Bödlar och lönnmord

Ricky Strandberg
Bödlarnas profetia
(Modernista)

Ännu ett exempel på en bok som först publicerats på eget, hybrid- eller annat litet förlag och sen upptäckts av ett större, mer etablerat förlag och återutgivits.

Själv upptäckte jag aldrig ”Bödlarnas profetia” när romanen gavs ut av Silverpilen förlag. Fast då jag kollar på nätet ser jag att originalutgivningen fick flera recensioner. Det var både hiss (i DN faktiskt) och diss.

Jag har inte heller originalet tillgängligt och kan kolla om boken omarbetats inför återutgivningen. Fast det gör väl detsamma, den här utgivningen gäller nu.

Betydligt bättre omslag andra gången, det lägger jag märke till allra först. Första omslaget för plottrigt, nu har bokomslaget försetts med ett foto av ett gammal hus som på samma gång  lockar och skrämmer. Bra omslag (så välvalt trots att det är ett Shutterstock-foto)som ger en perfekt ingång till romanen.

Genre: skräckkrimi.

Det nya omslaget.

Upptakten, som i romanen kallas ”Prolog” fast det knappast är en sådan utan snarare den direkta början på berättelsen, eftersom prologen/upptakten/inledningen sker blott några dagar innan berättelsen ska fortsätta.

Berättelsen börjar just i ett gammalt hus, vars äldsta delar är från sent 1600-tal, vid Malmgårdsvägen på Vita bergen i Stockholm. Husets ägare, en äldre man, Åke, befinner sig i huset. Ricky Strandberg börjar med att skildra ägarens sista stunder i livet – en helt suverän skildring!

Skräck och krimi. Realism och nån slags skräckfantasy. Noir och gotik. ”En spökhistoria”, som det står på originalomslaget. Skuggor och människor; människor som är skuggor. Historiska händelser går – och sker – igen. Åke försöker göra något, försöker få det som sker eller snarare det som en gång skett att inte ske igen, men kan inget göra.

Nu ska jag inte avslöja mer. Det är suveränt skrivet – en riktigt bra skräckkriminovell. Ja, ”prologen” hade hållt som det, en novell, för sig själv. Men så mycket kan jag väl ändå avslöja som att berättelsen går tillbaks till det som redan avslöjas i titeln ”Bödlarnas profetia”.

Och med tanke på huset: historiskt. Detta får också läsaren redan på innan hen börjar läsa – i redan i baksidestexten anges att allt går tillbaks 300 år i tiden, att det handlar om blodsdåd, om ett eller flera lönnmord.

Så fortsätter romanen, blott ett par dagar senare. Mikael blir nu berättelsens huvudperson. Han är brorson till Åke och arvtagare till huset. Mikael ska ordna med farbror Åkes begravning och se till att testamentet följs.

Mikael bor i en ärvd lägenhet på Fjällgatan, också Södermalm, inte alls långt ifrån det gamla huset på Malmgårdsvägen, tillsammans med sin sambo Rebecka. Han – de – sitter med gamla dokument om huset och tiden; urgamla dokument och efterlämnade brev, pamfletter, notiser och tidningsklipp.

Ibland understrukna rader. Mikael har en gammal spegel också efter Åke, en märklig spegel enligt en konservator som även han bidrar till märkligheten.

Originalomslaget.

Det är mycket: många papper att läsa, försöka förstå och fundera på. Medan det dagliga livet också går vidare. Ock det blir för mycket, när författaren måste väva rätt bland trådarna.  Det går rätt trögt. Det är segt. Varken särskilt spännande eller historiskt intressant.

Och så samlas Mikael och andra anhöriga i det gamla huset på Vita bergen, där det händer…  Ja, vad händer? Inte så att man, det jag, blir skrämd i alla fall. Efter den spännande inledningen och den trögare fortsättningen så blir det inte mycket alls av upplösningen, heller.

Så tråkigt. Så trist. Idén bakom romanen är inte alls dålig. Tvärtom, nog kunde det ha blivit spännande? Men nej, det var synd.

Jag är inte den som brukar rekommendera förlagsredaktörens handgripliga deltagande i författandet av en roman – jag tycker att en roman är och ska vara författarens bok och ensak – men jag kan ändå inte låta bli att undra: Har någon redaktör haft åsikter om vissa rader och sidor inför återutgivningen av Ricky Strandbergs ”Bödlarnas profetia”?

Bengt Eriksson   

Likblomman = Jätteknölkalla eller Amorphophallus titanum på latin

Anne Mette Hancock

Likblomman

Övers: Helena Stedman

(LB förlag)

Som ensamredaktör går det ju inte att hålla ögonen på allt. Och hinna läsa alla deckare och annan krimi som ges ut. (Och då tänker jag enbart på svenska och till svenska översatta deckare – engelska/amerikanska, tyska och franska deckare hinner jag sällan eller aldrig läsa numera.)

Så försöker jag säga till mig själv som nåt slags tröst och försvar när danskan Anne Mette Hancocks debutdeckare ”Likblomman” nu kommit i pocket (efter att första gången ha getts ut i Sverige i fjol). Fast jag lyckas inget vidare med att övertyga mig själv. Danmark är ett så nära deckarland till Skåne (här finns Deckarloggs redaktion) att jag bör = ska hålla koll på det. Punkt.

Särskilt som Anne Mette Hancock spås att bli en världsdeckarstjärna och det inte går annat än att nicka och hålla med när jag läser ”Likblomman”. Danska deckare har åtminstone tidigare inte varit några garanterade storsäljare i Sverige så LB förlag ska ha tack och beröm för att så snabbt fånga upp och översätta Hancock.

”Likblomman”, förresten. Titeln. Den är inget påhitt. Det finns en sådan blomma. Den ska vara världens största blomväxt och heter egentligen Jätteknölkalla eller Amorphophallus titanum på latin. Men kallas alltså likblomma. Detta på grund av lukten – den luktar as eller lik. Därför pollineras den inte heller av bin utan av flugor.

Turligt nog eller hur det ska uttryckas finns blomman endast i Sumatras och Borneos regnskogar. Fast också i ett flertal botaniska trädgårdar, som Bergianska trädgården i Stockholm och Göteborgs botaniska trädgård. Dess blomningstid är kort, blott ett par dagar.

I deckaren ”Likblomman” skriver mördaren Anne Kiel i ett brev till journalisten Heloise Kaldan att hon, mördaren alltså, har likblomman som sin favoritblomma.

Det vet man – eller tror sig veta – att Anne Kiel är en mördare, att hon för tre år sen mördade en advokat. För efter mordet syntes hon, en ung kvinna, helt nedblodad, i övervakningskameran vid advokatens hus.

Man syftar på polisen Erik Schäfer, som tillsammans med journalisten Kaldan är de detektiva huvudpersonerna i ”Likblomman”. Efter mordet försvann Anne Kiel utan att lämna ett spår efter sig och hon är fortfarande försvunnen. Men nu intresserar sig polisen Schäfer för mordfallet igen och mördaren Kiel har oväntat börjat skriva brev till journalisten Kaldan.

Också Kaldan börjar nysta i fallet – tills en av hennes journalistkolleger mördas. Har Kiel slagit till igen eller kan det finnas två mördare?

Själva deckar- och mordintrigen föregås också av en annan, på ett annat sätt spännande förhistoria. Louise Kaldan har arbetat som grävande journalist. Nu är hon på väg att få sparken. För den här gången verkar det som om hon grävde för ytligt. Hennes källa, som dessutom råkar vara hennes nya kärlek, visar sig ha ljugit. Det blir skandal, för tidningen Demokratisk Dagblad och för journalisten Louise Kaldan.

”Likblomman” är en deckare, då menar jag typ deckardeckare – en deckare där inget överordnat (samhälls)budskap tar över och/eller lägger sig i vägen. Samtidigt som allt är välplanerat och välskrivet: själva plotten, personer och miljöer, de bakomliggande drivkrafterna, inte minst hämnd, människornas känslor och tankar, erfarenheter som fått dem att bli dem de är. Allt i ett, i en deckare och roman.

Nu i maj kommer nästa del, ”Äppelmannen” (samma förlag), i Anne Mette Hancocks Köpenhamndeckarserie med journalisten Kaldan och polisen Schäfer. Den ska Deckarlogg vara snabbare på.

PS. Anne Mette Hancock tilldelades Danske Deckarakademins Debutantpris för ”Likblomman”.

Bengt Eriksson