Deckarloggbäst sept-okt 2022

Frida Skybäck
Svartfågel
(Polaris)

Härmed har Skybäck skrivit sin första polisroman i en serie om Fredrika Storm, nu utredare hos Lundapolisen, som flyttat ”hem” till Skåne och utreder en olycka, ett självmord eller mord strax utanför Harlösa, där en ung kvinna springer ut på Vombsjöns alltför svaga is.

Kamilla Oresvärd
Cirkusprinsessan
(Norstedts)

Härmed har också hon inlett en ny polis-, gangsterrinna- och privatdeckarserie om ”cirkusprinsessan” Greta Leikler där författaren Oresvärd dessutom är tillbaks i Göteborg (med omnejd). Jäkla bra, snabbt och rappt berättad deckarhistoria.

Lena Andersson
Koryféerna
(Polaris)

Deckare? Njo! Krimi? Jajamen! Visserligen lite kamouflerad men ännu konspirationsdetektivroman om mordet på Olof Palme (och därmed Sverige). Anderssons speciella litterära stil á la ledarsideskrönikör passar bättre för den här berättelsen än nångång förr.

Caroline Grimwalker
Första delen i Trickster-serien
Rekryteringen
(Nona)

Over the top. Ett jäkla drag och tempo. Som en thriller i varje mening. Huvudpersonen Ina Farkas – med en fot på vardera sida om lagen – sitter på Fosieanstalten i Malmö, snart ska hon värvas till den hemliga organisationen Trickster…

Cecilia Sahlström
Irrvägar
(Saga Egmont / Stellar förlag)

Även Sahlström har inlett en ny polisserie med mer av thriller än roman och bytt stad från Lund till Malmö där Rakel Vrede är en udda och enstörig polisinspektör. På hennes 50-årsdags exploderar en bomb mitt i Malmö.

Lina Wolff
Djävulsgreppet
(Albert Bonniers)

Deckare? Nej. Krimi? Ja. Tillägg psykologisk…? Absolut! Ur Kenneth Olaussons rec: Det destruktiva förhållandet mellan Minnie, den intellektuella, och Mickey, den fete arbetargrabben, är bokens kärna och djupa innehåll. Vad är det som driver en man till att skada sin kvinna? Vad är det som gör att kvinnan accepterar det?

Ulrika Rolfsdotter
Syndabarn
(Bazar)

Ur Samuel Karlssons rec: Tre tonårsflickor träffas en kväll vid stranden av Bålsjön i Ådalen. Två av dem påträffas senare döda och den tredje är livshotande skadad. De bär alla på tonårens ångest och hemligheter. Vuxenvärldens svek och längtan till något bättre.

Peter K Andersson
Rum med dolda fönster
(Lind & Co)

Året är cirka 1950. Urban Krook har fått ett nytt uppdrag: fru Bengtsson vill att privatdetektiven ska leta reda på den försvunne herr Bengtsson. Men herr Bengtsson är inte hennes make utan… I början av den här kortromanen – blott 166 sidor – är Krook mer lik Ture Sventon än Philip Marlowe.

Anders de la Motte
bortbytaren
(Forum) Thriller? Ja. Polisroman? Jo. Men vilken sort av bäggedera? de la Motte skriver i ett tidigare anlagt deckarlandskap, som han nu orienterar sig igenom och stämplar av. Han gör det med kärlek till kollegerna i branschen, en hyllning till deckartraditioner och deckarskrivande.

Kerstin Bergman & Hans-Olov Öberg
Swedish Noir Cocktails
(Spritz Lit)

En cocktail till deckarläsandet? Bergman & Öberg har komponerat än lockande, än tja… men  alla välblandade noir-cocktails utifrån svenska deckarförfattare/deckare: från Stefan Ahnhem till Dag Öhrlund och däremellan Karin Alfredsson, Kristina Appelqvist. Arne Dahl, Bergman själv, Kjell Eriksson, Jan Guillou, Stieg Larsson, Karin Wahlberg…

Bengt Eriksson

En egenartartad polis och kvinna

Cecilia Sahlström
Irrvägar
(Saga Egmont / Stellar förlag)

Nytt och annat.

Så kan Cecilia Sahlströms nya polisserie (också förlaget är bytt och nytt) sammanfattas. Inte blott en ny polisserie utan ordagrant en annan – i jämförelse med hennes föregående. Fortfarande en kvinnlig polisserie men en annan kvinna och en annan sorts. Dessutom ett nytt och annat sätt att skriva och berätta.

Vad jag tycker om detta? Hmmm.

Jag tyckte mycket om Sahlströms föregående polisserie med kommissarie Sara Vallén och hennes kriminalpoliskolleger i Lund (någon gång i Malmö).  Hon blev och var – för mig – en högst trovärdig, nära nog autentisk polis. Liksom Sahlström polisromaner blev ett slags polisarbetsreportage.

Visst, berättande gick långsamt ibland. Men jag uppskattade det också, som långsamma skildringar av ett ofta långsamt polisarbete. Men nu ska det alltså bli annat av. Cecilia Sahlström ”Irrvägar”, som inleder hennes nya polisserie, är en polisthriller (medan den förra serien innehöll polisromaner).  

Det går undan och är tuffare. Liksom den nya huvudpersonen, polisinspektör Rakel Vrede i Malmö (alltså har huvudstaden också bytts) är tuffare. Ja, egen. Ja, sin egen. Och… nej, om Rakel Vrede skulle jag inte använda orden trovärdig och autentisk. (Nu får jag väl på tafsen av Sahlström men då får hon förklara.)

Jag undrar, hur blev Vrede polis? Eller, eller om jag tillåts vara Rakel med henne, hade en riktigt Rakel kunnat bli polis? Antagits till polisskolan, tagit sig igenom den och avancerat till polisinspektör? Utifrån sett, med mina (okunniga ögon om verkligt polisarbete), så tvivlar jag.

Rakel Vrede är 50 år – berättelsen börjar på hennes födelsedag – och väl (halv)accepterad av kollegerna. Om Rakel accepterar kollegerna är en annan sak. Som hur hon behandlar sin närmaste kollega Elvira, inte släpper in henne i sin utredning, bara använder henne som en hjälpreda vid behov. Rakel är en enstöring till polis, mer som en privatdetektiv, och mer som manliga poliser har kunnat vara i polisromaner.

Det gäller sättet att sköta en utredning, jobba ensam och ta alltför vågade risker som polis, även sätten att intervjua personer. Rakel Vrede har säkert en bokstavskombination (men det har väl de flesta av oss för den delen, fast de flesta av oss är förstås inte poliser). En bror har hon också, Jacob, en äldre bror som är CP-skadad. Honom värnar hon, däremot.

Jacob är klipsk och smart och kan vara sarkastisk. Rakel  är också klipsk och smart men verkar inte riktigt ha förlikat sig såpass med sig själv och sitt liv att hon ens kan vara sarkastisk – utan att samtidigt bli elak eller åtminstone låta ironisk. 

”Irrvägar” börjar, som jag skrev, på Rakels 50-årsdag. Hon hinner inte ens äta en födelsedagsmåltid (ensam, för sig själv, hade hon tänkt) innan berättelsen börjar och den börjar mitt i Malmö, både geografiskt och tidsmässigt. Här och nu. Muslimer, judar och kristna i Svenska kyrkan ska hålla ett gemensamt möte i Sankt Petri kyrka mitt i Malmö.

Rakel befinner sig strax i närheten när marken börjar vibrera. Det är en sprängladdning, en bomb som ska döda ett stort antal människor. Rakel vill ta hand om utredningen – det får hon inte. Säpo kopplas förstås in. Istället får Rakel Vrede sköta utredandet av en dödskjutning: en ung syrisk man sköts till döds i en park.

Muslimerna och muslimen… Här tror jag att innehållsreferatet får sluta. Det går att ana fortsättningen, kanske eller kanske snarare inte. Du får själv läsa ”Irrvägar” medan jag funderar vidare några rader på Sahlströms förra kontra nya polisserie. Jag gillar ju Rakel Vrede, som kvinnlig huvudperson i en polisthriller alltså, om och ifall hur vi skulle komma överens i verkligheten är någonting helt annat.

Hon är en egenartad kvinna. ”Irrvägar” blir en egenartad polisthriller och en kvinnodeckare, ja, en kvinnoroman. Det är väl vad ”Irrvägar” egentligen är: en berättelse och roman om en annorlunda kvinna, en plädering för rätten att vara sig själv och annorlunda och ja, en plädering för att upptäcka de egenskaper – de egna, värdefulla egenskaper – som annorlunda, lite egna människor kan ha. Typ även kvinnor.

Å andra sidan så saknar jag ju ändå Cecilia Sahlströms slow crime: hennes långsamma polisromaner som blev reportage om polisers arbete och arbetsplats. Nu går det undan, nu blir det thrillrigt, blir det också bättre? Vet inte. Kan man få både… och? Fler titlar i den förra serien, samtidigt som Sahlström skriver vidare på den nya?

Bengt Eriksson

Puttrig, charmig och småspännande feelgood-deckare

Katarina Bivald
En Katarina Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Det skrivs allt fler mjuk- och mysdeckare i Sverige. Och allt fler feelgood-författare går över gränsen till krimi och börjar skriva feelgood-deckare. Katarina Bivald är en sådan författare och ”Morden i Great Fiddling” är en sådan deckare. (Frida Skybäck var en annan helt nyligen och Anna Fredriksson blir en sådan till hösten.)

Katarina Bivalds feelgood-debut, ”Läsarna I Broken Wheel rekommenderar” (2013), kan just rekommenderas. Mer än lite av en speciell feelgood-roman dessutom, bland annat utspelas berättelsen i den lilla staden Broken Wheel i ingenstans i Iowa, USA.

Kanske inte så förvånande då att hon med ”Morden i Great Diddling” provar på att kombinera feelgood med krimi. För nytillkomna läsare bör det kanhända påpekas att Katarina Bivald är svenska, eftersom hennes nya roman återigen utspelar sig utanför Sverige: den här gången i den lilla Agatha Christie- och/eller Margaret Yorke-byn Great Diddling i Cornwall.

Fast inte vid kusten – utan inåt landet, i Cornwalls glesbygd. Där har den svenska författaren Berit Gardner köpt ett hus och dragit sig tillbaka för att försöka skriva igen, efter att plötsligt ha fått en försäljningssuccé vilket orsakade skrivkramp. Dit kommer också Sally Marsch för att bli Berits assistent och snart ska även en polis, kommissarie Ian Ahmed vid Devon & Cornwall-polisen, inträda i handlingen.

Berit och Sally, liksom byns övriga invånare, går nämligen på en tébjudning på Tawny Hall, typiskt engelsk herrgård eller slott eller vad det ska kallas, där en bomb strax ska smälla och en och en man strax ska mördas – i vad om inte biblioteket.

Jag har skrivit det förr och jag gör det ingen: att förena feelgood med krimi måste vara bland det svåraste en författare kan ta sig för. Varmt och mjuk kontra tufft och hårt, vardagligt kontra spänning. Så att lätt att det lugna i en feelgood blir longörer i en deckare.

”Morden i Great Diddling” innehåller en del longörer fast här finns också många fyndiga och smått humoristiska rader, lite blinkningar åt främst väl Agatha Christie men ibland kom jag  att tänka på Maria Lang. (Sally som Puck?)

Great Diddling är en charmig engelsk småby, lika delar tristess och hemligheter. Trion Berit, Sally och Ian (jo, jag blev strax förnamn med dem) är välparade och charmiga de också. Puttrigt – är det ett bra ord?

Den första Berit Gardner-deckare ”Morden i Great Diddling” är en puttrig feelgood-deckare. Inte riktigt en nystart i stil med den ”amerikanske” feelgood-debuten men klart läsvärd under päronträdet ett par, tre sommardagar.

Och det där att fånga upp en annan miljö, det är Katarina Bivald extra bra på, nu också den engelska lilla bymiljö. Den här serien kan bli såväl puttrig som charmig och småspännande, när det kommer fler titlar.

Bengt Eriksson    

Ännu hårdare och tuffare i Malmö

Olle Lönnaeus

Gamen

(Bokfabriken)

Olle Lönnaeus, journalist och författare, planterade först noir på Österlen för att sen skriva in sin polis Jonny Lilja i såväl noirgenren som på gatorna i Malmö.

