Den mörka novellen ”Mannen som blev ensam”, tidigare omnämnd på Deckarlogg, i kombination med årets Piratenpristagare fick mig att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och på ett nytt sätt. Samt rapportera om det jag läste i följande krönika.
***
Efter att Lina Wolff tilldelats årets Piratenpris gick jag till biblioteket i Vollsjö och lånade en plastkass full med Piratenböcker, både av och om Fritiof Nilsson Piraten. Också jag tycker att Wolff var ett bra val av Piratenpristagare.
Inte för att jag har något direkt emot dem som på senare år fått priset men nog har det varit allför många utanför såväl litteraturen som Skåne? Det brukar hävdas i media att priset delas ut till någon som verkar ”i Piratens anda”. Den paragrafen är dock struken ur stadgarna, numera kan Piratenpriset delas ut till vem som helst.
Därför blev jag extra glad när Wolff fick priset men också en smula förvånad över att många som skrev om pristagaren måste påpeka att hon ju har humor. Även Lina Wolff är rolig, liksom Fritiof Nilsson Piraten.
Piratenskulpturgruppen, föreställande författaren Fritiof Nilsson Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli, vid Piratenmuseet i Vollsjö. Upphovsman: Jonas Högström. Foto: Bengt Eriksson
Och jag som trodde att Piratenjuryn bestämt sig för att prisa en seriös, i betydelsen allvarlig, författare. Som en betoning av att Piraten var en seriös och allvarlig författare. Men kan inte Wolff vara rolig? Tycker jag inte att hon har humor? Jodå, fast det är med allvar som med tempo och rytm i en berättelse (eller ett musikstycke).
Om allt hela tiden går i full fart, då blir det ändå inte tempofyllt utan enahanda. Allvar måste balanseras mot humor – små skämt, överdrifter, satir, burlesk – för att allvaret ska bli på allvar. Piraten betraktar och beskriver livet och människorna med såväl humor som allvar. Så han skrev alltså roliga historier?
Här i Vollsjö, som blev Tosterup i bland annat ”Bombi Bitt och jag” (1932) och ”Bock i örtagård” (1933) men Grimsby i ”Bokhandlaren som slutade bada”(1937), har jag sällan mött en infödd som skrattat åt Piraten, särskilt inte någon med ett par generationers bakgrund i trakten. Han överdrev, ja, drev med människorna. Piraten skrev elakt, tycker man. Fritiof Nilsson må vara född i Vollsjö men han blev aldrig bygdens författare.
Efter utnämningen av Piratenpristagaren fick jag lust att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och läsa med ögonen på allvaret. Jag ville fortsätta med det jag gjorde när PiratenTeatern invigdes på Wollsjö säteri, Gottorp hos Piraten, med en scenuppsättning av långnovellen ”Mannen som blev ensam”.
Då letade jag upp Piratens novell om trädgårdsmästaren Vanteck i samlingen ”Historier från Färs” (1940) och konstaterade i en YA-krönika: inget roligt alls. ”Mannen som blev ensam” är landsbygdsnoir: en mörk, otäck skildring av landsbygdens rädsla för det främmande och udda, skriven av en allvarlig och arg, ja, vredgad Fritiof Nilsson Piraten. En ovanlig Piratennovell, hörde jag från Piratensällskapets håll. Men hur ovanlig är novellen? Hur ovanlig är Piratens allvarsamhet?
Det räcker ju att bläddra fram till den avslutande historien i ”Bock i örtagård” och läsa skildringen av patron Jon Esping (i verkligheten mer eller mindre Ola Flygare), Vricklund och Elisa. Den förste blir kyrkvärd, de senare har levt lyckligt i synd. Också detta är en vred historia om landsbygdens klassamhälle, fattiga och rika, liv och överlevnad, samt kyrkans makt över alla.
Piraten berättar med humor men han skrev på allvar. Han gör inte minst en stark vidräkning med kyrkans syn på kärlek och äktenskap. Ja, hela ”Bock i örtagård” är mindre rolig än sitt rykte – ändå blir det i några av hans mindre ihågkomna historier som allvaret drabbar mest. Till exempel novellen ”Småländsk tragedi” i boken med samma titel (1936).
Den fattige Algot har – av en annan kommun – dumpats med hustru och fler barn än möbler i byn Askefall på det småländska höglandet. Skomakare dessutom och någon sådan behövs inte i byn, där finns redan en mästare i skrået. Berättelsen börjar i svart och mörknar än mer, först vid döden blir Algot värd något.
Samma bok innehåller fler historier som ger en bredare och djupare bild av Fritiof Nilsson Piraten. ”Vattnet verkar det visserligen icke…” är en vänlig, öm och mjuk skildring av en flicka, som författaren möter vid en morgonpromenad, och hennes mormor. Medan ”Peter slår ner strejken” är en högst oväntad och märklig skröna om strejkande arbetare och vad som kan vara bildandet av en fackförening kontra kapitalismen.
I boken ”Historier från Österlen”, som gavs ut postumt samma år som han dog (1972) och innehåller senare Piratenhistorier, finns en deckarnovell, ”Fridfulla Österlen”, om ett bankrån och ännu en mörk historia, ”En olycksfågel” om en möllare och sonen Kalle.
Och vem kan hävda att historien om slaktaren ”Klerk” i ”Historier från Färs”, för att återgå till den, skulle vara rolig? Klerk super och ”bär med sig sitt rus” hem till familjen och särskilt sonen Vilhelm. Djupt sorgligt, skrivet med ”svart på svart”, och Piraten låter inte ens historien få det lyckligare slut den kunde ha fått.
Särskilt – det dåliga – förhållandet mellan far och son återkommer hos den i tanke och ord allvarlige, sorgsne, mörke, ja, tragiske författaren Fritiof Nilsson Piraten.
Tre X kortkultur
1. Noveller. Lina Wolffs förra roman, ”De polyglotta älskarna”, fick Augustpriset. Hennes senaste roman heter ”Köttets tid”. Inte läst Wolff? Då skulle jag rekommendera hennes debut, novellsamlingen ”Många människor dör som du” (alla Bonniers), med berättelser från Spanien och Skåne på temat: bryta sig ur ett begränsat liv. Jo, det kan kännas igen från Fritiof Nilsson Piraten.
2. Bibliotek. ”Dom här böckerna kan du behålla till augusti” var beskedet jag fick på Vollsjö bibliotek. Också denna sommar ska biblioteket hålla stängt. Men vilken tur då att även biblioteket i Vollsjö har meröppet. Bara att dra sin tag, knappa in koden och man är inne, kan lämna och låna böcker. Så lätt det gick när politikerna väl bestämde sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och en nödutgång ordnades. Inte svårare än så. (Obs! Senare delen av notisen är satir.)
3. Poesi. Emma Eriksson Olsson bor i Dalby, så debutdiktsamlingen ”Stängningsdags i mindre tätort” (Smockadoll) kanske utspelar sig där? Hon noterar och diktar om gator och platser, människor och djur. Mycket är igenkännbart för varje småbybo. ”De säger: / vi bor nära naturen här”, till exempel. Eller: ”Vi blandar sorgen med hat / mot ett ensamkommande barn?”
Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Ystads Allehanda
Ur verkligheten: Roland Barthes, född 12 november 1915 i Cherbourg i Manche, död 26 mars 1980 i Paris, var en fransk författare, litteraturforskare och semiotiker. Ur fiktionen: Det kan väl ändå inte ha varit mord?
Alla anställda, även han själv, sägs upp från Haris egen detektivbyrå i Bangalore och då han försörjer sig som bankautomatvakt stjäls uttagsautomaten inför hans ögon (den återfinns på en oväntad plats).
Deckarlogg 