smältdegel, inte heller idag. Amerika är en blandsallad. Vi är fortfarande rasister gentemot svarta (se bara den senaste Donald Sterling-skandalen), och nu har vi blivit rasistiska också mot muslimer (efter 9/11) och mexikaner (eftersom de invandrar illegalt över gränsen till vårt land) och en mängd andra folk.”

(Donald Sterling, ägare av basketklubben Los Angeles Clippers, har de senaste åren gjort flera rasistiska uttalanden om svarta, både basketspelare och andra.)

“Lever alla sorters människor sida vid sida i USA? Ja, det gör de. Och på platser som New York City kan de leva mycket lyckligt ihop. Men i andra delar av landet, även i storstäder, är människors fördomar mot varandra ett mycket stort problem.”

”Och ja, vita människors fördomar mot andra vita människor är en väsentlig del av 1800-talets amerikanska historia. De nybyggare – pilgrimerna – som först slog sig ner i Amerika (och stal landet från indianerna) var protestanter som flydde hit, eftersom de i Europa hade blivit förföljda av katolikerna. Det är anledningen till att de religiösa motsättningarna fått en så stor plats i mina romaner – och i den amerikanska historien.”

Din polishjälte då, Timothy Wilde, som har större känsla för rättvisa och hur en polis bör vara än andra kopparstjärnor. Hur autentisk är han? Kunde han ha funnits eller fanns han t o m?

”Det hoppas jag verkligen, eller så har jag gjort ett dåligt jobb! Han är en fiktiv person men jag har försökt att få honom att bli så verklig som möjligt. Dessutom är romanernas polischef, George Washington Matsell, inte ett påhitt av mig utan han var – också i verkligheten – New York Police Departments första chef, en position som han hade under många år.

”George Washington Matsell skrev en ordbok med kriminell slang och jag har använt mig av den för att få dialogerna mer autentiska. Genom att studera hans liv har jag lärt mig mycket om tidigt polisarbete.”

Till sist: Du är medlem i något som kallas Baker Street Babes, vad är det?

”The Baker Street Babes är en podcast där elva kvinnor pratar om Sherlock Holmes! Det kan handla om författare, skådespelare, olika arrangemang som är på gång, allt som vi får lust att prata om. Vi har hela 40 000 följare på tumblr och twitter och vi älskar att chatta om vår favoritdetektiv!”

Att läsa:

”Dust and Shadow: an Account of the Ripper Killings by Dr. John H Watson” (utgiven 2009, inte översatt till svenska men finns i pocket på engelska)

”New Yorks gudar” (2012) och ”Tiga är guld” (2014, bägge utgivna av Norstedts i översättning av Jessica Hallén)

 (Publicerat under vinjetten ”Veckans Krimi” i Arbetet 2014)

PS. På engelska, inte svenska, finns också en tredje del i polisserien om 1800-talets New York, ”The Fatal Flame” (2015)

Om du vill läsa mer om Lyndsey Faye och övriga böcker hon skrivit: LÄNK till hennes hemsida.

Margaret Yorke – deckardrottning i engelsk idyll

Margaret Yorke är en modern Agatha Christie.

Gråhårig och med rosa kofta ser Margaret Yorke, 75 år, inte bara ut som miss Marple. Hon har dessutom skrivit en lång rad kriminalromaner som alla utspelar sig i den lilla engelska by där Agatha Christie lät miss Marple lösa deckargåtor.

– Ja, det stämmer, säger hon. Byarna och småsamhällena i mina romaner har olika namn, men alla kunde ha hetat och varit St. Mary Mead.

– Sen trettiofem år bor jag själv i en typisk engelsk by, Long Crendon i Buckinghamshire, som också den kunde ha varit Agatha Christies lilla by.

– Men samhället har moderniserats. Byn har förändrats. De gamla byborna är borta. Unga medelklasspar, som pendlar till arbetet i London eller Oxford, har flyttat in i husen.

– Jag skildrar Christies engelska lilla by idag – dagens människor, problem och brott.

Peggie Nicholson, som hon heter privat, skilde sig 1955. Hon stod ensam med två barn, en pojke och en flicka, som hon måste försörja. Det var då hon blev deckarförfattare.

Först skrev Margaret Yorke några pusseldeckare med Patrick Grant, rektor i Oxford, som problemlösare.

Hennes första deckare om den lilla engelska byn och dess människor, ”Den du minst anar”, kom i mitten av 70-talet. Sen dess har Margaret Yorke varje år publicerat en psykologisk kriminalroman. Så brukar hennes deckare karaktäriseras – men borde de inte istället kallas livsromaner?

                                                                                                                                                                     Foto på Margaret Yorke hemma i sin lilla engelska by, kan det se ut som. Men Birgitta Olsson fotograferade henne faktiskt i samband med Bokmässan i Göteborg 1999.

– Jo, gärna! utbrister Margaret. Jag hoppas att mina kriminalromaner handlar mer om livet än om döden. Det är människorna och deras liv som intresserar mig.

– Jag skildrar verkligheten men skruvar den en liten aning. I mina romaner finns sällan några förhärdade brottslingar. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i situationer där de antingen utsätts för eller känner sig tvingade att begå brott.

