Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Deckarloggbäst april 2020

Maria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Michael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Även Michael Connellys nya roman på svenska, ”En eld i natten”, är en dubbeldeckare med Renée Ballard och Harry Bosch. Dessutom både en polisroman och en hårdkokt privatdeckare, eftersom Bosch nu inte alls arbetar åt polisen. Men ändå, som en lärobok i procedurskolan. Alla arbetar långsamt, metodiskt och logiskt, såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – igen – skriver Connelly och sker handlingen med starkt dramatisk nerv. MIljö, som oftast: trädgårdshelvetet Los Angeles.

Magnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)
Magnus Dahlström skildrar en kvinnlig civilanställd utredare utan namn på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Alla förhör eller samtal blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej. (Ur Kenneth Olaussons gästrec.)

Kajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)
Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verklighetsfiktion, Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn. Kajsa Grytt uppfattar detsamma; det som de har sett och känt, ser och känner hon. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. Huvudpersonen Johanna är konstnär och har kommit till Los Angeles på inbjudan från en miljardärd för inviga hans konstcenter uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på ett sjaskigt hotell i Westlake. Genre: existentiell noir.

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Ragnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)
Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen. Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar. Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Mariette Lindstein
Requiem på Dimön
(Harper Crime)
Vi får åter stifta bekantskap med den despotiske Franz Ozwald. Men allt är inte som tidigare. Något har förändrats i hans personlighet. I ”Requiem på Dimön” är karaktärsutvecklingen själva kärnan i storyn. Det sociala experimentet som behandlas i boken leder till resonemang om ont och gott och individens möjlighet till förändring. Jag tycker det är berättelsens stora styrka. Även om det inte blir samma knytnävsslag i mellangärdet som första boken om Franz Oswald så bidrar den till att utveckla resonemanget om starka ledare och människors förmåga till lydnad. (Ur Samuel Karlssons rec.)

 

Bortom det urbana Sverige: landsbygdens noir

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)

Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” (även om det inte var han personligen som kom på namnet) så hade Stina Jackson gjort det. Hennes nya roman ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet.

Genre: Norrlandsnoir eller Norrbottennoir, där den lilla om inte obefintliga orten Ödesmark återfinns, någonstans i skogstrakten av Arvidsjaur, eller varför inte svensk landsbygdsnoir, eftersom jag är säker på – ja, det vet jag – att den stämning, den känsla, det – de – liv som skildras i ”Ödesmark” förekommer överallt i Sverige, på den riktiga eller gamla svenska landsbygden, även här nere hos mig, i Skåne eller Skåntry noir.

Stina Jackson mångprisades för sin förra roman och deckare, ”Silvervägen”, som också den utspelade sig i Norrbotten men var en mer utpräglad deckare, medan hennes nya kan beskrivas som just noir. Hon tilldelades bland annat Svenska Deckarakademins pris ”Den gyllene kofoten” för att ha skrivit årets bästa deckare och sen dessutom det skandinaviska deckarpriset ”Glasnyckeln”.

För sin debutdeckare, alltså. Jag brukar hävda att när man läser en debutroman som man tycker är hur jäddra extra bra som helst så ska man ändå ta det lite lugnt. Och sitter man i någon jury som ska dela ut ett litterärt pris bör man ta det ännu lugnare. Om den debutbok som ska prisas är årets bästa så är den ju förstås det. Men, men…

Vilket tryck man sätter på författaren. Redan i debuten skriver du bäst med undertexten, undrar om du ska skriva lika bra – ja, bättre – i uppföljaren? Med i sin tur undertexten: Det kan du nog inte.

Många författare som inte skulle klara av det. Men Stina Jackson har klarat det. ”Ödesmark” är ännu bättre än ”Silvervägen”. Så hur ska hon prisas den här gången? Med inte bara en utan ett par extra förgyllda kofötter och en diamantnyckel? Eller kommer jurymedlemmarna att rycka på axlarna – ”Amen hon har ju redan fått priset” – och hoppa över den nya. Trots att den nya faktiskt är femtio gånger så bra!

Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – är en by som inte finns. Byn existerar inte. Dels är den väl fiktiv till namnet, dels så liten att den inte syns om man råkar skogsvandra och hamnar på den. Något förfallet hus – inte mer. Dessutom existerar den och dess människor inte för den urbana svenska befolkningen, som aldrig kan tro att detta Sveriges finns bortom deras Sverige, att det finns människor som lever sina liv på detta sätt och vis i dagens Sverige.

Stina Jackson. Foto: Stefan Tell

Likadant har det sagts om Karin Smirnoffs längst upp i norrländska romanserie – overklig och orealistisk, icke trovärdig. Till och med såg jag att den åsikten uttrycktes om Christoffer Carlssons långt längre söderöver landsbygdsnoir. Det är fel. De har fel. Dessa människor existerar än idag, några av dem ser jag en gång om året på en bygdefest uppe i skogen, en gammal dansplats med en liten dansbana, korvförsäljning, träbord med bänkar, denna enda gång om året kommer de fram från någonstans längst in i skogen, resten av året ser jag aldrig till dem.

”Ödesmark” har Stina Jackson tillägnat ”mamma och pappa”. Det anges allra först i boken. Och när jag vet att hon kommer från Skellefteå, som också ligger i Norrbotten, Arvidsjaur (och väl då Ödesmark) återfinns nordväst om, så bär jag med mig det under hela läsningen, som en autencitetsmärkning. Stina vet vad hon skriver om.

Berättandet sker i två tidsplan: det ena nu och det andra några år bakåt. ”Flickan” är berättelsens första ord, hon är huvudperson i bägge tidsperspektiven, hon heter Liv, som i livet. Eventuellt gånger två, platsen där hon lever eller vad det är känner hon så väl, sitt eget inre känner hon inte. Hon har det i sig, bäggedera och allt. Med- och motlivet, det hon gör med sig, det hon utsätter sig för så hon ska kunna känna livet. Flickan och den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt vördnads- och omsorgsfullt att det är tillåtet att gråta.

Liv har nu en tonårsson, Simon, de bor i barndomshemmet hos hennes gamle far, Vidar, i en stuga i skogen, en stuga som (nästan) ramlat ihop för längesen. I stugan, i dem som bor där, har väl snart allt ramlat ihop. I ödetrakterna finns också de unga bröderna Liam, ensamstående med den lilla dottern Vanja, och Gabriel. I en omålad timmerstuga bor, det betyder gömmer sig, Juha, och i en annan stuga som Vidar äger bor Johnny, till honom smyger Liv om natten.

Fler ”grannar”, om det är ordet, finns någonstans mellan träden, i granskogen. Mer ska jag inte avslöja. De nämnda hör ihop, ska det visa när Stina Jackson fortsätter att berätta i skogens tempo och atmosfär, så stämningsfullt, det gäller både miljön och människorna. Som jag skrev, hon känner sin miljö och sina människor, detta kan hon.

Med all kärlek och mycket sorg lyfter hon fram ett Sverige som inte finns men finns. Det är en kärleksförklaring. Bortom dagens urbana Sverige, skrev jag; inte utanför. För vilket satans ord det är, detta ”utanförskap”, som om dessa människor inte hör till, inte hör till oss, inte har med oss att göra, inte existerar. Då är Bob Dylans uttryck bättre: ”If you live outside the law / you must honest.” Problemet är dock, hur kan man leva ärligt, mot sig själv och andra, när man lever sådana liv?

Var är Livs mamma, förresten? Vad hände henne? Det får ni läsa i romanen. Hur, mer exakt hur, lever människorna i granskogen? Det får ni också läsa själva, det långsamma framskrivandet av skogens människor är det mest spännande i romanen, hur Stina Jackson med korta och ibland men bara ibland något längre meningar skriver fram personerna, nej, människorna. Skriver fram dem som människor, skriver fram deras liv som liv. Att hon också, rent stilistiskt, formulerat sin nya, andra romanen ännu mer noga än debuten.

”Ödesmark” är en spänningsroman, redan här. En noir-roman, en ödes- och ödebygdsnoir. Men romanen ska också bli en deckare, en kriminalroman och till viss del en polisroman. Det ryktas att Vidar samlat på sig en förmögenhet, han har köpt och sålt skog, och alla pengar har han kvar. Jo, måste nämnda det också, eftersom detta utgör grunden för åtminstone halva den kriminalitet som ska komma.

På ett helt naturligt sätt uppstår det kriminella, människornas handlingar, ur livet, ur liven de lever. Det hade inte kunna sluta på annat sätt men det slutar ju ändå, på något sätt, rätt bra. Positivt, optimistiskt, hoppfullt. Fast nog ändå med ett ? efter. Det slutar så bra det kunde sluta. Jag är helt övertygad om att Stina Jacksons ”Ödesmark” är årets bästa roman inom genren deckare och annan krimi, dessutom en av de bästa skönlitterära romanerna av alla sorter och i alla genrer som getts och kommer att ges ut i Sverige år 2020.

Bengt Eriksson

Årets bästa översatta, redan nu?

G.R. Halliday
Ut ur skuggorna
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Motvilligt erkänner jag mig besegrad.

Egentligen tycker jag inte om böcker med galna mördare som torterar sina offer. Men när en deckarhistoria är så skickligt genomförd som ”Ut ur skuggorna” kan jag bara abdikera.

Det är så mycket som är bra med den här boken att jag hoppas att den kvalar in när Deckarakademin senare i höst ska utse årets bästa översatta kriminalroman.

Sextonårige Robert Wright kommer hem sent en kväll och efter att ha bytt några korta ord med sin pappa går han upp på sitt rum och lägger sig. Dagen därpå hittas han död på en ödslig åker i det skotska höglandet, med en rad djupa jack över ryggen och överkroppen egendomligt framåtlutad – som i bön.

Den storväxta och något udda kriminalkommissarie Monica Kennedy får ta hand om fallet som utvecklar sig till en riktig mardröm. Samtidigt bistår hon socialarbetaren Michael Bach i hans desperata försök att hitta en försvunnen klient.

Boken utspelar sig i de skotska högländerna med utgångspunkt från Inverness. Det är ett landskap som fungerar som en perfekt kuliss för den här mörka historien. Och jag måste erkänna att jag har en förkärlek för det här området i Skottland.

Inledningsvis tycker jag att ”Ut ur skuggorna” känns lite tvekande. Men ganska snart fångas jag av de udda persongalleriet och alla väl utarbetade villospår. Flera gånger blir jag som läsare överraskad och lurad.

Det finns en underton av brutalt våld som bidrar till att ge historien en extra svärta och i det här fallet tycker jag det känns motiverat.

De båda huvudkaraktärerna Monica Kennedy och Michael Bach bär på tunga ryggsäckar som gör dem intressanta och mångfacetterade. De gör precis så korkade saker som krävs för att ställa dem inför till synes omöjliga hinder.

Författaren lyckas fånga mig i sitt strupgrepp och mot slutet kippar jag efter andan. Betyget måste bli 5 av 5.

Samuel Karlsson,
bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö, är regelbunden recensent på Deckarlogg. Han lyssnar på deckare oftare än han läser dem och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat.

 

Fler finska deckarförfattare och en norrman

Det tog sin tid. Först halvvägs in i ”Den vackre trumslagaren” (Bonniers), som kommit i år och är den tredje av Kjell Ola Dahls polisromaner som översatts till svenska, började jag uppskatta det jag läste: fångades av handlingen, miljöerna och människorna.

Felet var inte hans utan mitt. Ja, jag erkänner att jag fördomsfullt förväntade mej och krävde något som inte finns i hans romaner: action och omedelbar spänning.

Men så skriver inte den norske deckarförfattaren Kjell Ola Dahl. Istället för att rycka med läsarna så vaggar han in oss i stämningen och spänningen. Kanske kräver det också ett annat lästempo än det snabba deckartempot. (Vem är mördaren? Hur ska det sluta? Fort framåt sista sidan…!)

Dahl gör det inte heller lätt för sej – och oss. I polisromanen ”En liten gyllene ring” (Bonniers, 2002) – med vilken han introducerades i Sverige – dröjer, dröjer och dröjer det cirka 40 sidor in i boken tills Oslo-poliserna Gunnarstranda och Frølich gör entré. Kommissarie Gunnarstranda visar sej dessutom vara en sällsynt trist figur, en tråkig polis och människa.

Alldeles för vanlig, kan man säga. Som Bo Lundin beskriver honom i sitt ”Dexikon” (Bibliotekstjänst) över deckarhjältar och andra kriminella personer: ”En mager, tunnhårig och småväxt medelåldring med bländvit lösgom” och ”Distanserad, tålmodig och avvaktande”.

Fast som det kan vara med så kallat vanliga människor ska det visa sej att kommissarie Gunnarstranda är sympatisk och hederlig. En riktigt trevlig person, när man lär känna honom. Vilket jag så smått började göra i den följande romanen, ”Mannen i fönstret” (Bonniers, 2003).

Och nu, efter ”Den vackre trumslagaren”, har norrmannen Kjell Ola Dahl blivit min nya deckarfavorit i Norden. Lite hjälp på traven fick jag av att både den underlydande poliskollegan Frank Frølich och kommissarie Gunnarstranda fått lika stort utrymme i den nya boken. Frølich är, likaså med Lundins ord, ”stor och frodig”, snabbare till handling och med ett mer innehålls- och problemrikt privatliv.

I den första romanen försvinner en ung kvinna från en fest på ett behandlingskollektiv för missbrukare, där hon tidigare var patient. Telefonen ringer hemma hos kommissarie Gunnarstranda: ett kvinnolik har hittats… I den andra romanen hittas en gammal antikvitetshandlare död och naken i skyltfönstret till sin butik i Oslo. Vad betyder siffrorna på hans bröst?

I den nya romanen blir en försvunnen afrikansk stipendiat i Oslo misstänkt för mord. Spåren leder till Afrika och Frølich reser till Kenya, där han får reda på saker om den västerländska fiskeindustrin som jag tror att inte heller du – liksom jag – hade en aning om.

Cyniskt nog kan man säga att mordet på en kvinna i Oslo är ett litet brott i jämförelse med västvärldens utnyttjande av människorna i tredje världen.

Nyligen råkade jag befinna mej i Karlstad när Kjell Ola Dahl berättade om sitt författarskap för svenska och norska bibliotekarier. Han presenterade sej som en genreförfattare. Han skriver deckare. Punkt slut.

Han håller sej till genrens regler och försöker pressa genren inifrån: berättarmässigt, innehållsligt, språkligt. Vilket verkligen är att hedra genren och visa att deckare är seriös litteratur. Så läs norrmannen Dahls polisromaner! Ge dem både chansen – eller chanserna – och tiden…

Från Norge till ett annat kriminellt nordiskt grannland, nämligen Finland.

Flera av Leena Lehtolainens romaner om Maria Kallio, nybliven kriminalkommissarie i Esbo, har översatts till svenska. ”Vändpunkten” (Bonniers) heter den senaste.

Inga märkvärdiga polisromaner – men Lehtolainens skildring av finska män är intressant. Är finnarna verkligen så där buffliga och mansgrisiga? Tror det var Jan Guillou som sa att i Finland räcker det att hålla upp dörren för att en kvinna ska tycka att man är en chevaleresk gentleman…

Lehtolainens karlsloksskildringar kan vara hämtade rätt ur den finska verkligheten. Huvudpersonen i Staffan Bruuns finlandssvenska deckare – frilansjournalisten och amatördetektiven Burt Kobbat – är nämligen likadan gånger 100!

Bruun skriver en sporadisk serie framtidsdeckare där han tar sådana skamgrepp på finsk (och även svensk) politik och verklighet att man får bestämma sej om man ska skratta eller protestera. Den nya Kobbat-deckaren, ”Pizza al-Qaida” (Schildts), är lite mer allvarlig. Rallarsvängarna har ersatts av ironi och mildare humor. Också Burt Kobbat verkar ha lugnat ner sej.

Året är 2005. En arabisk pizzabagare kidnappas i Helsingfors, en finsk rockmusiker mördas i Helsingborg, en terroristgrupp grips i Berlin och Natoplan ”nödlandar” i Höganäs. Allt hänger ihop.

Harri Nykänen heter en ny finsk deckarförfattare som presenteras för svenska läsare med ”Raid och tjallarna” (Forum). Närmast en hårdkokt gangsterroman i en stil som är amerikansk till en tredjedel och resten finsk, tror jag. En lika realistisk som brutal och bra fängelseskildring.

Miljö: Skatuddens fängelse i Helsingfors. Dit anländer den ökände Raid, ett fruktat namn också i gangsterkretsar. Vad gör han där? Raid har valt fängelsestraff istället för böter. Det måste finnas en anledning. Ska han beskydda någon annan fånge? Eller hämnas på någon?

Finlandssvensken Paul von Martens skriver en helt annan sorts deckare. Om han ens skriver deckare? Men spännande blir det!

”Nemesis eller Lika för lika” (Fontana) beskrivs på bokomslaget som en metafysisk thriller. Varför inte en kristen deckare?

Redaktör Stenbrott är – eller var – ledarskribent. Han är också religiös, i tanken och sökandet. Stig-Olof Stenbrott – kallad S.O.S. – skrev ledare om USA: invasionen av Irak såväl som atombomberna över Japan. Han får sparken, avgår eller flyr, efter att amerikanska ambassaden hört av sej till tidningens chefredaktör.

Vad är tillåtet att skriva och tycka nu när USA inlett kriget mot terrorismen? Vad innebär begreppet anti-amerikanism? Vem utnämns till terrorist? Hur nära samarbetar EU-landet Finland med USA?

Detta funderar redaktören Stenbrott och författaren von Martens över med – märk väl – religionen, sin kristna tro, som utgångspunkt.

Bengt Eriksson
Deckarkrönika i Ystads Allehanda 2004

Jan-Erik Fjell – bäst i Norge, just nu

I samband med genomgången av de deckartitlar som Svenska Deckarakademin nominerat till 2017 års bästa svenska respektive till svenska översatta deckare/kriminalromaner skrev jag ju lite om mina egna – extra – favoriter också.

Till exempel norrmannen Jan-Erik Fjells polisroman”Smugglaren”, som inte finns med bland Deckarakademins nominerade men för mig blivit årets bästa översatta deckare. Här följer den recension av ”Smugglaren” som skrev till Gota Medias tidningar…

***

Jan-Erik Fjell
Smugglaren
övers: Sandra Rath
(Harper Crime)

Norrmannen Jan-Erik Fjell skriver polisromaner för oss som tycker att landsmannen Jo Nesbø var bäst innan han övergick från realistiska polisskildringar till allt mer action och övervåldsamma thrillers. Frågan som norska kritiker ställt sig är om Fjell inte till och med skriver bättre polisromaner än Nesbø. De flesta har svarat: Ja. Åtminstone lika bra, tycker jag.

I ”Smugglaren” återkommer kriminalkommissarien och spelmissbrukaren Anton Brekke. Fast det senare, Brekkes kortspel, tonas ner den här gången till fördel för kriminalskildringen. Huvudspåret handlar om en man och skollärare som mördas med kniv i sin villa i staden Sarpsborg.

Dit reser Anton Brekke från Kriposhuset i Oslo och återser där Magnus Torp, polisstudent i förra boken men nu färdig polis. Ole Kval, den tredje utredaren och en gammal kollega från Kripos, är också viktig för handlingen och inte minst mordfallets upplösning.

Här finns även en parallell tråd, som förstås undan för undan tvinnas ihop med mordtråden, om smuggling per skåpbil från Litauen till Norge. Vad innehåller den hemliga lasten: narkotika eller kan det vara människor? Ännu fler trådar vävs in: östeuropeisk maffia, professionella hitmen såväl i Norge som i Litauen, prostitution, barnvåldtäkt, kvinnomisshandel, knark och hämnd.

Sådant brukar jag avsky, alltså när en kriminalhistoria sticker iväg åt så många håll att det blir svårt att greppa helheten. Fast inte den här gången, inte när författaren heter Jan-Erik Fjell, den kriminella parallellhandlingens mästare. Han glömmer inga trådar, låter dem aldrig tappas bort. Efter lagom många romansidor återkommer trådarna på nytt, lite närmare varandra.

Här finns dessutom enskilda scener, som fördjupar personerna och blir noveller i romanen. Till exempel mötet mellan Brekke och finansmannen som hans före detta hustru flyttat ihop med eller den natt som Brekke tänkt tillbringa på sitt hotellrum med en ung kvinnlig polis. Också dessa småberättelser hanterar Fjell så att de både kompletterar huvudhandlingen och blir underhållande och fyndiga i sig.

Brutalt ibland, våldsamt och blodigt. Precis så mycket som behövs för att visa upp verkligheten – men aldrig mer. För visst handlar ”Smugglaren” om verkligheten? Nog hade detta kunnat hända? Kanske händer det, just nu? Som Fjell noterar i efterordet när han tackar de poliser som hjälpt till med researchen: ”Det kom fram mycket som var så starkt att jag valde att inte skriva om det.”

Hade jag haft möjligheten (fast det har jag ju inte) så skulle jag nominera ”Smugglaren” av Jan-Erik Fjell till Deckarakademins pris för årets bästa översatta deckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2017

Mångtypiskt franskt

Pierre Lemaitre
Alex
(Sekwa; övers: Cecilia Franklin)

Pierre Lemaitre, annars manusförfattare för TV och film, har skrivit en dubbelt typisk fransk deckare.

Romanen ”Alex” spretar på alla de sätt som franska deckare brukar göra.

Dels kan författaren inte hålla sig till genren, thriller enligt omslaget, utan ”Alex” växlar mellan att också vara en utredande polisroman, nära på en procedurroman.

Som dessutom glider över i en psykologisk spänningsroman och ett bitande samhällskritiskt diskussionsinlägg.

Inte minst har Pierre Lemaitre skrivit in ännu en sån där fransk polis, kommissarie Camille Verhoeven i Paris, som är så osannolik att han med allt fler sidor man läser blir sannolik. (Tänk främst på Fred Vargas och hens kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.)

Den lille Camille, inte ens en och en halv meter lång, kan tyckas förvirrad och långt utanför både deckargåtan och banan i sina analyser, tankar och funderingar men till sist blir det förstås han som får rätt.

Det är det ena, alltså det ena typiskt franska draget. Det andra är att ”Alex” också ansluter sig till den hårdkokta franska deckargenren. Också här med betoning på franska.

Inte alla franska deckarförfattare skriver mörkt och hårdkokt men de som gör det brukar vara mindre influerade av, låt säga, intellektuell amerikansk noir (med Raymond Chandler som exempel) och desto mer av pulp, den sortens deckare som i Sverige brukade kallas kiosklitteratur eller kioskdeckare.

Grovt, våldsamt, blodigt. Och just därför kanske mer på allvar. Litterär realism som verklig realism. Eller otrolig och overklig realism som blir trovärdig och verklig.

Och just i Frankrike – inte mindre intellektuell för det.

Åtminstone har jag fått för mig att Jean-Patrick Manchette, som beskrivningen främst stämmer in på, använde och omvandlade amerikansk noir och pulp till fransk kriminallitteratur på just det här sättet.

Rekommendation: Läs Manchette, om ni inte gjort det (och vågar).

Det är väl uppenbart Pierre Lemaitre inspirerats av Jean-Patrick Manchette i sin beskrivning av Alex Prévost, denna föränderliga kvinna som byter namn, peruker och utseende lika ofta som… ja, just peruker.

Alex, i romanens thrillerdel, är seriemördare. Hon slår, under olika namn, som olika kvinnor, med olika utseenden, ner människor – främst män – så de blir medvetslösa och nästan, nästan döda, innan hon häller koncentrerad svavelsyra i munnen på dem.

Då dör man. Garanterat.

Fast romanen ”Alex” börjar med att Alex kidnappas, kläs av naken, fängslas och placeras i en bur högt ovan marken, torteras av själva sammanhanget = fångenskapen.

Det krävs styrka av läsaren för att ta sig igenom den här första thrillerdelen. Lemaitre skriver, liksom Manchette, så mörkt att det inte går att upptäcvka någon väg ut, så svart att svärtan färgas röd som i – och av – blod.

Mitt råd: läs vidare, ändå.

För det kommer en förklaring, även om den dröjer till slutet. Romanen om Alex avslutas med något så annorlunda och märkligt, så kan det tyckas, som polisens försvar av den kvinnliga seriemördaren Alex.

Från en blandad pulpthriller och polisroman i procedurskolan till en lågmäld och därför ännu mer läsvidrig politisk vendetta mot (mans)samhället.

Hoppas jag inte avslöjat för mycket nu. Nej, jag tror inte det. Och jag tyckte jag måste beskriva ”Alex” så pass ingående för att göra rättvisa åt den här mycket starka, den här brutalt drabbande, franska deckaren.

PS. Pierre Lemaitre har skrivit fler polisromaner om och med den lille kommissarien Camille Verhoeven. Översätt dem också! utbrister jag till förlaget Sekwa.

Fast ”Alex” är inte den första titeln i serien. Ännu en gång börjar översättningarna av en deckarserie en bit in i serien, inte från början. Men varför? utbrister jag också till Sekwa.

Bengt Eriksson