Det är för såna här ”deckare” som begreppet krimi finns

Björn Larsson
Döda poeter skriver inte kriminalromaner
Ett slags kriminalroman
(Norstedts)

Platsen är det anrika bokförlaget Arnefors och söner. Chefen för den skönlitterära sektionen, Karl Petersén, informerar sina redaktörer om att Jan Y Nilsson, en stor poet med osäljbara diktsamlingar, har skrivit en deckare.

Ingen dussindeckare – nej! – utan en högkvalitativ kriminalroman. Manuset har redan sålts utomlands.

Jan Y Nilsson bor på en husbåt i Helsingborgs industrihamn. Dit anländer Karl Petersén med en flaska champagne, kontrakt ska skrivas och deckarens sista, avslutande kapitel förhoppningsvis hämtas.

Poeten hänger död i sin båt. Självmord? Eller mord…

Björn Larsson skriver med lätt ironi och långsamt frampysande fradga. Han ger en nära nog socialrealistisk bild av dagens förlagsbransch och dess utgivningspolitik – av den sista striden, som står mellan den gamla sortens förläggare och nya förlagsekonomer.

Så exakt och roligt att mitt leende strax fastnar som en irriterad sträv känsla på tungan.

Med samma lätta humor och tunga allvar för han också en litterär diskussion. Åtminstone tror jag att det är det som sker mellan raderna.

Jan Y Nilssons dikter och deckare blandas ihop med kriminalintrigen i Björn Larssons egen roman och även med den utomlitterära verkligheten. Den döde poetens arvingar har generande likheter med Stieg Larssons far och bror.

Frågorna är outskrivna men tydliga: Ska litteratur delas in i fulare och finare genrer? Kan en kriminalroman skildra människans livsvillkor lika djupt som en diktsamling?

Det är roligt – dubbelkul – att den sjöpolis i Helsingborg som har hand om utredningen heter Martin Barck (som i Beck och –båt). Att kommissarie Barck dessutom är amatörpoet bör väl vara en passning till litterära kriminalkommissarier med klassisk musiksmak?

Men om ”Döda poeter skriver inte kriminalromaner” ska vara ens ”ett slags kriminalroman” så har Larsson missat något viktigt: den deckartråd som håller igång spänningen och drar handlingen framåt. Den här tråden är så slak att den både slår knut på sig själv och fransar upp sig.

När det blir dags för det lika abrupta slutet som den förväntade upplösningen, då hänger småtrådar lösa och fladdrar i Helsingborgsblåsten.

Kanske var meningen det också – som en hommage alternativt grimasch åt många kriminalromaners dåliga slut och upplösningar?

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2010

Hårdkokt och tokigt i Frankrike

Peter May
Ett kallt fall
(Modernista; övers: Leif Jacobsen)

Peter Mays första deckare om den skotske privatspanande kriminalteknikern Enzo Macleod i Frankrike är lika hårdkokt som humoristisk.

Genre: cozy – eller comic – noir.

Peter Mayett-kallt-fallTänk en kombination av Raymond Chandler, Dan Brown och Fred Vargas. Så är Peter Mays nya deckarserie.

Nya, förresten.

Serien om Enzo Macleod, skotte och tidigare kriminaltekniker, nu universitetslärare i Frankrike och ensamstående vuxenpappa, innehåller sex titlar. ”Ett kallt fall” är den första på svenska.

Enzo har ingått ett ”idiotiskt vad”. Han ska bevisa att det med ny kriminalteknik går att lösa ett olöst fall från 1996.

Enzos privata mordutredning – jo, det handlar förstås om mord – tar honom till Paris och ner i katakomberna såväl som till byn Hautvilliers i Champagnedistriktet.

Våld, spänning och tokerier, nyutslagen kärlek och föräldraskap. Och verkligen något för oss frankofiler: kriminalmiljöerna är ju så autentiska, ner till varje gata och plats.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar