Deckarloggfredag: Tillsätt fler kommunpoeter, författare, bildkonstnärer, fotografer, musiker, koreografer…

Ur ett samtal med Lolita Persson, kulturchef i Ystads kommun, en bit in i krönikan. Hon sa: ”I Tranemo gick det ju inte så bra.”Jag blev tyst. En stund, för att sen kommentera: ”Det går ju jättebra i Tranemo…”

Citatet kan stå som sammanfattning av denna missuppfattade diskussion. För det kan väl inte ha varit själva syftet med den snabba kritiken och uppblossande debatten – att locka fram en missuppfattning och slå fast den som Sanningen?

Det handlar förstås om Tranemos nu rikskända kommunpoet Jimmy Alm. Kort och snabb resumé:

För snart en månad sen blev det känt att Tranemo under ett år skulle ha en kommunpoet. Kostnad: 900 000 kronor (eller exakt 894 000). Strax gick en kulturpolitisk vendetta igång, till stor del men inte enbart från höger.

”Skatteslöseri”, utbrast Carolin Dahlman, politisk krönikor på sajten Bulletin (ytterhöger). ”Vansinne”, skrev Lena Mellin, politisk kommentator i Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk). ”900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar”, twittrade Richard Herrey, numera moderatpolitiker och ersättare i riksdagen.

Deras följare på sociala media hängde genast på med  hätska utfall mot poeten och kommunen. Tvättad sammanfattning: Poet (fnys)! Vilken månadslön!  

Jimmy Alm framför en av sina kommundikter.

Carolin Dahlman – tidigare politisk redaktör på Kristianstadsbladet (liberal), där hon uttryckte lika  kulturfientliga åsikter – steg fram som höger/nyliberal protestledare när hon också deltog i en radiodebatt.

”Satsa på kärnverksamheten eller låt oss behålla pengarna själva”, sa hon. Som ”skola och polis”. Hon tillade: ”Satsar man på en sak kan man inte satsa på något annat.” Vilken kultur blir då bli kvar? ”Den som människor är beredda att betala för. Var och en ska få bestämma.”

Hon betonade att ”plus och minus måste gå ihop i en kommunal budget”. Kommun? Kommunbudget? Inte nog med att stat, regioner och kommuner tydligen inte ska ägna sig åt kultur (tänk teatrar, museer och konsthallar, folk- och skolbibliotek, kulturskolor) utan Dahlman & Co har inte ens gjort det som bör vara grunden för kritik och debatt: kollat fakta.

Varför inte googla och ta reda på finansiären? Svar: Kulturbryggan (del av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden)? Varför inte begära ut projektansökan (offentlig). Strax kom ansökan med budget till min mejlbox. Jag läste och konstaterade…

Tranemo kommun har inte bidragit med pengar. Poeten skickade själv in ansökan. Enligt budget ska han få en månadslön på cirka 22 000 (efter avdrag för arbetsgivaravgifter). Resten går till omkostnader.  

”Mycket pengar för mig”, säger Jimmy Alm när jag ringer. ”Mer än jag tjänat förut.” Han skriver en dikt i veckan med ämne och motiv från Tranemo och gör en diktuppläsning på den aktuella platsen. Detta spelas in och läggs på nätet. Det ska ordnas skrivarkurser och tryckas en bok.    

”Jag vill skapa synergier i lokalsamhället.”Alm berättar att en konstnär ska måla en dikt på den gamla banvallen vilket dokumenteras av en filmare. En vävkonstnär håller på att skapa ett offentligt verk med en invävd dikt.

Du är en entreprenör i poesibranschen? ”Jag börjar tycka om det ordet, allt mer.” Han säger att det var det andra ordet, ”Poet”, som triggade igång kritiken. ”Jag har varit en sån poet, som tyckte att språket var viktigast. Men det är jag inte längre.” Nej, definitivt inte!

Jimmy Alms dikter om Tranemo är inte svårare att förstå än mina kulturkrönikor – ja, lika lättförstådda som en nyhetstext i YA. Hans dikter dokumenterar livet och människorna i kommunen. Dikterna bevarar Tranemos kulturarv och bidrar dessutom med arbetstillfällen.

Varje kommun borde ha sin egen poet! Eller kanske en annan sorts kommunkonstnär? Jag mejlar strax två frågor till kulturcheferna i Ystad, Skurup, Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn: 1) Om en poet eller annan författare, bildkonstnär, fotograf, musiker… har fått projektbidrag och vill bli kommunkonstnär, vad svarar du? 2) Om du svarar Ja, vilken sorts kommunkonstnär vill du helst ha? 

Anto Tomic (Skurup) svarade snabbt och kort: Ja och författare. Även de övriga svarade Ja, i princip. Anders Johnsson (Simrishamn) skrev att han, oavsett kulturområde, skulle bjuda in till en dialog om samarbetet. Kristin Svensson hade frågat om projektets syfte, mål och målgrupp. Helst, i så fall, en bildkonstnär som arbetar med barn och unga. Ros-Marie Stjernfeldt (Tomelilla) svarade att det beror på om projektet är intressant, gärna inriktningen barn och unga.

Lolita Persson (Ystad) ringde jag till, eftersom hon dröjde med svaret. Det blev en lite längre diskussion men även hon svarade Ja, i princip. ”Det ska kännas att det tillför något för kommunen.”

Självklart. Givetvis. Som med kommunpoeten i Tranemo. I skrivögonblicket ser jag nu att Västerviks kommun söker en… kommunkoreograf.

Tre ggr kortkultur

1. Kommunpoesi. Gå in på Diktadig.se om du vill se och höra Jimmy Alm läsa kommundikter från Tranemo och kolla hans övriga diktprojekt.

Han är förresten bosatt i det lilla samhället Uddebo, där 70-talets gröna våg levs vidare med erfarenhet från de gångna 50 åren. En utflyttningsort som blivit en inflyttningsort.

uddebo.uddetopia.com går det att se vad byns 400 invånare har för sig och läsa Uddebobladet.

2. Poesibragd. En kulturgärning att Vendels lilla förlag i Malmö gett ut ”Död idyll & Andra dikter” med Eva Neanders (död 1950) debutdiktsamling, hennes postuma diktsamling samt tidningsdikter.

Bredvid, en sökande främling, till innehåll såväl som språk. Lite ofärdigt kanske men med stor vilja, varje dikt är en ny dikt.

De avslutande raderna: Hon böjer vindkrökt gumgestalt / i kvällsblå tid / och ovan stillhet ges åt allt / en andlös frid. 

3. Nonsenspoesi. Ellerströms, ett annat förlag som nu finns i Malmö, har gett ut ”Svenska rim” med ”Nonsensdikter från exilåren”, alltså skrivet då Carl Jonas Love Almqvist bodde 15 år i Nordamerika undan anklagelsen för giftmordförsök.

Han diktar roligt och galet och nödrimmar medvetet. Underhållande med ett leende. Exempel:

Ej ständigt kan man tala dumt / och tänka svagt och handla ljumt: / man kan ej låta bli att någongång ha snille / vad man än bruka ville.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Hur många deckare bör du läsa innan du dör?

Strax över tio procent av Göran Häggs urval i mastodontvolymen ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” kan sorteras in under kriminalfacket. Rolig läsning och deckarna hade gärna kunnat få en egen 1001-volym.

Slutsiffran hamnar på 115 boktitlar. Fast det är personligt, enligt mitt sätt att räkna. Andra läsare kan räkna annorlunda.

Det beror på hur man definierar kriminalgenren: När skrevs den första deckaren? Var går gränsen mellan detektiv-, spännings- och äventyrsroman? Vad är skillnaden mellan deckare och thriller?

I vilket fall är det glädjande för en deckarläsare att kunna konstatera att Göran Häggs tjocka, tunga litteraturbibel ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (Wahlström & Widstrand) innehåller så många tips på deckare som jag – och du – bör läsa innan vi dör.

Hägg har, i de flesta fall,valt böcker ”efter läsvärde”. Han skiljer inte mellan hög och låg litteratur, den förra måste inte vara bättre. ”En bra barnbok är alltid också en bra vuxenbok”, menar han dessutom.

Vilken deckare kan vara den tidigaste bland de böcker som Göran Hägg tagit med? Är Thomas De Quincys ”Om mordet som skön konst” (utgiven 1827-54) och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” (1834) några slags ”deckare” eller skapades genren av Edgar Allan Poe med ”Morden på rue Morgue” (1841)?

Flera av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, bland annat min favorit ”Baskervilles hund” (1911), finns förstås med. Liksom andra klassiska deckare, till exempel ”Röd skörd” (1929) av Dashiell Hammett, ”Mördande reklam” (1933) av Dorothy Sayers, ”Den lilla systern” (1949) av Raymond Chandler och ”4.50 från Paddington” (1954) av Agatha Christie.

Även svenska deckarklassikersom ”Lek lilla Louise” (1950 ) av Stieg Trenter, ”Tala om rep” (1958) av H-K Rönblom och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) av Sjöwall/Wahlöö har kommit med.

Och inte minst Sivar Ahlruds ungdomsdeckare, bland annat ”Frimärksmysteriet på Loberga” (1949), om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert. Förr ansågs ”tvillingdetektiverna” som sämre ungdomslitteratur. Nu har serien blivit ”en sorts tidskommentar”.

Ju närmare nutid, desto fler deckarförfattare saknas. Ruth Rendell finns med – men inte Elizabeth George. Inga böcker av John le Carré eller James Ellroy. Givetvis Håkan Nesser – men varför inte Åke Edwardson?

Och när Hägg nämner Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003) som en bok man ”tyvärr måste ha läst” – varför ingenting av Camilla Läckberg? Också hennes deckare har väl gett upphov till ”intressanta diskussioner”?

En idé: Kan inte något förlag ge ut en liknande bok om kriminalgenren med titeln 100 – eller 200 eller 300 eller 1001 – deckare du bör läsa innan du dör?

+ Alla exotiska deckarmiljöer: Istanbul (hos Barbara Nadel och Jason Goodwin), Shanghai (Qiu Xialong), Betlehem (Matt Rees)…

– Först DAST och nu ska också deckartidskriften Jury läggas ner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

PS. DAST blev ändå kvar, på nätet.

PPS. En ledamot i Svenska Deckarakademin låter meddela att Deckarakademin några år senare sammanställde boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).