Rödsvart noir och fransk pulp

Jean-Patrick Manchette
Land: Frankrike
Genre: rödsvart noir, fransk pulp, våldsamma, blodiga och politiska samhällsromaner

Polar brukar hårdkokta deckare kallas i Frankrike. Ett slangord för ”roman policier”. Polargenrens barn kallas néo-polar, nydeckare. Som pappa till den franska nydeckaren, född i början av 70-talet, har Jean-Patrick Manchette utnämnts.  

Till dej som är intresserad av den franska deckarromanens historia rekommenderas Kristoffer Leandoers essä ”Inte bara Maigret” (antologin I neonljusets skugga – Den moderna kriminalhistorien, 1999). Bl a påpekar Leandoer att Georges Simenon, som ju räknas som en fransk författare trots att han var belgare, hade mer gemensamt med ”huvudfåran av modern fransk litteratur än dess biflöde av deckare”.

Men en kort fransk deckarhistorik och karaktäristik av den franska deckarromanen är ändå nödvändig innan jag kommer fram till uppslagsnamnet Jean-Patrick Manchette. För även om polar uppstod ur den hårdkokta amerikanska detektivromanen så är den typiskt fransk. Polar och néo-polar finns endast i Frankrike.

Jean-Patrick Manchette (1942 – 1995).

Det började under andra världskriget med att Léo Malet, anarkist och surrealistpoet m m, publicerade deckare under pseudonymerna Frank Harding och Léo Martimer. Han låtsades att böckerna var skrivna av hårdkokta amerikaner och översatta från engelska. 

1943 gav Malet ut sin första deckare under eget namn, 120, rue de la Gare. Här introducerades en huvudperson som skulle återkomma i många romaner: privatdetektiven Nestor Burma i Paris.

120, rue de la Gare var Frankrikes förstfödda noir och polar. ”Med en bok”, skriver Kristoffer Leandoer, ”fick den franska deckaren en egen ton, en egen miljö och en egen moral.”

Léo Malet översatte ”hardboiled-idiomets legering av fräck cynism och gråtmild sentimentalitet till de parisiska arbetarkvarterens dialekt”.

Tyvärr har ingen Nestor Burma-deckare publicerats i Sverige. Det enda med Burma som finns på svenska är det tecknade seriealbum, Dödens adress (1997), som Jacques Tardi gjort efter romanen 120, rue de la Gare.

Också förlaget Gallimards deckarutgivning under namnet Série Noire har haft stor betydelse. Bland de franska författare som publicerats i Série Noire kan nämnas samskrivarna Boileau-Narcejac, som på 50- och 60-talen fick Mord makar emellan, Döden säger kanske m fl utgivna i Sverige, och Sébastian Japrisot, bl a Dödens kupé (1962), Vedergällningen (1978) och Den ödesdigra dagen (1991).

Jean-Patrick Manchette deckardebuterade 1971 med L´Affaire N´Gustro. Han skrev tio deckare på lika många år – sen slutade han. En elfte, inte färdigskriven roman, La Princesse du sang, gavs ut efter hans död 1995. 

Manchette är en vanartig son. Han både anknyter till och protesterar mot Léo Malet. Om Malet importerade den  hårdkokta deckaren från USA till Frankrike och placerade den på gatan i Paris, så slänger Manchette deckaren i rännstenen och smutsar ner den ännu mer. 

Pappa Malet skrev hårdkokt; sonen Manchette skrev pulp.

Jean-Patrick Manchette kokade romanerna så hårda att de blev blodröda. Han förvandlade deckarromanen till gangsterroman. Förbrytarna tilldelades huvudroller. Ja,  mördarna fick t o m spela hjälterollerna.   

I efterhand och med drygt tio års mellanrum har ett par – inte fler – av Manchettes franska nydeckare kommit på svenska.

Dödsdömt byte (1991) är en av Manchettes första, medan Fatale (2002) hör till den senare delen av produktionen. Romanerna påminner om varann. Bägge är våldsamma och blodiga. I bägge står en kvinna i centrum. Men det finns också skillnader mellan romanerna.

I Dödsdömt byte råkar en ung kvinna, Julie, hamna i en situation där hon måste tillgripa våld. (En pojke, som hon är barnvakt åt, blir kidnappad.) Strax får hon smak på våldet och dödar med glädje. 

I Fatale har kvinnan, Aimée Joubert, kommit långt förbi Julies utvecklingsstadium.

Aimée, ”den älskansvärda”, är sin egen yrkesmörderska; inte anställd av någon, arbetar inte på någon annans uppdrag än sitt eget. Hon har blivit så förnedrad av livet att det enda hon kan göra är att ge tillbaks med samma vapen: våld och död.

Aimée Joubert sörplar champagne och frossar surkål på tåget till Bléville (Kosinge eller Penningby), där hon tar in på hotell och kartlägger stadens mäktiga, politikerna och affärsmännen. Hon ska minsann ta livet av varenda en!

Våld föder våld. Ont ska med ont förgås. De förtryckta har rätt att ta till vapen mot förtryckarna!

Det är budskapet – ett revolutionsbudskap långt från vänster. Fatale är en deckare som, med Leandoers ord, ”markis de Sade och Ulrike Meinhof kunde ha skrivit ihop”.  Aimées dödande blir ett reningsbad.

I Manchettes romaner är samhällets våld mycket större och mer övergripande än den enskilda människans, den lilla mördarens. Vad är ett mord eller två? Eller tre? Eller fyra? Petitesser.

Ett obehagligt budskap, men det ska påpekas att Manchette formulerade sina tankar som litteratur; som néo-polar, nydeckare. Han omsatte inte tankarna i handling. Och när han insåg att den enda möjligheten att förändra samhället inte heller den var möjlig, då tystnade han.

Så läser jag den franske nydeckarförfattaren Jean-Patrick Manchette: som en sista, desperat suck.

I Frankrike finns de flesta av Manchettes nydeckare återutgivna i pocket. Ett par av dem, The Prone Gunman och Three To Kill (bägge 2002), har översatts till engelska.  Också några böcker av arvtagaren Didier Daeninckx, Murder in Memoriam (1992), Goldfish (1993) och A Very Profitable War (1994) kan läsas i engelsk översättning.

Den enda romanen av Léo Malet som översatts till svenska, Barnablod (1996, i Frankrike publicerad 1954), hör alltså inte till serien om privatsnoken Burma utan är en blodig deckare i snarlik stil med Manchettes.

De hårdkokta och våldsamma romaner som Boris Vian – i Sverige mest känd för sången ”Desertören”, översatt av Lars Forssell – på 40-talet skrev under pseudonymen Vernon Sullivan, bl a Jag ska spotta på era gravar (1988) förebådade också Manchettes nydeckare.    

Titlar:
Dödsdömt byte. 1991. Övers: Jenny Berthelius.
Fatale. 2002. Övers: Kennet Klemets.

Bengt Eriksson Ur boken ”Deckarhyllan 2”.

PS om Léo Malet.
Efter att ovanstående skrevs och publicerades 2002 har Malets franska noir-deckare ”120, rue de la Gare” långt om länge getts ut på svenska. En längre text om Léo Malet finns också på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.

Det är för såna här ”deckare” som begreppet krimi finns

Björn Larsson
Döda poeter skriver inte kriminalromaner
Ett slags kriminalroman
(Norstedts)

Platsen är det anrika bokförlaget Arnefors och söner. Chefen för den skönlitterära sektionen, Karl Petersén, informerar sina redaktörer om att Jan Y Nilsson, en stor poet med osäljbara diktsamlingar, har skrivit en deckare.

Ingen dussindeckare – nej! – utan en högkvalitativ kriminalroman. Manuset har redan sålts utomlands.

Jan Y Nilsson bor på en husbåt i Helsingborgs industrihamn. Dit anländer Karl Petersén med en flaska champagne, kontrakt ska skrivas och deckarens sista, avslutande kapitel förhoppningsvis hämtas.

Poeten hänger död i sin båt. Självmord? Eller mord…

Björn Larsson skriver med lätt ironi och långsamt frampysande fradga. Han ger en nära nog socialrealistisk bild av dagens förlagsbransch och dess utgivningspolitik – av den sista striden, som står mellan den gamla sortens förläggare och nya förlagsekonomer.

Så exakt och roligt att mitt leende strax fastnar som en irriterad sträv känsla på tungan.

Med samma lätta humor och tunga allvar för han också en litterär diskussion. Åtminstone tror jag att det är det som sker mellan raderna.

Jan Y Nilssons dikter och deckare blandas ihop med kriminalintrigen i Björn Larssons egen roman och även med den utomlitterära verkligheten. Den döde poetens arvingar har generande likheter med Stieg Larssons far och bror.

Frågorna är outskrivna men tydliga: Ska litteratur delas in i fulare och finare genrer? Kan en kriminalroman skildra människans livsvillkor lika djupt som en diktsamling?

Det är roligt – dubbelkul – att den sjöpolis i Helsingborg som har hand om utredningen heter Martin Barck (som i Beck och –båt). Att kommissarie Barck dessutom är amatörpoet bör väl vara en passning till litterära kriminalkommissarier med klassisk musiksmak?

Men om ”Döda poeter skriver inte kriminalromaner” ska vara ens ”ett slags kriminalroman” så har Larsson missat något viktigt: den deckartråd som håller igång spänningen och drar handlingen framåt. Den här tråden är så slak att den både slår knut på sig själv och fransar upp sig.

När det blir dags för det lika abrupta slutet som den förväntade upplösningen, då hänger småtrådar lösa och fladdrar i Helsingborgsblåsten.

Kanske var meningen det också – som en hommage alternativt grimasch åt många kriminalromaners dåliga slut och upplösningar?

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2010

Hårdkokt och tokigt i Frankrike

Peter May
Ett kallt fall
(Modernista; övers: Leif Jacobsen)

Peter Mays första deckare om den skotske privatspanande kriminalteknikern Enzo Macleod i Frankrike är lika hårdkokt som humoristisk.

Genre: cozy – eller comic – noir.

Peter Mayett-kallt-fallTänk en kombination av Raymond Chandler, Dan Brown och Fred Vargas. Så är Peter Mays nya deckarserie.

Nya, förresten.

Serien om Enzo Macleod, skotte och tidigare kriminaltekniker, nu universitetslärare i Frankrike och ensamstående vuxenpappa, innehåller sex titlar. ”Ett kallt fall” är den första på svenska.

Enzo har ingått ett ”idiotiskt vad”. Han ska bevisa att det med ny kriminalteknik går att lösa ett olöst fall från 1996.

Enzos privata mordutredning – jo, det handlar förstås om mord – tar honom till Paris och ner i katakomberna såväl som till byn Hautvilliers i Champagnedistriktet.

Våld, spänning och tokerier, nyutslagen kärlek och föräldraskap. Och verkligen något för oss frankofiler: kriminalmiljöerna är ju så autentiska, ner till varje gata och plats.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar