På hugget, efter långsam inledning

Liza Marklund
Kallmyren
(Piratförlaget)

”Kallmyren” är den andra delen i Liza Marklunds planerade trilogi om Wiking Stormberg och de andra som bor i den lilla fiktiva hålan Stenträsk någonstans i det inre och kallaste av Norrland. Den är både oväntat dålig och oväntat bra.

Så kan det bli i böckernas värld om författaren, som det förefaller i just den här boken, är på lite olika humör när hon börjar resp. slutar sin bok. Gör då det något? Ja, det tycker jag nog.

Inledningen är långsam, omständlig och inte minst utdragen, enligt min mening. Saker och ting ska förklaras och den nya storyn byggas upp och det tar en helvetes tid. Bokens nya story bygger för all del på att man som läsare har klart för sig en del av vad som utspelade sig i förra boken ”Polcirkeln” och det är ju rimligt att Marklund ägnar lite tid och kraft åt det.

Men koncentration borde en författare med hennes bakgrund och mer än tio deckare bakom sig väl ha lärt sig vid det här laget. Kan man tycka. Det är förstås viktigt för läsaren, både den som läst förra boken men kanske framför allt för nya läsare, att få lite historia rekapitulerat, men det borde alltså kunnat ske snabbare och mer koncentrerat.

Vad som författaren tänker sig ska ske i den nya boken är ju viktigare än att allt för detaljerat och långsamt få upprepat vad som skett i den tidigare. Det tycker i vart fall den otåliga läsaren. Som dessutom värjer sig lite för att Marklund nu ger Wiking en, också i verkligheten, besvärlig cancersjukdom.

Sen är frågan om inte Marklund understundom dessutom försöker bli lite väl litterär. Till exempel när hon låter Wiking sitta på en sten i myren där hustrun, som man antar, gått ner sig i den förra boken och stirra ut över ödemarken och tänka på henne, som förresten heter Helena, och ibland dessutom i tysthet tala med henne.

Ja, så kan det hända i en bok som författaren menar sig behöva fylla ut med lite dödkött. Ity att ”sångerna från sensommarnätterna sjöngs av någon annan”, skriver hon, vad det nu ska betyda, men hursomhelst av någon annan än Helena, ska man kanske förstå.

Och Wiking lyssnar. Han fattar kanske. Men inte läsaren.

Nå. Men så börjar det äntligen hända saker. Markus, som är Wikings och Helenas nu vuxne son och som arbetar på den lite mystiska och hemlighetsfulla robotbas som redan i den förra boken förlagts till Stenträsk, har till sin stora glädje befordrats.

Vad sker då? Jo, han får ett mystiskt brev med posten där brevskrivaren skriver att han måste avsäga sig sin befordran, annars dör han. Budskapet upprepas i ett senare brev som skrämmande nog lagts på dörrmattan inne i hans hus och där det dessutom finns foton på hans barn och fru.

Båda breven är anonyma men ändå undertecknade, kan man säga, med en signatur som Wiking, när han får se breven, känner igen som sin hustrus typiska tecken. Mystiken tätnar i ett huj.  

Markus avsäger sig förstås tjänsten. En annan man blir befordrad i hans ställe. Och vad händer med honom? Jo, han omkommer i en bilolycka som formellt klassas som en bilolycka. Med detta börjar nu storyn skruvas åt. Wiking är, äntligen skulle jag vilja säga, på det polisiära hugget och agerar både inom och utom den polisära regelboken.

Till läsarens glädje.

Inte bara Wiking utan också Marklund blir som man kan förvänta sig i en bra deckare eller polisroman, det vill säga, skärpt och även hon på hugget. Vad som mer exakt sker nu vill jag här låta vara osagt – jag vill inte förstöra spänningen för läsaren som ännu inte läst ”Kallmyren”.

Men slutet är både välskrivet och så pass trovärdigt att jag, med de kunskaper jag har om rysk och annat spionarbete i främmande länder och som dessutom vet vad handlingskraftiga män och kvinnor kan åstadkomma om tvenne hjärtan och hjärnor spelar i samklang, trots allt sväljer det. Ja, trots allt. För visst finns det logiska och andra tveksamhet i storyn.

Hade jag inte varit en trött gammal cyniker hade det inte varit omöjligt att mitt nyopererade öga fuktats lite lätt när Wiking på bokens sista sida står hand i hand med en kvinna – som han för sina barn presenterat som Alice – och på en midsommarfest ser ett antal barn, åtminstone hans barnbarn, studsa och hoppa omkring på barns vis.