– Många yngre författare, både i USA och England, skriver hemska, mycket blodiga deckare om seriemördare. Jag skriver antiseriemördardeckare! Det finns fler seriemördare i litteraturen än i verkligheten.

Just därför blir Margaret Yorkes landsortsdeckare ännu mer hemska än alla deckare om seriemördare. Hennes romaner kan man inte skjuta ifrån sig, låtsas att de bara är fiktion, påhitt och dikt. Också i min lilla svenska hemby, Vollsjö i Skåne, träffar jag människor som jag känner igen från Margaret Yorkes kriminalromaner.

– Berättelserna är allmängiltiga, menar du? Så kan det nog vara. Tar man bort det typiskt engelska så skulle mina romaner kunna utspela sig i ett litet svenskt samhälle.

Flera gånger har Margaret Yorke skildrat dåliga äktenskap och kvinnomisshandel. I en av sina mest otäcka romaner, ”Farligt att känna” från 1994, öppnar hon dörren till makarna Browns hus och blottar en ohygglig interiör. Också i de två senaste romanerna, ”Våldshandling” från i fjol och årets ”Falska förespeglingar”, står kvinnorna i centrum. För den sistnämnda fick Margaret Yorke en ”Silver Dagger” – ett prestigefyllt engelskt deckarpris.

Men mot benämningen kvinnoromaner protesterar hon.

– Jag har alltid betraktat mig som en fri kvinna. Jag är inte underordnad någon. Men jag är inte feminist. Jag skriver inte aggressiva romaner.

– Mina kvinnliga romanfigurer måste varken vara starka, oskyldiga eller goda, säger hon och suckar över Emily, den unga kvinnan i ”Falska förespeglingar”. Stackars Emily…

– För mig är ”Våldshandling” en berättelse om barn som växer upp utan sina biologiska fäder. Jag har också skrivit en roman, ”Falskt anklagad”, om en man som blir just falskt anklagad för våldtäkt. Det är en sann berättelse. N ä s t a n samma sak hände en man i min by.

Margaret Yorke berättar, växelvis, om romanintriger och händelser i hembyn. Att skilja det ena från det andra är inte helt lätt. Hon berättar om ett väpnat rån på postkontoret. Det hände mitt på ljusa dagen, när hela byn pendlat till arbetet i London. Jag ska precis fråga om det är intrigen i hennes nästa roman, när hon säger…

– Postrånet hände här i byn, för ett tag sen. Ännu har jag inte lyckas få med det i någon roman.

Hon berättar också om den där gången hon hörde kvinnoskrik från grannhuset. Margaret tog sin käpp och sprang in till grannen. Där stod en stor karl och misshandlade sin hustru.

– En man som hört skriket kom också springande. Jag behövde aldrig använda min käpp. Men jag hade inte tvekat. Om det behövts, så hade jag slagit honom med käppen.

Är hon en moralisk författare? Predikar Margaret Yorke moral i sina kriminalromaner?

– Ja!

– Både Shakespeare – min store hjälte – och Dickens var moraliska författare. De bästa berättelserna har alltid haft ett moraliskt budskap.

– Rättvisan ska segra. Så lyder min moral. Fast rättvisa är inte nödvändigtvis liktydigt med landets lagar och rättssystem.

Det sistnämnda, rättssystemet i England, ska Margaret Yorkes kommande kriminalroman, ”The Price Of Guilt”, handla om.

Bengt Eriksson
Publicerat i Sköna Dagar 2000

Blodig januari i Glasgow

Alan Parks
Blodig januari
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Med debuten ”Blodig januari” skriver Alan Parks in sig som efterföljare till William McIlvanney (grundaren av Tartan noir-genren) och Denise Mina.

En ung kvinna blir vid stadens busstation ihjälskjuten av en tonårspojke, som efteråt skjuter sig själv.

Så börjar Parks skildring av 70-talets Glasgow: de rika på toppen, de som gör som de vill, och de fattigaste på botten, som kunde ha levt på Charles Dickens tid.

Kommissarie Harry McCoy, som utreder morden, för så blir det förstås, är ruggsliten och lättretlig. Även McCoy lever nära samhällets botten.

På kantig noir-prosa, som Parks verkar ha hämtat rätt ur miljön, skildras kriminella gäng, bordeller, narkotika, våld och livet, som kan vara så olika.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Korta deckartips (5): Eva Dolan

En kvinna påträffas död – mördad – i sitt hus.

En trappa upp ligger hennes dotter, förlamad efter en olycka, död i sängen.

Så börjar Eva Dolans nya noir- och polisroman, ”Efter din död” (Modernista; övers: Carla Wiberg), med Dushan Zigic och Melinda Ferreira vid hatbrottsenheten i den engelska staden Peterborough (med omnejd den här gången).

Nej, ursäkta. Det finns också en annan – dubbel – inledning med en liten pojke som uppenbarligen befinner sig på flykt. Men från vad? Och till vad?

Alls ingen munter läsning men Dolan fortsätter att skriva intensivt och nervigt – som en Charles Dickens i nutid – om människors livsvillkor, de längst ner i samhället.

Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)