Deckarloggfredag: Vad ska ledarsidor vara bra för?

När man skriver i en lokaltidning, till exempel Ystads Allehanda, händer det att läsare betraktar skribenten som en del av tidningen. Ja, som tidningen. Man utfrågas och ställs till svars för allt från korrekturfel till ledarsidan och förstås sina egna texter.  

Det händer även en frilans, som blott skriver kulturkrönikor och enstaka recensioner. Hur kan så olika – ibland direkt motsatta – åsikter uttryckas i en och samma tidning? Den frågan har jag fått många gånger och försökt besvara lika många.

Men först frågan om korret, på den brukar jag svara att dagstidningarnas ekonomi inte längre räcker till att avlöna korrekturläsare. Tyvärr. Så till kultursidorna, som i B-delen av Ystads Allehanda.

Både anställda och frilansar skriver på kultursidan och här framförs olika åsikter, även mer kontroversiella. Oftast om kultur men också kulturpolitik och annan politik, för vissa gånger kan det vara svårt att skriva om kultur utan att komma in på politik.

Ett huvudsyfte för kultursidor: främja åsiktsmångfald, diskussion och debatt. De åsikter jag framför i en kulturkrönika svarar jag för, ingen annan. YA:s kulturredaktör, Ulf Mårtensson, har ansvaret för att låta mig skriva i tidningen. Inte mer än så.

Krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Om någon läsare menar att jag inte borde släppas in på sidorna, det har ju hänt, får hen överpröva det hos Lars Mohlin, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads Allehanda.

Tidningens – eller snarare tidningsägarens – politiska linje och färg framgår av YA:s ledarsida. För den, både egna ledare och andras ledartexter/krönikor, ansvarar Petter Birgersson, politisk redaktör. Om en läsare, även detta har jag fått höra, ogillar åsikterna på ledarsidan så kontaktar man likaså chefredaktören? 

Nej, faktiskt inte. Nu börjar det bli mer invecklat. Lars Mohlin är ansvarig utgivare för hela YA men inte chefredaktör för hela – inte för ledarsidan. Som juridiskt ansvarig ska Mohlin ingripa om, med hans egna ord, ”innehållet skulle kunna betraktas som t ex ärekränkning eller hets mot folkgrupp”.

I övrigt är ledarsidan underställd ägaren, i YA:s fall Gota Medias styrelse (vars ledamöter finns på olika håll, men ingen i Ystad, och har sin egen hemort så långt bort som Kalmar). Gota Media ägs i sin tur av Stiftelsen Barometern och Tore G Wärenstams stiftelse. Ännu en delägare (30 procent) är numera Bonnier Local News.

Genom uppköp av tidningar (idag cirka 20 egna, inklusive gratistidningar, samt ännu fler om de tidningar som delägs med Bonniers räknas in) har Gota Media blivit en allt större tidningskoncern. Vid köpen fick tidningarna behålla den förre ägarens politiska ideologi, därför har det också blivit tidningar med olika färg på ledarsidorna.

Grundarstiftelsernas tidningar, Barometern och Borås Tidning, är moderata. Sydöstran är socialdemokratisk. Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda är liberala. Men hur ska man veta vilken del av Gota Medias ägarstruktur som bestämt den politiska färgen för en viss tidning?

Som Lars Mohlin uttrycker det: ”Gota är inte en så ideologiskt driven ägare.” Snurrigt, tycker jag. Och än snurrigare blir det. Fler med mig har lagt märke till att moderata Borås Tidning framför politiska åsikter som är mer liberala än ledarsidorna i Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda.

Dessutom stod Carolin Dahlman, KB:s förra politiska redaktör, för andra liberala åsikter än Sofia Nerbrand, den nuvarande. Liksom en liberalism byttes mot en ny då  Mattias Karlsson ersattes av Petter Birgersson på YA.  Betyder det att Gota Media skiftat färg eller att ledarredaktörer blir allt mer självständiga, ett slags fritt skrivande, tyckande enmansshower?                

Många lokaltidningar har lagts ner. Några få, stora tidningskoncerner äger de kvarvarande. Förut konkurrerade flera lokal/landsortstidningar med olika politisk färg, idag har till exempel Ystads Allehanda blivit helt dominerande i sitt spridningsområde. Istället för att debattera med minst en annan lokal ledarsida kan den enda kvarvarande ledarsidan liknas vid en megafon.

Bör inte detta komma med ett stort demokratiskt ansvar, för tidningsägare såväl som politiska redaktörer? Utgår man ifrån att årets valresultat motsvarar YA:s prenumeranter/läsare får hälften av dem en megafon i ansiktet sex dagar i veckan – och det finns ingen annan lokaltidning att byta till.

Vad ska ledarsidor vara bra för? Idag, år 2022. Särskilt lokaltidningens ledarsida…  ”Lokaltidningen är för alla. Sak samma vad dom röstar på eller hur dom tänker politiskt”, säger Moa Lönn, chefredaktör på Stenebergs Tidning. Men hon finns inte. Hon är fiktiv.

Moa Lönn, huvudperson i romanen ”Tidningsdöd” av Mats Lundman, tidigare chefredaktör på Kristianstadsbladet, ersätter ledarsidan med en politisk krönikör som skriver om goda och sämre initiativ av politiker i alla läger. Bra gjort, Moa!  

Också verklighetens lokaltidningar borde istället ha en politisk journalist som just journalistiskt bevakar politik i spridningsområdets alla kommuner. Med andra ord: skrota den gamla, utgångna sortens ledarsida och ersätt med en ny, mer demokratisk sida där politisk journalistik blandas med breda politiska diskussioner och debatter.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Tillsätt fler kommunpoeter, författare, bildkonstnärer, fotografer, musiker, koreografer…

Ur ett samtal med Lolita Persson, kulturchef i Ystads kommun, en bit in i krönikan. Hon sa: ”I Tranemo gick det ju inte så bra.”Jag blev tyst. En stund, för att sen kommentera: ”Det går ju jättebra i Tranemo…”

Citatet kan stå som sammanfattning av denna missuppfattade diskussion. För det kan väl inte ha varit själva syftet med den snabba kritiken och uppblossande debatten – att locka fram en missuppfattning och slå fast den som Sanningen?

Det handlar förstås om Tranemos nu rikskända kommunpoet Jimmy Alm. Kort och snabb resumé:

För snart en månad sen blev det känt att Tranemo under ett år skulle ha en kommunpoet. Kostnad: 900 000 kronor (eller exakt 894 000). Strax gick en kulturpolitisk vendetta igång, till stor del men inte enbart från höger.

”Skatteslöseri”, utbrast Carolin Dahlman, politisk krönikor på sajten Bulletin (ytterhöger). ”Vansinne”, skrev Lena Mellin, politisk kommentator i Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk). ”900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar”, twittrade Richard Herrey, numera moderatpolitiker och ersättare i riksdagen.

Deras följare på sociala media hängde genast på med  hätska utfall mot poeten och kommunen. Tvättad sammanfattning: Poet (fnys)! Vilken månadslön!  

Jimmy Alm framför en av sina kommundikter.

Carolin Dahlman – tidigare politisk redaktör på Kristianstadsbladet (liberal), där hon uttryckte lika  kulturfientliga åsikter – steg fram som höger/nyliberal protestledare när hon också deltog i en radiodebatt.

”Satsa på kärnverksamheten eller låt oss behålla pengarna själva”, sa hon. Som ”skola och polis”. Hon tillade: ”Satsar man på en sak kan man inte satsa på något annat.” Vilken kultur blir då bli kvar? ”Den som människor är beredda att betala för. Var och en ska få bestämma.”

Hon betonade att ”plus och minus måste gå ihop i en kommunal budget”. Kommun? Kommunbudget? Inte nog med att stat, regioner och kommuner tydligen inte ska ägna sig åt kultur (tänk teatrar, museer och konsthallar, folk- och skolbibliotek, kulturskolor) utan Dahlman & Co har inte ens gjort det som bör vara grunden för kritik och debatt: kollat fakta.

Varför inte googla och ta reda på finansiären? Svar: Kulturbryggan (del av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden)? Varför inte begära ut projektansökan (offentlig). Strax kom ansökan med budget till min mejlbox. Jag läste och konstaterade…

Tranemo kommun har inte bidragit med pengar. Poeten skickade själv in ansökan. Enligt budget ska han få en månadslön på cirka 22 000 (efter avdrag för arbetsgivaravgifter). Resten går till omkostnader.  

”Mycket pengar för mig”, säger Jimmy Alm när jag ringer. ”Mer än jag tjänat förut.” Han skriver en dikt i veckan med ämne och motiv från Tranemo och gör en diktuppläsning på den aktuella platsen. Detta spelas in och läggs på nätet. Det ska ordnas skrivarkurser och tryckas en bok.    

”Jag vill skapa synergier i lokalsamhället.”Alm berättar att en konstnär ska måla en dikt på den gamla banvallen vilket dokumenteras av en filmare. En vävkonstnär håller på att skapa ett offentligt verk med en invävd dikt.

Du är en entreprenör i poesibranschen? ”Jag börjar tycka om det ordet, allt mer.” Han säger att det var det andra ordet, ”Poet”, som triggade igång kritiken. ”Jag har varit en sån poet, som tyckte att språket var viktigast. Men det är jag inte längre.” Nej, definitivt inte!

Jimmy Alms dikter om Tranemo är inte svårare att förstå än mina kulturkrönikor – ja, lika lättförstådda som en nyhetstext i YA. Hans dikter dokumenterar livet och människorna i kommunen. Dikterna bevarar Tranemos kulturarv och bidrar dessutom med arbetstillfällen.

Varje kommun borde ha sin egen poet! Eller kanske en annan sorts kommunkonstnär? Jag mejlar strax två frågor till kulturcheferna i Ystad, Skurup, Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn: 1) Om en poet eller annan författare, bildkonstnär, fotograf, musiker… har fått projektbidrag och vill bli kommunkonstnär, vad svarar du? 2) Om du svarar Ja, vilken sorts kommunkonstnär vill du helst ha? 

Anto Tomic (Skurup) svarade snabbt och kort: Ja och författare. Även de övriga svarade Ja, i princip. Anders Johnsson (Simrishamn) skrev att han, oavsett kulturområde, skulle bjuda in till en dialog om samarbetet. Kristin Svensson hade frågat om projektets syfte, mål och målgrupp. Helst, i så fall, en bildkonstnär som arbetar med barn och unga. Ros-Marie Stjernfeldt (Tomelilla) svarade att det beror på om projektet är intressant, gärna inriktningen barn och unga.

Lolita Persson (Ystad) ringde jag till, eftersom hon dröjde med svaret. Det blev en lite längre diskussion men även hon svarade Ja, i princip. ”Det ska kännas att det tillför något för kommunen.”

Självklart. Givetvis. Som med kommunpoeten i Tranemo. I skrivögonblicket ser jag nu att Västerviks kommun söker en… kommunkoreograf.

Tre ggr kortkultur

1. Kommunpoesi. Gå in på Diktadig.se om du vill se och höra Jimmy Alm läsa kommundikter från Tranemo och kolla hans övriga diktprojekt.

Han är förresten bosatt i det lilla samhället Uddebo, där 70-talets gröna våg levs vidare med erfarenhet från de gångna 50 åren. En utflyttningsort som blivit en inflyttningsort.

uddebo.uddetopia.com går det att se vad byns 400 invånare har för sig och läsa Uddebobladet.

2. Poesibragd. En kulturgärning att Vendels lilla förlag i Malmö gett ut ”Död idyll & Andra dikter” med Eva Neanders (död 1950) debutdiktsamling, hennes postuma diktsamling samt tidningsdikter.

Bredvid, en sökande främling, till innehåll såväl som språk. Lite ofärdigt kanske men med stor vilja, varje dikt är en ny dikt.

De avslutande raderna: Hon böjer vindkrökt gumgestalt / i kvällsblå tid / och ovan stillhet ges åt allt / en andlös frid. 

3. Nonsenspoesi. Ellerströms, ett annat förlag som nu finns i Malmö, har gett ut ”Svenska rim” med ”Nonsensdikter från exilåren”, alltså skrivet då Carl Jonas Love Almqvist bodde 15 år i Nordamerika undan anklagelsen för giftmordförsök.

Han diktar roligt och galet och nödrimmar medvetet. Underhållande med ett leende. Exempel:

Ej ständigt kan man tala dumt / och tänka svagt och handla ljumt: / man kan ej låta bli att någongång ha snille / vad man än bruka ville.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda