Filmiskt med klar röd tråd

Katarina Waderius
Blodröd snö
(Tibblin & Partner)

En debutant i en ganska så kort deckarroman om man jämför med en del annat inom genren kriminallitteratur.

Jag tror att det går bra stundtals med ett mera reducerat antal sidor för att kunna beskriva en central händelse som leder i framåtriktat rörelse själva grundberättelsen.

Ett vittne till ett brutalt mord. Det är navet i en serie händelser som raskt och snabbt skildras i denna kriminalroman.

Stundtals flyter romanen fram i filmiska förlopp och de förstärks av att själva berättelsen tenderar att bli likt ett filmmanus med deskriptiva scenanvisningar och repliker.

En koncist och klar röd tråd råder genom bokens kapitel och jag tänker inte avslöja några detaljer kring romanen.

Men jag tror att läsarna kommer finna boken enkel och lättsam i språket och med ett flyt i handlingen. En formel som nog kan fungera som koncept också för författarens framtida böcker.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

En udda hjälte

Trevor Wood
Mannen på gatan
Övers: Jessica Hallén
(Modernista)

Jag gillar underdogs som kämpar för rättvisa.

Och det går knappast att komma längre ner på botten än Jimmy. Uteliggare, före detta soldat som lider av PTSD, frånskild, kåkfarare, skitig och ensam så när som på en hund och några andra luggslitna hemlösa. Livets käftsmällar står på kö för att försöka golva honom.

Men han lyckas på något mirakulöst sätt alltid resa sig på nio. Det är rått, brutalt, spännande och omöjligt att sluta lyssna.

Jimmy lever på gatan. Han gör sitt bästa för att ligga lågt och inte hamna i bråk. Han lyckas inget vidare.

En kväll tycker han sig se någon kastas i floden i Newcastle. Han vill inte bli inblandad och håller sig undan men när en ung kvinna efterlyser sin pappa inser han att han kanske varit vittne till ett mord.

Han bestämmer sig för att träda fram och när han märker polisens ointresse blir han allt mer engagerad i fallet. Samtidigt kämpar han på med minnen och drömmar från sin tid i armén under Falklandskriget.

Den unga kvinnan och Jimmy bildar ett udda radarpar i jakten på sanningen. Fallet tar flera oväntade vändningar och bjuder på ett överraskande slut.

Det här är bra. Riktigt bra.

Ett tips som man brukar få lära sig på olika skrivarkurser är att skapa en huvudkaraktär som startar i underläge. Det skapar sympati och läsaren lever sig in i hjältens kamp för rättvisan.

Här har författaren verkligen gjort sin läxa. Även om Jimmy är lite osannolik som hjälte och borde bli föremål för långvarig vård efter en del av smällarna han råkar ut för slutar man aldrig att heja på honom.

Författaren, som själv kommer från Newcastle, skildrar en del av stadens mindre vackra miljöer. Det är skitigt, brutalt och eländigt.

Det här är ingen bok för den som gillar feelgood. Men jag tillhör dem som gillar mörkare historier. Nu är inte allt helt nattsvart och Jimmy karaktärsresa är intressant att följa.

Jag tycker boken bjuder på en frisk fläkt med uteliggaren Jimmy som ovanlig hjälte. Skulle inte förvåna mig om vi får se fler alster översatta från författaren penna. Inte mig emot. Fortsätter Trevor Wood på den inslagna vägen kommer han bli en personlig favorit.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Om dagens Mexiko, innanför och utanför, uppe och nere

Fernanda Melchor
Paradais
Övers: Hanna Nordenhök
(Tranan)

Ni som följer Deckarlogg vet att jag är speciellt intresserad av – ja, förtjust i – romaner som placerar sig i andra delen av Deckarloggs underrubrik: ”deckare och annan krimi”. Nästan-deckare, som jag ibland kallar genren.

Alltså romaner där kriminalitet inte nödvändigtvis innebär det vanligaste upplägget – ett  brott begås, poliser eller någon privatdetektiv jagar brottslingen och det blir en upplösning på de sista sidorna – utan där kriminaliteten är en del av det samhälle och de liv som romanen skildrar.

Sådana romaner är Fernanda Melchors ”Orkansäsong” (på svenska i fjol) och ”Paradais” (på svenska i år). Hon är mexikanska, född i Veracruz, och skildrar det – sitt – mexikanska samhälle, de liv som människorna lever.

Detta gör hon med det språk som krävs för att skildra dagens Mexiko: samhället, livet och människorna. Ett brutalt språk, ja, groteskt, ja, vulgärt. Men det exakt rätta språket, det självklara, det realistiska språket för att förmedla verkligheten i Mexiko.

Ett svårt skriftspråk också, när det ska överföras till svenska. Det krävs en högst finkänslig och nyanserad översättare. Hanna Nordenhök har lyckats rätt så väl, tycker jag. Fast det tog några sidor innan jag kom in i berättandet.

”Paradais” handlar om ett grindsamhälle, en gated community med gröna gräsmattor, lyxvillor och swimmingpölar, som heter just Paradiset. Innanför och utanför, här och där.

Utanför bor Paradisets grindvakt, Polo. Fattiga byar, blodsband, floden som är ett stinkande träsk. Där bor också hans kusiner, Zorayda, som överlever med sin kropp, och Milton, som valt eller ”valt” kriminaliteten, drogerna och kartellerna.

Ute och inne, där och här, nere och uppe möts när Polo träffar Franco, rikemansson från Paradiset. Ändå, just ändå, bestämmer Franco och Polo för att tillsammans begå ett rån. Ja, det får räcka så med avslöjanden, från min sida.

Som jag nämnde: de blir ett, skriftspråket och innehållet, när Fernanda Melchor berättar. Intensivt, desperat, liksom bortom jävlighet och sexualiserat, oavsett om personerna bor i eller utanför Paradiset. Också de, människorna är ett, de hänger ihop, den enas liv beror på den andras, tillsammans blir de Mexiko.

Jag bör också nämna att det verkar vara något särskilt med skönlitterära författare som skriver på spanska och även portugisiska. De använder sig av styckeindelningar så sällan att det nästan blir aldrig.

Melchor kan på sida efter sida efter sida efter sida fortsätta att skriva i ett och samma stycke. Även hennes meningar är svindlande långa med kommatecken som fåglar på den längsta tråd.

Och detta alltså ihop med gatans språk! Det blir speciellt. Jag tycker det fungerar bra men det tål att poängteras att det kan ta några sidor innan man kommer in i romanen och vänjer sig vid mexikanskan Fernanda Melchors sätt att skriva och berätta.

Bengt Eriksson   

Historiskt: romance, thriller och kvinnoroman

Amanda Hellberg

Jul i rubinrött

(Lovereads)

Begreppen feelgood och ”romance”, så benämndes första titeln i Ulltuna-sviten, kan innehålla flera sorters böcker. Amanda Hellberg har förut berättat finkänsligt och subtilt men ”Jul i rubinrött” är mer direkt, brutal och explicit, inte minst vad gäller sexualitet.

Berättelsen inleds i december 1888 på det i flera betydelser utkylda Dackesta herrgård, en tågresa från staden Ulltuna i Västergötland. Där bor svensk-italienskan Nina med sin make, friherren Wilhelm Swartensköld, lika snål och elak som gudfruktig.

Då kommer Johan Mahler, en fattig vagabond, till Dackesta för att vara privatlärare åt sonen Anton…

”Jul i rubinrött” (sista ordet syftar på det halsband som Nina fick av sin mor) handlar om en man som hatar kvinnor och våld i äktenskapet, om barnuppfostran, homosexualitet, otillåtna lustar, än mer förbjuden abort och kvinnors frigörelse.

En detalj: Nina och hennes väninnor besöker Ulltuna och får syn på ett par kvinnor i långbyxor!

Ibland våldsamt och otäckt, lika mycket thriller som ”historisk romance”, men ska ”Jul i rubinrött” placeras i en genre så måste det bli kvinnoroman.

Amanda Hellberg har skrivit en historisk kvinnoroman med tydliga paralleller till idag – till än idag.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Då Sundsvall blev hårdkokt

Christer Nygren

Land: Sverige

Genre: hårdkokta deckare,

allt mer nutida thrillers

Först måste jag be Nygren om ursäkt.

1986-89 publicerades fyra deckare – thrillers kallas de på omslagen – av Christer Nygren: ”Deadline”, ”Flashback”, ”Exit” och ”Liten tid vi leva här”.

De var, möjligen med undantag för den sistnämnda, de dittills mest hårdkokta deckare som skrivits i Sverige. (Först när Jörgen Hansen och Vidar Pedersen, egentligen norrman, 1990 debuterade med ”Baksmälla” respektive ”Brunt som snö” fick Nygren sina första svenska efterföljare i samma hårdkokta deckarstil. En efterföljare till alla tre är Tony Manieri med sina hittills tre blyhårdkokta polisthrillers, publicerade år 2000 och framåt: ”Under huden”, ”De onödiga” och ”Över gränsen”).

Christer Nygren var influerad av amerikanska deckarförfattare i den hårdkokta genren med bl a Charles Willeford, Elmore Leonard och James Crumley som favoriter. Om Nygren också varit amerikan och skrivit deckare i amerikansk storstadsmiljö så hade jag nog tänkt att, visst, så här går det förstås till i USA. Så här hård har brottsligheten blivit. Så här våldsamma och brutala är amerikanska brottslingar.

Men Nygrens deckarmiljö var Sverige: inte ens stor- och huvudstaden Stockholm utan en liten håla till stad någonstans uppe vid Norrlandskusten.

Också där, i denna fiktiva, namnlösa lilla svenska stad, förekom kriminalitet och våld och våldet var lika brutalt och våldsamt som i den amerikanska storstaden. Dessutom skildrades våldet ingående. Det var obehagligt att läsa. Våldet kom alldeles för nära.

Några av Christer Nygrens egentligen ortsnamnslösa Sundsvallsdeckare som ljud- och e-böcker.

När jag läste debutromanen reagerade jag häftigt: Våldspornografi! Inte trovärdigt! Påhitt alltihop! Så här är det inte, får det inte vara i Sverige!

Som om jag, med utsikt från en bekväm deckarfåtölj, kunde bedöma det bättre än deckarförfattaren och polisreportern Christer Nygren. Precis som sin huvudperson var – och är – Nygren polisreporter på en dagstidning i en liten stad vid Norrlandskusten (Dagbladet i Sundsvall). Alltså borde han veta.

De bästa deckarromanerna är ofta en termometer i nu- och ännu mer i framtidens rumpa. Redan idag skildrar de morgondagens samhälle och kriminalitet. Så var/är det också med Christer Nygrens deckare.

1995, när den första upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades, hade den kriminella verkligheten i Sverige hunnit ikapp och passerat Nygrens ”fantasi”. Det gäller ännu mer år 2002. Kasta ett öga på någon löpsedel, bläddra i någon kvällstidning, titta på nyhetsprogrammen på TV – där finns bevisen.

1995 läste jag Nygrens debutdeckare och de följande tre böckerna ännu en gång. Jag läste om och förstod att egentligen var det inte hans ingående våldskildringar som jag reagerat så starkt på och mot tio år tidigare. Det farliga – det som verkligen skrämde mej – i Nygrens deckare var brottslingarna.

I debuten, ”Deadline”, heter brottslingen Peder Wilhelm Fors. Han är ingen hederlig gammal skurk”, som bryter upp kassaskåp med kofot. Inte heller mördar han inom familjen, släkten eller bekantskapskretsen, där de flesta våldsbrott begås både i fiktionen och verkligheten. Nej, Peder Fors är… omänsklig. Ordet ligget nära till hands.

Några till.

Fors är den nya tidens brottsling: oberäknelig, rent ut sagt knäpp. Huvudet fungerar inte som det ska. En våldsman och mördare av samma sort som, för att ta ett par exempel ur verklighetens Sverige, mördarna vid Sturegallerian i Stockholm (1994) och i Malexander (1999).

Kriminaliteten har förändrats, i fiktionen och i verkligheten: brotten blir allt grövre, våldet allt våldsammare, kriminaliteten allt mer oväntad och plötslig.

Hur skyddar man sej mot en psykopat, som deckarförfattare, journalister och psykologer kallar den nya tidens brottslingar? Det vet man inte, för det kan man inte. Det är detta, som är det hemska. Den totala oberäkneligheten: galenskapen, vansinnet.

1994 publicerade journalisten Per Svensson boken ”Den leende mördaren. Ett reportage om ondska i vår tid”. Med utgångspunkt från några av de senaste årens mest uppmärksammade brottmål försöker han beskriva den moderna brottslingen och det moderna våldet. Den svenske förbrytaren, som en gång var en Tumba-Tarzan och sedan blev en Clark Olofsson, är idag en Obducent eller Laserman.

Varför? Hur blev det så här?

Några av förklaringarna finns i Per Svenssons reportagebok. Den rekommenderas som ”brevidläsningsbok” för de deckarläsare som, fortfarande, tycker att den moderna detektivromanen är alldeles för våldsam.

Hösten 1995 återkom Christer Nygren med sin femte hårdkokta deckare, som han gav den passande titeln ”Comeback”.

Den namnlösa Norrlandsstaden är densamma. Den s k hjälten heter fortfarande Tommy Westfelt och är fortfarande polisreporter på Länsbladet. Men den som framför allt kommer tillbaka är Peder Wilhelm Fors, av polisreportern Westfelt döpt till ”Parkmördaren” och beskriven som ”en patologisk våldsman”. Efter de rättspsykiatriska undersökningarna i Uppsala fick han diagnosen ”persona antisocialika”.

I Nygrens första deckare dömdes Peder Fors till sluten psykiatrisk vård; i ”Comeback” släpps han ut i samhället igen. En enda sak mal runt-runt-runt i Fors huvud: hämnd på försvarsadvokaten (som lurade honom), hämnd på polisen (som tog honom), hämnd på journalisten (som förtalade honom)…

Efter återkomsten skrev Nygren ytterligare tre minst lika hårdkokta och brutala deckare.

I ”Blue tango” (1996) finns ännu en psykopat – för hur ska man annars beskriva Roy Gunnarsson, som inte bara är kusligt porträttlik rocksångaren Roy Orbison; ”han är kuslig, punkt.”

I ”Hello, Dolly” (1997) förekommer bl a punkflickan Jana, 16 år och på flykt efter att ha rånat en kvartersbutik.

Och i ”Marabou Beach” (1998) återkommer Tina Simmonen, den unga trippelmörderskan från ”Exit”. Hon dömdes till sex års fängelse men är nu ”back in town”, släpande på en resväska med två peruker och en Sig Sauer automatpistol.  

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Titlar:

Deadline. 1986.

Flashback. 1987.

Exit. 1988.

Liten tid vi leva här. 1989.

Comeback. 1995.

Blue tango. 1996.

Hello, Dolly. 1997.

Marabou Beach. 1998.

Ovanligt grepp i intressant debut

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

SOS Alarm, vad har hänt?

– Hej, ni måste skicka polis snabbt. Det är ett gäng som håller på och våldtar en tjej i Centralgaraget i Tensta centrum.

– Centralgaraget i Tensta centrum sa du?

– Ja, kan du skynda dig …

– Vad heter du och vad har du för telefonnummer?

– Men … skit i det nu, skicka polis. De håller på med henne nu när vi pratar, skynda nu snälla.

Leif Appelgrens bok ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp!

Boken börjar dramatiskt. Vi får möta Abdulkader ”Abdi” Osman, en av ledarna för det kriminella gäng som härskar i Tensta. Han är ute på sin första obevakade permission från ett fängelsestraff men han kommer inte att återvända till kriminalvårdsanstalten. Han mördas på ett brutalt sätt med inslag av tortyr.

I det andra kapitlet får vi träffa paret Anders och Lotta Johnsson i Bromma. Efter hårt arbete och stora framgångar i reklambranschen driver de numera ett framgångsrikt konstgalleri. De har gott om pengar, älskar varandra, men familjen är förkrossad efter den stora tragedin; enda barnet, dottern Emilia, har utsatts för en brutal gruppvåldtäkt. Vi får också träffa Anders bror Stefan, framgångsrik i fastighetsbranschen, och Emilias pojkvän Hamid, ambitiös läkarstudent.

I kapitel tre och fyra får vi träffa de som ska bli återkommande huvudpersoner i en serie: kommissarie Irina Kovic och kammaråklagare Mats Ljunggren. Irina får ansvaret för utredningen av Abdi Osmans död och hon leder ett bra gäng manliga poliser som kör i gång direkt. Deras huvudhypotes är att det handlar om ytterligare en uppgörelse mellan kriminella förortsgäng så de intresserar sig direkt för övriga ledande personer i Tenstanätverket och det konkurrerande gänget i Hallonbergen.

Efter dessa första fyra kapitel, redan på sidan 36, vet vi läsare det mesta om vad som hänt, hur det hänt och vilka de inblandade är. Mycket är redan uttalat och resten är lätt att gissa. Det är ett originellt grepp inom en genre där den mest klassiska frågan alltid varit: vem är mördaren?

Men det är ett grepp som fungerar överraskande bra i en verkligt spännande berättelse som i stället fokuserar frågan varför; vilka är de processer som leder fram till de olika händelserna och vilka konsekvenser får olika handlingar. Och den stora frågan som redan titeln antyder: är onda handlingar liktydigt med att de som begår dem också är onda människor eller finns det situationer då onda handlingar är moraliskt försvarbara?

Leif Appelgren, författare, pressbild, Lind & Co Foto Eva Lindblad

Man kan läsa sig till det mesta här i världen och det finns gott om exempel på författare med en imponerande förmåga till ambitiös research. Men egna erfarenheter, det självupplevda, bär alltid med sig någon sorts bekväm hemkänsla som sprider sig till läsaren. Författaren har lång erfarenhet som åklagare, en omfattande personlig kunskap om rättssystemet, och det märks tydligt i hans berättande.

Dessutom har han ett uppenbart intresse för etiska frågor. Här finns en imponerande karaktärsutveckling där olika människors åtskilda moraliska drivkrafter hela tiden spelar en viktig roll.

Trots att här förekommer en hel del riktigt brutala scener finns ett lugn i språket, i sättet att berätta, och kontrasten fungerar i huvudsak riktigt bra. Ibland kan det bli överlugnt, på gränsen till omständligt, men det är bara ett litet problem för samtidigt är det ovanligt välskrivet. Berättartekniken är lysande genomtänkt.

De fyra inledande kapitlen skildrar maj 2017, sedan rör vi oss bakåt i tiden för att successivt få insikter i vad som lett fram till olika händelser, men också framåt i tiden där mycket handlar om konsekvenserna av olika handlingar. Utöver rörelsen i tid rör vi oss också mellan olika berättarperspektiv som successivt kompletterar vår bild av skeendena på ett intelligent sätt.

Med själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, är det lätt att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna också är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska.

Kommer Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? Svårt att säga, bland annat tror jag att konkurrensen på spänningsmarknaden är mycket tuffare nu än när Lapidus slog igenom, och Appelgren når inte samma nivåer när det gäller originalitet. Men en mycket lovande och välskriven debut är det utan tvekan och det ska bli intressant att se hur det här författarskapet utvecklar sig.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Ett kärleksgräl med världen

Ola Nilsson

Vittring

(Natur & Kultur)

Äntligen! Efter sex års väntan kommer den sparsmakade författaren Ola Nilsson med en ny bok och förväntningarna var skyhöga när jag började läsa ”Vittring”. Hans senaste bok, ”Isidor och Paula” från 2015, var fantastisk och jag förväntade mig något i liknande riktning; alltså en intelligent parafras där något klassiskt överförs till nutid, men blev allt mer förvirrad på vägen bland bokstäverna som inte alls ledde upp mot den topp jag trodde jag var på väg till.

Besvikelsen gick snabbt över när jag insåg att vandringen ledde fram till en helt annan höjd; i sällskap med Sigrid, Ilian och alla de andra i lilla Hammerdal får vi nya perspektiv på eviga frågor med rötter i Antiken, frågor om makt och maktlöshet från en egensinnig författare som väljer sina egna vägar och som ser det vi andra inte ser, en författare som ger insikter utan pekpinnar eller enkla svar, en viktig text mitt i samtidens utmaningar. Som vanligt när det gäller denna författare är det en rätt liten bok, 195 sidor, men den har ett stort innehåll.

Sigrid är 15 år och vacker, en åtrådd ung kvinna. Hon är tillsammans med Ilian som är 19 år och även han finlemmat vacker vilket naturligtvis är helt värdelöst för en ung man i Hammerdal; han finns nästan i botten i den lokala flockens hierarki.

Sigrid har möjligen en framtid, hon har en bra pappa, är duktig i skolan och har just fått antagningsbeskedet till gymnasiet i Östersund. Hon ska lämna byn till hösten men mensen är fem veckor sen och hon vet inte hur hon ska hantera en graviditet, är inte riktigt säker på om Ilian verkligen är pappan.

Ilian har ingen framtid, i alla fall kan han inte se den själv, hans mamma kämpar på med ett lågavlönat jobb på macken, men hans pappa super bort alla möjligheter. Ilian betraktas av sig själv och andra som en looser men det finns i alla fall en som står under honom i hierarkin och när denna lilla tröst hotas går han under; Sigrids nakna kropp är det enda som kan dämpa depressionerna.

Under några heta sommardagar skruvas spänningarna i byn upp och Sigrid och Ilian rör sig långsamt men säkert mot en katastrof.

Det finns många fler som vi får möta i denna berättelse. En av de mest intressanta, utöver huvudpersonerna, är Sven Johnsson som blivit utesluten från den lokala Pingstkyrkan för att han tror för mycket. Han brottas med mycket, inte minst med en känsla av att han har en skyldighet att försöka rädda Sigrid från den katastrof hon är på väg mot, han känner sig som en ”Paulus i Hammerdal” men samtidigt villrådig. Något han verkligen lyckas ge Sigrid är skam.

Alla är på olika sätt delar av flocken, inte enskilda och sedda människor: ”Bara för att hon stirrar på dig, betyder det inte att hon ser dig”.

Som tidigare i författarens skrivande finns här mycket våld, mycket sprit, mycket trasighet; det är en brutal värld som människorna ska försöka navigera i: ”Att vara fångad i en lek som man en gång börjat leka utan att förstå att det var en lek man måste leka till slutet”.

Titelordet syftar på flocken som får vittring på den svagaste för jag att jaga och förgöra. Det är också det vi får uppleva, på olika sätt, bland människorna i Hammerdal.

Men här finns också en mycket större berättelse i bakgrunden. Det här är en författare som kan sin Platon, den stora antika filosofen som föraktade sin samtids samhälle, den Atenska demokrati som han menade var ett pöbelvälde, en ”mob rule” för att använda ett vanligt engelskt uttryck. Alltså den folkmassa som enkelt kan förföras av opinionsvindar åt olika håll. Mot det ställer han sin utopi, sitt idealsamhälle, som styrs av en elit, som har en enda sanning, ett transcendent förnuft. Detta gör hans tänkande mycket populärt i Romarrikets utveckling och inte minst i den senare utvecklingen av deras statsreligion, kristendomen.

Motsatsen gäller för Aristoteles som helt försvinner från europeiska språk och förvaltas på arabiska innan han får en stormande come back i Europa 1000 år senare.

Den här frågan är aktuell genom hela historien, inte minst för James Madison i USA och Emanuel Joseph Sieyès i Frankrike, som på 1700-talet parallellt utvecklade det representativa system som vi långt senare kom att beteckna demokrati. Det var viktigt för dem att undvika riskerna för pöbelvälde, att hitta en modell som garanterade att ”de bäst lämpade” hamnade vid makten, men det är inget som med Aristoteles klassiska typologi skulle kunna kallas för ”demokrati”, hos honom skulle den betecknas som ”aristokrati”.

Frågan är lika viktig i dag med framväxande populistiska massrörelser i många länder som inte minst drivs av hat mot olika typer av eliter.

Och frågan är viktig i det Hammerdal i mitten av 1980-talet som Ola Nilsson berättar om i sin nya bok. Något av det mest imponerande i hans berättande är att han aldrig försöker komma med enkla svar på svåra frågor; han hjälper oss att vandra runt i en komplexitet och betrakta världen från olika håll. Visst Platon hade rätt, det finns stora faror i flockvälde, men Platons enkla svar erbjuder inga lösningar, inga sanningar.

Det existerar helt enkelt inga enkla sanningar. Tillvaron är per definition något osäkert, något som inte är utan hela tiden skapas, något som kräver ett ständigt samtal om alla dessa viktiga frågor som inte har svar och den enda kloka väg som existerar är att finna trygghet i denna osäkerhet med en respekt för människor, med en glädje och tillit inför olikhet; det är det ”svar” som Ola Nilsson erbjuder och jag älskar honom för det.

Ola Nilsson. Foto: Sofia Runarsdotter

Varför ger han ut så få böcker?

Det är en fråga som jag inte kan svara på, men försöker ändå. Ola Nilsson är svårgooglad, dels på grund av att han har ett rätt vanligt namn, dels för att han knappt förekommer i media, sociala eller andra. Men det gör mig nyfiken så jag ger mig på en del osäkra gissningar utifrån det lilla jag kunnat ta reda på.

Han är född 1972 i Kiruna och tillbringade en del av uppväxten och skolgången i jämtländska Hammerdal, byn som han återkommer till i flera böcker. I samtal med de flesta författare finns en historia av bokslukarbarn, människor där språk, läsande och skrivande var viktiga frågor från unga år. Så var det inte alls för Ola Nilsson som gick ur skolan med usla betyg, kunde knappt läsa. Först i sena tonår hittade han fram till litteraturen, främst klassiker, blev gripen på allvar, och fram kom en självbild som författare, just då tämligen orealistisk.

Nära klassisk litteratur finns filosofin och det är det ämne han började läsa på universitetet sedan han flyttat till Stockholm. Det engagerade honom mycket, bland annat lärde han sig tyska bara för att kunna läsa tyska filosofer på originalspråk, bara det väldigt imponerande för en ung man med hans bakgrund. Han höll på att skriva sin doktorsavhandling om Nietzsche när han bestämde sig för att lämna akademin.

Han kom fram till några insikter. Det akademiska är ett undersökande av världen men det är inte det konstnärliga som är ett skapande av världen. Filosofin kan lära av det konstnärliga, men motsatsen gäller inte; det konstnärliga skapandet har inget att lära av akademin.

Han blev i stället tunnelbaneförare i Stockholm (återkommer i Isidor och Paula), en typ av jobb som gav honom försörjning och samtidigt utrymme för att fokusera helt på det konstnärliga skapandet, på skrivandet, sju dagar i veckan. Min gissning är att han, till skillnad från de allra flesta författare, skriver för att skriva, inte nödvändigtvis för att bli läst.

Han debuterar först vid 34 års ålder 2006 med novellsamlingen Prosa åren 1995–2005 och det är först sedan han blivit kontaktad av lilla Hammerdal förlag där han också gav ut Nattbete 2007.

Han slår igenom med trilogin HundarnaÄnglarna och Kärleken gömmer minnet som ges ut 2010-12 på stora förlaget Natur & Kultur, en mycket speciell 1900-talshistoria med geografiskt centrum i Hammerdal som handlar mycket om relationerna mellan gruppen och den enskilda människan, om kampen för att bryta sig loss och konsekvenserna av det.

I den tredje delen av denna trilogi finns ytterligare en pusselbit som kanske kan bidra med svar på den inledande frågan. En av de som brutit sig loss från byn är författaren Mirjam: ”Att skriva var för Mirjam ett sätt att ge mening åt ett liv som hon annars fann meningslöst. Men så hade hon blivit publicerad. … Hon tyckte att hon hade förlorat en av de få värdefulla sakerna i sitt liv, kanske det enda värdefulla, till människor som antingen var vidriga eller odugliga, oftast både och.”

Det lär delvis vara inspirerat av den amerikanske författaren John O’Brien som publicerade en enda bok under sin livstid, Leaving Las Vegas från 1990, och som begick självmord när han fick veta att hans roman skulle bli en storfilm med Nicholas Cage och Elisabeth Shue i huvudrollerna.

Isidor och Paula från 2015 är en underbar parafras på den antika myten om Orfeus och Eurydike och gav ännu mer uppmärksamhet, bland annat fick han då Svenska Dagbladets litteraturpris, och min gissning är att det för denna författare finns en konflikt mellan framgång och konstnärligt skapande.

Jag har sett honom med förtjusning citera Torgny Lindgren: ”Man blir författare för att man vill slippa tjäna pengar.” Med det avser Ola Nilsson inte en vilja att vara fattig utan en vilja att få vara ifred med världen så att det finns ett utrymme för skapandet.

Så kanske är det just framgången 2015 som är förklaringen till sex års tystnad och att han under 25 års skrivande bara givit ut sex böcker innan vi nu får läsa den sjunde? Den jag kommer att tänka på som jämförelse är en annan av mina favoriter bland dagens författare, danske Peter Høeg, som bara kommit med nio böcker på mer än 30 års skrivande och som under en tioårsperiod helt försvann.

Under den här perioden har Ola Nilsson bland annat också översatt John Williams biografi Augustus om den romerske kejsaren som härskade vid tiden för Jesu födelse, en bok som kom på svenska 2017.

Hela detta avsnitt är baserat på ett tunt underlag, det är mycket möjligt att jag har fel om en del, men även om jag naturligtvis har respekt för författarens önskan om att inte vara särskilt publik så är jag ändå så pass nyfiken att jag försökt få fram en del om den av samtidens stora svenska författare som sannolikt är den mest anonyme.

Ta vara på detta sällsynta tillfälle och läs Vittring! (Rubriken på denna recension är ett citat från författaren själv som jag tycker säger något om hela hans författarskap.)

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Deckarloggbäst februari 2021

Hin Håle

Varg

(Naltagrett/Bookea)

”Varg” är första delen i ”Norrlandsserien” om försvinnande, mord och en brutal uppväxt, skriven av två författare under pseudonymen Hin Håle. En otäck bok med råa, brutala och skrämmande beskrivningar. Också väldigt komplexa karaktärer. Ändå en fängslande och skruvad story med blandning av humor, stereotypiska klyschor och fördomar. Och det fungerar väldigt bra. Av någon anledning kom jag ofta att tänka på Christopher Silfverbielke (hos författarduon Buthler & Öhrlund) när jag lyssnade. Kommer absolut att lyssna också på nästa del av ”Norrlandsserien”. (Ur Anna Piippolainens gästrec.)

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne utgör ännu ett bevis. Sunnes kommunalråd och hans hustru kör hem efter ha varit på fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Hon hör ett pysande ljud, går ut igen och finner sin make död, skjuten. Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs både på och mellan raderna.

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Cara Hunter ansluter sig till det nerviga, brittiska sätt att skriva. ”All denna vrede” är fjärde romanen med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford. Så otroligt många bitar och ingredienser hon  jonglerar med. Bara detta att kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, medan allt övrigt är berättat i tredje person. Förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter kompletterar. Intrigen är spretig och mångtydig, för poliskår såväl som läsare. Men Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop. Riktigt bra. En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Så börjar det.

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

En liten bok, typ ett häfte nästan, med en kort skräckberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle. Egyptologen John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol på Louvren, dit han begett sig för att studera papyrusrullar. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt. Då får han syn på någon, kan det vara den vaktmästare han tidigare såg på museet, som öppnar en av sarkofagerna och tar ut en av mumierna… Så värst skrämmande blir det väl aldrig. Men det är underhållande, väl skrivet och väl berättat.

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Varken Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink eller hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall, verkar kunna ge sig. I snabbt takt har hon skrivit tre nästan likadana kombinerade av deckare och feel life om och med Cilla. Och se, tredje gången gillt. Nu har har hon lyckats betydligt bättre än i de föregående titlarna att förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Fellbrinks tredje deckare är hittills bäst. Helt åkej – ja, bra.

Deckarloggs red.

Deckarakademin prisar år 2020

Från Svenska Deckarakademins nätsida:

Att det skulle bli en kvinna som vann Svenska Deckarakademins pris till ”Årets bästa svenska kriminalroman” stod det klart redan i oktober. Men att det skulle bli Tove Alsterdal med Rotvälta blev inte beslutat förrän nu i helgen när Deckarakademin höll sitt höstmöte. Akademin ansåg att Rotvälta är ”En polisroman med originellt genomfört återvändartema och Ådalen som fond”. Tove Alsterdal har fått priset tidigare: 2014 för Låt mig ta din hand.

Med motiveringen ”En sorgesång över ett förlorat Sydafrika. Vass samhällskritik och spänning på internationell nivå” gick priset till Deon Meyers Villebråd som ”Bästa till svenska översatta kriminalroman”. Villebråd har originaltiteln Prooi och har översatts av Mia Gahne. Även Meyer har fått ”Den gyllene kofoten” tidigare: 2010 för Devils Peak.  

Debutpriset, där Svenska Deckarakademin för första gången nominerade fem tävlande, togs hem av Maria Grund med Dödssynden. Motiveringen: ”En brutal och traumafylld intrig i ökänd miljö”.

Anmärkning, minsann:

Deckarlogg håller faktiskt inte med om att någon av dessa är årets bästa i Sverige utgivna deckare och annan krimi i respektive kategori. Två av titlarna är bra, till och mycket bra. Den tredje undrar Deckarlogg över…

Närmare årsskiftet kommer årets bästa svenska respektive översatta deckare samt årets svenska debutdeckare att utses, också av Deckarlogg.

Bengt Eriksson

Deckarloggs halvårsbästa svenska krimi

Deckarloggs halvårsrapport: följande är 2020 års bästa svenska deckare och annan krimi så här långt av året. Observera att författarna har placerats i bokstavs- och absolut inte rangordning.

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)
Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Anne Swärd jackieAnne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)
Jag läser ”Jackie” som en berättelse om kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. (Ur Kenneth Olaussons rec.)

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenDavid Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.