Den nyskånska myllan

Hade tänkt lägga ut en deckarrecension (den kommer, lugn bara, framåt eftermiddagen) men det utbröt för hundrade gången i ordningen en diskussion på Facebook om Björn Ranelid så idag lägger jag först ut den här recensionen.

Om ”diskussion” är ordet, när Ranelid diskuteras.

Björn Ranelid är aktuell med sin nya roman ”Bill Nilssons sista vita skjorta” (Albert Bonniers) som jag kommit halvvägs in i. Det är ännu en Österlenroman. Ranelid har skrivit flera såna tidigare.

Till exempel ”Min som fäktas mot världen”, som kom för hela tjugo år sen och är en av hans bästa romaner om jag får säga. Aktuell än idag också och skriven med hjärtat, som alltid.

Så här tyckte jag när jag läste den…

***

Björn Ranelid
Min son fäktas mot världen
(Albert Bonniers förlag)

ranelid_minsonfaktasBor man i trakten, vilket jag gör, läser man ”Min son fäktas mot världen” med särskilt intresse.

Miljön känns igen. Den är autentisk: Skåne från Sjöbo och österut, ungefär. Också somliga personer känner jag – eller tycker mig känna – igen.

Björn Ranelid själv är med i egenskap av sommarbo, författar-jag, far och brevskrivare till sonen August. Andra personer i Ranelids nya roman både känns och känns inte igen.

John Haber, amerikansk kompositör på Österlen, heter väl inte så och hans sångerska kommer väl inte från Hongkong? Preben och Tomas Anker med förflutet som konstryttare på motorcykel är väl inte bröder och heter väl inte så de heller? Även modeskaperskan Laura Wiik (?) vill jag minnas att jag läst om i Ystads Allehanda.

Nyckelroman? Verkliga människor eller fiktiva romanfigurer? Har det någon betydelse? Ja, åtminstone om man bor i trakten. Genom att placera sig själv och sonen i berättelsen, låta Ranelid senior och junior umgås med personerna, deklarerar författaren autenticitet: här berättas sanningen om den livsmån och bymentalitet i vilken främlingsrädsla och Sjöbopartism kunnat gro och växa.

(När jag mötte Ranelid på Thorsten Perssons fotoutställning i Sjöbo uttryckte han oro för hur höstboken skulle tas emot, rasister och nynazister är inte att leka med…)

Nu handlar inte ”Min son fäktas mot världen” om nynazism; inte direkt. Skinnskallar förekommer men i periferin. Ranelid har gjort något värre: satt skoveln i den skånska jordmånen, grävt upp och vänt på jorden. Han silar jorden mellan fingrarna, skiljer ogräs från medicinalväxter och rosor.

”Byn sov lugnt och stilla”, skriver han, ”men under ytan bar den kniv.” En av flera exakta formuleringar, balanserande mellan prosa och poesi, verklighet, dröm och fantasteri, som naglar fast historiens väderlek och livets temperatur, lyfter upp den gödsel, vilken får människor att sluta växa, till läsarens näsa.

Den lilla österlenska by som Ranelid skildrar är snarare den lilla byns mentalitet än en faktisk by, ens i romanform. Byn sträcker sig mellan Lunnarp, Tomelilla och Kivik, Brösarps backar och Sandhammaren, Simrishamn, Ystad och även mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund.

Byns människor, oavsett om de finns eller bara nästan finns, har vuxit ur jorden: somliga som ogräs, andra som medicinalväxter. Med andra ord kan man skriva att somliga valde ondska, instängdhet och inskränkthet, medan andra väljer utblick och godhet.

För mycket vill jag inte avslöja om vad som händer i Ranelids lilla by på Österlen och varför det händer. Det får ni läsa själva. Men åtminstone två namn ur myllret av personer/människor bör uppmärksammas: den ene heter Gilbert Häger, mejeriabetare och en mejerinäringens uppfinnare, världsresenär och vän med Dalai lama; den andre är den ovannämnde motorcykelryttaren Preben Anker, numera traktens manlige hemsamarit.

Också dessa människor, denna människosort, återfinns i den skånska byn. Det är viktigt att påpeka: alla bybor gödslar inte jorden för främlingsfientlighet och rasism. Några har vilja och styrka att vandra ”utanför gränserna”.

Det finns böcker jag inte vill recensera i betydelsen betygsätta eller gradera i förhållande till författarens tidigare böcker. ”Min son fäktas mot världen” är en sådan bok. Kanske för att berättelsen står mig för nära (jag kan se bokens människor på Konsum i Sjöbo eller julmarknaden i Vollsjö). Den är ett ingrepp i hjärnan och hugg i hjärtat – ett betyg gott nog.

Ranelids budskap är enkelt men svårt: det är barnen – och därför föräldrarna, i detta fall fäderna – det beror på. Hur var/är Augusts pappa Björn, Gilberts pappa Rafael Häger och Prebens pappa Nils Anker som uppfostrare, förebilder och trädgårdsmästare? Med vad gödslar de jorden? Ondska eller godhet, inskränkhet eller nyfikenhet? Hur sköter fäderna sin trädgård? Vilken livssyn förmedlas till barnen/sönerna?

