Ola Nilsson
Vittring
(Natur & Kultur)
Äntligen! Efter sex års väntan kommer den sparsmakade författaren Ola Nilsson med en ny bok och förväntningarna var skyhöga när jag började läsa ”Vittring”. Hans senaste bok, ”Isidor och Paula” från 2015, var fantastisk och jag förväntade mig något i liknande riktning; alltså en intelligent parafras där något klassiskt överförs till nutid, men blev allt mer förvirrad på vägen bland bokstäverna som inte alls ledde upp mot den topp jag trodde jag var på väg till.
Besvikelsen gick snabbt över när jag insåg att vandringen ledde fram till en helt annan höjd; i sällskap med Sigrid, Ilian och alla de andra i lilla Hammerdal får vi nya perspektiv på eviga frågor med rötter i Antiken, frågor om makt och maktlöshet från en egensinnig författare som väljer sina egna vägar och som ser det vi andra inte ser, en författare som ger insikter utan pekpinnar eller enkla svar, en viktig text mitt i samtidens utmaningar. Som vanligt när det gäller denna författare är det en rätt liten bok, 195 sidor, men den har ett stort innehåll.
Sigrid är 15 år och vacker, en åtrådd ung kvinna. Hon är tillsammans med Ilian som är 19 år och även han finlemmat vacker vilket naturligtvis är helt värdelöst för en ung man i Hammerdal; han finns nästan i botten i den lokala flockens hierarki.
Sigrid har möjligen en framtid, hon har en bra pappa, är duktig i skolan och har just fått antagningsbeskedet till gymnasiet i Östersund. Hon ska lämna byn till hösten men mensen är fem veckor sen och hon vet inte hur hon ska hantera en graviditet, är inte riktigt säker på om Ilian verkligen är pappan.
Ilian har ingen framtid, i alla fall kan han inte se den själv, hans mamma kämpar på med ett lågavlönat jobb på macken, men hans pappa super bort alla möjligheter. Ilian betraktas av sig själv och andra som en looser men det finns i alla fall en som står under honom i hierarkin och när denna lilla tröst hotas går han under; Sigrids nakna kropp är det enda som kan dämpa depressionerna.
Under några heta sommardagar skruvas spänningarna i byn upp och Sigrid och Ilian rör sig långsamt men säkert mot en katastrof.
Det finns många fler som vi får möta i denna berättelse. En av de mest intressanta, utöver huvudpersonerna, är Sven Johnsson som blivit utesluten från den lokala Pingstkyrkan för att han tror för mycket. Han brottas med mycket, inte minst med en känsla av att han har en skyldighet att försöka rädda Sigrid från den katastrof hon är på väg mot, han känner sig som en ”Paulus i Hammerdal” men samtidigt villrådig. Något han verkligen lyckas ge Sigrid är skam.
Alla är på olika sätt delar av flocken, inte enskilda och sedda människor: ”Bara för att hon stirrar på dig, betyder det inte att hon ser dig”.
Som tidigare i författarens skrivande finns här mycket våld, mycket sprit, mycket trasighet; det är en brutal värld som människorna ska försöka navigera i: ”Att vara fångad i en lek som man en gång börjat leka utan att förstå att det var en lek man måste leka till slutet”.
Titelordet syftar på flocken som får vittring på den svagaste för jag att jaga och förgöra. Det är också det vi får uppleva, på olika sätt, bland människorna i Hammerdal.
Men här finns också en mycket större berättelse i bakgrunden. Det här är en författare som kan sin Platon, den stora antika filosofen som föraktade sin samtids samhälle, den Atenska demokrati som han menade var ett pöbelvälde, en ”mob rule” för att använda ett vanligt engelskt uttryck. Alltså den folkmassa som enkelt kan förföras av opinionsvindar åt olika håll. Mot det ställer han sin utopi, sitt idealsamhälle, som styrs av en elit, som har en enda sanning, ett transcendent förnuft. Detta gör hans tänkande mycket populärt i Romarrikets utveckling och inte minst i den senare utvecklingen av deras statsreligion, kristendomen.
Motsatsen gäller för Aristoteles som helt försvinner från europeiska språk och förvaltas på arabiska innan han får en stormande come back i Europa 1000 år senare.
Den här frågan är aktuell genom hela historien, inte minst för James Madison i USA och Emanuel Joseph Sieyès i Frankrike, som på 1700-talet parallellt utvecklade det representativa system som vi långt senare kom att beteckna demokrati. Det var viktigt för dem att undvika riskerna för pöbelvälde, att hitta en modell som garanterade att ”de bäst lämpade” hamnade vid makten, men det är inget som med Aristoteles klassiska typologi skulle kunna kallas för ”demokrati”, hos honom skulle den betecknas som ”aristokrati”.
Frågan är lika viktig i dag med framväxande populistiska massrörelser i många länder som inte minst drivs av hat mot olika typer av eliter.
Och frågan är viktig i det Hammerdal i mitten av 1980-talet som Ola Nilsson berättar om i sin nya bok. Något av det mest imponerande i hans berättande är att han aldrig försöker komma med enkla svar på svåra frågor; han hjälper oss att vandra runt i en komplexitet och betrakta världen från olika håll. Visst Platon hade rätt, det finns stora faror i flockvälde, men Platons enkla svar erbjuder inga lösningar, inga sanningar.
Det existerar helt enkelt inga enkla sanningar. Tillvaron är per definition något osäkert, något som inte är utan hela tiden skapas, något som kräver ett ständigt samtal om alla dessa viktiga frågor som inte har svar och den enda kloka väg som existerar är att finna trygghet i denna osäkerhet med en respekt för människor, med en glädje och tillit inför olikhet; det är det ”svar” som Ola Nilsson erbjuder och jag älskar honom för det.
Ola Nilsson. Foto: Sofia Runarsdotter
Varför ger han ut så få böcker?
Det är en fråga som jag inte kan svara på, men försöker ändå. Ola Nilsson är svårgooglad, dels på grund av att han har ett rätt vanligt namn, dels för att han knappt förekommer i media, sociala eller andra. Men det gör mig nyfiken så jag ger mig på en del osäkra gissningar utifrån det lilla jag kunnat ta reda på.
Han är född 1972 i Kiruna och tillbringade en del av uppväxten och skolgången i jämtländska Hammerdal, byn som han återkommer till i flera böcker. I samtal med de flesta författare finns en historia av bokslukarbarn, människor där språk, läsande och skrivande var viktiga frågor från unga år. Så var det inte alls för Ola Nilsson som gick ur skolan med usla betyg, kunde knappt läsa. Först i sena tonår hittade han fram till litteraturen, främst klassiker, blev gripen på allvar, och fram kom en självbild som författare, just då tämligen orealistisk.
Nära klassisk litteratur finns filosofin och det är det ämne han började läsa på universitetet sedan han flyttat till Stockholm. Det engagerade honom mycket, bland annat lärde han sig tyska bara för att kunna läsa tyska filosofer på originalspråk, bara det väldigt imponerande för en ung man med hans bakgrund. Han höll på att skriva sin doktorsavhandling om Nietzsche när han bestämde sig för att lämna akademin.
Han kom fram till några insikter. Det akademiska är ett undersökande av världen men det är inte det konstnärliga som är ett skapande av världen. Filosofin kan lära av det konstnärliga, men motsatsen gäller inte; det konstnärliga skapandet har inget att lära av akademin.
Han blev i stället tunnelbaneförare i Stockholm (återkommer i Isidor och Paula), en typ av jobb som gav honom försörjning och samtidigt utrymme för att fokusera helt på det konstnärliga skapandet, på skrivandet, sju dagar i veckan. Min gissning är att han, till skillnad från de allra flesta författare, skriver för att skriva, inte nödvändigtvis för att bli läst.
Han debuterar först vid 34 års ålder 2006 med novellsamlingen Prosa åren 1995–2005 och det är först sedan han blivit kontaktad av lilla Hammerdal förlag där han också gav ut Nattbete 2007.
Han slår igenom med trilogin Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet som ges ut 2010-12 på stora förlaget Natur & Kultur, en mycket speciell 1900-talshistoria med geografiskt centrum i Hammerdal som handlar mycket om relationerna mellan gruppen och den enskilda människan, om kampen för att bryta sig loss och konsekvenserna av det.
I den tredje delen av denna trilogi finns ytterligare en pusselbit som kanske kan bidra med svar på den inledande frågan. En av de som brutit sig loss från byn är författaren Mirjam: ”Att skriva var för Mirjam ett sätt att ge mening åt ett liv som hon annars fann meningslöst. Men så hade hon blivit publicerad. … Hon tyckte att hon hade förlorat en av de få värdefulla sakerna i sitt liv, kanske det enda värdefulla, till människor som antingen var vidriga eller odugliga, oftast både och.”
Det lär delvis vara inspirerat av den amerikanske författaren John O’Brien som publicerade en enda bok under sin livstid, Leaving Las Vegas från 1990, och som begick självmord när han fick veta att hans roman skulle bli en storfilm med Nicholas Cage och Elisabeth Shue i huvudrollerna.
Isidor och Paula från 2015 är en underbar parafras på den antika myten om Orfeus och Eurydike och gav ännu mer uppmärksamhet, bland annat fick han då Svenska Dagbladets litteraturpris, och min gissning är att det för denna författare finns en konflikt mellan framgång och konstnärligt skapande.
Jag har sett honom med förtjusning citera Torgny Lindgren: ”Man blir författare för att man vill slippa tjäna pengar.” Med det avser Ola Nilsson inte en vilja att vara fattig utan en vilja att få vara ifred med världen så att det finns ett utrymme för skapandet.
Så kanske är det just framgången 2015 som är förklaringen till sex års tystnad och att han under 25 års skrivande bara givit ut sex böcker innan vi nu får läsa den sjunde? Den jag kommer att tänka på som jämförelse är en annan av mina favoriter bland dagens författare, danske Peter Høeg, som bara kommit med nio böcker på mer än 30 års skrivande och som under en tioårsperiod helt försvann.
Under den här perioden har Ola Nilsson bland annat också översatt John Williams biografi Augustus om den romerske kejsaren som härskade vid tiden för Jesu födelse, en bok som kom på svenska 2017.
Hela detta avsnitt är baserat på ett tunt underlag, det är mycket möjligt att jag har fel om en del, men även om jag naturligtvis har respekt för författarens önskan om att inte vara särskilt publik så är jag ändå så pass nyfiken att jag försökt få fram en del om den av samtidens stora svenska författare som sannolikt är den mest anonyme.
Ta vara på detta sällsynta tillfälle och läs Vittring! (Rubriken på denna recension är ett citat från författaren själv som jag tycker säger något om hela hans författarskap.)
Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.
Maria Broberg
Mikael Fuchs
Stina Jackson
Anne Swärd
David Ärlemalm
Michael Connelly
Magnus Dahlström
Kajsa Grytt
Ragnar Jónasson
Mariette Lindstein
Deckarlogg 