Men nu är jag en trött gammal cyniker och slår därför raskt igen boken.

Som jag förresten ger tre stars av fem i betyg. Och jag ser faktiskt fram mot nästa bok, vars början väl blir – som Wiking får veta där han nu på festen står med denna kvinnas hand i sin – att ett lik helt sonika plötsligt flutit upp i den för läsaren bekanta Kallmyren. Kan det vara kroppen efter Wikings döda fru som nu ploppat upp ur ett gyttjehål?  Ja, kan det?

”Men den historien tar vi nästa gång” skriver Marklund i bokens sista mening.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Bödlar och lönnmord

Ricky Strandberg
Bödlarnas profetia
(Modernista)

Ännu ett exempel på en bok som först publicerats på eget, hybrid- eller annat litet förlag och sen upptäckts av ett större, mer etablerat förlag och återutgivits.

Själv upptäckte jag aldrig ”Bödlarnas profetia” när romanen gavs ut av Silverpilen förlag. Fast då jag kollar på nätet ser jag att originalutgivningen fick flera recensioner. Det var både hiss (i DN faktiskt) och diss.

Jag har inte heller originalet tillgängligt och kan kolla om boken omarbetats inför återutgivningen. Fast det gör väl detsamma, den här utgivningen gäller nu.

Betydligt bättre omslag andra gången, det lägger jag märke till allra först. Första omslaget för plottrigt, nu har bokomslaget försetts med ett foto av ett gammal hus som på samma gång  lockar och skrämmer. Bra omslag (så välvalt trots att det är ett Shutterstock-foto)som ger en perfekt ingång till romanen.

Genre: skräckkrimi.

Det nya omslaget.

Upptakten, som i romanen kallas ”Prolog” fast det knappast är en sådan utan snarare den direkta början på berättelsen, eftersom prologen/upptakten/inledningen sker blott några dagar innan berättelsen ska fortsätta.

Berättelsen börjar just i ett gammalt hus, vars äldsta delar är från sent 1600-tal, vid Malmgårdsvägen på Vita bergen i Stockholm. Husets ägare, en äldre man, Åke, befinner sig i huset. Ricky Strandberg börjar med att skildra ägarens sista stunder i livet – en helt suverän skildring!

Skräck och krimi. Realism och nån slags skräckfantasy. Noir och gotik. ”En spökhistoria”, som det står på originalomslaget. Skuggor och människor; människor som är skuggor. Historiska händelser går – och sker – igen. Åke försöker göra något, försöker få det som sker eller snarare det som en gång skett att inte ske igen, men kan inget göra.

Nu ska jag inte avslöja mer. Det är suveränt skrivet – en riktigt bra skräckkriminovell. Ja, ”prologen” hade hållt som det, en novell, för sig själv. Men så mycket kan jag väl ändå avslöja som att berättelsen går tillbaks till det som redan avslöjas i titeln ”Bödlarnas profetia”.

Och med tanke på huset: historiskt. Detta får också läsaren redan på innan hen börjar läsa – i redan i baksidestexten anges att allt går tillbaks 300 år i tiden, att det handlar om blodsdåd, om ett eller flera lönnmord.

Så fortsätter romanen, blott ett par dagar senare. Mikael blir nu berättelsens huvudperson. Han är brorson till Åke och arvtagare till huset. Mikael ska ordna med farbror Åkes begravning och se till att testamentet följs.

Mikael bor i en ärvd lägenhet på Fjällgatan, också Södermalm, inte alls långt ifrån det gamla huset på Malmgårdsvägen, tillsammans med sin sambo Rebecka. Han – de – sitter med gamla dokument om huset och tiden; urgamla dokument och efterlämnade brev, pamfletter, notiser och tidningsklipp.

Ibland understrukna rader. Mikael har en gammal spegel också efter Åke, en märklig spegel enligt en konservator som även han bidrar till märkligheten.

Originalomslaget.

Det är mycket: många papper att läsa, försöka förstå och fundera på. Medan det dagliga livet också går vidare. Ock det blir för mycket, när författaren måste väva rätt bland trådarna.  Det går rätt trögt. Det är segt. Varken särskilt spännande eller historiskt intressant.

Och så samlas Mikael och andra anhöriga i det gamla huset på Vita bergen, där det händer…  Ja, vad händer? Inte så att man, det jag, blir skrämd i alla fall. Efter den spännande inledningen och den trögare fortsättningen så blir det inte mycket alls av upplösningen, heller.

Så tråkigt. Så trist. Idén bakom romanen är inte alls dålig. Tvärtom, nog kunde det ha blivit spännande? Men nej, det var synd.

Jag är inte den som brukar rekommendera förlagsredaktörens handgripliga deltagande i författandet av en roman – jag tycker att en roman är och ska vara författarens bok och ensak – men jag kan ändå inte låta bli att undra: Har någon redaktör haft åsikter om vissa rader och sidor inför återutgivningen av Ricky Strandbergs ”Bödlarnas profetia”?

Bengt Eriksson   

Likblomman = Jätteknölkalla eller Amorphophallus titanum på latin

Anne Mette Hancock

Likblomman

Övers: Helena Stedman

(LB förlag)

Som ensamredaktör går det ju inte att hålla ögonen på allt. Och hinna läsa alla deckare och annan krimi som ges ut. (Och då tänker jag enbart på svenska och till svenska översatta deckare – engelska/amerikanska, tyska och franska deckare hinner jag sällan eller aldrig läsa numera.)

Så försöker jag säga till mig själv som nåt slags tröst och försvar när danskan Anne Mette Hancocks debutdeckare ”Likblomman” nu kommit i pocket (efter att första gången ha getts ut i Sverige i fjol). Fast jag lyckas inget vidare med att övertyga mig själv. Danmark är ett så nära deckarland till Skåne (här finns Deckarloggs redaktion) att jag bör = ska hålla koll på det. Punkt.

Särskilt som Anne Mette Hancock spås att bli en världsdeckarstjärna och det inte går annat än att nicka och hålla med när jag läser ”Likblomman”. Danska deckare har åtminstone tidigare inte varit några garanterade storsäljare i Sverige så LB förlag ska ha tack och beröm för att så snabbt fånga upp och översätta Hancock.

”Likblomman”, förresten. Titeln. Den är inget påhitt. Det finns en sådan blomma. Den ska vara världens största blomväxt och heter egentligen Jätteknölkalla eller Amorphophallus titanum på latin. Men kallas alltså likblomma. Detta på grund av lukten – den luktar as eller lik. Därför pollineras den inte heller av bin utan av flugor.

Turligt nog eller hur det ska uttryckas finns blomman endast i Sumatras och Borneos regnskogar. Fast också i ett flertal botaniska trädgårdar, som Bergianska trädgården i Stockholm och Göteborgs botaniska trädgård. Dess blomningstid är kort, blott ett par dagar.

I deckaren ”Likblomman” skriver mördaren Anne Kiel i ett brev till journalisten Heloise Kaldan att hon, mördaren alltså, har likblomman som sin favoritblomma.

Det vet man – eller tror sig veta – att Anne Kiel är en mördare, att hon för tre år sen mördade en advokat. För efter mordet syntes hon, en ung kvinna, helt nedblodad, i övervakningskameran vid advokatens hus.

Man syftar på polisen Erik Schäfer, som tillsammans med journalisten Kaldan är de detektiva huvudpersonerna i ”Likblomman”. Efter mordet försvann Anne Kiel utan att lämna ett spår efter sig och hon är fortfarande försvunnen. Men nu intresserar sig polisen Schäfer för mordfallet igen och mördaren Kiel har oväntat börjat skriva brev till journalisten Kaldan.

Också Kaldan börjar nysta i fallet – tills en av hennes journalistkolleger mördas. Har Kiel slagit till igen eller kan det finnas två mördare?

Själva deckar- och mordintrigen föregås också av en annan, på ett annat sätt spännande förhistoria. Louise Kaldan har arbetat som grävande journalist. Nu är hon på väg att få sparken. För den här gången verkar det som om hon grävde för ytligt. Hennes källa, som dessutom råkar vara hennes nya kärlek, visar sig ha ljugit. Det blir skandal, för tidningen Demokratisk Dagblad och för journalisten Louise Kaldan.

”Likblomman” är en deckare, då menar jag typ deckardeckare – en deckare där inget överordnat (samhälls)budskap tar över och/eller lägger sig i vägen. Samtidigt som allt är välplanerat och välskrivet: själva plotten, personer och miljöer, de bakomliggande drivkrafterna, inte minst hämnd, människornas känslor och tankar, erfarenheter som fått dem att bli dem de är. Allt i ett, i en deckare och roman.

Nu i maj kommer nästa del, ”Äppelmannen” (samma förlag), i Anne Mette Hancocks Köpenhamndeckarserie med journalisten Kaldan och polisen Schäfer. Den ska Deckarlogg vara snabbare på.

PS. Anne Mette Hancock tilldelades Danske Deckarakademins Debutantpris för ”Likblomman”.

Bengt Eriksson