Ytterligare några citat – valda på måfå, finns många att välja bland: ”Vi plundrar barnen på skönheten och skruvar fast deras drömmar”, ”Många gör en lägereld av hat och avund” och ”Gud kan inte häpna längre”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2000

När Fritiof Nilsson Piraten skrev noir

Deckarlogg har ju haft ett litet tema som återkommit då och då om country noir eller landsbygdsnoir på svenska. Detta med anledning av de nya noir-mörka romanerna om och från Norrland, Norr- och Västerbotten av Karin Smirnoff, Stina Jackson och Maria Broberg.

Deckarlogg har blickat både utanför Sverige, till Daniel Woodrells country noir-romaner, och bakåt i svensk landsbygdsnoir. Finns det en sådan, har det frågats. Eller har Smirnoff, Jackson och Broberg startat en ny genre?

Mitt svar som motfråga: Skulle inte varenda äldre arbetarroman som utspelar sig på svensk landsbygd kunna beskrivas som landsbygdsnoir? Hade varit intressant att någon gång orka läsa bakåt i landsbygdens arbetarlitteratur och skriva landsbygdsnoirens historia.

På Facebook skrevs det att dessa nya Norrlandsnoirförfattare, alltså Smirnoff, Jackson och Broberg, är motsatsen till Fritiof Nilsson Piratens berättelser från och om Skåne. Nja, tänkte Deckarloggs redaktör, bosatt så centralt i Piratenland som man kan bo.

Piraten

Piratenskulpturgruppen ”Saga väves på sanningens varp” (upphovsman: Jonas Högström) framför Piratenmuseet i Vollsjö. Foto: Bengt Eriksson

Piraten kunde minsann skriva skånsk landsbygdsnoir – eller skåntry noir. Tänkte just på det när Vollsjö, det var ju här som Piraten föddes och växte som son till stinsen, för några år sen fick en lokal teater, kallad just PiratenTeatern, i en röd lada på Wollsjö säteri (eller Gottorp, för att använda Fritiof Nilsson Piratens litterära namn).

Som första pjäs skulle Friteatern, turnerande från Karesuando till Ystad under plus 45 år, dramatisera och sätta upp en av Piratens berättelser. Närmare bestämt långnovellen ”Mannen som blev ensam”, omarbetad flera gånger och slutligen publicerad i boken ”Historier från Färs” (1940).

Vilket ju passade bra, eftersom Piratens berättelse utspelar sig i säteriets närmaste omgivning. På ena sidan, i Vollsjö by, ligger prästgården och även huvudpersonen Vantecks hus med sin prunkande trädgård. På andra sidan finns Vollsjö station, där Fritiof Nilsson växte upp och bodde med sina föräldrar (pappan var alltså stins) när ”Mannen som blev ensam” utspelar sig.

Och bortom station, uppe på Vollsjö torg, ligger gästgiveriet som också det förekommer i Piratenhistorien.

Friteaterns uppsättning av ”Mannen som blev ensam” var inte första gången som Piratens berättelse dramatiserades. Det hade skett två gånger tidigare: först som TV-serie på 70-talet och sen bara något år innan Vollsjöuppsättningen av Michael Segerströms enmansteater.

Att just ”Mannen som blev ensam” var först ut att spelas på den nya PiratenTeatern i Vollsjö blev också lite extra intressant. Ja, förvånande. För det är ingen vanlig Fritiof Nilsson Piraten-historia, så som de flesta känner Piraten. (Även om mörker oftast eller alltid finns i botten hos Piraten, särskilt i hans historier från hembygden Färs.)

Långnovellen ”Mannen som blev ensam” är nämligen inte det minsta rolig. Piraten är sarkastisk, ja. Också sådär elak som han kan vara ibland. Men i ”Mannen som blev ensam” finns inget roligt alls. Det är en tragedi, en högst allvarlig och sorglig historia.

Ett porträtt av en människa, den ovan nämnde Vanteck, huvudpersonen, som aldrig ens ”med vett och vilja trampat på en blomma”. Men han är ju inte riktigt som alla andra – ”Vanteck följde inte flocken” – i den by som måste vara Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö. Geografiskt stämmer det exakt.

Också ett porträtt av inskränktheten i barndomsbyn, där ”den som står mot strömmen… får bakvattnet i ryggen”. Så skriver en arg, riktigt ilsken Fritiof Nilsson Piraten och fortsätter:

”Bakvattnet rör sig kring sin egen axel men står eljest stilla som en kloakbrunn mitt i strömdraget. Det drar till sig all oredlighet, där flyter spottloskorna upp och dit driver skulorna från rännstenen. Där samlas halva antydningar, fåvitska gissningar och falska vittnesbörd och allt snurrar runt och blandas tills det liknar bevisning.”

I ”Mannen som blev ensam” har Piraten skildrat den uråldriga bymentalitet som lägger grunden för främlingsrädsla, invandrarhat och rasism. Det går också att läsa novellen som en beskrivning av hur och varför människor kan bli terrorister.

Genre: skånsk landsbygdsnoir, så kallad skåntry noir.

Bengt Eriksson