Även hans nya roman, som balanserar mellan internationell thriller och noir, utspelar sig till större delen i malmöitiska miljöer (och lite vid Haväng på Österlen). Fast berättelsen tar sin utgångspunkt i Syrien.

”Gamen” ingår inte i Jonny Lilja-serien utan är en fristående titel. Huvudpersonen heter Simon Olsson, före detta elitsoldat och nu krigsveteran i Malmö.

Han bor hos sin syster, som han lovade deras far att ta hand om efter att både pappan och mamman gått bort och som han älskar mer än något. Men efter sina upplevelser i Syrien mår Simon så dåligt att han mest gör henne illa.

Officiellt har Simon Olsson inte varit i Syrien. Han och militärkollegan Ahmed fick ett uppdrag som de aldrig fick. De skulle söka upp och döda en svensk IS-jihadist, kallad Gamen.

Det gick rent ut sagt åt helvete. Simon klarade sig men Ahmed dog. Gamen blev också dödad, i en amerikansk drönarattack.

Nu får Simon ändå syn på Gamen på ett falafelställe på Bergsgatan i Malmö. Skägget bortrakat, en ny frisyr, men nog måste det vara Gamen…  

Simon är – eller var – säker. Hur skulle det kunna vara möjligt?

Simon kontaktar den svenska försvarmakt som han lämnat. Eller den hemliga, patriotiska del av försvaret som tagit på sig att se till att svenska IS-soldater aldrig återvänder.

Hos dem möts inte Simon av något gensvar. Gamen är död. Simon har sett i syne. Han måste må ännu sämre än vad som förmodats. En psykolog skickas till honom på återbesök.

Politisk och religiös fanatism är ett ämne som Lönneaus bevakar som journalist. Han kan det här området. Även i noir- och thrillerform har resultatet blivit högst trovärdigt.

Ändå tycker jag att händelserna i Syrien kunde ha skildrats mer och djupare. De korta nedslagen i Göteborg, dit Simon reser för att besöka Gamens mamma, och Stockholm, där militära och politiska patrioter möts för att bestämma hur de ska göra med Simon, hade gärna också fått vara längre med mer av miljöskildring  och atmosfär.

Simon Olssons jakt på Gamen genom Malmö (än får han syn på honom där, det var fel, och än där…) är däremot suveränt skildrad. Har deckarförfattaren Lönnaeus, för att ställa en retorisk fråga, någonsin fått ihop person- och miljöskildringarna så nära och bra som här och nu?

Olle Lönnaeus besitter dessutom en finkänslig förmåga att blanda autentiska och påhittade miljöer så att även kännare av Malmö kan få för sig att allt är på riktigt.  

Simon Olsson tickar som en bomb. Han kan explodera när som helst, gentemot vem som helst, av vilken anledning som helst. Med korta, snabba meningar blir berättelsen allt tuffare och hårdare, en allt mer våldsam thriller.

Actionavslutningen med Simon, systern Jenny och Gamen är så förväntad att den kunde ha blivit parodisk – om inte den också varit så rappt och snabbt skriven. Och bra.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Moisto och Kuru, två av Sveriges bästa nya deckarförfattare

Frida Moisto

Napalm

(Bokfabriken)


Anna Kuru

Norrskensnatten

(Modernista)

Den ena, Frida Moisto, snappades upp av Bokfabriken och den andra, Anna Kuru, av Modernista. Innan dess var de egenutgivare (minns när jag upptäckte Moisto i en liten monter en trappa upp på Bokmässan i Göteborg). Det är bra men det också synd att egenutgivare ska behöva upptäckas av något förlag för att få spridning på sina böcker.

Både Frida Moisto och Anna Kuru har Deckarlogg recenserat tidigare, innan deras böcker kom på förlag. Jag önskar fler deckarrecensenter ville, orkade och vågade det, alltså läsa och recensera okända egenutgivare (gäller även hybridutgivna deckare).

Som jag skrev om Moistos debutdeckare, enligt omslagsfliken på den nya: ”… trots all action, allt våld och alla andra vidrigheter – en diskussionsroman om män och kvinnor, bakgrund orsak och verkan.” Som jag, mer kortfattat och direkt, enligt omslagets baksida till Kurus deckare, skrev om den: ”En stark, gripande deckare.”

Det finns ingen anledning att ändra mig. Frida Moisto och Anna Kuru har snabbt stigit in bland de mest läsvärda nya svenska deckarförfattarna. ”En Lisa Engström-deckare”, står det på omslaget till Moistos. ”Kiruna-trilogin”, anges på omslaget till Kurus.

Lisa Engström heter alltså huvudpersonen i Frida Moistos deckarserie i Jönköping (och omnejd) som miljö. Hon är kriminalkommissarie med trasig bakgrund. Hon är ”Som nitroclycerin”, den första titeln i serien.  Även titeln på den andra boken, ”Drakar lyfter motvind”, syftar på henne. Liksom. titeln på den nya, tredje boken, ”Napalm”.

Stark och svag. Galen och rättskaffens. Ett fortsatt starkt kvinnoporträtt. För övrigt pendlar Moistos kriminalberättelser mellan realism och väl inte så realistiskt och trovärdigt, nånslags kriminell fantasy. Fast berättelserna förankras och grundläggs ändå så starkt i verkligheten att det blir som realism.

”Napalm” börjar utan Lisa Engström, försvunnen utan att poliskollegerna vet var hon tagit vägen. Lisa är tillbaks i både sina barndomstrakter och sin bakgrund, för nu måste hon ta itu med och reda ut den. Då krävs det att hon blir som tidigare varit, som ”Napalm”.

Berättelsen inleds i sjukhusmiljö – på hemmayrkesplan, kan man säga, eftersom Moisto är sjuksköterska när hon inte deckarförfattar. En bomb hittas på sjukhuset Ryhov i Jönköping.

Stort polispådrag, blåljusen omringar sjukhuset.

Anna Kurus deckarserie utspelar sig, som framgår av serietiteln, ”Kiruna-trilogin”, högst upp i norr, i Kiruna med omnejd. Den nya och andra delen, ”Norrskensnatt”, har jag alltså redan recenserat i egenutgivet skick. Jag recenserade ungefär så här:

Kuru skriver med ett särskilt driv och en speciell nerv. Det är som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns.

Samma med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där. Och bägge, huvudperson som miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt några beskrivningar alls.

Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva. Drivet och nerven skapar en spänning, som liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför. Livspusselbit läggs till livspusselbit.

Det handlar mycket om drömmar, om människors drömmar, de omöjliga och de möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet. Även hos Anna Kuru, som hos Frida Moisto, för bilmekanikern Allis Lövhed som polisen Lisa Engström, är det bakgrunden, det förflutna, som flåsar i bakgrunden, som ikapp huvudperson och berättelse.

Ingen polis som huvudperson hos Kuru? Inte ens en praktiserande privatdetektiv? Eller advokat eller psykolog eller…? Nä, just en bilmekaniker. Inte vem som helst i Kiruna men ändå liksom vem som helst som huvudperson. Ovanligt och lite fyndigt.

Kuru skriver korta kapitel, som rappar på spänningen. Och ändå är slutresultatet psykologiskt, snarare än action. Det är bra det här. Läs Anna Kuru och läsa Frida Moisto, två av de bästa nya svenska deckarförfattarna.

Bengt Eriksson v

Fransk dödsdans mellan noire och pastisch

Pierre Lemaitre
Rosy & John
Övers: Karin Lidén
(Sekwa)

Hårdkokt, hetsigt och ettrigt.

I kortromanen ”Rosy & John” ansluter sig Pierre Lemaitre till den typiskt franska noire-jargongen, mitt emellan hårdkokt och pastisch.

Piere Lemaitre RosyDet mesta av den hetsiga, ettriga spänningen sker i språket. Och det blir berättelsen: spännande!

En bomb exploderade i Paris. Gärningsmannen anmäler sig till polisen.

Han heter Jean (eller John) och är son till Rosie (eller Rosy), som sitter i fängelse. Sonen har placerat ut ytterligare sex bomber – släpp mamman fri så talar han om var bomberna finns…

Liksom i Lemaitres tidigare polistrilogi har kommissarie Camille Verhoeven, blott 145 centimeter kort men desto smartare, hand om en utredning som måste gå allt snabbare. När och var ska nästa bomb explodera?

”Rosy & John” slutar i en dödsdans till den Gilbert Becaud-schlager som personerna fått sina namn efter.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar