Skruvat, intelligent och surrealistiskt

Efter att Deckarloggs red. läst också den nya, översatta deckaren ”Ondskans nätverk”av Finlands nya ”deckarstjärna” Max Seeck så tvekade Deckarlogg.

Ska samma recensent, alltså jag, nu skriva likadant en gång till som jag skrev om Seecks föregående deckare i samma serie, ”Den trogne läsaren”? För jag tyckte ju, på ett ungefär, lika om den nya som den förra.

Men varför, skulle det inte vara bättre att någon annan recensent framförde sin åsikt här på Deckarlogg? Så att åsikterna blev två istället för en enda.

Jo, tyckte Deckarloggs red. och därför följer nu Anders Kapps recension av den nya, andra titeln i serien med den finska kriminalkonstapeln Jessica Niemi.

***

Max Seeck   

Ondskans nätverk

Övers: Bo Samuelsson

(Albert Bonniers)

Finske Max Seeck fortsätter sitt segertåg över världen och finns nu översatt till 40-talet språk vilket är lätt att förstå. Han är en modig författare som på likartade sätt som till exempel Jussi Adler-Olsen och Stefan Ahnhem inte räds att krydda anrättningarna med rejält skruvade komponenter. Han är också en mycket intelligent författare som bygger berättelser i flera skikt med många spännande och originella referenser.

Han är emellanåt också en mycket litterär författare; här finns bilder som får mig att tänka på den djärva surrealismen hos en ung Luis Buñuel. Det innebär inte att han på något sätt skulle vara svårläst, tvärt om, här finns ett mycket starkt driv i berättandet som håller läsaren fast. Efter en del konkurrens mellan förlagen kom han ut för första gången på svenska med ”Den trogne läsaren” för ett år sedan. Den innehöll tyvärr betydande översättningsproblem och till min förvåning såg jag att förlaget ändå valt att anlita samma översättare till den andra delen, ”Ondskans nätverk”.

Nyfikenheten var större än oron så jag köpte den ändå när den kom ut i förrgår. Bättre men inte bra kan man sammanfatta den nya översättningen. Själva berättelsen är lysande.

Max Seeck. Foto: Mikko Rasila

Från den första delen får vi återse seriens huvudperson kriminalöverkonstapel Jessica Niemi. Mycket har förändrats på jobbet sedan hennes tidigare chef, mentor och vän Erne Mikson nyligen dött i cancer. Han fungerade som en sorts bonuspappa till henne och hon tog hand om honom i sin bostad under hans sista veckor i livet. Sorgen är stor och han saknas även av hennes kolleger; han var en skicklig och omtyckt chef som skapade en positiv och effektiv dynamik i gruppen.

Nu har han ersatts som chef av överkommissarie Helena ”Hellu” Lappi som är en helt annan sorts person. En paragrafryttare som kräver att alla ska lyda; särskilt illa tycker hon om självständiga Jessica som alla säger är en av de skickligaste poliser de någonsin haft. Kanske har Hellu nu också kommit över verktyg som kan förgöra Jessica?

Jessica själv är inte oskyldig till de växande motsättningarna i gruppen; det var kanske inte så smart av henne att hoppa i säng med kollegan Nina Ruskas pojkvän, relationerna mellan de två poliskvinnorna är sedan dess frostiga på gränsen till djupfrysta.

Två välkända finska influerare anmäls på olika sätt försvunna. Den mest framgångsrika av dem är Lisa Yamamoto; hon har en japansk bakgrund och försvinner någon gång på natten mellan lördag och söndag efter ett stort releaseparty som samlat alla som betyder något i Helsingfors. Den andra heter Jason Nervander; han var inte med på releasepartyt men verkar ha försvunnit ungefär samtidigt.

Det visar sig att de två tidigare haft ett förhållande och polisen utgår från att det måste finnas någon sorts samband. Några dagar senare läggs en bild som föreställer en fyr på en klippig ö i havet upp på Lisa Yamamotos Instagramkonto. Under bilden finns en dikt som tycks beskriva hennes död. Jessica får ansvaret för den utredningen.

Ungefär samtidigt hittas liket av en ung kvinna på en strand. Hon är märkligt klädd, ser ut som en mangafigur, och enligt ID-handlingarna i hennes ryggsäck heter hon Olga Belousova, är tjugotvå år och kommer från Ukraina. Det finns ingen uppenbar dödsorsak men på armen har hon märkliga märken i en perfekt cirkel. Jessicas kollega Jami Harjula får ansvaret för den utredningen men så småningom visar det sig finnas samband som gör att de två utredningarna slås samman till en.

Det hela växer ut till en internationell historia där många aparta komponenter vävs samman som till exempel influerarvärlden, östeuropeiska trollfabriker, den japanska mangakulturen, trafficking, internets mörka vrår, sexologi, rättspatologi och mycket annat. Märkligast är kanske den sydamerikanske lövgrodan phyllomedusa bicolor vars hudsekret innehåller opiater och peptider; gifter som traditionellt använts av vissa stammar för att förbättra jaktlyckan men på senare tid importerats till västvärlden som en sorts new-age-orienterad behandlingsform kallad kambo.

Allt oerhört väl researchat, trovärdigt men samtidigt skruvat inom en effektiv berättarteknik. Underhållning på högsta nivå.

Jessica Niemi är som karaktär en mycket väl konstruerad och intressant huvudperson. Hon har ett antal svåra trauman bakom sig från sin första familj, där hon hette Jessica von Hellens, från sin andra familj, adopterad Niemi, från svåra händelser i Italien under hennes sena tonår och en del annat. Med sig från denna historia har hon en stor förmögenhet (som hon håller hemlig) men hon är också trasig; ofta plågas hon av bilder från denna historia och inte bara under nattens drömmar. Här kommer ett exempel på hur dessa bilder kan se ut (tar den engelska versionen som är något bättre än den svenska):

For an instant, the big eyes immortalized in the image trap Jessica’s gaze, and she’s overwhelmed by a strange sensation that they conceal something ghastly behind them. Jessica has felt this before. She stares at the face in the drawing too long and it starts to lose its shape, like a word repeated to the point of meaninglessness. Meanwhile, the girl’s brown skin pales, her white hair runs through a full spectrum of colors before eventually turning black. The bones of her face grow brittle, like wax paper left in the oven too long and falls apart at the slightest touch. Dark red fluid begins streaming from the crown of the head to the brow, from the nose to the mouth, from behind the ears to the cheeks. The sclera of the eyes and the row of perfect teeth form islands of white amid the scarlet skin. And throughout this transformation, Jessica hears a hateful scratching, as if thousands of spider eggs laid in her ear all hatch at once, and the little arachnids are scuttling toward her brain.

Det här är fantastiskt snyggt, litterärt imponerande, surrealistiskt på ett sätt som fick mig att tänka på Buñuel som jag nämnde i ingressen. Och det finns återkommande sådana partier i berättelsen; inte minst hennes samtal med sin döda biologiska mamma, Hollywoodstjärnan Theresa von Hellens, är starkt berörande.

Jag har en enda invändning mot själva berättelsen. Författaren är otroligt intrigintelligent men ibland är han överdrivet intresserad av att också visa upp det för oss läsare; förklaringarna av hur något egentligen gått till kan ibland bli onödigt omständliga.

Med tanke på översättningsproblemen i den förra delen läste jag den nya parallellt på svenska och engelska (jag kan inte förstå finska) och det finns en hel del skillnader.

Det mest positiva med de svenska översättningarna gäller titlarna. Den första delen heter på engelska ”The Witch Hunter” (och med liknande lösningar på flera andra språk). På svenska heter den ”Den trogne läsaren” vilket är mycket närmare originalets ”Uskollinen lukija” och dessutom en mycket mer intelligent koppling till innehållet.

Den andra delen kom ut på finska 2020 med titeln ”Pahan verkko”. I september 2021 kom den ut i USA i en engelsk översättning av Kristian London och heter då ”The Ice Coven”, en konstig titel med svag koppling till innehållet. På svenska heter den ”Ondskans nätverk”, en direkt översättning av originalet, vilken kanske saknar ettans fyndighet, men har en tydlig förankring i innehållet.

När det gäller innehållet ger den engelskspråkiga versionen ett mycket bättre flyt i läsningen än den svenska och jag funderade en del på varför det är så.

För rätt länge sedan arbetade jag bland annat med trycksaker som skulle ges ut på många språk (bara i västvärlden). Utöver översättningarnas kvalitet var det också viktigt med de översatta texternas volym eftersom det var rationellt att i de olika tryckningarna kunna byta ut textdelarna men lämna bilder och andra layoutelement oförändrade. Jag fick då lära mig att det är klokt att räkna med att alla översättningar växer med tio procent i volym.

För att kunna uttrycka det ursprungsförfattaren velat säga på ett annat språk krävs normalt alltid något fler ord. Det fanns två undantag från denna tumregel: vid översättningar till tyska borde man räkna med femton procents volymökning och till finska med tjugofem procent. Varför undrade jag? En kombination av ett mer komplext sätt att uttrycka sig och många långa ord, fick jag till svar. Sant? Har egentligen ingen aning, men själva volymförändringarna stämde oftast rätt bra med dessa tumregler.

En rimlig hypotes skulle kunna vara att den svenske översättaren är mycket ”trogen” den finska originaltexten som även om den skulle ge den finske läsaren ett fantastiskt språk ändå i en alltför ”trogen” översättning blir rätt styltigt och omständligt för den svenska läsaren.

Den amerikanske översättaren kanske är mer ”otrogen” vilket ger ett mycket bättre flyt i läsningen. Om jag förstår rätt är det något genomgående att amerikanska översättare ofta tar sig mycket större friheter än man normalt gör i Europa vilket i det här fallet bland annat visas av att den amerikanska versionen helt och hållet kapat bort en liten bihistoria som även om den är liten ändå har sin betydelse för sammanhanget.

Intuitivt känns ”trogen” som något bättre än ”otrogen”, men man ska inte alltid lita på intuitionen. Jag har till exempel hört Theodor Kallifatides prata om hur han arbetar med de svenska och grekiska versionerna av sina böcker (han skriver ju på bägge språken), där det inte alls handlar om trogna översättningar från det ena språket till det andra utan mer om adaptioner som tar hänsyn till de olika kulturerna och då inte endast rent språkligt i någon snäv betydelse utan även om olika sätt att resonera, olika referenser och mycket annat.

Det finns ett tydligt och mycket irriterande exempel på en överdriven trohet hos den svenske översättaren och det handlar om karaktären Rasmus Susikoski som är en omtyckt person hos poliskollegerna och i sin familj. Han går under smeknamnet Rasse vilket säkert fungerar bra på finska och många andra språk men på samtidssvenska kan Rasse aldrig vara ett smeknamn; att kalla någon för rasist är den direkta motsatsen till ett smeknamn. För att skapa en fungerande svensk text hade det här varit nödvändigt att vara otrogen mot originalet och kalla honom Musse eller något annat som saknar de negativa konnotationerna.

Det är väldigt mycket som är ”grått”, alltså inte så ofta i ordets beskrivning av en färg utan oftare i en mer överförd betydelse som enformig, dyster, otrevlig, trist och liknande. Men när vita väggar också blir ”grå” hade det passat bättre med till exempel ”enformiga”. Den engelska versionen använder just här ”bleakness”.

På tal om färger finns här en träningslokal ”som domineras av vitt järn, svart läder och färgglada viktskivor”. Vet inte vad ”vitt järn” är för något, har sökt utan att finna det på svenska, men gissar att det kanske är polerat stål som avses?

Någon ”stänger blixtlåset i skinnjackan” vilket kanske borde vara ”drar upp skinnjackans blixtlås”.

En bakgrundskoll visar att ”i samtliga fall misstänker man ovanligt brutala mord”. Om dödsorsaken är oklar kanske man kan ”misstänka” mord, men går det att ”misstänka” brutala mord? Engelskans ”In every case a homicide of exceptional brutality” verkar rimligare.

Flera personer ”trycker sig mot ryggstödet” i stället för att luta sig tillbaka i stolen vilket känns naturligare.

Det finns en motsats till det något formella och styltiga tonfallet i den svenska texten och det är när översättaren ofta använder nåt, nån, sen och liknande kortformer i stället för något, någon, sedan. Det är ett informellt språkbruk. Förmodligen är det bara en smaksak men jag uppfattar det som störande i läsningen.

Det finns många fler exempel men det är ändå klart bättre än översättningen av första delen och själva berättelsen är lysande.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Systerskap, revansch och hämnd

Karin Slaughter

Det falska vittnet

Övers: Villemo Linngård Oksanen

(Harper Collins)

Callie kunde höra Trevor trumma med fingrarna mot akvariet från köket.

En del påstår att första meningen i en bok är oerhört viktig. En viss sanning kan det finnas i det, även om jag kan tycka att det är överdrivet, men det här är inte en riktigt bra första mening: är det Callie eller Trevor och akvariet som finns i köket? Det är en oklar syftning som gör mig nervös; jag har läst några dåliga översättningar i år och det är allt annat än kul.

Tack och lov visar det sig att jag har fel. Villemo Linngård Oksanen har gjort ett helt ok jobb med att översätta Karin Slaughters nya Det falska vittnet till svenska. En av spänningslitteraturens största internationella stjärnor har gjort det igen och levererar en stark berättelse om unga flickors utsatthet, systerskapets kraft, rättssystemets svagheter och om revansch och hämnd av grandiosa mått.

Callie (egentligen Calliope) är fjorton år och sommaren 1998 jobbar hon åt familjen Waleski som tioårige Trevors barnflicka. Hon fick ärva jobbet av storasyster Leigh (egentligen Harleigh) som hade det som sin viktigaste inkomstkälla i flera år. Trevors mamma Linda verkar vara bra men ständigt frånvarande; hon jobbar mycket och ofta nätter på sjukhuset. Pappa Buddy är en halvkriminell och karismatisk psykopat som Callie har en mycket osund relation till. Mycket händer som eskalerar till den stora katastrofen.

Systrarna har haft en tuff uppväxt i ett av Atlantas värsta områden; med en trasig mamma och helt frånvarande pappa har de inte alltid vandrat på den smala stigen och upprepade gånger varit föremål för olika myndigheters intresse. Efter katastrofen har de gått olika vägar.

Leigh har kämpat hårt med sin juristutbildning och är i dag, tjugotre år senare, advokat på en stor byrå, hon är känd för sin skicklighet men också tuffhet som försvarare; hon kan vara en brutal bulldozer i rätten som går över alla gränser för att hennes klienter ska frikännas. Hon har slagit sig fram till ett liv som skiljer sig helt från den värld hon växte upp i; goda inkomster, bra boende, det går bra för sextonåriga dottern Maddy och hon har en rätt bra relation till exmannen Walter som är en riktigt fin människa.

Relationen till hennes lillasyster är dock allt annat än enkel, de få gånger de träffas stjäl Callie hämningslöst allt hon kan komma över för att kunna finansiera det svåra missbruk hon levt i så länge; det är ett under att hon fortfarande lever. Trots allt finns det oerhört starka band mellan systrarna, band som snart kommer att prövas.

En dag hör Cole Bradley, grundare av den stora advokatbyrån, av sig till Leigh; en höjdare som hon knappt sett förut, än mindre pratat med. Leigh får ett nytt högprofilerat uppdrag som kan vara ett viktigt steg i karriären. En förmögen man, Andrew Tenant, del av den kända familj som äger bilhandelsimperiet Tenant Automotive Group, är misstänkt för en brutal våldtäkt. Han har haft Octavia Bacca, vän till Leigh, som sin advokat men nu sagt upp henne bara en vecka innan rättegången och i stället begärt att få just Leigh. Hennes byrå ger henne betydande resurser för att hon ska hinna förbereda sig för förhandlingarna.

Vid första mötet med sin nya och viktiga klient tycker hon sig vagt känna igen honom och fram växer en insikt som hon först har svårt att tro på: kan Andrew verkligen vara samma person som den Trevor hon och hennes lillasyster arbetade som barnflicka åt, då för så länge sedan, innan katastrofen?

Scenen är satt för det som blir en högdramatisk kamp på liv och död med många intelligenta turer där vi rör oss fram och tillbaka mellan nu- och dåtid. Det finns mycket att beundra. Miljöskildringarna är starka, läsaren känner sig definitivt närvarande i Atlanta. Nutidshandlingen pågår våren 2021, mitt under pandemin som vävs in skickligt i handlingen.

Researchen av rättssystemets vindlingar är imponerande. Den detaljerade kunskapsnivån när det gäller missbrukets alla olika droger med deras olika verkningar är nästan obegriplig, men bygger solid trovärdighet. Intrigkonstruktionen är mästerlig och håller läsaren i ett fast grepp; jag har läst en hel del av henne förut och har därmed höga förväntningar som hon också infriar.

Bäst av allt är nog ändå karaktärsbyggandet och det gäller inte bara huvudpersonerna; det är många fler människor som vi lär känna på läsresan. Särskilt berörande är den åldrande veterinären Jerry som Callie då och då arbetat för i alla år och som alltid försökt hjälpa henne; trots att han alltid vetat att hon stal även från honom, både pengar och droger, har han genom livet varit en sorts bonuspappa som hon alltid kunde lita på.

Karin Slaughter är en stjärna och ett pålitligt val för den som vill ha några timmars underhållande och välskriven spänning. Klagar sällan på böckers omfång men den här berättelsen kräver inte sina 516 sidor. Men det är min enda invändning mot en annars exemplarisk spänningsroman, en gripande och nagelbitande psykologisk thriller.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.