Stenhårt kokt i grytan

Läst har Deckarloggs red. gjort i sommar. Mest hela tiden. Skriva och recensera har det däremot inte blivit så mycket av och med.

Nu ska Deckarlogg försöka skriva ikapp sig, igen. Börjar med följande deckare och en undran: Varför har den getts ut på Lava förlag och inte på ett större bokförlag?

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Peter Westbergs debutdeckare. (Nej, inte  debutroman, tidigare har Westberg skrivit både noveller och romaner inom genrer som skräck och fantasy.)

”Gourmand” har dessutom blivit en skvader, lite av mycket och blandat: amatör- och privatdeckare, gangsterroman, en anings (i alla fall en liten aning av) polisroman och thriller rätt igenom. Lite av burlesk och pastisch också, tycker jag.

Deckarburlesk och deckarpastisch.

Personligt, ja, eget. Ett eget berättande och ett eget sätt att förmedla berättelsen. Fast Westberg inleder med det som blivit vanligare än vanligt…

Nämligen en prolog: denna i form av en pistolmynning som plötsligt riktas mot en man som sitter vid ett bord på en restaurang och som pekar vidare in i den fortsatta romanen och vad som ska ske i deckarintrigen.

 En skolflicka försvinner på väg till sin pianolektion. En vecka går. Två veckor, tre… Men flickan är fortfarande försvunnen och hennes mamma blir förstås utom sig av oro. Inte lindras smärtan och oron heller att polisen hade gripit en högst trolig förövare men släppte honom igen!

Vem var det? Vad heter han? Polisen vill inte avslöja hans namn för mamman som blir än mer utom sig: ilsken, förbannad. Hon bestämmer sig för att anlita en privatdetektiv av en sort som knappast finns utanför kriminallitteraturen och inte ens så ofta i dagens deckare.

I alla fall svenska. Ska vara i USA då och allra helst på 40- och 50-talen, då den hårdkokte privatsnoken även importerades till svenska deckare (men försvann igen). I ”Gourmand” återuppstår denna nygamla privatdetektiv.

Det är ena tråden: den mer än hårdkokta privatdetektivdeckaren med känsla för pastisch. Till detta kan också väl fogas undergenren hämnddeckare. Andra tråden är en gangsterroman och inte mindre hårdkokt den.

En av Sveriges mest kända kockar med flera Michelinstjärnor ska äntligen få sin efterlängtade egna restaurang. Ja, få och få. Erbjudandet kommer från en rik spansk gangsterboss och det är bara att hänga på för Michelinkocken, oavsett han vill eller inte.

Gangsterbossen har nämligen gjort en noga personundersökning av kockan och kan presentera foton på hans otrohet som dessutom är av en sort som bara inte får bli offentligt, det skulle spräcka det lyckliga äktenskap och förstöra hans framgång som kock.    

Världens chans eller världens ochans. Gangsterromandelen är inte mindre tuff och stenhård. Och har också sina procent av pastisch. Och humor, i det stenhårda. Jo, faktiskt, det också. ”Gourmand” är dessutom lite av en skälmdeckare.

Personligt? Ja. Både oväntat och ovanligt personlig inom dagens svenska deckar- och krimigenrer. Tar han i för mycket? Klart han gör. Egentligen. Överdriver? Det också. Men om säger om du uppskattar min beskrivning ovan så kommer du att gilla Peter Westbergs egenartade deckardebut.

Så det där med Lava, varför utgivning på just detta förlag (ett hybridförlag där väl författarna själva står för kostnaderna)? Visade inget annat – så kallat vanligt – förlag något intresse?

Deckarlogg frågade Peter Westberg som svarade att Lava (den här gången) erbjöd så kallad vanlig förlagsutgivning. Så han valde Lava framför ett ännu mindre förlag som också var intresserade vilket inte – obs! inte – något av de större svenska förlagen visade sig vara.

Va?! utropar Deckarlogg. Hur grovt kan förlag missa personliga författare? Eller vill somliga förlag bara ha mer lättsåld mainstream – inte personligt författare, ja, egna, ja, egenartade deckare? Amen hur trist får det bli…

Bengt Eriksson

Den allvarlige Piraten

Den mörka novellen ”Mannen som blev ensam”, tidigare omnämnd på Deckarlogg, i kombination med årets Piratenpristagare fick mig att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och på ett nytt sätt. Samt rapportera om det jag läste i följande krönika.

***

Efter att Lina Wolff tilldelats årets Piratenpris gick jag till biblioteket i Vollsjö och lånade en plastkass full med Piratenböcker, både av och om Fritiof Nilsson Piraten. Också jag tycker att Wolff var ett bra val av Piratenpristagare.

Inte för att jag har något direkt emot dem som på senare år fått priset men nog har det varit allför många utanför såväl litteraturen som Skåne? Det brukar hävdas i media att priset delas ut till någon som verkar ”i Piratens anda”. Den paragrafen är dock struken ur stadgarna, numera kan Piratenpriset delas ut till vem som helst.

Därför blev jag extra glad när Wolff fick priset men också en smula förvånad över att många som skrev om pristagaren måste påpeka att hon ju har humor. Även Lina Wolff är rolig, liksom Fritiof Nilsson Piraten.

Piratenskulpturgruppen, föreställande författaren Fritiof Nilsson Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli, vid Piratenmuseet i Vollsjö. Upphovsman: Jonas Högström. Foto: Bengt Eriksson

Och jag som trodde att Piratenjuryn bestämt sig för att prisa en seriös, i betydelsen allvarlig, författare. Som en betoning av att Piraten var en seriös och allvarlig författare. Men kan inte Wolff vara rolig? Tycker jag inte att hon har humor? Jodå, fast det är med allvar som med tempo och rytm i en berättelse (eller ett musikstycke).

Om allt hela tiden går i full fart, då blir det ändå inte tempofyllt utan enahanda. Allvar måste balanseras mot humor – små skämt, överdrifter, satir, burlesk – för att allvaret ska bli på allvar. Piraten betraktar och beskriver livet och människorna med såväl humor som allvar. Så han skrev alltså roliga historier?

Här i Vollsjö, som blev Tosterup i bland annat ”Bombi Bitt och jag” (1932) och ”Bock i örtagård” (1933) men Grimsby i ”Bokhandlaren som slutade bada”(1937), har jag sällan mött en infödd som skrattat åt Piraten, särskilt inte någon med ett par generationers bakgrund i trakten. Han överdrev, ja, drev med människorna. Piraten skrev elakt, tycker man. Fritiof Nilsson må vara född i Vollsjö men han blev aldrig bygdens författare.

Efter utnämningen av Piratenpristagaren fick jag lust att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och läsa med ögonen på allvaret. Jag ville fortsätta med det jag gjorde när PiratenTeatern invigdes på Wollsjö säteri, Gottorp hos Piraten, med en scenuppsättning av långnovellen ”Mannen som blev ensam”.

Då letade jag upp Piratens novell om trädgårdsmästaren Vanteck i samlingen ”Historier från Färs” (1940) och konstaterade i en YA-krönika: inget roligt alls. ”Mannen som blev ensam” är landsbygdsnoir: en mörk, otäck skildring av landsbygdens rädsla för det främmande och udda, skriven av en allvarlig och arg, ja, vredgad Fritiof Nilsson Piraten. En ovanlig Piratennovell, hörde jag från Piratensällskapets håll. Men hur ovanlig är novellen? Hur ovanlig är Piratens allvarsamhet?

Det räcker ju att bläddra fram till den avslutande historien i ”Bock i örtagård” och läsa skildringen av patron Jon Esping (i verkligheten mer eller mindre Ola Flygare), Vricklund och Elisa. Den förste blir kyrkvärd, de senare har levt lyckligt i synd. Också detta är en vred historia om landsbygdens klassamhälle, fattiga och rika, liv och överlevnad, samt kyrkans makt över alla.

Piraten berättar med humor men han skrev på allvar. Han gör inte minst en stark vidräkning med kyrkans syn på kärlek och äktenskap. Ja, hela ”Bock i örtagård” är mindre rolig än sitt rykte – ändå blir det i några av hans mindre ihågkomna historier som allvaret drabbar mest. Till exempel novellen ”Småländsk tragedi” i boken med samma titel (1936).

Den fattige Algot har – av en annan kommun – dumpats med hustru och fler barn än möbler i byn Askefall på det småländska höglandet. Skomakare dessutom och någon sådan behövs inte i byn, där finns redan en mästare i skrået. Berättelsen börjar i svart och mörknar än mer, först vid döden blir Algot värd något.

Samma bok innehåller fler historier som ger en bredare och djupare bild av Fritiof Nilsson Piraten. ”Vattnet verkar det visserligen icke…” är en vänlig, öm och mjuk skildring av en flicka, som författaren möter vid en morgonpromenad, och hennes mormor. Medan ”Peter slår ner strejken” är en högst oväntad och märklig skröna om strejkande arbetare och vad som kan vara bildandet av en fackförening kontra kapitalismen.

I boken ”Historier från Österlen”, som gavs ut postumt samma år som han dog (1972) och innehåller senare Piratenhistorier, finns en deckarnovell, ”Fridfulla Österlen”, om ett bankrån och ännu en mörk historia, ”En olycksfågel” om en möllare och sonen Kalle.

Och vem kan hävda att historien om slaktaren ”Klerk” i ”Historier från Färs”, för att återgå till den, skulle vara rolig? Klerk super och ”bär med sig sitt rus” hem till familjen och särskilt sonen Vilhelm. Djupt sorgligt, skrivet med ”svart på svart”, och Piraten låter inte ens historien få det lyckligare slut den kunde ha fått.

Särskilt – det dåliga – förhållandet mellan far och son återkommer hos den i tanke och ord allvarlige, sorgsne, mörke, ja, tragiske författaren Fritiof Nilsson Piraten.

Tre X kortkultur

1. Noveller. Lina Wolffs förra roman, ”De polyglotta älskarna”, fick Augustpriset. Hennes senaste roman heter ”Köttets tid”. Inte läst Wolff? Då skulle jag rekommendera hennes debut, novellsamlingen ”Många människor dör som du” (alla Bonniers), med berättelser från Spanien och Skåne på temat: bryta sig ur ett begränsat liv. Jo, det kan kännas igen från Fritiof Nilsson Piraten.

2. Bibliotek. ”Dom här böckerna kan du behålla till augusti” var beskedet jag fick på Vollsjö bibliotek. Också denna sommar ska biblioteket hålla stängt. Men vilken tur då att även biblioteket i Vollsjö har meröppet. Bara att dra sin tag, knappa in koden och man är inne, kan lämna och låna böcker. Så lätt det gick när politikerna väl bestämde sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och en nödutgång ordnades. Inte svårare än så. (Obs! Senare delen av notisen är satir.)

3. Poesi. Emma Eriksson Olsson bor i Dalby, så debutdiktsamlingen ”Stängningsdags i mindre tätort” (Smockadoll) kanske utspelar sig där? Hon noterar och diktar om gator och platser, människor och djur. Mycket är igenkännbart för varje småbybo. ”De säger: / vi bor nära naturen här”, till exempel. Eller: ”Vi blandar sorgen med hat / mot ett ensamkommande barn?”

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Ystads Allehanda

Vem mördade Roland Barthes och varför?

Laurent Binet
Språkets sjunde funktion
Övers: Sara Gordon
(Albert Bonniers Panache)

En märklig för att inte säga helgalen deckare men rätt vanlig för att vara en fransk kriminalroman. I Frankrike kan ju deckare skrivas så här – så att man inte vet om det är en deckare eller inte. Titeln kunde förresten vara någonting som Bo Strömstedt hade sagt (fast han pratade istället om alfabetets tjugonionde bokstav).

Platsen är Paris och årtalet 1980, närmare bestämt i februari och den dag, den 20/2 om man ska vara helnoga, då Roland Barthes råkar ut för en olycka – eller blir mördad, det är ordet – som en månad senare orsakar hans död. Så som i Laurent Binets lingvistiska och filosofiska kriminalroman som i verkligheten.

Eller…? Binet har författat på den smala gräns mellan verklighet och fiktion, allvar och litterärt lurendrejeri som kan kallas ironi. Vad är vad? Och när är vad vad?

Ur verkligheten: Roland Barthes, född 12 november 1915 i Cherbourg i Manche, död 26 mars 1980 i Paris, var en fransk författare, litteraturforskare och semiotiker. Ur fiktionen: Det kan väl ändå inte ha varit mord?

Apropå ”semiotiker”, citat ur Binets kriminalroman: ”Semiologi är en mycket märklig sak.” Så här inleds hans deckare: ”Livet är inte någon roman. Det är åtminstone vad ni skulle vilja tro.” Och innan berättelsen börjar citeras Jacques Derrida, fransk filosof: ”Det finns tolkar överallt. Var och en talar sitt språk även om han kan den andres språk lite grann.”

Jacques Bayard är den kommissarie som utreder mordet – det eventuella – på Roland Barthes, om den varubil som körde på Barthes när denne var på väg hem genom Paris efter att ha ätit lunch hos Mitterand gjorde detta med flit – eller? Till sin hjälp har – eller tar – Bayard (väl för att han ska kunna begripa sig på dessa postmodernistiska filosofer och semiotiker) en ung lingvist vid namn Simon Herzog.

Kumpanerna Bayard och Herzog utreder och genomforskar Paris tillsammans: hemma hos Barthes på rue Servandoni (två lägenheter och en arbetsvåning), på Café de Flore (där sitter författaren, filosofen och existentialisten Jean-Paul Sartre, som knappt ser längre och ska avlida om ett par månader, med författaren och filosofen Simone de Beauvoir), på Diderotbadet (bastuklubb bortåt La République – där det händer saker!) och så vidare.

Två bilar följer – ständigt – efter dem: ”en svart DS” och ”en blå Fuego”. Med i handlingen finns också, för att blott nämna några av personerna, Michel Foucault, fransk filosof med mera (Foucault återfinns på bastuklubben), Julia Kristeva, bulgarisk lingvist, filosof, psykoanalytiker med mera, och Umberto Eco, italiensk författare, universitetslärare med mera.

Just med mera är väl ett nyckelbegrepp för den här deckaren av fransmannen Laurent Binet, som dock skriver lite ojämnt. Vissa sidor är så välformulerade att jag njuter medan Binet på andra romansidor för en stund verkar ha tappat lusten att skriva.

Känner man till alla människor som omnämns och medverkar i handlingen så lägger det nog lite extra till läsningen. Annars får man göra som jag: googla. Det går bra det också. Och det är underhållande – låt säga underfundig – läsning och därtill laddat med action och utflykter från Paris till Italien och USA.

Som en utredning av, över och genom lingvistiken och en burlesk över det postmodernistiska tänkandet och snacket. Dock, samtidigt: på nog så mycket allvar. Liksom den franskaste av franska kriminalromaner: gata och intellekt, sex och filosofi. Deckare – noir och hardboiled – är ju något högst intellektuellt i Frankrike, eller åtminstone i Paris.

Sen kan en ju undra också, med anledning av vissa diskussioner i Facebooks författargrupper (får man skriva om verkliga människor och nämna, säg, restauranger vid namn?), hur Laurent Binet kunnat ta sig dessa friheter med verkliga personer och använda dem som fiktionskaraktärer?

Och till sist blir väl gåtan löst, frågan om ”språkets sjunde funktion” får sitt svar. Ett sista citat, nu från François Mitterrand, som ännu inte är president men 1981 ska han bli, för också han är personligen med i berättelsen: ”Den verkliga makten är språket.”

Bengt Eriksson

Med svenska ögon på Indien och indiska på Göteborg

Zac O´Yeah
Den tropiske detektiven
(Verbal)

Zac O´Yeah skriver mer utflippat än någonsin. (Anti)hjälten Hari Majestic, nu gift och förälder med flera döttrar, har fått det ännu rörigare.

Alla anställda, även han själv, sägs upp från Haris egen detektivbyrå i Bangalore och då han försörjer sig som bankautomatvakt stjäls uttagsautomaten inför hans ögon (den återfinns på en oväntad plats).

Hari spanar efter försvunna juveler och en avatar (gudabild) som stals från ett tempel. Och får spö, gång på gång. Ibland är berättelsen både hård och tuff. Genre: hårdkokt burlesk.

Till sist flyger Hari till Sverige, där den försvunna gudabilden ska ställas ut på Världskulturmuseet. Och nu, när Zac O´Yeah skildrar Göteborg med indiska ögon, blir det tokigt på allvar. Snacka om kulturkrock!

Jag ler och skrattar mig igenom varje sida, rad och formulering.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar